En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Mötesplats Smedjegatan

26 Maj 2016

Igår körde jag MTB igen. Det gick nästan bra, fram till dess att jag körde omkull igen. Blev lite skrapsår men eftersom jag lyckades famna en björk på vägen ned så undkom jag med blotta förskräckelsen, ett stukat bromshandtag och lite ömma och skrapade ställen på kroppen att addera till de övriga. Det kunde gått värre eftersom det skedde på byggd bro på ett spår mitt i Växjö. Bron är rätt hög så ett fall därifrån hade känts!

Men det föranledde mig att avsluta turen som ändå var på väg åt det hållet och istället bege mig till Bike Brothers som ligger i närheten. Tänkte mest säga hej och se om det hände något där. Det gjorde det!

Världens nyaste antikvitet. 26" heldämpad. Ram ny, bakhjul nybyggt, drivlina ny, bromsar och kablage nytt...koncept - uråldrigt!
Världens nyaste antikvitet. 26″ heldämpad. Ram ny, bakhjul nybyggt, drivlina ny, bromsar och kablage nytt…koncept – uråldrigt!

När jag kom in var en Bike-Fit i full gång. Kul att se det förfarandet ”lite från sidan”. Tror att jag sitter någorlunda på mina cyklar men det är jag inte helt säker på förstås. Vem vet jag kanske prövar. Frågan är vad man gör om någon säger till mig ”du har suttit fel i tjugofem år”. Skräp också!

Bäst jag stod där och njöt av cykelatmosfären dök en den här cykeln med tillhörande ägare upp. Spekulant på en ny pump och fullproppad med cykelkunskaper. Ramen, inköpt i Belgien visade sig vara extremt speciell. En trackram byggd för självaste Eddie Merckx och av den anledningen med helt galna mått och vinklar. Nu rullar den som kultfixie. Snygg som f-n om ni frågar mig!

Snygg så det förslår!! Hög vill ha faktor på den här!
Snygg så det förslår!! Hög vill ha faktor på den här!

En stund senare kom en god vän in som är spekulant på ny cykel. Min vän har väl inte helt normala proportioner kan man lugnt säga. Tänk långa ben, EXTREMT långa ben och lägg därtill ryggproblem och du har en utmaning på temat ”Bikefit”. En heldämpad cykel hjälpte i skogen men landsvägscykling tarvar lite andra lösningar. I och med det kanske en öppning dök upp för mig för övrigt. När ny cykel införskaffades blev en hardtail Bros Adventure med XT-utrustning plötsligt överflödig. Storleken passar nog och jag är på jakt efter en ”snabbare” cykel. Tröttnat lite på vikten, allt tekniskt och underhåll på min fullgungare. När idén kom på förslag såg Håkan cykelhandlare smått panikslagen ut och erbjöd sig nästan att lösa in cykeln istället. Mitt rykte som materialtestare föregår mig märker jag.

På väg ut och hem mötte jag två tjejer i dörren som jag bytte några ord med. De kom cyklandes från Grimslöv där de gick på folkhögskola. De tog cyklarna varje gång de skulle in till stan för att öva inför kommande äventyr. De avser att cykla till Kroatien till sommaren.

Där ser ni – nuförtiden cyklar alla!

/ J – ibland social

Igår körde jag MTB igen. Det gick nästan bra, fram till dess att jag körde omkull igen. Blev lite skrapsår men eftersom jag lyckades famna en björk på vägen ned så undkom jag med blotta förskräckelsen, ett stukat bromshandtag och lite ömma och skrapade ställen på kroppen att addera till de övriga. Det kunde gått värre eftersom det skedde på byggd bro på ett spår mitt i Växjö. Bron är rätt hög så ett fall därifrån hade känts!

Men det föranledde mig att avsluta turen som ändå var på väg åt det hållet och istället bege mig till Bike Brothers som ligger i närheten. Tänkte mest säga hej och se om det hände något där. Det gjorde det!

Världens nyaste antikvitet. 26" heldämpad. Ram ny, bakhjul nybyggt, drivlina ny, bromsar och kablage nytt...koncept - uråldrigt!
Världens nyaste antikvitet. 26″ heldämpad. Ram ny, bakhjul nybyggt, drivlina ny, bromsar och kablage nytt…koncept – uråldrigt!

När jag kom in var en Bike-Fit i full gång. Kul att se det förfarandet ”lite från sidan”. Tror att jag sitter någorlunda på mina cyklar men det är jag inte helt säker på förstås. Vem vet jag kanske prövar. Frågan är vad man gör om någon säger till mig ”du har suttit fel i tjugofem år”. Skräp också!

Bäst jag stod där och njöt av cykelatmosfären dök en den här cykeln med tillhörande ägare upp. Spekulant på en ny pump och fullproppad med cykelkunskaper. Ramen, inköpt i Belgien visade sig vara extremt speciell. En trackram byggd för självaste Eddie Merckx och av den anledningen med helt galna mått och vinklar. Nu rullar den som kultfixie. Snygg som f-n om ni frågar mig!

Snygg så det förslår!! Hög vill ha faktor på den här!
Snygg så det förslår!! Hög vill ha faktor på den här!

En stund senare kom en god vän in som är spekulant på ny cykel. Min vän har väl inte helt normala proportioner kan man lugnt säga. Tänk långa ben, EXTREMT långa ben och lägg därtill ryggproblem och du har en utmaning på temat ”Bikefit”. En heldämpad cykel hjälpte i skogen men landsvägscykling tarvar lite andra lösningar. I och med det kanske en öppning dök upp för mig för övrigt. När ny cykel införskaffades blev en hardtail Bros Adventure med XT-utrustning plötsligt överflödig. Storleken passar nog och jag är på jakt efter en ”snabbare” cykel. Tröttnat lite på vikten, allt tekniskt och underhåll på min fullgungare. När idén kom på förslag såg Håkan cykelhandlare smått panikslagen ut och erbjöd sig nästan att lösa in cykeln istället. Mitt rykte som materialtestare föregår mig märker jag.

På väg ut och hem mötte jag två tjejer i dörren som jag bytte några ord med. De kom cyklandes från Grimslöv där de gick på folkhögskola. De tog cyklarna varje gång de skulle in till stan för att öva inför kommande äventyr. De avser att cykla till Kroatien till sommaren.

Där ser ni – nuförtiden cyklar alla!

/ J – ibland social

Två vurpor senare

24 Maj 2016

Vad gör man med en solig vårdag i maj som bjuder på sommarvärme och en ledig eftermiddag? Man cyklar förstås och företrädesvis i skogen. Dels för att det är svalt och skönt i skuggan av träden och dels för att ens landsvägscykel ändå är hos cykeldoktorn och man inte har något alternativ.

Det blev en speciell tur skulle det visa sig. Mest för att den bjöd på offroad eller snarare ”off-stig” med inslag av orientering samt ett par praktvurpor. Den första kom redan efter några hundra meter. Ett klassiskt nybörjarmisstag som tyder på att jag är ringrostig eftersom jag inte borde göra just sådana felbedömningar efter alla år på en skogshoj. Den klassiska ”missbedöma en grästuva som visade sig vara en sten”-vurpan var ett faktum. Mest stukad blev stoltheten men det blev även en rätt hård kontakt med marken så jag tappade luften en stund och fick ligga kvar i en föga elegant hög på marken.

En fröjd för ögat om man är MTB-cyklist!
En fröjd för ögat om man är MTB-cyklist!

Väl i sadeln igen blev det något varv på de närmsta hemmastigarna innan jag riktade framhjulet åt annat håll, österut. Men jag ändrade mig snart och styrde kosan mot Notterydstrakten istället där det är betydligt mer kuperat. Jag passerade vägen till Kalmar för andra gången och sökte mig mot svalkan i bokskogen.

Det finns inte många saker som är vackrare än ljuset i en bokskog om våren!
Det finns inte många saker som är vackrare än ljuset i en bokskog om våren!

Efter något varv på de mjukt flowiga stigarna under det grönskande taket fick jag för mig att jag skulle leta alternativvägar. Jag får för mig sådant ibland när lusten att utforska världen blir för stor. Ut på asfalten en liten bit och sen in på en skogsbilväg som jag egentligen vet är en återvändsgränd. Men är den verkligen det?

Och det finns inget fulare och mer tråkigt än vändplaner
Och det finns inget fulare och mer tråkigt än vändplaner

JO, det är den! Det finns banne mig inget tråkigare än vändplaner på grusvägar. Sen AVSKYR jag att vända och cykla tillbaks samma väg jag kom så därför inleddes letandet efter alternativ. Jag hittade ett.

Jag är ingen spårare men bristen på mänskliga avtryck borde varit en ledtråd
Jag är ingen spårare men bristen på mänskliga avtryck i leran borde varit en ledtråd

Det gamla skogsmaskinsspåret som ledde därifrån saknade dock ett par saker som jag gärna ser i sammanhanget. Där fanns inga spår efter vare sig fotavtryck, grova cykeldäck eller ens hästhovar. Inte använd av människor med andra ord. Det visade sig snart finnas en anledning till det!

Not
När inte ens lillklingan räcker till

 

Dags att bära cykeln
Dags att bära cykeln

Det är nu det är läge att använda lillklingan ni som undrar vad man har den till på ett trippelvevparti! Sen gick inte ens det. Dags att bära cykeln ett tag och ägna sig åt lite orientering. Gud vad jag önskade att jag hade ett lätt kolfiberspjut nu!

Urskog. Här tar man sig inte fram med en cykel, inte ens om den befinner sig på axeln
Urskog. Här tar man sig inte fram med en cykel, inte ens om den befinner sig på axeln

Sen blev det värre! Jag visste ungefär vart jag befann mig och vart jag borde komma ut. Jag letade efter fornborgen Gripeberg, vilken för övrigt är en av landets äldsta. Problemet är att det är ett stycke urskog i vägen. En som man inte forcerar till fots med en cykel över axeln.

Till slut hittade jag ut, nu trött. Trots det gav jag mig på ett andra försök att hitta ny stig uppför kullen, nu från andra sidan. Det gick inte den här gången heller. Då gav jag upp. Jag träffade på en bekant och tämligen teknisk stig som leder ut från området. När jag var nästan ute på grusvägen igen small det för andra gången. Jag missbedömde helt enkelt djupet på ett mycket litet lerhål och lyfte inte framhjulet högt nog. Innan jag hann reagera hade jag gjort en ”faceplant” och cykeln låg virad runt en trädstam. När jag försökte kravla mig upp körde jag ned högerarmen till armbågen i mossen bredvid stigen och satt för ett ögonblick fast.

Jag önskar att bilden vore arrangerad. Det är den inte!
Jag önskar att bilden vore arrangerad. Det är den inte!

Jag tittade mig omkring på det där viset katter gör när de missat ett byte och hoppades att ingen sett mig. Men vem skulle gjort det här? Lätt skrapad här och var, bland annat i ansiktet, på knä och skenben kom jag på fötter och hjul. Mörbultad beslutade jag mig för att det fick räcka för dagen och begav mig hemåt igen. Men ett par timmar skogscykling blev det. Dagens resultat: Stig VS John 2 – 0.

Terrängen och jag har ett ambivalent förhållande numera.

/ J – Voltaren

Vad gör man med en solig vårdag i maj som bjuder på sommarvärme och en ledig eftermiddag? Man cyklar förstås och företrädesvis i skogen. Dels för att det är svalt och skönt i skuggan av träden och dels för att ens landsvägscykel ändå är hos cykeldoktorn och man inte har något alternativ.

Det blev en speciell tur skulle det visa sig. Mest för att den bjöd på offroad eller snarare ”off-stig” med inslag av orientering samt ett par praktvurpor. Den första kom redan efter några hundra meter. Ett klassiskt nybörjarmisstag som tyder på att jag är ringrostig eftersom jag inte borde göra just sådana felbedömningar efter alla år på en skogshoj. Den klassiska ”missbedöma en grästuva som visade sig vara en sten”-vurpan var ett faktum. Mest stukad blev stoltheten men det blev även en rätt hård kontakt med marken så jag tappade luften en stund och fick ligga kvar i en föga elegant hög på marken.

En fröjd för ögat om man är MTB-cyklist!
En fröjd för ögat om man är MTB-cyklist!

Väl i sadeln igen blev det något varv på de närmsta hemmastigarna innan jag riktade framhjulet åt annat håll, österut. Men jag ändrade mig snart och styrde kosan mot Notterydstrakten istället där det är betydligt mer kuperat. Jag passerade vägen till Kalmar för andra gången och sökte mig mot svalkan i bokskogen.

Det finns inte många saker som är vackrare än ljuset i en bokskog om våren!
Det finns inte många saker som är vackrare än ljuset i en bokskog om våren!

Efter något varv på de mjukt flowiga stigarna under det grönskande taket fick jag för mig att jag skulle leta alternativvägar. Jag får för mig sådant ibland när lusten att utforska världen blir för stor. Ut på asfalten en liten bit och sen in på en skogsbilväg som jag egentligen vet är en återvändsgränd. Men är den verkligen det?

Och det finns inget fulare och mer tråkigt än vändplaner
Och det finns inget fulare och mer tråkigt än vändplaner

JO, det är den! Det finns banne mig inget tråkigare än vändplaner på grusvägar. Sen AVSKYR jag att vända och cykla tillbaks samma väg jag kom så därför inleddes letandet efter alternativ. Jag hittade ett.

Jag är ingen spårare men bristen på mänskliga avtryck borde varit en ledtråd
Jag är ingen spårare men bristen på mänskliga avtryck i leran borde varit en ledtråd

Det gamla skogsmaskinsspåret som ledde därifrån saknade dock ett par saker som jag gärna ser i sammanhanget. Där fanns inga spår efter vare sig fotavtryck, grova cykeldäck eller ens hästhovar. Inte använd av människor med andra ord. Det visade sig snart finnas en anledning till det!

Not
När inte ens lillklingan räcker till

 

Dags att bära cykeln
Dags att bära cykeln

Det är nu det är läge att använda lillklingan ni som undrar vad man har den till på ett trippelvevparti! Sen gick inte ens det. Dags att bära cykeln ett tag och ägna sig åt lite orientering. Gud vad jag önskade att jag hade ett lätt kolfiberspjut nu!

Urskog. Här tar man sig inte fram med en cykel, inte ens om den befinner sig på axeln
Urskog. Här tar man sig inte fram med en cykel, inte ens om den befinner sig på axeln

Sen blev det värre! Jag visste ungefär vart jag befann mig och vart jag borde komma ut. Jag letade efter fornborgen Gripeberg, vilken för övrigt är en av landets äldsta. Problemet är att det är ett stycke urskog i vägen. En som man inte forcerar till fots med en cykel över axeln.

Till slut hittade jag ut, nu trött. Trots det gav jag mig på ett andra försök att hitta ny stig uppför kullen, nu från andra sidan. Det gick inte den här gången heller. Då gav jag upp. Jag träffade på en bekant och tämligen teknisk stig som leder ut från området. När jag var nästan ute på grusvägen igen small det för andra gången. Jag missbedömde helt enkelt djupet på ett mycket litet lerhål och lyfte inte framhjulet högt nog. Innan jag hann reagera hade jag gjort en ”faceplant” och cykeln låg virad runt en trädstam. När jag försökte kravla mig upp körde jag ned högerarmen till armbågen i mossen bredvid stigen och satt för ett ögonblick fast.

Jag önskar att bilden vore arrangerad. Det är den inte!
Jag önskar att bilden vore arrangerad. Det är den inte!

Jag tittade mig omkring på det där viset katter gör när de missat ett byte och hoppades att ingen sett mig. Men vem skulle gjort det här? Lätt skrapad här och var, bland annat i ansiktet, på knä och skenben kom jag på fötter och hjul. Mörbultad beslutade jag mig för att det fick räcka för dagen och begav mig hemåt igen. Men ett par timmar skogscykling blev det. Dagens resultat: Stig VS John 2 – 0.

Terrängen och jag har ett ambivalent förhållande numera.

/ J – Voltaren

Husförhör för bilen - en cyklist bakom ratten del III

19 Maj 2016

Ibland tvingas man in bakom fel form på styret. Den där runda varianten ni vet. Den som inte alltid känns helt rätt. Fast det måste erkännas, ibland är det tämligen praktiskt med bil också som idag när det skall handlas rejält. Igår förhåll det sig emellertid annorlunda då var jag tvungen!

Det var dags för besiktning av familjens lilla bil döpt till ”Lille Skutt” av barnen. Med tanke på färg, storlek och prestanda borde den kanske hettat ”Lilla Mus” istället. Några ystra skutt är svårt att tvinga den till. Men den har sina styrkor. Den är billig att köpa, äga, skatta och inte minst tanka. Men att skutta gör den inte så gärna i alla fall inte snabbt.

Vilken är snabbast egentligen?
Vilken är snabbast egentligen?

Med min vanliga totalt dysfunktionella tidsuppfattning dök jag upp i vad jag tyckte verkade vara god tid vid besiktningslokalen. Jodå, det var det – när jag loggat in på därför avsedd självbetjäningsterminal var det bara att konstatera att jag inte var en kvart för tidig som jag trodde utan jag var en timma och en kvart för tidig!

Gott om tid med andra ord. Så jag passade på att försöka ordna några ärenden. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det skulle bland annat inhandlas några lampor till ytterbelysningen där jag bor. Det faller på min lott eftersom jag är en ”sån däringa vicevärd”. Problemet var att lamporna inte är helt vanliga och stället där jag tänkt köpa dem inte gick att finna på den adress där de enligt uppgift skulle ligga. Efter tredje vändan på den aktuella gatan gav jag upp. Men fick i sista stund syn på en liten lapp på ett staket. Aha, de hade flyttat! Det visade sig att de även  bytt namn för att förvilla. Och dessutom fanns vi i BRF ”Myran” ändå inte kvar i systemen. Nåja, några få lampor fick jag tag i. Dock inte så många som jag velat eftersom de inte hade fler än fyra på lager. När jag väl fått kvittot visade det sig även stå fel namn på ”er referens” så numer heter jag herr Schmidt. Bara så ni vet!

Bilen då? Den fick med beröm godkänt visade det sig. Den blinkade flirtigt när den skulle, höll tyst på rätt ställe och lät på andra. Stanna kunde den tydligen också. En styck hypereffektiv dam gick igenom sitt protokoll i rasande tempo och jag hann knappt avsluta mitt kaffe under tiden.

Jag hade tänkt att åka och vara åskådare på den lokala mtb-cupen igår kväll men var upptagen med stämma och styrelsemöte. Surt sa reeeeven särskilt som jag inte hinner cykla vare sig idag eller imorgon heller. Ahhrgggh!!

/ J – frustrationscyklist,

 

Ibland tvingas man in bakom fel form på styret. Den där runda varianten ni vet. Den som inte alltid känns helt rätt. Fast det måste erkännas, ibland är det tämligen praktiskt med bil också som idag när det skall handlas rejält. Igår förhåll det sig emellertid annorlunda då var jag tvungen!

Det var dags för besiktning av familjens lilla bil döpt till ”Lille Skutt” av barnen. Med tanke på färg, storlek och prestanda borde den kanske hettat ”Lilla Mus” istället. Några ystra skutt är svårt att tvinga den till. Men den har sina styrkor. Den är billig att köpa, äga, skatta och inte minst tanka. Men att skutta gör den inte så gärna i alla fall inte snabbt.

Vilken är snabbast egentligen?
Vilken är snabbast egentligen?

Med min vanliga totalt dysfunktionella tidsuppfattning dök jag upp i vad jag tyckte verkade vara god tid vid besiktningslokalen. Jodå, det var det – när jag loggat in på därför avsedd självbetjäningsterminal var det bara att konstatera att jag inte var en kvart för tidig som jag trodde utan jag var en timma och en kvart för tidig!

Gott om tid med andra ord. Så jag passade på att försöka ordna några ärenden. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det skulle bland annat inhandlas några lampor till ytterbelysningen där jag bor. Det faller på min lott eftersom jag är en ”sån däringa vicevärd”. Problemet var att lamporna inte är helt vanliga och stället där jag tänkt köpa dem inte gick att finna på den adress där de enligt uppgift skulle ligga. Efter tredje vändan på den aktuella gatan gav jag upp. Men fick i sista stund syn på en liten lapp på ett staket. Aha, de hade flyttat! Det visade sig att de även  bytt namn för att förvilla. Och dessutom fanns vi i BRF ”Myran” ändå inte kvar i systemen. Nåja, några få lampor fick jag tag i. Dock inte så många som jag velat eftersom de inte hade fler än fyra på lager. När jag väl fått kvittot visade det sig även stå fel namn på ”er referens” så numer heter jag herr Schmidt. Bara så ni vet!

Bilen då? Den fick med beröm godkänt visade det sig. Den blinkade flirtigt när den skulle, höll tyst på rätt ställe och lät på andra. Stanna kunde den tydligen också. En styck hypereffektiv dam gick igenom sitt protokoll i rasande tempo och jag hann knappt avsluta mitt kaffe under tiden.

Jag hade tänkt att åka och vara åskådare på den lokala mtb-cupen igår kväll men var upptagen med stämma och styrelsemöte. Surt sa reeeeven särskilt som jag inte hinner cykla vare sig idag eller imorgon heller. Ahhrgggh!!

/ J – frustrationscyklist,

 

Kära medcyklister i trafiken

17 Maj 2016

Idag vill jag småskälla lite och för ovanlighets skull inte på bilister utan på medcyklister. Samma fenomen drabbade mig två gånger på vägen till jobbet i morse. Cyklister som helt sonika kör på fel sida vägen! Den första incidenten föranledde mig mest att väja lite åt vänster på den tomma vägen och skaka på huvudet. Just där det skedde skulle ungdomarna det handlade om svänga vänster mot en gymnasieskola och det går uppför på den aktuella platsen så de valde att snedda över hela vägen. Dessvärre inte i korsningen utan fyrtio meter innan den för att sedan köra resterande bit fram mot svängen på fel sida vägen, mot mig. Det hade blivit mer komplicerat om det kommit bilar samtidigt kan jag säga.

Episod två var något mer allvarlig och resulterade nästan i en smäll och ett ilsket gormande från mig efter den bortflyende med…förlåt motcyklisten. Jag var nu framme vid en cirkulationsplats i vilken jag skulle färdas höger. Jag såg en bil närma sig från andra hållet men bromsa in för en gående på ett övergångsställe. Jag höll därför uppsikt snett bakåt vänster när jag körde in i rondellen för att vara säker på att vederbörande inte fått upp farten igen och var före mig varpå jag skulle lämnat företräde. Men det var lugnt eftersom den gående inte var av den snabbare typen. Jag hade gott om tid.

Desto snabbare var cyklisten som kom från höger. Dock inte på vägen, utan på vänster sida av densamma på cykelvägen som här bara har en fil då det finns en på varje sida vägen! Vederbörande orkade uppenbarligen inte ta sig över till rätt sida och överraskade därför mig totalt. Det var ytterst nära att vi kolliderade och jag blev riktigt förbannad. Det var väl inte helt snälla ord jag skrek varpå han fann för gott att fortsätta avlägsna sig och lika bra var det.

Så dagens trafikregel att tänka på för oss alla är – högertrafik! Den har trots allt funnits ett tag, närmare bestämt återinfördes den 1967 om jag inte missminner mig. Innan dess fanns faktiskt en kunglig förordning från tidigt 1700-tal om att postvagnar skulle hålla till höger vid möte. Sen rådde vänstertrafiksanarki en längre stund däremellan.

/ J – helt bakom styret

Idag vill jag småskälla lite och för ovanlighets skull inte på bilister utan på medcyklister. Samma fenomen drabbade mig två gånger på vägen till jobbet i morse. Cyklister som helt sonika kör på fel sida vägen! Den första incidenten föranledde mig mest att väja lite åt vänster på den tomma vägen och skaka på huvudet. Just där det skedde skulle ungdomarna det handlade om svänga vänster mot en gymnasieskola och det går uppför på den aktuella platsen så de valde att snedda över hela vägen. Dessvärre inte i korsningen utan fyrtio meter innan den för att sedan köra resterande bit fram mot svängen på fel sida vägen, mot mig. Det hade blivit mer komplicerat om det kommit bilar samtidigt kan jag säga.

Episod två var något mer allvarlig och resulterade nästan i en smäll och ett ilsket gormande från mig efter den bortflyende med…förlåt motcyklisten. Jag var nu framme vid en cirkulationsplats i vilken jag skulle färdas höger. Jag såg en bil närma sig från andra hållet men bromsa in för en gående på ett övergångsställe. Jag höll därför uppsikt snett bakåt vänster när jag körde in i rondellen för att vara säker på att vederbörande inte fått upp farten igen och var före mig varpå jag skulle lämnat företräde. Men det var lugnt eftersom den gående inte var av den snabbare typen. Jag hade gott om tid.

Desto snabbare var cyklisten som kom från höger. Dock inte på vägen, utan på vänster sida av densamma på cykelvägen som här bara har en fil då det finns en på varje sida vägen! Vederbörande orkade uppenbarligen inte ta sig över till rätt sida och överraskade därför mig totalt. Det var ytterst nära att vi kolliderade och jag blev riktigt förbannad. Det var väl inte helt snälla ord jag skrek varpå han fann för gott att fortsätta avlägsna sig och lika bra var det.

Så dagens trafikregel att tänka på för oss alla är – högertrafik! Den har trots allt funnits ett tag, närmare bestämt återinfördes den 1967 om jag inte missminner mig. Innan dess fanns faktiskt en kunglig förordning från tidigt 1700-tal om att postvagnar skulle hålla till höger vid möte. Sen rådde vänstertrafiksanarki en längre stund däremellan.

/ J – helt bakom styret

Tur med flera ansikten

13 Maj 2016

Det var en vacker dag. Den i onsdags. Som gjord för lite Mountainbike. Eller skogscykling som jag föredrar att kalla det då backarna är legio medan bergen lyser med sin frånvaro i mina hemtrakter.

Så grönt att det nästan gör ont. Bokskog på väg att slå ut helt
Så grönt att det nästan gör ont. Bokskog på väg att slå ut helt

Mitt i våren och världen börjar bli nästan smärtsamt grön. Skönhet vart ögat än ser. Jag värmde upp med att trampa mot stadens utkanter och ut på stigen mellan värmeverket och järnvägen. Hade någon vag ide om att cykla söderut. Där ska det ju vara ännu varmare sägs det. Fem minuter senare var punkteringen ett faktum. Luften gick ur fort så troligtvis var det genomslagspunka. Nästan nya däck utan hål eller revor i antydde det trots att jag inte märkt något. Ytterligare fem, kanske tio minuter senare, jag brydde mig inte om att öva snabbskifte av slang, var jag på väg igen. Det tog sin lilla tid att få i luft med nödpumpen dessutom. Ett stadigt ”snakebite” bekräftade misstankarna jag haft om orsaken.

Skräp också! Ett platt däck. Påfallande platt faktiskt!
Skräp också! Ett platt däck. Påfallande platt faktiskt!

Sen blev det en del stig och lite tekniktrampande. Nu på lättare stigar än sist vis av erfarenheten efter att ha stått på näsan. Men det gick bättre idag generellt. Därefter ut på vägen i riktning mot Teleborg och dagens andra mål. Jag hade för avsikt att se på när andra svettades tempo. Det var nämligen dags för årets första deltävling i den lokala Tempocupen numera arrangerad av Wexio Velo. Jag brukar köra den men det får anstå till jag blivit av med lårkaka, fått tillbaka min racer och förvandlat magen från ballong till mer aeorodynamisk tempomage. Det vill säga inte i år.

På vägen dit blev jag efter att stannat för att trycka i lite mer luft i bakdäcket ikappcyklad av en bekant triatlet i 338 Smålands färger. Vi slog småpratandes följe några kilometer.

Väl framme kunde konstateras att det var ett dugligt gäng som samlats.

De som skulle köra fort den här aftonen
De som skulle köra fort den här aftonen

Bäst jag stod där vid starten och snackade cykel dök det upp ytterligare ett gäng kentaurer av annan ras. Den här gången från en skogsklan. Fethjulingarna dammade, bokstavligen, in på grusvägen där vi stod och min cykel och jag kunde inte motstå frestelsen att haka på. Efter en kort jakt var jag ikapp och med. Det var en onsdagsraid med Växjö Stigcyklister.

Några stigcyklister i sitt rätta element
Några stigcyklister i sitt rätta element

Kul att köra med dem som omväxling! Efter en del skogsåka blev en deltagare av med sitt växelöra som gick av. Under tiden det mekades ägnade sig en del åt teknikövningar.

Teknikövning. Hällen ser mindre brant ut i den här vinkeln
Teknikövning. Hällen ser mindre brant ut i den här vinkeln

Efter att ha väntat ett tag insåg jag att tiden löpte iväg och jag begav mig hemåt. Mer solokörning. Nu pannkaksplatt genom stan. Valde vägarna utmed södra Bergundasjön och Växjösjön. Synnerligen vackert i den begynnande solnedgången.

Hemkommen summerade jag lite över en och en halv timme MTB. Nöjd med det den här gången.

/ J – på grövre däck i tillvaron

Det var en vacker dag. Den i onsdags. Som gjord för lite Mountainbike. Eller skogscykling som jag föredrar att kalla det då backarna är legio medan bergen lyser med sin frånvaro i mina hemtrakter.

Så grönt att det nästan gör ont. Bokskog på väg att slå ut helt
Så grönt att det nästan gör ont. Bokskog på väg att slå ut helt

Mitt i våren och världen börjar bli nästan smärtsamt grön. Skönhet vart ögat än ser. Jag värmde upp med att trampa mot stadens utkanter och ut på stigen mellan värmeverket och järnvägen. Hade någon vag ide om att cykla söderut. Där ska det ju vara ännu varmare sägs det. Fem minuter senare var punkteringen ett faktum. Luften gick ur fort så troligtvis var det genomslagspunka. Nästan nya däck utan hål eller revor i antydde det trots att jag inte märkt något. Ytterligare fem, kanske tio minuter senare, jag brydde mig inte om att öva snabbskifte av slang, var jag på väg igen. Det tog sin lilla tid att få i luft med nödpumpen dessutom. Ett stadigt ”snakebite” bekräftade misstankarna jag haft om orsaken.

Skräp också! Ett platt däck. Påfallande platt faktiskt!
Skräp också! Ett platt däck. Påfallande platt faktiskt!

Sen blev det en del stig och lite tekniktrampande. Nu på lättare stigar än sist vis av erfarenheten efter att ha stått på näsan. Men det gick bättre idag generellt. Därefter ut på vägen i riktning mot Teleborg och dagens andra mål. Jag hade för avsikt att se på när andra svettades tempo. Det var nämligen dags för årets första deltävling i den lokala Tempocupen numera arrangerad av Wexio Velo. Jag brukar köra den men det får anstå till jag blivit av med lårkaka, fått tillbaka min racer och förvandlat magen från ballong till mer aeorodynamisk tempomage. Det vill säga inte i år.

På vägen dit blev jag efter att stannat för att trycka i lite mer luft i bakdäcket ikappcyklad av en bekant triatlet i 338 Smålands färger. Vi slog småpratandes följe några kilometer.

Väl framme kunde konstateras att det var ett dugligt gäng som samlats.

De som skulle köra fort den här aftonen
De som skulle köra fort den här aftonen

Bäst jag stod där vid starten och snackade cykel dök det upp ytterligare ett gäng kentaurer av annan ras. Den här gången från en skogsklan. Fethjulingarna dammade, bokstavligen, in på grusvägen där vi stod och min cykel och jag kunde inte motstå frestelsen att haka på. Efter en kort jakt var jag ikapp och med. Det var en onsdagsraid med Växjö Stigcyklister.

Några stigcyklister i sitt rätta element
Några stigcyklister i sitt rätta element

Kul att köra med dem som omväxling! Efter en del skogsåka blev en deltagare av med sitt växelöra som gick av. Under tiden det mekades ägnade sig en del åt teknikövningar.

Teknikövning. Hällen ser mindre brant ut i den här vinkeln
Teknikövning. Hällen ser mindre brant ut i den här vinkeln

Efter att ha väntat ett tag insåg jag att tiden löpte iväg och jag begav mig hemåt. Mer solokörning. Nu pannkaksplatt genom stan. Valde vägarna utmed södra Bergundasjön och Växjösjön. Synnerligen vackert i den begynnande solnedgången.

Hemkommen summerade jag lite över en och en halv timme MTB. Nöjd med det den här gången.

/ J – på grövre däck i tillvaron

Gamla hundar faller tungt

10 Maj 2016

Inspirerad av det EM jag tyvärr inte såg live och en smula nödd och tvungen eftersom landsvägscykeln är hos cykeldoktorn lockade skogscykling igår.

Tekniken är väl inte vad den var. Den har aldrig någonsin varit oklanderlig men nu är den snarast obefintlig. Para det med en rejäl kroppshydda och du har ett spännande koncept för MTB. Men då kan man tänka sig att vis man håller sig borta från de mest tekniska stigarna och kör en lite mer grusvägsbetonad runda. Inte då, inte jag! Gula slingan på Högstorp, Växjö är inte den enklaste man kan köra vet de som trampat där. Särskilt inte om kikar närmare på delar av Växjö Stigcyklisters byggda svarta slinga. Den körde jag inte, då hade jag dött. Någon koll på mina begränsningar har jag trots allt.

Hann ta en bild innan "the Big Bang"
Hann ta en bild innan ”the Big Bang”

Det gick för det mesta, inte fort, inte bra men det gick. Fram till dess jag slog mig vill säga. Vad som hände var en mycket brant nedförsbacke och en praktfull ”OTB” – over the bars. Hur klassisk som helst! Framdämparen behöver lite mer luft nu när jag är tyngre och det hade jag glömt varpå den neg mer än beräknat. I en bestämt rörelse lyfte därför min lekamen för att beskriva en elegant båge i luften varpå jag utan finess drösade i backen som en säck rutten potatis. Tungt föll jag, 115 kilo från ett par meters höjd blir en bra duns och dessvärre slog låret i en sten. Det blev en saftig lårkaka av det. Efter att ha fått tillbaka andan som tappades i ett dike försökte jag ta mig vidare men det gick knappt alls. Bara att styra kosan hemåt. Med ett ben och det andra hjälpligt snurrandes med.

Surt, vädret var fullkomligt strålande och jag hade med mig både banan och vatten. Jag hade tänkte mig en lugn fast rätt lång runda. Nu blev det lugn, kort, och tämligen smärtsam.

Får ägna mig åt konvalescens framför tv:n  och Girot i eftermiddag!

/ J – omkullcyklaren

Inspirerad av det EM jag tyvärr inte såg live och en smula nödd och tvungen eftersom landsvägscykeln är hos cykeldoktorn lockade skogscykling igår.

Tekniken är väl inte vad den var. Den har aldrig någonsin varit oklanderlig men nu är den snarast obefintlig. Para det med en rejäl kroppshydda och du har ett spännande koncept för MTB. Men då kan man tänka sig att vis man håller sig borta från de mest tekniska stigarna och kör en lite mer grusvägsbetonad runda. Inte då, inte jag! Gula slingan på Högstorp, Växjö är inte den enklaste man kan köra vet de som trampat där. Särskilt inte om kikar närmare på delar av Växjö Stigcyklisters byggda svarta slinga. Den körde jag inte, då hade jag dött. Någon koll på mina begränsningar har jag trots allt.

Hann ta en bild innan "the Big Bang"
Hann ta en bild innan ”the Big Bang”

Det gick för det mesta, inte fort, inte bra men det gick. Fram till dess jag slog mig vill säga. Vad som hände var en mycket brant nedförsbacke och en praktfull ”OTB” – over the bars. Hur klassisk som helst! Framdämparen behöver lite mer luft nu när jag är tyngre och det hade jag glömt varpå den neg mer än beräknat. I en bestämt rörelse lyfte därför min lekamen för att beskriva en elegant båge i luften varpå jag utan finess drösade i backen som en säck rutten potatis. Tungt föll jag, 115 kilo från ett par meters höjd blir en bra duns och dessvärre slog låret i en sten. Det blev en saftig lårkaka av det. Efter att ha fått tillbaka andan som tappades i ett dike försökte jag ta mig vidare men det gick knappt alls. Bara att styra kosan hemåt. Med ett ben och det andra hjälpligt snurrandes med.

Surt, vädret var fullkomligt strålande och jag hade med mig både banan och vatten. Jag hade tänkte mig en lugn fast rätt lång runda. Nu blev det lugn, kort, och tämligen smärtsam.

Får ägna mig åt konvalescens framför tv:n  och Girot i eftermiddag!

/ J – omkullcyklaren

Jag HATAR lättviktsprylar!

6 Maj 2016

Måhända drastiskt uttryckt men det var så jag kände igår. Det pratas hela tiden om att saker skall vara lätta. Lätta styren, smäckra ramar, lättviktshjul, ni vet – flugvikt på allt! Hållbarhet talas det desto mindre om. I princip aldrig faktiskt!

Det funkar emellertid inte för mig. Troligen är jag inte helt ensam i universum på det området heller. Proffsens situation förstår jag då de är sponsrade och helt enkelt får nya prylar om de inte håller. Men för en glad motionär som mig blir det dyrköpta historier. Inte bara i pengar utan i ständiga stillestånd när cyklarna är på reparation. Nu går jag inte under den här gången men det är bara för att jag inte är anmäld till just ”Kronobergstrippeln” jag talade om igår. Egentligen skulle jag ju kört den. Det som räddar mig är svart, heldämpat och står i cykelboden.

Vad hände egentligen? Ja, f-n vet men det började knaka om cykeln. För att citera Wiehe ”det började med en skakning på nedre däck…” Jag upptäckte ett svagt knirkande under slutet av måndagsturen. Sedan dess har jag inte cyklat. Men det vackra vårvädret hägrade igår men nästan direkt började cykeln knaka oroväckande. Sen blev det tyst ett tag. När jag hunnit vid pass en mil var oljudet tillbaks. Trodde först att det var klossen på skon som inte ville vara med. Det var det inte. Inte heller min andra gissning om att pedalen var dåligt åtdragen höll. Jag hade vid det här laget stannat, tagit fram verktyg och börjat undersöka saken närmare. Vågade inte cykla vidare med det knakandet.

Den aktuella vevarmen tillhörandes ett FSA SL-K vevparti. Lätt, styvt och engångs?
Den aktuella vevarmen tillhörandes ett FSA SL-K vevparti. Lätt, styvt och engångs?

Felet hittades efter att jag gängat av höger pedal. Det var själva metallhylsan som satt i kolfiberarmen som släppt helt. Riktigt sur blev jag. Vädret var strålande och jag var cykelsugen. Nu cyklades det mest hemåt igen, sakta och enbent. Rundtramp med vänsterben övades.

Idag lämnades cykeln in för reklamation. Det är då man är mycket glad över sin lokala cykelhandlare. Thomas på Växjö Cykelservice tittade snabbt på veven och sa ”Det är ingen tvekan, det fixar vi”. Ljuv musik i mina öron i den uppkomna situationen. Men det är klart, mer än de 5480 km som det vevpartiet levt skall det väl klara. Särskilt som det i lösvikt närmare sig halva cykelns pris eller så.

Nu återstår att se hur lång tid det tar att ordna. Men skogen lockar så jag gråter inte blod!

/ J – återigen materialtestare

Måhända drastiskt uttryckt men det var så jag kände igår. Det pratas hela tiden om att saker skall vara lätta. Lätta styren, smäckra ramar, lättviktshjul, ni vet – flugvikt på allt! Hållbarhet talas det desto mindre om. I princip aldrig faktiskt!

Det funkar emellertid inte för mig. Troligen är jag inte helt ensam i universum på det området heller. Proffsens situation förstår jag då de är sponsrade och helt enkelt får nya prylar om de inte håller. Men för en glad motionär som mig blir det dyrköpta historier. Inte bara i pengar utan i ständiga stillestånd när cyklarna är på reparation. Nu går jag inte under den här gången men det är bara för att jag inte är anmäld till just ”Kronobergstrippeln” jag talade om igår. Egentligen skulle jag ju kört den. Det som räddar mig är svart, heldämpat och står i cykelboden.

Vad hände egentligen? Ja, f-n vet men det började knaka om cykeln. För att citera Wiehe ”det började med en skakning på nedre däck…” Jag upptäckte ett svagt knirkande under slutet av måndagsturen. Sedan dess har jag inte cyklat. Men det vackra vårvädret hägrade igår men nästan direkt började cykeln knaka oroväckande. Sen blev det tyst ett tag. När jag hunnit vid pass en mil var oljudet tillbaks. Trodde först att det var klossen på skon som inte ville vara med. Det var det inte. Inte heller min andra gissning om att pedalen var dåligt åtdragen höll. Jag hade vid det här laget stannat, tagit fram verktyg och börjat undersöka saken närmare. Vågade inte cykla vidare med det knakandet.

Den aktuella vevarmen tillhörandes ett FSA SL-K vevparti. Lätt, styvt och engångs?
Den aktuella vevarmen tillhörandes ett FSA SL-K vevparti. Lätt, styvt och engångs?

Felet hittades efter att jag gängat av höger pedal. Det var själva metallhylsan som satt i kolfiberarmen som släppt helt. Riktigt sur blev jag. Vädret var strålande och jag var cykelsugen. Nu cyklades det mest hemåt igen, sakta och enbent. Rundtramp med vänsterben övades.

Idag lämnades cykeln in för reklamation. Det är då man är mycket glad över sin lokala cykelhandlare. Thomas på Växjö Cykelservice tittade snabbt på veven och sa ”Det är ingen tvekan, det fixar vi”. Ljuv musik i mina öron i den uppkomna situationen. Men det är klart, mer än de 5480 km som det vevpartiet levt skall det väl klara. Särskilt som det i lösvikt närmare sig halva cykelns pris eller så.

Nu återstår att se hur lång tid det tar att ordna. Men skogen lockar så jag gråter inte blod!

/ J – återigen materialtestare

Mitt i allt

5 Maj 2016

Nu känns det verkligen som man är mitt i allting. Panta rei – allt flyter. Våren är här på riktigt och håller inte på att småfjutta längre. Nu är det blommor, blad och ett rent helvete för alla pollenallergiker.

Vårhelvetet är här
Vårhelvetet är här

TV-cykla kan man göra å det bestämdaste eftersom Eurosport i princip visar allt som rör sig på två hjul. Förutom vårklassikerna kunde man nyligen se Tour of Turkey och Tour of Yorkshire och nu pågår Tour de Azerbaijan och inte minst världens längsta fyradagarstävling 4 jours de Dunkerque! Allt som uppvärmning för fredagens emotsedda start av Giro d’Italia.

Vill man se cykling på närmare håll, i alla fall i mitt fall, så tar man sig till Huskvarna för att avnjuta årets EM i MTB på plats. Spektaklet börjar idag och varar till den 8e! Jag har planer på att eventuellt ta mig en tur norrut på lördag om vädret håller i sig. Är man intresserad så finns plats i en styck liten bil som kommer lågflyga mellan Växjö och Jönköping!

Mtb deluxe!
Mtb deluxe!

Vill man vara mitt i cyklingen fast på landsväg och har vägarna förbi Småland och Växjö så pågår Lammhultcyklisternas vårsatsning ”Kronobergstrippeln” för fullt. Det är tre motionslopp i dagarna tre i vacker Småländsk natur. Först ut var traditionsenligt ”Växjötrampet” som alltid legat på Kristiflygare. I morgon är det så dags för den backigare etappen då ”Örken runt” står på programmet. Sen avslutas trippeln med ”Helgasjön runt”. Namnet var en gång i tiden högst adekvat men nu skall erkännas att loppet i och med årets sträckning inte alls går runt nämnda sjö. Men det avslutas och påbörjas i dess närhet. Även här blir det kuperat och någonstans runt 800 höjdmeter skall klaras av.

Tre dagar - tre motionslopp!
Tre dagar – tre motionslopp!

Själv är jag ur form och trampar för ovanlighets skull inte någon av ovanstående lopp. Annars är mitt vanliga upplägg att köra två av dem och ingå i teamet bakom ett.

Nä, för tusan. Nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ut och cykla….

/ J – vårar

Nu känns det verkligen som man är mitt i allting. Panta rei – allt flyter. Våren är här på riktigt och håller inte på att småfjutta längre. Nu är det blommor, blad och ett rent helvete för alla pollenallergiker.

Vårhelvetet är här
Vårhelvetet är här

TV-cykla kan man göra å det bestämdaste eftersom Eurosport i princip visar allt som rör sig på två hjul. Förutom vårklassikerna kunde man nyligen se Tour of Turkey och Tour of Yorkshire och nu pågår Tour de Azerbaijan och inte minst världens längsta fyradagarstävling 4 jours de Dunkerque! Allt som uppvärmning för fredagens emotsedda start av Giro d’Italia.

Vill man se cykling på närmare håll, i alla fall i mitt fall, så tar man sig till Huskvarna för att avnjuta årets EM i MTB på plats. Spektaklet börjar idag och varar till den 8e! Jag har planer på att eventuellt ta mig en tur norrut på lördag om vädret håller i sig. Är man intresserad så finns plats i en styck liten bil som kommer lågflyga mellan Växjö och Jönköping!

Mtb deluxe!
Mtb deluxe!

Vill man vara mitt i cyklingen fast på landsväg och har vägarna förbi Småland och Växjö så pågår Lammhultcyklisternas vårsatsning ”Kronobergstrippeln” för fullt. Det är tre motionslopp i dagarna tre i vacker Småländsk natur. Först ut var traditionsenligt ”Växjötrampet” som alltid legat på Kristiflygare. I morgon är det så dags för den backigare etappen då ”Örken runt” står på programmet. Sen avslutas trippeln med ”Helgasjön runt”. Namnet var en gång i tiden högst adekvat men nu skall erkännas att loppet i och med årets sträckning inte alls går runt nämnda sjö. Men det avslutas och påbörjas i dess närhet. Även här blir det kuperat och någonstans runt 800 höjdmeter skall klaras av.

Tre dagar - tre motionslopp!
Tre dagar – tre motionslopp!

Själv är jag ur form och trampar för ovanlighets skull inte någon av ovanstående lopp. Annars är mitt vanliga upplägg att köra två av dem och ingå i teamet bakom ett.

Nä, för tusan. Nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ut och cykla….

/ J – vårar

Trafikanter

3 Maj 2016

Måndag innebär förstås måndagstur. Men om den ämnar jag inte förtälja utan mer om väder, vind och klimat. Närmare bestämt trafikklimat. Det är inte alltid det stormar. Vanligtvis när jag tar upp ämnet är det för att spy galla och okvädingsord över de som betett sig som veritabla arslen. Men inte den här gången! Omväxling förnöjer som bekant.

Eftersom vårvädret behagade visa sig från sin allra bästa sida den här dagen beslöt jag att köra en ”förskarv” solo på några mil. Under den här lilla turen inträffade ett par tre episoder där någon skulle kunna ha blivit en incident. Men så blev det inte.

Det finns de som vill dela!
Det finns de som vill dela!

Den första var en situation där jag kom farandes på en cykelväg mot en korsning där en bil kom från vänster. Vad han missade, förutom mig, var de mycket tydliga ”hajtänderna” målade i backen varpå han körde ett par meter rakt ut i cykelvägen. Det tvingade mig att väja kraftigt åt höger för att inte bli påkörd. Farten var dock låg och utrymme fanns. Jag sade inget men vände mig om tittade länge mot honom genom solglasögonen funderandes på om högerregeln inte gäller bilar. Femtio meter senare svänger jag vänster vid en överfart nära en cirkulationsplats och korsar då bilens färdväg. Då han nu kommer från höger stannar jag. Det gör även bilen och föraren vevar ned rutan. Skit också hann jag tänka eftersom jag var på gott humör och inte kände för att bråka med någon och särskilt inte ta den eviga ”cyklar i trafikendiskussionen” som tycks vara ett favoritämne hos många. Men icke då. Han vevade ned rutan för att be om ursäkt! Föraren var ytterligt ångerfull för att han missat mig och skrämt mig och lovade att vara mer uppmärksam framöver.

Hur skall man kunna bli arg på en människa som tar sig tid att stanna och be om ursäkt. Det blir man inte, tvärtom hälsade jag glatt tillbaka och vi önskade varandra fortsatt trevlig färd.

Strax därefter träffade jag på en mor med barnvagn, ytterligare två barn och hund. Hon samlade ihop sin flock, bad hunden att gå åt sidan vilket den gjorde och förklarade för barnen  att man måste vara uppmärksam eftersom det kan komma cyklar på den här vägen. Ännu en med- istället för motmänniska i världen! Inget löpkoppel tvärs över vägen. Även vi hälsade glatt på varandra.

På vägen in mot torget skedde den tredje episoden. Den här gången var det ett möte mellan mig och länstrafiken Kronoberg. Det avlöpte mest som så att den vänlige busschauffören stannade in sitt stora ekipage och vinkade fram mig. Jag hade inte förväntat mig det eftersom han inte hade någon skyldighet att göra så och det värmde nästan lika bra som vårsolen.

Sen var det dags för måndagstur. Men det är nu en annan historia

/ J – cykeltrafikanten

 

Måndag innebär förstås måndagstur. Men om den ämnar jag inte förtälja utan mer om väder, vind och klimat. Närmare bestämt trafikklimat. Det är inte alltid det stormar. Vanligtvis när jag tar upp ämnet är det för att spy galla och okvädingsord över de som betett sig som veritabla arslen. Men inte den här gången! Omväxling förnöjer som bekant.

Eftersom vårvädret behagade visa sig från sin allra bästa sida den här dagen beslöt jag att köra en ”förskarv” solo på några mil. Under den här lilla turen inträffade ett par tre episoder där någon skulle kunna ha blivit en incident. Men så blev det inte.

Det finns de som vill dela!
Det finns de som vill dela!

Den första var en situation där jag kom farandes på en cykelväg mot en korsning där en bil kom från vänster. Vad han missade, förutom mig, var de mycket tydliga ”hajtänderna” målade i backen varpå han körde ett par meter rakt ut i cykelvägen. Det tvingade mig att väja kraftigt åt höger för att inte bli påkörd. Farten var dock låg och utrymme fanns. Jag sade inget men vände mig om tittade länge mot honom genom solglasögonen funderandes på om högerregeln inte gäller bilar. Femtio meter senare svänger jag vänster vid en överfart nära en cirkulationsplats och korsar då bilens färdväg. Då han nu kommer från höger stannar jag. Det gör även bilen och föraren vevar ned rutan. Skit också hann jag tänka eftersom jag var på gott humör och inte kände för att bråka med någon och särskilt inte ta den eviga ”cyklar i trafikendiskussionen” som tycks vara ett favoritämne hos många. Men icke då. Han vevade ned rutan för att be om ursäkt! Föraren var ytterligt ångerfull för att han missat mig och skrämt mig och lovade att vara mer uppmärksam framöver.

Hur skall man kunna bli arg på en människa som tar sig tid att stanna och be om ursäkt. Det blir man inte, tvärtom hälsade jag glatt tillbaka och vi önskade varandra fortsatt trevlig färd.

Strax därefter träffade jag på en mor med barnvagn, ytterligare två barn och hund. Hon samlade ihop sin flock, bad hunden att gå åt sidan vilket den gjorde och förklarade för barnen  att man måste vara uppmärksam eftersom det kan komma cyklar på den här vägen. Ännu en med- istället för motmänniska i världen! Inget löpkoppel tvärs över vägen. Även vi hälsade glatt på varandra.

På vägen in mot torget skedde den tredje episoden. Den här gången var det ett möte mellan mig och länstrafiken Kronoberg. Det avlöpte mest som så att den vänlige busschauffören stannade in sitt stora ekipage och vinkade fram mig. Jag hade inte förväntat mig det eftersom han inte hade någon skyldighet att göra så och det värmde nästan lika bra som vårsolen.

Sen var det dags för måndagstur. Men det är nu en annan historia

/ J – cykeltrafikanten

 

Tvära kast – Växjöloppet 2016

2 Maj 2016

Ibland gäller det att kasta sig ut, att våga, att förändra. Därför tyckte jag att jag var ytterst modig som vågade skutta ur sängen på ett djärvt vis. Yrvaken trodde jag nämligen att jag försovit mig och därmed missat starten.

Det gäller att inte missa starten i det långa livsloppet
Det gäller att inte missa starten i det långa livsloppet

Starten på vad? Ja – resten av livet förstås, men närmast på programmet stod att vara publik på Växjöloppet. Ett arrangemang i regi av IFK Växjö som går av stapeln varje år den första maj. Orsaken till mitt engagemang just den här dagen bar startnummer 87 på den långa distansen, Mikael ”Svizze” Svensson från Moheda. Den cyklande lastbilschauffören. Mannen som sadlade om från att mestadels åka HD till att gränsla Crescent/Canyon istället. Även känd som storrökaren som slutade.

De var hans första start på en halvmara i tävlingsformat och han erkände att han kände sig lite nervös inför start. På det där viset som gör en koncentrerad och motiverad skulle det visa sig.

En styck 338 representant, uppvärmd och redo
En styck 338 representant, uppvärmd och redo

Det skall sägas att han sprang Växjö Marathon förra året så helt novis på organiserad långskubbning är han inte. Men då var det mer bedriften att ta sig runt som hägrade. Nu fanns ett mer uttalat tidsmål även om han innan start hävdade att målet var att ”slå personligt rekord på en halvmara i tävling”, inte så svårt eftersom det här var den första!

Nåväl, jag hade inte försovit mig visade sig. Starten gick inte klockan tio som jag trodde utan tolv och nu kunde jag i lugn och ro betrakta de rastlösa nummerlapparna och deras bärare medan de värmde upp. Pang…där gick starten. Även för mig, jag grenslade velocipeden för att trampa ut till lämplig publikplats. På vägen blev det stopp för att språka lite angående ”Cykelkampen” som nu startat. Kameran jag hade med mig fick vila till förmån för mobilen. Batteri är bra tyckte kameran och det var slut, därför blev bilderna som de blev.

Starten går och mobilkameror är inte alltid överens med solljus
Starten går och mobilkameror är inte alltid överens med solljus. Blivande vinnaren är passande nog längst fram redan här

Vid första passering hade masken av löpare delat upp sig i ett tydligt huvud, fyra segment och en svans. De i täten hade bestämt sig. Elitlöpare som med lätta spänstiga steg avlägsnade sig mot sina egna mål. Sen kom de som också bestämt sig men inte besatt riktigt samma kapacitet. Grupp tre borde tänkt om. Den bestod av de som jag genast såg skulle falla tillbaks varefter loppet utvecklade sig, de som ryckts med och öppnat för hårt. De som inte var vana vid att springa tjugoen kilometer utan kanske tio i vanliga fall. Därefter följde de som följde sina planerade kilometertider. Däribland kände jag igen några triatleter som jag vet har hög kapacitet. Det skulle sen visa sig att de återfanns rätt högt upp i resultatlistan till slut. I den här gruppen återfanns även ”Svizze”. Han såg kontrollerat lugn ut vilket kändes betryggande.

Svansen var de som ämnade ta det lite lugnare och de sista bestod av ett par som kanske inte borde ta sig runt alls med uppenbara fysiska nedsättningar men som med pannben och kämpaglöd gör det ändå.

På väg mot sista varvningen, värvningen?
På väg mot sista varvningen, värvningen?

Det var en underbar dag, inte bara för löpare utan även publik. Våren behagade visa sitt fagra anlete och vitsipporna vände sina vita paraboler mot solen. Några fåglar sjöng i bakgrunden för att ackompanjera ljudet av allt tyngre andhämtning från den löpande massan.

Jag såg inte själva varvningen vid start/målområdet men väl i skogen och det jag såg var en urstark svartklädd representant för Småland 338. Mikael for fram med god fart och såg inte ut att ha tappat steget trots att det nu var en bra bit in i loppet. Flytet fanns där i steget.

Täten hade passerat sedan länge. Där gick det riktigt fort. Plats ett till tre var redan givna med långa tidsintervall emellan. Det gällde för övrigt även topp femton. Bland dem fanns även första dam. Även hon såg stark ut. Jag fascineras av hur olika människor ser ut när de springer, även de som tränar. Annars kan man förledas att tro att en så enkel rörelse som att placera ett ben långt före det andra skulle få stegen att likna varandra, men icke!

Vid passeringen av vätskekontrollen i skogskrysset lyckades jag klämma någon mobilbild, ropa några heja heja och få en svettig keps i handen. Benen bar fortfarande och nu hägrade målet. Inte bara för min kamrat utan för de flesta. Jag skrek ”ni är mitt i våren!!” till de som orkade höra på.

Efter att ha cyklat i hög fart tillbaks till Strandbjörket var jag redo vid upploppsrakan. Innan dess hade jag samspråkat med diverse kända ansikten som planerade att springa 10 kilometersdistansen. Vid målportalen hade segraren redan anlänt på respektabla 1.09. Det visade sig dock att tvåan sprungit upp sig och inte var så långt efter, någon minut. En annan som sprungit upp sig var min vän som jag väntade in på runt 1.40 eller strax därunder. Därför höll jag på att missa honom helt eftersom han kom för ”tidigt”. Humöret var på topp och en god tid hägrade så han lade på en spurt de sista kilometrarna.

Där satt den. Prydligt personligt rekord
Där satt den. Prydligt personligt rekord

I mål visade klockan imponerande 1.33! Det är inte illa för någon som siktar på att gå under 1.40.

Folkfesten pågick för fullt i parken. Knatteknat, Lagunrace och annat för de minsta. Kortare distans runt sjön var redan avklarat och mil-löparna skulle snart ge sig iväg.

Jag frågade ”Svizze” på äkta sportjournalistmanér hur det kändes och han höll god min och sade gravallvarligt ”för jävligt”, sen sprack leendet upp och det var tur att öronen var i vägen annars hade huvudet ramlat av. Där satt den!!

Att vinna över sig själv - det svåraste och mest ädla
Att vinna över sig själv – det svåraste och mest ädla

Ibland är det bra skönt att kunna glädjas med andra. Jag har lärt mig att uppskatta tvära kast sen min kampsportstid, halv nelson, mara, tai otoshi, o soto gari, det finns många kast, varför inte en ”halvmara?”

Så långt kanske jag inte går. Men jag blev så inspirerad så jag bestämde mig på stående fot att jag skall springa den korta distansen nästa vår! Kan andra så kan jag!

/ J – blivande milare

 

Ibland gäller det att kasta sig ut, att våga, att förändra. Därför tyckte jag att jag var ytterst modig som vågade skutta ur sängen på ett djärvt vis. Yrvaken trodde jag nämligen att jag försovit mig och därmed missat starten.

Det gäller att inte missa starten i det långa livsloppet
Det gäller att inte missa starten i det långa livsloppet

Starten på vad? Ja – resten av livet förstås, men närmast på programmet stod att vara publik på Växjöloppet. Ett arrangemang i regi av IFK Växjö som går av stapeln varje år den första maj. Orsaken till mitt engagemang just den här dagen bar startnummer 87 på den långa distansen, Mikael ”Svizze” Svensson från Moheda. Den cyklande lastbilschauffören. Mannen som sadlade om från att mestadels åka HD till att gränsla Crescent/Canyon istället. Även känd som storrökaren som slutade.

De var hans första start på en halvmara i tävlingsformat och han erkände att han kände sig lite nervös inför start. På det där viset som gör en koncentrerad och motiverad skulle det visa sig.

En styck 338 representant, uppvärmd och redo
En styck 338 representant, uppvärmd och redo

Det skall sägas att han sprang Växjö Marathon förra året så helt novis på organiserad långskubbning är han inte. Men då var det mer bedriften att ta sig runt som hägrade. Nu fanns ett mer uttalat tidsmål även om han innan start hävdade att målet var att ”slå personligt rekord på en halvmara i tävling”, inte så svårt eftersom det här var den första!

Nåväl, jag hade inte försovit mig visade sig. Starten gick inte klockan tio som jag trodde utan tolv och nu kunde jag i lugn och ro betrakta de rastlösa nummerlapparna och deras bärare medan de värmde upp. Pang…där gick starten. Även för mig, jag grenslade velocipeden för att trampa ut till lämplig publikplats. På vägen blev det stopp för att språka lite angående ”Cykelkampen” som nu startat. Kameran jag hade med mig fick vila till förmån för mobilen. Batteri är bra tyckte kameran och det var slut, därför blev bilderna som de blev.

Starten går och mobilkameror är inte alltid överens med solljus
Starten går och mobilkameror är inte alltid överens med solljus. Blivande vinnaren är passande nog längst fram redan här

Vid första passering hade masken av löpare delat upp sig i ett tydligt huvud, fyra segment och en svans. De i täten hade bestämt sig. Elitlöpare som med lätta spänstiga steg avlägsnade sig mot sina egna mål. Sen kom de som också bestämt sig men inte besatt riktigt samma kapacitet. Grupp tre borde tänkt om. Den bestod av de som jag genast såg skulle falla tillbaks varefter loppet utvecklade sig, de som ryckts med och öppnat för hårt. De som inte var vana vid att springa tjugoen kilometer utan kanske tio i vanliga fall. Därefter följde de som följde sina planerade kilometertider. Däribland kände jag igen några triatleter som jag vet har hög kapacitet. Det skulle sen visa sig att de återfanns rätt högt upp i resultatlistan till slut. I den här gruppen återfanns även ”Svizze”. Han såg kontrollerat lugn ut vilket kändes betryggande.

Svansen var de som ämnade ta det lite lugnare och de sista bestod av ett par som kanske inte borde ta sig runt alls med uppenbara fysiska nedsättningar men som med pannben och kämpaglöd gör det ändå.

På väg mot sista varvningen, värvningen?
På väg mot sista varvningen, värvningen?

Det var en underbar dag, inte bara för löpare utan även publik. Våren behagade visa sitt fagra anlete och vitsipporna vände sina vita paraboler mot solen. Några fåglar sjöng i bakgrunden för att ackompanjera ljudet av allt tyngre andhämtning från den löpande massan.

Jag såg inte själva varvningen vid start/målområdet men väl i skogen och det jag såg var en urstark svartklädd representant för Småland 338. Mikael for fram med god fart och såg inte ut att ha tappat steget trots att det nu var en bra bit in i loppet. Flytet fanns där i steget.

Täten hade passerat sedan länge. Där gick det riktigt fort. Plats ett till tre var redan givna med långa tidsintervall emellan. Det gällde för övrigt även topp femton. Bland dem fanns även första dam. Även hon såg stark ut. Jag fascineras av hur olika människor ser ut när de springer, även de som tränar. Annars kan man förledas att tro att en så enkel rörelse som att placera ett ben långt före det andra skulle få stegen att likna varandra, men icke!

Vid passeringen av vätskekontrollen i skogskrysset lyckades jag klämma någon mobilbild, ropa några heja heja och få en svettig keps i handen. Benen bar fortfarande och nu hägrade målet. Inte bara för min kamrat utan för de flesta. Jag skrek ”ni är mitt i våren!!” till de som orkade höra på.

Efter att ha cyklat i hög fart tillbaks till Strandbjörket var jag redo vid upploppsrakan. Innan dess hade jag samspråkat med diverse kända ansikten som planerade att springa 10 kilometersdistansen. Vid målportalen hade segraren redan anlänt på respektabla 1.09. Det visade sig dock att tvåan sprungit upp sig och inte var så långt efter, någon minut. En annan som sprungit upp sig var min vän som jag väntade in på runt 1.40 eller strax därunder. Därför höll jag på att missa honom helt eftersom han kom för ”tidigt”. Humöret var på topp och en god tid hägrade så han lade på en spurt de sista kilometrarna.

Där satt den. Prydligt personligt rekord
Där satt den. Prydligt personligt rekord

I mål visade klockan imponerande 1.33! Det är inte illa för någon som siktar på att gå under 1.40.

Folkfesten pågick för fullt i parken. Knatteknat, Lagunrace och annat för de minsta. Kortare distans runt sjön var redan avklarat och mil-löparna skulle snart ge sig iväg.

Jag frågade ”Svizze” på äkta sportjournalistmanér hur det kändes och han höll god min och sade gravallvarligt ”för jävligt”, sen sprack leendet upp och det var tur att öronen var i vägen annars hade huvudet ramlat av. Där satt den!!

Att vinna över sig själv - det svåraste och mest ädla
Att vinna över sig själv – det svåraste och mest ädla

Ibland är det bra skönt att kunna glädjas med andra. Jag har lärt mig att uppskatta tvära kast sen min kampsportstid, halv nelson, mara, tai otoshi, o soto gari, det finns många kast, varför inte en ”halvmara?”

Så långt kanske jag inte går. Men jag blev så inspirerad så jag bestämde mig på stående fot att jag skall springa den korta distansen nästa vår! Kan andra så kan jag!

/ J – blivande milare