En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Dag 1 Det här blir en annorlunda cykelresa

14 Jun 2016

I cykelvärlden pågår det ohemult mycket. Det cyklas på längden och tvären, i skog och mark, uppför, nedför och på landsväg. Det körs motionslopp och tävlingar på alla nivåer från amatör till proffs. Mina sociala medier är fyllda av bilder och berättelser.

Om det får andra rapportera för stunden. Min cykelbubbla är för närvarande mindre, betydligt mindre. Så jag läser – andras bloggar och en del cykellitteratur – allt i väntan på TdF.

I nuvarande form behöver jag nog sällskap av en sådan här på träningsturen!
I nuvarande form behöver jag nog sällskap av en sådan här!

Orsaken är hälsa och form eller snarare..

…ohälsa och formlöshet.

Nu blir det ytterst personligt ett tag. Så gillar man inte det bör man läsa något annat. Den här länken rekommenderas: Vackra, roliga, galna cyklar

Igår kom jag nämligen att tänka på en slagdänga från -89 som jag inte gillade då eller nu för den delen. ”För fet för…” sjön Dubois som sitt alterego ”Svullo”. Det är jag måhända inte men väl för operation tydligen. Ett besked jag fick från en kirurg från Carlanderska i Göteborg efter telefonkonsultation.

Min inplanerade operation är därför skjuten på framtiden en kortare tid. Det för att jag skall hinna banta! Egentligen är det inte mycket att säga om. Men det gör onekligen att planerna får läggas om. Det jag hade inplanerat var att efter genomförd uppsprättning och återhämtning sätta igång med mitt försenade träningsår.

Idag är dagen D och det här är Ground Zero.

/ J – fyller ut tillvaron

I cykelvärlden pågår det ohemult mycket. Det cyklas på längden och tvären, i skog och mark, uppför, nedför och på landsväg. Det körs motionslopp och tävlingar på alla nivåer från amatör till proffs. Mina sociala medier är fyllda av bilder och berättelser.

Om det får andra rapportera för stunden. Min cykelbubbla är för närvarande mindre, betydligt mindre. Så jag läser – andras bloggar och en del cykellitteratur – allt i väntan på TdF.

I nuvarande form behöver jag nog sällskap av en sådan här på träningsturen!
I nuvarande form behöver jag nog sällskap av en sådan här!

Orsaken är hälsa och form eller snarare..

…ohälsa och formlöshet.

Nu blir det ytterst personligt ett tag. Så gillar man inte det bör man läsa något annat. Den här länken rekommenderas: Vackra, roliga, galna cyklar

Igår kom jag nämligen att tänka på en slagdänga från -89 som jag inte gillade då eller nu för den delen. ”För fet för…” sjön Dubois som sitt alterego ”Svullo”. Det är jag måhända inte men väl för operation tydligen. Ett besked jag fick från en kirurg från Carlanderska i Göteborg efter telefonkonsultation.

Min inplanerade operation är därför skjuten på framtiden en kortare tid. Det för att jag skall hinna banta! Egentligen är det inte mycket att säga om. Men det gör onekligen att planerna får läggas om. Det jag hade inplanerat var att efter genomförd uppsprättning och återhämtning sätta igång med mitt försenade träningsår.

Idag är dagen D och det här är Ground Zero.

/ J – fyller ut tillvaron

Jag läser ...alltså är jag!

8 Jun 2016

Nu konsumeras cykellitteratur av lite olika slag. En bok som damp ned i brevlådan för ett litet tag sedan är den här författad av Johan Tell:

Ytterst fyndig titel, helt i min smak
Ytterst fyndig titel, helt i min smak

Namnet är precis så ordvitsigt som jag vill ha det! Jag återkommer med lite synpunkter och någon reflektion över innehållet när jag läst och funderat lite.

Sen har jag förstås läst om mitt tummande exemplar av ”Cyklisten”. Ni vet Krabbés miniepos om ett cykellopp. Kanske en av de bästa sportböcker som skrivits. Att han sen är stormästare i schack gör ju inte saken sämre i mina ögon. Vi delar åtminstone två intressen. Det är en av få böcker som jag läser varje år med få undantag vilket som ni förstår innebär att jag varmt rekommenderar den.

/ J – i läsartagen

Nu konsumeras cykellitteratur av lite olika slag. En bok som damp ned i brevlådan för ett litet tag sedan är den här författad av Johan Tell:

Ytterst fyndig titel, helt i min smak
Ytterst fyndig titel, helt i min smak

Namnet är precis så ordvitsigt som jag vill ha det! Jag återkommer med lite synpunkter och någon reflektion över innehållet när jag läst och funderat lite.

Sen har jag förstås läst om mitt tummande exemplar av ”Cyklisten”. Ni vet Krabbés miniepos om ett cykellopp. Kanske en av de bästa sportböcker som skrivits. Att han sen är stormästare i schack gör ju inte saken sämre i mina ögon. Vi delar åtminstone två intressen. Det är en av få böcker som jag läser varje år med få undantag vilket som ni förstår innebär att jag varmt rekommenderar den.

/ J – i läsartagen

Elcyklar - en tanke om miljöaspekten

5 Jun 2016

Elcyklar pratas det en hel del om här och var. Mest på mässor, i Europa och här hemma bland branschfolk och försäljare tror jag. Fenomenet har inte riktigt slagit igenom på samma breda front här i Sverige som i en del andra länder om man får tro försäljningsstatistiken. Än får väl tilläggas, kurvorna pekar uppåt även här.

Som försäljningsargument talas det ofta om grupper som annars inte skulle cykla, om funktionshinder och gamla Agda 105 år som är i behov av lite assistans. Gott så, vilka möjligheter!

Men det hävdas även frekvent att det skulle vara ett miljövänligt alternativ. Jag vill bara påpeka att det är SKITSNACK!

Miljövänligt jämfört med vad? En tvåtons SUV ja men däremot är de inte det minsta miljövänliga jämfört med en vanlig hederlig cykel som framförs med enbart pedalkraft. Om någon har missat det så tarvar elcyklar nämligen batterier vilket förutom tillverkning även kräver laddning och inte minst tillvaratagande efter sin livstid. Den proceduren är inte det minsta snäll mot naturen.

Men det finns ändå miljövinster att göra. MEN och det är där jag vill kasta in en Brasklapp, det är ENBART om elcyklar ersätter fossilbränsledrivna fordon som bensinskotrar och bilar. Det vill säga om de verkligen får bilister att byta ut sin plåtomgärdade tillvaro på väg till jobbet från stund till annan. Min kännedom om inbitna bilister säger mig emellertid att den prognosen framstår som något dyster.

Min misstanke är att risken föreligger för att den LATE cyklisten visar sig istället. Den som redan trampar men ser en fördel i att slippa lägga ned lika mycket kraft och glida fram i tillvaron. På individnivå ingen nackdel eller skada skedd, för naturen – en stor förlust! Framtiden får utvisa vilket håll utvecklingen går åt.

Jag vill påpeka att jag innerligt hoppas att jag har fel i mina farhågor!

/ J – kastar Brasklappar om söndagen

Elcyklar pratas det en hel del om här och var. Mest på mässor, i Europa och här hemma bland branschfolk och försäljare tror jag. Fenomenet har inte riktigt slagit igenom på samma breda front här i Sverige som i en del andra länder om man får tro försäljningsstatistiken. Än får väl tilläggas, kurvorna pekar uppåt även här.

Som försäljningsargument talas det ofta om grupper som annars inte skulle cykla, om funktionshinder och gamla Agda 105 år som är i behov av lite assistans. Gott så, vilka möjligheter!

Men det hävdas även frekvent att det skulle vara ett miljövänligt alternativ. Jag vill bara påpeka att det är SKITSNACK!

Miljövänligt jämfört med vad? En tvåtons SUV ja men däremot är de inte det minsta miljövänliga jämfört med en vanlig hederlig cykel som framförs med enbart pedalkraft. Om någon har missat det så tarvar elcyklar nämligen batterier vilket förutom tillverkning även kräver laddning och inte minst tillvaratagande efter sin livstid. Den proceduren är inte det minsta snäll mot naturen.

Men det finns ändå miljövinster att göra. MEN och det är där jag vill kasta in en Brasklapp, det är ENBART om elcyklar ersätter fossilbränsledrivna fordon som bensinskotrar och bilar. Det vill säga om de verkligen får bilister att byta ut sin plåtomgärdade tillvaro på väg till jobbet från stund till annan. Min kännedom om inbitna bilister säger mig emellertid att den prognosen framstår som något dyster.

Min misstanke är att risken föreligger för att den LATE cyklisten visar sig istället. Den som redan trampar men ser en fördel i att slippa lägga ned lika mycket kraft och glida fram i tillvaron. På individnivå ingen nackdel eller skada skedd, för naturen – en stor förlust! Framtiden får utvisa vilket håll utvecklingen går åt.

Jag vill påpeka att jag innerligt hoppas att jag har fel i mina farhågor!

/ J – kastar Brasklappar om söndagen

Glädje!

3 Jun 2016

Till skillnad från fenomet IRRITATION som ofta drabbar dig när du omsluter din lekamen med ett ton plåt och hamnar i bilkö i trettio graders värme så ger cykeln lätt upphov till GLÄDJE istället. Endorfiner och lyckorus.

Själv var jag rätt glad över att benen bar igen efter en trist men relativt kort sommarförkylning som stoppat mig en vecka. Men igår kände jag mig kry igen fast väldigt trött. Därför beslöt jag efter ett par kilometers fint stigtrampande att köra lite mer skogsbilväg. Det slumpade sig så att jag hamnade på det gamla smalspåret i riktning norrut istället.

 

Den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje
Den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje

Nu finns det matematiska bevis som hävdar att den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje, om vi undantar maskhål då. Men i den ekvationen ingår inte rolighetsfaktorn. En rak väg är sällan en rolig väg – i alla fall inte i mina ögon.

 

Den här är bättre, högre "rolighetsfaktor"!
Den här är bättre, högre ”rolighetsfaktor”!

Men jag tänkte att eftersom jag är trött bör jag inte köra tekniskt. Då vurpar jag säkert igen och det ville jag inte. Istället lite rytmiskt trampande, meditativt medan jag tänkte på den varma vinden mot benen och då och då slogs av rena knytnävsslag av doftande syren. Färden bar till Rottne där jag bytte några ord med ett par vänner på macken samt några kunder. Därefter hem igen. Totalt blev det en tur på runt fem mil där de första var på ren stig.

Himlen var nära den här dagen
Himlen var nära den här dagen

Nöjd med hur benen kändes efter förkylningen begav jag mig därefter nästan direkt till gymmet och dödade dem där istället. Körde explosivt och tungt. Vilodag idag.

/ J – glad!

Till skillnad från fenomet IRRITATION som ofta drabbar dig när du omsluter din lekamen med ett ton plåt och hamnar i bilkö i trettio graders värme så ger cykeln lätt upphov till GLÄDJE istället. Endorfiner och lyckorus.

Själv var jag rätt glad över att benen bar igen efter en trist men relativt kort sommarförkylning som stoppat mig en vecka. Men igår kände jag mig kry igen fast väldigt trött. Därför beslöt jag efter ett par kilometers fint stigtrampande att köra lite mer skogsbilväg. Det slumpade sig så att jag hamnade på det gamla smalspåret i riktning norrut istället.

 

Den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje
Den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje

Nu finns det matematiska bevis som hävdar att den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje, om vi undantar maskhål då. Men i den ekvationen ingår inte rolighetsfaktorn. En rak väg är sällan en rolig väg – i alla fall inte i mina ögon.

 

Den här är bättre, högre "rolighetsfaktor"!
Den här är bättre, högre ”rolighetsfaktor”!

Men jag tänkte att eftersom jag är trött bör jag inte köra tekniskt. Då vurpar jag säkert igen och det ville jag inte. Istället lite rytmiskt trampande, meditativt medan jag tänkte på den varma vinden mot benen och då och då slogs av rena knytnävsslag av doftande syren. Färden bar till Rottne där jag bytte några ord med ett par vänner på macken samt några kunder. Därefter hem igen. Totalt blev det en tur på runt fem mil där de första var på ren stig.

Himlen var nära den här dagen
Himlen var nära den här dagen

Nöjd med hur benen kändes efter förkylningen begav jag mig därefter nästan direkt till gymmet och dödade dem där istället. Körde explosivt och tungt. Vilodag idag.

/ J – glad!

Irritation!

2 Jun 2016

Jag läste en tråd någonstans på Facebook härförleden som fick mig både förundrad och intresserad. Egentligen handlade den om att träna på väg men det är en annan diskussion.  Mitt i all text dök det emellertid upp ett ord som jag fastnade vid och inte kunde slita mig ifrån: ”IRRITERAD”

Det är tydligen vad många bilister blir på oss cyklister framgick av en skribent. I det här fallet rörde det sig om när vi kör i bredd, på 70-väg skall förtydligas att det handlade om. Det borde räcka där men eftersom det inte gör det skall jag tala klarspråk till de som inte förstår:

VÄNJ ER! 

Jag skulle kunna avslutat det med ett ”för helvete” men det är inte trevligt så det gör jag inte.

Kring det hela är kopplat ett märkligt förhållande. Det finns de som anser att vägen är lite mer deras än någon annans.  De flesta cyklister jag känner är även bilister i olika former, några till och med yrkeschaufförer. Många bilister däremot är inte cyklister vilket framgår med önskvärd tydlighet. Av någon orsak anser representanter för den gruppen att just de har ensamrätt eller åtminstone tolkningsföreträde för hur vägen skall användas! Det har ni INTE!

Först själva sakfrågan så vi har den ur världen – att färdas i bredd på 70-väg. Vi bortser en stund för vad det är som hindrar dig och konstaterar att enligt lag förhållder det sig så enkelt att om du inte har fri sikt och fri körbana att köra om på så får du inte göra det. Det gäller utan undantag. PUNKT! Detta av den enkla anledningen att någon annars  kan .

I flera länder är det här lag!
I flera länder är det här lag och ingen rekommendation!

Om det råkar befinna sig något på din sida vägen, på din körbana som av någon som helst anledning färdas långsammare än den stipulerade maxhastigheten (ett annat svårt begrepp för många bilister som tycks tro att det är någon form av rekommendation för snitthastighet) så får du vänta  tills du har fri sikt som tillåter omkörning. Sen spelar det ingen roll om det är EN eller TVÅ cyklister i bredd. Är det inte fritt nog att köra om ett par i bredd så är det inte fritt nog att köra om en ensam cykel heller. Men tyvärr utsätter massor av bilister oss cyklister för livsfara därför att de inte väntar till det är fritt. De kör om ändå och får de möte tvingas cyklisten ut i gräset och i värsta fall vurpandes ned i diket. Det har dessvärre hänt vid flera tillfällen under gruppcyklingar jag varit med om.

Två i bredd är därför närmast att betrakta som en säkerhetsåtgärd. Av samma anledning har jag slutat köra utanför vägmarkeringar i onödan. Körbanan är min den också!

Sen var det en sak till, själva orsaken till den här texten. Själva IRRITATIONEN, var kommer den ifrån? Vad är det som gör det så förtvivlat jobbigt att en gång då och då lyfta foten från gaspedalen och låta bilen minska hastigheten. Det var det där med högsta tillåtna hastighet kontra medelhastighet igen. För det kan ju inte vara så att det kommer klunga efter klunga efter klunga av cyklister på din väg hem på den där sjuttiosträckan det talades om i tråden. Högst en gång per tillfälle om alls skulle jag misstänka.

Hur gör vederbörande vid möten och omkörningar av andra på vägen förekommande företeelser? Kör på Epa-traktorer, kör över gamla tanter med rullatorer, prejar ned barnvagnsföräldrar i diket, tutar ilsket på hästar, går i närkamp med traktorer, skördetröskor och andra jordbruksfordon, försöker preja mobilkran under transport, hötter med näven åt skolbussen eller lantbrevbäraren som stannar? Tja, inte vet jag men IRRITERAD blir man tydligen. Särskilt på cyklister av någon anledning. Vi tycks bära någon form av rött skynke på oss.

Själv är jag uppvuxen på landet och dessutom innan nästan alla vägar förvandlades till oljegrusvägar i trakterna där jag bor. Jag vet därför hur det körs där. I allmänhet för fort. Inte av alla och inte alltid, det säger jag inte. Men det händer rätt ofta. Det visar antalet träffar från polisen när hastighetskontroller väl görs.

Men det är i hastigheten det ligger för den kommer sig av att man vill vinna TID! Det där diffusa, tiden, som rinner ifrån oss alla och därmed stressar oss. Vi måste hinna ett visst antal saker på en utmätt tid. Och när man som bilist planerat att en viss sträcka skall ta en viss tid att färdas får det inte förekomma distraktioner för då blir man IRRITERAD. De är ju i vägen!

De stjäl min tid! Samt uppmärksamhet!

 

För i ärlighetens namn, många inklusive mig när jag är på bekanta vägar kör på rutin. Då blir det obehagligt när det dyker upp oönskade störningsmoment i min bubbla, min egen lilla transportvärld där bara jag och min bil finns.

Det märkliga är att i stan får man vänja sig. Där finns trafikljus, cirkulationsplatser och i värsta fall köer. Andra bilar och fordon, fotgängare och även där cyklister. Distraktioner så långt ögat når.

Men på 70-vägen går det inte tydligen! Där skall vara fritt. Cyklister kall inte märkas eller helst vara någon annanstans. Sen användes ”yrkestrafikskortet” i tråden vilket jag tyckte var extra lågt och därför inte värt att kommentera. Det är inte mycket av den varan på de små vägar som är aktuella i det här fallet kan jag meddela. Och de som är där har jag ytterst sällan upplevt något som helst problem med snarare tvärtom. Undantag som bekräftar regeln finns säkert.

Mitt bidrag? Jag lovade mig själv för något år sedan att irritera mig mindre i trafiken. Särskilt när barnen är med i bilen. Det går faktiskt bra även om man får bita sig i tungan ibland. Men med lite övning så!

/ J – understundombilisten

Jag läste en tråd någonstans på Facebook härförleden som fick mig både förundrad och intresserad. Egentligen handlade den om att träna på väg men det är en annan diskussion.  Mitt i all text dök det emellertid upp ett ord som jag fastnade vid och inte kunde slita mig ifrån: ”IRRITERAD”

Det är tydligen vad många bilister blir på oss cyklister framgick av en skribent. I det här fallet rörde det sig om när vi kör i bredd, på 70-väg skall förtydligas att det handlade om. Det borde räcka där men eftersom det inte gör det skall jag tala klarspråk till de som inte förstår:

VÄNJ ER! 

Jag skulle kunna avslutat det med ett ”för helvete” men det är inte trevligt så det gör jag inte.

Kring det hela är kopplat ett märkligt förhållande. Det finns de som anser att vägen är lite mer deras än någon annans.  De flesta cyklister jag känner är även bilister i olika former, några till och med yrkeschaufförer. Många bilister däremot är inte cyklister vilket framgår med önskvärd tydlighet. Av någon orsak anser representanter för den gruppen att just de har ensamrätt eller åtminstone tolkningsföreträde för hur vägen skall användas! Det har ni INTE!

Först själva sakfrågan så vi har den ur världen – att färdas i bredd på 70-väg. Vi bortser en stund för vad det är som hindrar dig och konstaterar att enligt lag förhållder det sig så enkelt att om du inte har fri sikt och fri körbana att köra om på så får du inte göra det. Det gäller utan undantag. PUNKT! Detta av den enkla anledningen att någon annars  kan .

I flera länder är det här lag!
I flera länder är det här lag och ingen rekommendation!

Om det råkar befinna sig något på din sida vägen, på din körbana som av någon som helst anledning färdas långsammare än den stipulerade maxhastigheten (ett annat svårt begrepp för många bilister som tycks tro att det är någon form av rekommendation för snitthastighet) så får du vänta  tills du har fri sikt som tillåter omkörning. Sen spelar det ingen roll om det är EN eller TVÅ cyklister i bredd. Är det inte fritt nog att köra om ett par i bredd så är det inte fritt nog att köra om en ensam cykel heller. Men tyvärr utsätter massor av bilister oss cyklister för livsfara därför att de inte väntar till det är fritt. De kör om ändå och får de möte tvingas cyklisten ut i gräset och i värsta fall vurpandes ned i diket. Det har dessvärre hänt vid flera tillfällen under gruppcyklingar jag varit med om.

Två i bredd är därför närmast att betrakta som en säkerhetsåtgärd. Av samma anledning har jag slutat köra utanför vägmarkeringar i onödan. Körbanan är min den också!

Sen var det en sak till, själva orsaken till den här texten. Själva IRRITATIONEN, var kommer den ifrån? Vad är det som gör det så förtvivlat jobbigt att en gång då och då lyfta foten från gaspedalen och låta bilen minska hastigheten. Det var det där med högsta tillåtna hastighet kontra medelhastighet igen. För det kan ju inte vara så att det kommer klunga efter klunga efter klunga av cyklister på din väg hem på den där sjuttiosträckan det talades om i tråden. Högst en gång per tillfälle om alls skulle jag misstänka.

Hur gör vederbörande vid möten och omkörningar av andra på vägen förekommande företeelser? Kör på Epa-traktorer, kör över gamla tanter med rullatorer, prejar ned barnvagnsföräldrar i diket, tutar ilsket på hästar, går i närkamp med traktorer, skördetröskor och andra jordbruksfordon, försöker preja mobilkran under transport, hötter med näven åt skolbussen eller lantbrevbäraren som stannar? Tja, inte vet jag men IRRITERAD blir man tydligen. Särskilt på cyklister av någon anledning. Vi tycks bära någon form av rött skynke på oss.

Själv är jag uppvuxen på landet och dessutom innan nästan alla vägar förvandlades till oljegrusvägar i trakterna där jag bor. Jag vet därför hur det körs där. I allmänhet för fort. Inte av alla och inte alltid, det säger jag inte. Men det händer rätt ofta. Det visar antalet träffar från polisen när hastighetskontroller väl görs.

Men det är i hastigheten det ligger för den kommer sig av att man vill vinna TID! Det där diffusa, tiden, som rinner ifrån oss alla och därmed stressar oss. Vi måste hinna ett visst antal saker på en utmätt tid. Och när man som bilist planerat att en viss sträcka skall ta en viss tid att färdas får det inte förekomma distraktioner för då blir man IRRITERAD. De är ju i vägen!

De stjäl min tid! Samt uppmärksamhet!

 

För i ärlighetens namn, många inklusive mig när jag är på bekanta vägar kör på rutin. Då blir det obehagligt när det dyker upp oönskade störningsmoment i min bubbla, min egen lilla transportvärld där bara jag och min bil finns.

Det märkliga är att i stan får man vänja sig. Där finns trafikljus, cirkulationsplatser och i värsta fall köer. Andra bilar och fordon, fotgängare och även där cyklister. Distraktioner så långt ögat når.

Men på 70-vägen går det inte tydligen! Där skall vara fritt. Cyklister kall inte märkas eller helst vara någon annanstans. Sen användes ”yrkestrafikskortet” i tråden vilket jag tyckte var extra lågt och därför inte värt att kommentera. Det är inte mycket av den varan på de små vägar som är aktuella i det här fallet kan jag meddela. Och de som är där har jag ytterst sällan upplevt något som helst problem med snarare tvärtom. Undantag som bekräftar regeln finns säkert.

Mitt bidrag? Jag lovade mig själv för något år sedan att irritera mig mindre i trafiken. Särskilt när barnen är med i bilen. Det går faktiskt bra även om man får bita sig i tungan ibland. Men med lite övning så!

/ J – understundombilisten