En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Enligt Ted Gärdestad

29 Apr 2016

Sol, vind och vatten 

höga berg och djupa hav

Det, är mina drömmar vävda av 

Sjunger Gärdestad när jag får på Hit FM i bilen på fredagsmorgonen. Det kanske drömmar är vävda av men inte sällan är drömprylar vävda av kol.

Bild skamlöst lånad av Bike Brothers Växjö, en riktig kolfiberdröm:
Bild skamlöst lånad av Bike Brothers, en riktig kolfiberdröm – en av Merida ”värstingar” Ninety-Six Cf Team. Vill ha faktorn är mycket stor på den här skapelsen

Få sånger har dock skrivits om epoxy och kolfiberväv. Men det kanske kommer?

Jag fick titta lite på hojen ovan när jag var inne hos Bike Brothers i Växjö igår för att köpa bromsklossar. En fantastiskt fin cykel inte bara sett till komponenter utan även till utseende enligt mig. Riktigt snygg! Återfinns klart på en lista över drömcyklar. Det måste för övrigt ha varit världshistoriens dyraste bromstillbehör. Inte för mig då kanske skall förtydligas utan för butiken. Pris runt åttio kronor, tid nedlagd på kund närmare två timmar! Det kallar jag service.

Eller njae, det var lite frivilligt också. Jag tittade mest in för att vara social om jag skall vara ärlig och Håkan och Wayne hade lunchrast och lite tid över. Förutom blandat cykelsnack fick jag lära mig att även notoriska cykelhandlare äger fina köksredskap. Det gläder en knivnörd som mig.

Apropå sol, vind och vatten så har det varit obalans på det fronten på sistone. De rikliga snöblandade regnskurarna de sista dagarna har tagit sin tribut och efter måndagsturen i veckan så var jag så sliten att jag halvt om halvt lovade mig själv att återgå till att vara solskenscyklist och inte nyttja cykeln som motionsredskap i temperaturer under tio grader. Vi får se hur den planen artar sig.

Nu skiner nämligen solen och i morgon är det dags för sedvanlig lördagstur vilket innebär runt 100 kilometer fikatur. Jag ämnar nog trots allt delta där.

/ J – cykelbutiksmarodören 

Sol, vind och vatten 

höga berg och djupa hav

Det, är mina drömmar vävda av 

Sjunger Gärdestad när jag får på Hit FM i bilen på fredagsmorgonen. Det kanske drömmar är vävda av men inte sällan är drömprylar vävda av kol.

Bild skamlöst lånad av Bike Brothers Växjö, en riktig kolfiberdröm:
Bild skamlöst lånad av Bike Brothers, en riktig kolfiberdröm – en av Merida ”värstingar” Ninety-Six Cf Team. Vill ha faktorn är mycket stor på den här skapelsen

Få sånger har dock skrivits om epoxy och kolfiberväv. Men det kanske kommer?

Jag fick titta lite på hojen ovan när jag var inne hos Bike Brothers i Växjö igår för att köpa bromsklossar. En fantastiskt fin cykel inte bara sett till komponenter utan även till utseende enligt mig. Riktigt snygg! Återfinns klart på en lista över drömcyklar. Det måste för övrigt ha varit världshistoriens dyraste bromstillbehör. Inte för mig då kanske skall förtydligas utan för butiken. Pris runt åttio kronor, tid nedlagd på kund närmare två timmar! Det kallar jag service.

Eller njae, det var lite frivilligt också. Jag tittade mest in för att vara social om jag skall vara ärlig och Håkan och Wayne hade lunchrast och lite tid över. Förutom blandat cykelsnack fick jag lära mig att även notoriska cykelhandlare äger fina köksredskap. Det gläder en knivnörd som mig.

Apropå sol, vind och vatten så har det varit obalans på det fronten på sistone. De rikliga snöblandade regnskurarna de sista dagarna har tagit sin tribut och efter måndagsturen i veckan så var jag så sliten att jag halvt om halvt lovade mig själv att återgå till att vara solskenscyklist och inte nyttja cykeln som motionsredskap i temperaturer under tio grader. Vi får se hur den planen artar sig.

Nu skiner nämligen solen och i morgon är det dags för sedvanlig lördagstur vilket innebär runt 100 kilometer fikatur. Jag ämnar nog trots allt delta där.

/ J – cykelbutiksmarodören 

125 km självdistans - eller april april vi kan cykla dig vart vi vill!

25 Apr 2016

Tror vi verkligen på fenomenet ”aprilväder”, finns det på riktigt? Teorier måste skärskådas och granskas innan de slås fast såsom varandes sanningar. I lördags var det därför dags för en smula empiri. Lördagstur i Lammhultcyklisternas regi i just april med därtill hörande väder.

När jag klev upp på lördagsmorgonen blev jag bra sugen på att dyka ned i sänghavet igen. Termometern hovrade mellan noll och en liten grad. Men på ett plan hade jag bestämt mig och jag har svårt att backa då. Tog mig ned till samlingen vid simhallen där fler galningar väntade. Ett par glada återseenden senare var det dags att bege sig. Hur det gick till vet jag inte men jag hamnade i täten för den snabbare av de två grupperna. Du kan väl vägen sporde Claes. Jo, vägar kan jag. Det jag var något mer osäker på var i vilken ordning det var tänkt att de skulle färdas då jag varken satt ihop rundan eller bestämt något för dagen. Nysträckningen av ”Helgasjön runt” var det som stod på dagordningen. Som tur var tar sådana här grupper sig själva, jag följde mest med, fast i täten kan man säga.

Lördagen bjöd på aprilväder in absurdum. Vid avfärd hade gradantalet ökat till runt de fyra och det var nästan vindstilla och sol. Något som skulle gå över visade det sig. När vi efter ett par timmar var vid de norra delarna av sjön Allgunnen kom ovädret. Kulingbyar och hagel som piskade oss och förvandlade oss till vita skuggor och mig till en Michelingubbe på hjul. Minuter senare sol och strax därefter på raksträckorna mot fikastunden sol och hagel samtidigt.

På något märkligt sätt valde den ”långsammare” gruppen en annan väg ut ur staden än vi och hamnade framför oss och vi följde bortflyende ryggar. Det dröjde nog någon mil innan vi ens var ikapp. Tidigt befarade jag att det här skulle bli en mycket tung dag i sadeln. Jag och kyla har aldrig varit kompisar. Men stämningen värmde som en smärre braskamin då den var på topp. Vi lyckades faktiskt låta bli att driva upp tempot och hålla oss till distansfart som i det här fallet innebar att vi inledningsvis låg runt 28 km/h i snitt och siktade på att sluta på mellan 29-30 km/h. Tur var det för uppför Hångerydsbacken, som egentligen är en lång slakmota, var det bra tungt.

Fy tusan vad trött jag var innan hagelstormen slog till. Då var det någon dryg mil kvar till stoppet. I skogen längre fram väntade improviserat ”ståfika” i närheten av Kännestubba. Jag har inte träffat herrn som var ansvarig så jag spanade efter någon som såg ut att heta ”Claespappa” vid vägkanten. Han var lätt att känna igen på mängden kakor och wienerbröd han omgav sig med.

Ibland är en fika mer än bara fika
Ibland är en fika mer än bara fika

Den koppen kaffe räddade min runda kan jag säga. Den parat med några värmande backar uppför och möjligheten att få sträcka ut nedför från trakterna av Portaryd tillbaks mot Asa igen fick igång mig ordentligt. Sen var jag inte lika trött längre. Här gled jag ifrån övriga gruppen ett tag. Det är något med gravitation. Alla dessa kilon vill rulla iväg och rent mentalt vill jag ha valuta eller snarare moment för min lagrade lägesenergi. Skulle jag hålla igen och bromsa träder någon annan fysikalisk lag in som handlar om att stänga in ett uppbyggt tryck i trånga utrymmen, som tankar i mitt huvud. Då exploderar det till slut.

Lördagsturen april 1
En kopp energi

Men snart nog var vi samlade igen och vi svängde vänster upp för dagens sista rejäla backar mot Asaryd. Där sneglade jag på arméerna av vitsippar som stod och huttrade i vägkanterna. Det var så kallt så till och med de hade dragit grötrockarna tätare kring sig och slokade med huvudena.

I Källreda diskuterades vägval. Jag var inte säker. Rakt fram gick inte att köra för där var en ladugård, vänster hade jag tänkt mig medan ett par andra föreslog höger. Vi tog höger vilket visade sig vara inte bara bra utan rätt enligt gällande färdplan upptäckte jag när jag kommit hem och dubbelkollade. Nu var vädret mer medgörligt såtillvida att vi hade medvind. Farten ökade ju närmare hemmen vi kom. Jag har ju fördelen att jag numera har tempomage och för dagen var iklädd ett mäktigt aeroskägg. Det är snabbt det! Dessutom hade benen fått för sig att de ville vara med och leka igen. Något piggare mot slutet än starten märkligt nog med tanke på att det här var årets längsta runda för min del.

Aeroskägg är inte att leka med, fast slutspelet är över så nu är det borta
Aeroskägg är inte att leka med, fast slutspelet är över så nu är det borta

På slutet bara sol men svalt, vägarna torra. Dagens insamlade fakta får nog anses stödja teorin om aprilväder trots allt. Jag funderade annars en smula på namnet ”Helgasjön runt” vilket numera är lite förbryllande eftersom just det loppet inte går runt sjön längre. Även fåglarna fick sig en tanke. Många tranor hade vi sett under färds gång, ett tiotal par. Jag tycker de ser ut som om de vore bra cyklister.

Totalt blev det 125 km självdistans. Att förhålla sig till sig själv och övriga tillvaron är inte dumt när det sker på cykel.

J – meteorologen

Tror vi verkligen på fenomenet ”aprilväder”, finns det på riktigt? Teorier måste skärskådas och granskas innan de slås fast såsom varandes sanningar. I lördags var det därför dags för en smula empiri. Lördagstur i Lammhultcyklisternas regi i just april med därtill hörande väder.

När jag klev upp på lördagsmorgonen blev jag bra sugen på att dyka ned i sänghavet igen. Termometern hovrade mellan noll och en liten grad. Men på ett plan hade jag bestämt mig och jag har svårt att backa då. Tog mig ned till samlingen vid simhallen där fler galningar väntade. Ett par glada återseenden senare var det dags att bege sig. Hur det gick till vet jag inte men jag hamnade i täten för den snabbare av de två grupperna. Du kan väl vägen sporde Claes. Jo, vägar kan jag. Det jag var något mer osäker på var i vilken ordning det var tänkt att de skulle färdas då jag varken satt ihop rundan eller bestämt något för dagen. Nysträckningen av ”Helgasjön runt” var det som stod på dagordningen. Som tur var tar sådana här grupper sig själva, jag följde mest med, fast i täten kan man säga.

Lördagen bjöd på aprilväder in absurdum. Vid avfärd hade gradantalet ökat till runt de fyra och det var nästan vindstilla och sol. Något som skulle gå över visade det sig. När vi efter ett par timmar var vid de norra delarna av sjön Allgunnen kom ovädret. Kulingbyar och hagel som piskade oss och förvandlade oss till vita skuggor och mig till en Michelingubbe på hjul. Minuter senare sol och strax därefter på raksträckorna mot fikastunden sol och hagel samtidigt.

På något märkligt sätt valde den ”långsammare” gruppen en annan väg ut ur staden än vi och hamnade framför oss och vi följde bortflyende ryggar. Det dröjde nog någon mil innan vi ens var ikapp. Tidigt befarade jag att det här skulle bli en mycket tung dag i sadeln. Jag och kyla har aldrig varit kompisar. Men stämningen värmde som en smärre braskamin då den var på topp. Vi lyckades faktiskt låta bli att driva upp tempot och hålla oss till distansfart som i det här fallet innebar att vi inledningsvis låg runt 28 km/h i snitt och siktade på att sluta på mellan 29-30 km/h. Tur var det för uppför Hångerydsbacken, som egentligen är en lång slakmota, var det bra tungt.

Fy tusan vad trött jag var innan hagelstormen slog till. Då var det någon dryg mil kvar till stoppet. I skogen längre fram väntade improviserat ”ståfika” i närheten av Kännestubba. Jag har inte träffat herrn som var ansvarig så jag spanade efter någon som såg ut att heta ”Claespappa” vid vägkanten. Han var lätt att känna igen på mängden kakor och wienerbröd han omgav sig med.

Ibland är en fika mer än bara fika
Ibland är en fika mer än bara fika

Den koppen kaffe räddade min runda kan jag säga. Den parat med några värmande backar uppför och möjligheten att få sträcka ut nedför från trakterna av Portaryd tillbaks mot Asa igen fick igång mig ordentligt. Sen var jag inte lika trött längre. Här gled jag ifrån övriga gruppen ett tag. Det är något med gravitation. Alla dessa kilon vill rulla iväg och rent mentalt vill jag ha valuta eller snarare moment för min lagrade lägesenergi. Skulle jag hålla igen och bromsa träder någon annan fysikalisk lag in som handlar om att stänga in ett uppbyggt tryck i trånga utrymmen, som tankar i mitt huvud. Då exploderar det till slut.

Lördagsturen april 1
En kopp energi

Men snart nog var vi samlade igen och vi svängde vänster upp för dagens sista rejäla backar mot Asaryd. Där sneglade jag på arméerna av vitsippar som stod och huttrade i vägkanterna. Det var så kallt så till och med de hade dragit grötrockarna tätare kring sig och slokade med huvudena.

I Källreda diskuterades vägval. Jag var inte säker. Rakt fram gick inte att köra för där var en ladugård, vänster hade jag tänkt mig medan ett par andra föreslog höger. Vi tog höger vilket visade sig vara inte bara bra utan rätt enligt gällande färdplan upptäckte jag när jag kommit hem och dubbelkollade. Nu var vädret mer medgörligt såtillvida att vi hade medvind. Farten ökade ju närmare hemmen vi kom. Jag har ju fördelen att jag numera har tempomage och för dagen var iklädd ett mäktigt aeroskägg. Det är snabbt det! Dessutom hade benen fått för sig att de ville vara med och leka igen. Något piggare mot slutet än starten märkligt nog med tanke på att det här var årets längsta runda för min del.

Aeroskägg är inte att leka med, fast slutspelet är över så nu är det borta
Aeroskägg är inte att leka med, fast slutspelet är över så nu är det borta

På slutet bara sol men svalt, vägarna torra. Dagens insamlade fakta får nog anses stödja teorin om aprilväder trots allt. Jag funderade annars en smula på namnet ”Helgasjön runt” vilket numera är lite förbryllande eftersom just det loppet inte går runt sjön längre. Även fåglarna fick sig en tanke. Många tranor hade vi sett under färds gång, ett tiotal par. Jag tycker de ser ut som om de vore bra cyklister.

Totalt blev det 125 km självdistans. Att förhålla sig till sig själv och övriga tillvaron är inte dumt när det sker på cykel.

J – meteorologen

Cykelminne

22 Apr 2016

Hjärnan är en fascinerande historia. Bra att ha för det mesta, ivägen ibland. Ni vet, när man tänker för mycket! Under gårdagens tur funderade jag däremot över hur minnet fungerar. Jag vet inte om det gäller för alla eller om det är bara  jag. Men jag kan faktiskt komma ihåg stigar jag cyklar ofta ned till minsta sten och rot av betydelse för framfarten.

Tydligen gäller detta även landsvägscykling. Att man kommer ihåg de där vidunderliga bergspassen på träningsresan till Alperna, Pyreneérna, Mallorca eller valfri destination kanske inte är konstigt. Det är liksom förståeligt om de scenerierna etsar sig fast.

Men uppenbarligen gäller det även grå landsvägar med snårskog på sidorna. Under vägs gång kom jag på mig själv med att minnas krökarna, krönen och raksträckorna trots att de är föga upphetsande. Inga bergsmassiv, forsar och dalar så långt ögat når. Bara hederlig vanlighet.

Jag tänkte mig därför ett litet test. Tyvärr inte applicerbart på alla läsare eftersom det förstås kräver att man cyklat samma väg vid åtminstone ett tillfälle. Men Växjönejdsbaserade cyklister kan ta en titt på nedanstående bild!

En ytterst anonym bit väg, men vart återfinns den?
En ytterst anonym bit väg, men vart återfinns den?

En tämligen anonym bit väg utan särskilda kännetecken avbildad på en tafflig mobilbild. Men något säger mig att det finns de som känner igen den ändå. Vart är den tagen?

/ J – letar bland hågkomster

Hjärnan är en fascinerande historia. Bra att ha för det mesta, ivägen ibland. Ni vet, när man tänker för mycket! Under gårdagens tur funderade jag däremot över hur minnet fungerar. Jag vet inte om det gäller för alla eller om det är bara  jag. Men jag kan faktiskt komma ihåg stigar jag cyklar ofta ned till minsta sten och rot av betydelse för framfarten.

Tydligen gäller detta även landsvägscykling. Att man kommer ihåg de där vidunderliga bergspassen på träningsresan till Alperna, Pyreneérna, Mallorca eller valfri destination kanske inte är konstigt. Det är liksom förståeligt om de scenerierna etsar sig fast.

Men uppenbarligen gäller det även grå landsvägar med snårskog på sidorna. Under vägs gång kom jag på mig själv med att minnas krökarna, krönen och raksträckorna trots att de är föga upphetsande. Inga bergsmassiv, forsar och dalar så långt ögat når. Bara hederlig vanlighet.

Jag tänkte mig därför ett litet test. Tyvärr inte applicerbart på alla läsare eftersom det förstås kräver att man cyklat samma väg vid åtminstone ett tillfälle. Men Växjönejdsbaserade cyklister kan ta en titt på nedanstående bild!

En ytterst anonym bit väg, men vart återfinns den?
En ytterst anonym bit väg, men vart återfinns den?

En tämligen anonym bit väg utan särskilda kännetecken avbildad på en tafflig mobilbild. Men något säger mig att det finns de som känner igen den ändå. Vart är den tagen?

/ J – letar bland hågkomster

Skepp ohoj Eller...Måndagsturen är sjösatt!

19 Apr 2016

Alla städer med självaktning har ”turer” nuförtiden. Det körs på söndagar, onsdagar och alla andra veckodagar som finns. I Växjö är klockan arton på måndagar vikt för den aktiviteten och igår var det premiär för året i Lammhultcyklisternas regi.

Som alla andra tittade jag ut genom fönstret och funderade en stund på livet och omständigheterna när jag såg att termometern tjurigt stannade vid femgradersstrecket. För att ackompanjera det hängde regnet i luften från mörka skyar och en tämligen frisk vind inramade det hela. Men har man bestämt sig så har man. Någon gång måste jag ju komma igång. Så varför inte nu?

Klädstök, lufttryckskoll, bromscheck och små lampor på, sen klar för avfärd. Blängde lite på min pulsklocka där den låg i hallen tills jag kom på att vare sig den eller jag funkar. Kom i tid och på torget började det droppa in fler cyklister. Vi blev en skara. En tapper skara. Hur många vet jag inte. Inte rekord men ändå ett respektabelt antal. Indelning i grupper som vanligt. Jag velade, även det som vanligt, ställde mig sen i en ”32a”. Där stod jag bra.

Dramatiskt väder på Måndagsturspremiären 2016
Dramatiskt väder på Måndagsturspremiären 2016

Det fanns ingen ledare till gruppen och jag hade glömt västen. Men den här typen av cyklister behöver inte mycket ledning. När frågan kom ropade jag ändå ”Hepp”. Sen var det dags. Det var kapten rödskägg (jag), Jimmy snedsadel, miss C-dale, Redaktör’n, färskingen, kycklingligan och andra pirater som stod redo att hissa segel i den stormiga kvällen.

Medpirater

Vi hissade segel och iväg for vi och de första duggregnsdropparna kom omedelbart. Men så mycket mer regn blev det inte men väl vind. Efter Billabacken kryssade vi söderut via Bramstorp mot Krokvik. Jag log lite snett och sporde vår ärade chefredaktör om hur han upplevde vädret, ”Jotack, det var runt trettiotre grader i klättringen i fredags” replikerade han. Kontrasten måste vara slående. Men vad vet jag?

Alla pirater var bitvis inte helt överens om hur seglen skulle beslås men jag lät det bero. Första turen, vi blir bättre med tiden på att styra rakt, gå upp i vind och brassa segel. Det sistnämnda eftersom de med högprofilhjul fick jobba i sidvinden som låg på i de öppna partierna.

Själv lyssnade jag till mitt bakhjul vars frihjul lät som det tänkte ge upp. Så fort jag frihjulade tjöt det som en blöt broms låg emot, vilket det inte gjorde. Tur att det är mitt gamla skitMavichjul. Får sätta på finhjulet bak snart.

Mörkret föll fortare än väntat och jag beslöt efter att rådgjort med gruppen att rundan skulle kortas. Vi vek höger vid affären i Kalvsvik upp mot Rydet. Sen gick det fortare trots lång slakmota. Nu vinden akterifrån, vi länsade drivna av hemlängtan. I motluten efter Vederslöv hade jag tänkt att vi skulle hålla igen något. Så blev det inte, alla var ystra trots fukt, kyla och mörker. Farten steg, passerade tretttio och fortsatte att öka uppför.

Frifart från korsningen vid Torpa till stallet i Bergunda för den som önskade. Några satte av och försvann i fjärran. Det var lockande att följa med. Men idag lyckades jag tygla mig. Lade mig sist i gott sällskap. Backarna kom och passerades och där väntade gruppen vid parkeringen. Kände mig glad över turen och att den gått relativt bra.

Sneseglarna hade anlänt hamn utan att vare sig kapsejsa eller sjunka.

/ J – försöker ankra

Alla städer med självaktning har ”turer” nuförtiden. Det körs på söndagar, onsdagar och alla andra veckodagar som finns. I Växjö är klockan arton på måndagar vikt för den aktiviteten och igår var det premiär för året i Lammhultcyklisternas regi.

Som alla andra tittade jag ut genom fönstret och funderade en stund på livet och omständigheterna när jag såg att termometern tjurigt stannade vid femgradersstrecket. För att ackompanjera det hängde regnet i luften från mörka skyar och en tämligen frisk vind inramade det hela. Men har man bestämt sig så har man. Någon gång måste jag ju komma igång. Så varför inte nu?

Klädstök, lufttryckskoll, bromscheck och små lampor på, sen klar för avfärd. Blängde lite på min pulsklocka där den låg i hallen tills jag kom på att vare sig den eller jag funkar. Kom i tid och på torget började det droppa in fler cyklister. Vi blev en skara. En tapper skara. Hur många vet jag inte. Inte rekord men ändå ett respektabelt antal. Indelning i grupper som vanligt. Jag velade, även det som vanligt, ställde mig sen i en ”32a”. Där stod jag bra.

Dramatiskt väder på Måndagsturspremiären 2016
Dramatiskt väder på Måndagsturspremiären 2016

Det fanns ingen ledare till gruppen och jag hade glömt västen. Men den här typen av cyklister behöver inte mycket ledning. När frågan kom ropade jag ändå ”Hepp”. Sen var det dags. Det var kapten rödskägg (jag), Jimmy snedsadel, miss C-dale, Redaktör’n, färskingen, kycklingligan och andra pirater som stod redo att hissa segel i den stormiga kvällen.

Medpirater

Vi hissade segel och iväg for vi och de första duggregnsdropparna kom omedelbart. Men så mycket mer regn blev det inte men väl vind. Efter Billabacken kryssade vi söderut via Bramstorp mot Krokvik. Jag log lite snett och sporde vår ärade chefredaktör om hur han upplevde vädret, ”Jotack, det var runt trettiotre grader i klättringen i fredags” replikerade han. Kontrasten måste vara slående. Men vad vet jag?

Alla pirater var bitvis inte helt överens om hur seglen skulle beslås men jag lät det bero. Första turen, vi blir bättre med tiden på att styra rakt, gå upp i vind och brassa segel. Det sistnämnda eftersom de med högprofilhjul fick jobba i sidvinden som låg på i de öppna partierna.

Själv lyssnade jag till mitt bakhjul vars frihjul lät som det tänkte ge upp. Så fort jag frihjulade tjöt det som en blöt broms låg emot, vilket det inte gjorde. Tur att det är mitt gamla skitMavichjul. Får sätta på finhjulet bak snart.

Mörkret föll fortare än väntat och jag beslöt efter att rådgjort med gruppen att rundan skulle kortas. Vi vek höger vid affären i Kalvsvik upp mot Rydet. Sen gick det fortare trots lång slakmota. Nu vinden akterifrån, vi länsade drivna av hemlängtan. I motluten efter Vederslöv hade jag tänkt att vi skulle hålla igen något. Så blev det inte, alla var ystra trots fukt, kyla och mörker. Farten steg, passerade tretttio och fortsatte att öka uppför.

Frifart från korsningen vid Torpa till stallet i Bergunda för den som önskade. Några satte av och försvann i fjärran. Det var lockande att följa med. Men idag lyckades jag tygla mig. Lade mig sist i gott sällskap. Backarna kom och passerades och där väntade gruppen vid parkeringen. Kände mig glad över turen och att den gått relativt bra.

Sneseglarna hade anlänt hamn utan att vare sig kapsejsa eller sjunka.

/ J – försöker ankra

Måndagsturen solo 2016 att leva på gamla meriter

12 Apr 2016

Vädret igår var underbart för tredje dagen i rad och fåglarna vrålade i högan sky. Nu har finfina yttre förhållanden knappast hindrat mig från att låta bli att träna i år så det kanske skall bortses ifrån när det gäller motivation.

Jag fick emellertid ett infall och en tanke som gick ut på att ta reda på exakt vart dagsformen befinner sig. Att den inte är här det vet jag men en efterlysning kan vara på sin plats. Eftersom jag inte tränat i vår, i år eller för den delen i vintras behövde jag en statuskoll. Bästa sättet att ordna den var att dra ett varv solo på den längre sträckningen av måndagsturen tänkte jag. Sen var det trots allt måndag.

Skor på fot, banan i ficka och hjälm på huvud sen var jag redo. Klämde också in ett par lurar i öronen och drog på musik. Jag tänkte dra mig in i min egen bubbla och där vill jag inte höra något annat än blues idag.

Cykeln kändes lite sliten efter vintern
Cykeln kändes lite sliten efter vintern

Ut ur staden for jag i stilla mak. Tänkte mig snabbdistans som i det här fallet mer konkret innebar att se hur fort jag kunde ta mig runt. Dock med betoning på att ta mig runt. Rundan sträcker sig 75 km från dörr till torg som jag tog den och det var läge att försöka orka hela vägen utan att krokna för mycket mot slutet.

Kröp ihop med armarna mot tempobågen och tittade på min högra handled, den med ärret och såg hur den ledde mig framåt längs vägen in i framtiden. Tummarna mot varandra i ett försök att droppforma mig. Det spann relativt bra därnere och var inledningsvis inte så tungt som befarat.

Vinden var inte så stark och den lilla som fanns var medgörlig. Det drev upp farten ut från Ingelstad och jag kände mig för ett ögonblick stark. Den känslan gick över även om farten behölls till lite drygt halvvägs på mitt varv. Därefter började det bli tyngre. Det var nu jag hade behövt kraften från styrketräningen i vintras. Den som inte blev av. Därför heller ingen kraft. Med ett par mil kvar var jag seg, mycket seg.

Det var nu det märktes att det är många kilon som skall knuffas uppför slakmotorna från Väghult och efter Vederslöv. Det är då man får rekvirera ett extra tjockt pannben och borra på ändå. Men frusen som jag är på en cykel hade jag dock börjat bli nedkyld och därför fick jag rejält ont i baksidan av vänster lår när jag tog i. Optimisten i mig hade segrat när det gällde att klä sig inför turen. Det resulterade också i skrällhosta när jag kommit fram till stortorget.

Den tidigare värmande solen hade sin vana trogen sjunkit ned för att gömma sig vid horisonten och tänkte inte skänka mer strålglans åt cyklingen. Det gjorde att de sista milen gick ohyggligt långsamt.

Väl tillbaks sneglade jag på cykeldatorn som jag tidigare haft inställd på klocka för att inte stressa mig själv. Med tanke på omständigheterna det vill säga solo, ingen uppvärmning, ingen form, tung och otränad så är jag inte alltför missnöjd. Jag kajkade runt på 2.14 vilket ger ett snitt på strax över 33 km/h.

Fortare kunde jag inte köra idag. Såg ändå dubbelt när jag kom hem och var bra trött måste erkännas.

Så nu vet jag vad jag förmår för stunden. Kan vara bra att känna till då den formella måndagsturen i grupp drar igång nästa vecka.

/ J – solocykelhumla

 

Vädret igår var underbart för tredje dagen i rad och fåglarna vrålade i högan sky. Nu har finfina yttre förhållanden knappast hindrat mig från att låta bli att träna i år så det kanske skall bortses ifrån när det gäller motivation.

Jag fick emellertid ett infall och en tanke som gick ut på att ta reda på exakt vart dagsformen befinner sig. Att den inte är här det vet jag men en efterlysning kan vara på sin plats. Eftersom jag inte tränat i vår, i år eller för den delen i vintras behövde jag en statuskoll. Bästa sättet att ordna den var att dra ett varv solo på den längre sträckningen av måndagsturen tänkte jag. Sen var det trots allt måndag.

Skor på fot, banan i ficka och hjälm på huvud sen var jag redo. Klämde också in ett par lurar i öronen och drog på musik. Jag tänkte dra mig in i min egen bubbla och där vill jag inte höra något annat än blues idag.

Cykeln kändes lite sliten efter vintern
Cykeln kändes lite sliten efter vintern

Ut ur staden for jag i stilla mak. Tänkte mig snabbdistans som i det här fallet mer konkret innebar att se hur fort jag kunde ta mig runt. Dock med betoning på att ta mig runt. Rundan sträcker sig 75 km från dörr till torg som jag tog den och det var läge att försöka orka hela vägen utan att krokna för mycket mot slutet.

Kröp ihop med armarna mot tempobågen och tittade på min högra handled, den med ärret och såg hur den ledde mig framåt längs vägen in i framtiden. Tummarna mot varandra i ett försök att droppforma mig. Det spann relativt bra därnere och var inledningsvis inte så tungt som befarat.

Vinden var inte så stark och den lilla som fanns var medgörlig. Det drev upp farten ut från Ingelstad och jag kände mig för ett ögonblick stark. Den känslan gick över även om farten behölls till lite drygt halvvägs på mitt varv. Därefter började det bli tyngre. Det var nu jag hade behövt kraften från styrketräningen i vintras. Den som inte blev av. Därför heller ingen kraft. Med ett par mil kvar var jag seg, mycket seg.

Det var nu det märktes att det är många kilon som skall knuffas uppför slakmotorna från Väghult och efter Vederslöv. Det är då man får rekvirera ett extra tjockt pannben och borra på ändå. Men frusen som jag är på en cykel hade jag dock börjat bli nedkyld och därför fick jag rejält ont i baksidan av vänster lår när jag tog i. Optimisten i mig hade segrat när det gällde att klä sig inför turen. Det resulterade också i skrällhosta när jag kommit fram till stortorget.

Den tidigare värmande solen hade sin vana trogen sjunkit ned för att gömma sig vid horisonten och tänkte inte skänka mer strålglans åt cyklingen. Det gjorde att de sista milen gick ohyggligt långsamt.

Väl tillbaks sneglade jag på cykeldatorn som jag tidigare haft inställd på klocka för att inte stressa mig själv. Med tanke på omständigheterna det vill säga solo, ingen uppvärmning, ingen form, tung och otränad så är jag inte alltför missnöjd. Jag kajkade runt på 2.14 vilket ger ett snitt på strax över 33 km/h.

Fortare kunde jag inte köra idag. Såg ändå dubbelt när jag kom hem och var bra trött måste erkännas.

Så nu vet jag vad jag förmår för stunden. Kan vara bra att känna till då den formella måndagsturen i grupp drar igång nästa vecka.

/ J – solocykelhumla

 

Och sen kom regnet…

7 Apr 2016

I cykling såväl som i övriga livet är timing viktigt har jag hört sägas. Fråga Emma Johansson eller den som kommit in fel i ett stycke körsång. Den här gången handlade det om ett försök mellan mig och herr Svensson att få till en gemensam cykeltur. En inte övermäktig uppgift kan tyckas men då skall ni veta att vi försökt över ett år så lite utmanande har det tydligen varit.

I tisdags lyckades det och vädret bjöd till med en smula vårvärme som lockade till att klä av sig. Om man inte heter John vill säga. Armvärmarna fick stanna på för min del och likaså knickers. Trots väl tilltagen stoppning är jag frusen som få på en cykel. Herr Svensson hade varit optimistisk i starten och fått vända hem efter start för att ta på sig förstärkningsplagg. Sommaren är inte här riktigt än.

Nu blev hela rundan kanske en smula överambitiös för min del kunde jag konstatera i efterhand. Det var förvisso tänkt att bli något av ett distanspass men riktigt så långt hade jag inte tänkt mig i nuvarande form. Runt två timmar hade nog räckt. Planen var att starta från varsitt håll klockan ett för att sedan mötas på en bestämd väg, den över Härlöv och därefter planera en rutt. Det lyckades också men jag hann något längre än jag tänkt mig. Därefter vände vi och det trampades tillbaks mot Växjö. Där förlängdes rundan genom att köra över Kronoberg eftersom det är roligare än att cykla genom stan. Sen som genom en slump styrdes kosan via Gårdsby mot Rottne vilket även det gjorde den tänkta färden runt Helgahavet längre. Och är man i de trakterna kan man inte låta bli att titta in på världens bästa cykelmack, Rottne Motorverkstad. Här finns kaffe, glass och inte minst vänner och cykelprat!

Här skulle varit en bild men på grund av mycket smutsig lins på mobilen så för ni föreställa er en glassätande cyklist istället, bakgrund Motorverkstad.

Kruxet i mitt fall var det enkla faktum att trippmätaren redan passerat 50 km vid det här laget och jag fick börja fundera på om jag skulle vika av hemåt. Jag hade ett vägskäl i åtanke men när vi kom dit var vi inbegripna i någon form av trevligt samtal och mina ben undanhöll sig från att samtala varpå jag av bara farten kom på mig att följa med åt höger, bort från hemmet. Det var ju där sällskapet fanns. Nu gick det inte i något rasande tempo så det skulle väl vara lugnt särskilt med tanke på att det var i princip vindstilla minns jag att jag tänkte.

Vi skiljdes så småningom åt i höjd med Ör där jag vek av tillbaks över Härlöv och passerade kyrkan för tredje gången den här dagen. Det var här det blev synnerligen påtagligt att man behöver mer än en flaska vatten om det skall köras i närmare tre och en halv timme som det blev totalt. Två flaskor och en banan hade inte skadat eller så kunde man fyllt på sin flaska på tidigare nämnda mack om man nu kommit ihåg det.

101 kilometer blev det inalles, något jag är mycket nöjd med eftersom det var årets första tiomila för mig. Men så var våren på besök den här dagen och sällskapet alldeles utomordentligt trevligt.

Dagen efter kom regnet och blåsten.

/ J – och de 101 kilometrarna

 

I cykling såväl som i övriga livet är timing viktigt har jag hört sägas. Fråga Emma Johansson eller den som kommit in fel i ett stycke körsång. Den här gången handlade det om ett försök mellan mig och herr Svensson att få till en gemensam cykeltur. En inte övermäktig uppgift kan tyckas men då skall ni veta att vi försökt över ett år så lite utmanande har det tydligen varit.

I tisdags lyckades det och vädret bjöd till med en smula vårvärme som lockade till att klä av sig. Om man inte heter John vill säga. Armvärmarna fick stanna på för min del och likaså knickers. Trots väl tilltagen stoppning är jag frusen som få på en cykel. Herr Svensson hade varit optimistisk i starten och fått vända hem efter start för att ta på sig förstärkningsplagg. Sommaren är inte här riktigt än.

Nu blev hela rundan kanske en smula överambitiös för min del kunde jag konstatera i efterhand. Det var förvisso tänkt att bli något av ett distanspass men riktigt så långt hade jag inte tänkt mig i nuvarande form. Runt två timmar hade nog räckt. Planen var att starta från varsitt håll klockan ett för att sedan mötas på en bestämd väg, den över Härlöv och därefter planera en rutt. Det lyckades också men jag hann något längre än jag tänkt mig. Därefter vände vi och det trampades tillbaks mot Växjö. Där förlängdes rundan genom att köra över Kronoberg eftersom det är roligare än att cykla genom stan. Sen som genom en slump styrdes kosan via Gårdsby mot Rottne vilket även det gjorde den tänkta färden runt Helgahavet längre. Och är man i de trakterna kan man inte låta bli att titta in på världens bästa cykelmack, Rottne Motorverkstad. Här finns kaffe, glass och inte minst vänner och cykelprat!

Här skulle varit en bild men på grund av mycket smutsig lins på mobilen så för ni föreställa er en glassätande cyklist istället, bakgrund Motorverkstad.

Kruxet i mitt fall var det enkla faktum att trippmätaren redan passerat 50 km vid det här laget och jag fick börja fundera på om jag skulle vika av hemåt. Jag hade ett vägskäl i åtanke men när vi kom dit var vi inbegripna i någon form av trevligt samtal och mina ben undanhöll sig från att samtala varpå jag av bara farten kom på mig att följa med åt höger, bort från hemmet. Det var ju där sällskapet fanns. Nu gick det inte i något rasande tempo så det skulle väl vara lugnt särskilt med tanke på att det var i princip vindstilla minns jag att jag tänkte.

Vi skiljdes så småningom åt i höjd med Ör där jag vek av tillbaks över Härlöv och passerade kyrkan för tredje gången den här dagen. Det var här det blev synnerligen påtagligt att man behöver mer än en flaska vatten om det skall köras i närmare tre och en halv timme som det blev totalt. Två flaskor och en banan hade inte skadat eller så kunde man fyllt på sin flaska på tidigare nämnda mack om man nu kommit ihåg det.

101 kilometer blev det inalles, något jag är mycket nöjd med eftersom det var årets första tiomila för mig. Men så var våren på besök den här dagen och sällskapet alldeles utomordentligt trevligt.

Dagen efter kom regnet och blåsten.

/ J – och de 101 kilometrarna

 

42 centimeter De korta avståndens betydelse i Flandern och Växjö

4 Apr 2016

Egentligen tänkte jag skriva något om gårdagens spurt. Så jag gör väl det. Attans vad spännande. Får man tro den gode Anders Adamsson så var det 42 centimeter som skiljde framgång från ännu större framgång. Jag pratar förstås om den första målgången på gårdagens Flandern runt där Elizabeth Armitstead spurtslog allas vår egen Emma Johansson som således var några futtiga centimeter ifrån sin karriärs största triumf. Nu vill jag tillägga att hon ändå är en av våra största idrottsmä….kvinnor genom tiderna så ingen skam över henne.

Armitstead var extra snygg då hon vann iförd världsmästartröjan och det var bara den första världsmästaren att vinna för dagen. Det dröjde nämligen inte länge innan det var dags för nummer två då Peter Sagan efter en fantastisk attack lyckades soloköra i mål även han iförd cykelvärldens snyggaste tröja. Nu får det erkännas att jag egentligen hejade lite extra på ”Spartacus”, Fabian Cancellara då han gör sin sista säsong och jag unnade honom att bli den förste genom tiderna att ta hem den nu centeeniumfirande tävlingen för fjärde gången. Han närmade sig allt mer mot slutet men Sagan var en ytterst värdig vinnare av ett dramatiskt lopp med både många krascher, fantastiskt väder och belgisk gatsten och branta backar.

Det nu berömda målfotot
Det nu berömda målfotot

 

Min något mindre dramatiska morgonpendling bjöd däremot på några små betraktelser rörande andra fordon än de tvåhjuliga. Jag var nämligen också ungefär 42 centimeter från något. Nämligen att köra in i sidan på en svart SUV av känt tyskt märke från Bayern. Vi hade olika uppfattning om högerregeln på gamla Norrvägen i Växjö. Han ansåg nämligen inte att den gällde honom.

Det och en liten notering från min sida vid rondellen in mot Folkparken föranledde mig att konstatera att trots de väl tilltagna prislapparna på sagda fordon så verkar inte de mest grundläggande funktioner ingå i baspaketen. Ni vet, som bromsar och körriktningsvisare även populärt kallade blinkers. Den första bilen verkade så stor och tung att föraren inte förmådde bromsa in trots att lagen föreskriver det i dylika situationer när någon närmar sig från växelspakssidan. Tur då att jag har bromsar.

SUV nummer två framfördes av en uppenbarligen stressad kvinna som var nära att krocka med en annan bilist. Hon tyckte inte att det var någon bra idé att meddela resten av världen om sina avsikter att hastigt svänga. Det kan bero på att det inte fanns några händer lediga eftersom en mobiltelefon satt klistrad vid höger öra. I baksätet skymtades två barn. Jag befann mig en bit bort och skakade mest på huvudet.

Nä, nu är det snart kaffedags här. På återhörande kära medmänniskor!

 

/ J – nöjd med att vara velocipedryttare

Egentligen tänkte jag skriva något om gårdagens spurt. Så jag gör väl det. Attans vad spännande. Får man tro den gode Anders Adamsson så var det 42 centimeter som skiljde framgång från ännu större framgång. Jag pratar förstås om den första målgången på gårdagens Flandern runt där Elizabeth Armitstead spurtslog allas vår egen Emma Johansson som således var några futtiga centimeter ifrån sin karriärs största triumf. Nu vill jag tillägga att hon ändå är en av våra största idrottsmä….kvinnor genom tiderna så ingen skam över henne.

Armitstead var extra snygg då hon vann iförd världsmästartröjan och det var bara den första världsmästaren att vinna för dagen. Det dröjde nämligen inte länge innan det var dags för nummer två då Peter Sagan efter en fantastisk attack lyckades soloköra i mål även han iförd cykelvärldens snyggaste tröja. Nu får det erkännas att jag egentligen hejade lite extra på ”Spartacus”, Fabian Cancellara då han gör sin sista säsong och jag unnade honom att bli den förste genom tiderna att ta hem den nu centeeniumfirande tävlingen för fjärde gången. Han närmade sig allt mer mot slutet men Sagan var en ytterst värdig vinnare av ett dramatiskt lopp med både många krascher, fantastiskt väder och belgisk gatsten och branta backar.

Det nu berömda målfotot
Det nu berömda målfotot

 

Min något mindre dramatiska morgonpendling bjöd däremot på några små betraktelser rörande andra fordon än de tvåhjuliga. Jag var nämligen också ungefär 42 centimeter från något. Nämligen att köra in i sidan på en svart SUV av känt tyskt märke från Bayern. Vi hade olika uppfattning om högerregeln på gamla Norrvägen i Växjö. Han ansåg nämligen inte att den gällde honom.

Det och en liten notering från min sida vid rondellen in mot Folkparken föranledde mig att konstatera att trots de väl tilltagna prislapparna på sagda fordon så verkar inte de mest grundläggande funktioner ingå i baspaketen. Ni vet, som bromsar och körriktningsvisare även populärt kallade blinkers. Den första bilen verkade så stor och tung att föraren inte förmådde bromsa in trots att lagen föreskriver det i dylika situationer när någon närmar sig från växelspakssidan. Tur då att jag har bromsar.

SUV nummer två framfördes av en uppenbarligen stressad kvinna som var nära att krocka med en annan bilist. Hon tyckte inte att det var någon bra idé att meddela resten av världen om sina avsikter att hastigt svänga. Det kan bero på att det inte fanns några händer lediga eftersom en mobiltelefon satt klistrad vid höger öra. I baksätet skymtades två barn. Jag befann mig en bit bort och skakade mest på huvudet.

Nä, nu är det snart kaffedags här. På återhörande kära medmänniskor!

 

/ J – nöjd med att vara velocipedryttare

99… ...dagar kvar!

1 Apr 2016

Egentligen skulle det väl ha skrivits något skämtsamt här med anledning av dagens datum men det får anstå. Eftersom det är ett periodiskt återkommande fenomen får det vänta till nästa år helt enkelt. Då solen behagar titta fram där jag sitter och hamrar på tangenterna tänker jag istället lite på cykling. Den känns inte så rolig som den borde dessvärre.

Passande lektyr
Lektyr passande en cyklist. Men kaffet är fel

Man, det vill säga jag, får därför leta cykelinspiration där man hittar den. Just nu har jag börjat läsa Jakobsens bibel om TdF. Fascinerande läsning och den boken lär jag få anledning att återkomma till. Läsandet råkar dessutom sammanfalla med att det igår var 100 dagar kvar till starten som i år sker från Mont St Michel.

Och apropå ”100” så är det numret på årets upplaga av Ronde van Vlaanderen som går av stapeln nu på söndag. En högtidsstund bland oss soffcyklister. Det är tur att det finns vårklassiker att roa sig med när den egna cyklingen går sisådär.

/ J – letar mer inspiration än transpiration

Egentligen skulle det väl ha skrivits något skämtsamt här med anledning av dagens datum men det får anstå. Eftersom det är ett periodiskt återkommande fenomen får det vänta till nästa år helt enkelt. Då solen behagar titta fram där jag sitter och hamrar på tangenterna tänker jag istället lite på cykling. Den känns inte så rolig som den borde dessvärre.

Passande lektyr
Lektyr passande en cyklist. Men kaffet är fel

Man, det vill säga jag, får därför leta cykelinspiration där man hittar den. Just nu har jag börjat läsa Jakobsens bibel om TdF. Fascinerande läsning och den boken lär jag få anledning att återkomma till. Läsandet råkar dessutom sammanfalla med att det igår var 100 dagar kvar till starten som i år sker från Mont St Michel.

Och apropå ”100” så är det numret på årets upplaga av Ronde van Vlaanderen som går av stapeln nu på söndag. En högtidsstund bland oss soffcyklister. Det är tur att det finns vårklassiker att roa sig med när den egna cyklingen går sisådär.

/ J – letar mer inspiration än transpiration