En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Vid vägs ände

31 Mar 2016

Där vägen slutar återfinns vänskap och en bilverkstad. Åtminstone min väg som den sträckte sig på den senaste cykelturen. Ibland behöver man bara en kopp kaffe och en stunds småprat om stort och smått livet, universum och allting för att känna sig bättre.

Så var det för mig tidigare i veckan. En smula nedstämd över tingens ordning funderade jag på huruvida jag skulle stanna inne och förflytta mig till tv-soffan eller ge mig ut på två hjul. Ni vet själva vad det bästa alternativet är! Någonstans ifrån lyckades jag uppbåda tillräcklig kraft för att kränga in min lekamen i för aktiviteten lämpliga persedlar och trycka ned en hjälm på huvudet.

Mitt mål för dagen var en verkstad och bensinmack tänka sig. De lockade med ett erbjudande om att om man tankade ett visst antal liter drivmedel så var man med i någon form utlottning. Jag undrade försynt om en gratiskaffe ingick om jag drack trettio liter java istället. Svaret blev att jag fick börja med gratiskaffet.

Vägen ut hade bjudit på medvind avslöjade snitthastigheten som jag inte bryr mig om för tillfället. Därför förväntade jag mig mer motstånd på vägen hem. Men styrkt av kaffe och glädje gick det lättare än förväntat. Inte fortare men lättare än vad låren befarat.

I öronen hade jag lurar och Spotifylistan satt på ”Js cykel”. Det underlättar när man är trött och vill ha extra energi. När jag stannade för att ta den här illustrationen kom jag dock åt någon del av skärmen på telefonen och någon Shuffle-funktion hoppade in istället.

Vägen tillbaks på mer än ett sätt

 

Symboliskt sjöng Winnerbäck plötsligt efter stoppet:

 

Inte varmt men nästan vår

Ingen lösning men ett spår

Inte ja men inte nej

Inte bra men helt okej

 

Det är visst nån som är tillbaka

 

Jag smålog inåtvänt. Om jag är tillbaka kan jag inte svara på än men jag försöker. Ibland känns tramptagen som dödsryck. Men skam den som ger sig. Sen gav sig Sade in i debatten med ”Smooth Operator” och det var kanske inte vad jag kände mig som med dåligt tryck i benen och svett i skägget.

 

/ J – vägslutsutforskare

Där vägen slutar återfinns vänskap och en bilverkstad. Åtminstone min väg som den sträckte sig på den senaste cykelturen. Ibland behöver man bara en kopp kaffe och en stunds småprat om stort och smått livet, universum och allting för att känna sig bättre.

Så var det för mig tidigare i veckan. En smula nedstämd över tingens ordning funderade jag på huruvida jag skulle stanna inne och förflytta mig till tv-soffan eller ge mig ut på två hjul. Ni vet själva vad det bästa alternativet är! Någonstans ifrån lyckades jag uppbåda tillräcklig kraft för att kränga in min lekamen i för aktiviteten lämpliga persedlar och trycka ned en hjälm på huvudet.

Mitt mål för dagen var en verkstad och bensinmack tänka sig. De lockade med ett erbjudande om att om man tankade ett visst antal liter drivmedel så var man med i någon form utlottning. Jag undrade försynt om en gratiskaffe ingick om jag drack trettio liter java istället. Svaret blev att jag fick börja med gratiskaffet.

Vägen ut hade bjudit på medvind avslöjade snitthastigheten som jag inte bryr mig om för tillfället. Därför förväntade jag mig mer motstånd på vägen hem. Men styrkt av kaffe och glädje gick det lättare än förväntat. Inte fortare men lättare än vad låren befarat.

I öronen hade jag lurar och Spotifylistan satt på ”Js cykel”. Det underlättar när man är trött och vill ha extra energi. När jag stannade för att ta den här illustrationen kom jag dock åt någon del av skärmen på telefonen och någon Shuffle-funktion hoppade in istället.

Vägen tillbaks på mer än ett sätt

 

Symboliskt sjöng Winnerbäck plötsligt efter stoppet:

 

Inte varmt men nästan vår

Ingen lösning men ett spår

Inte ja men inte nej

Inte bra men helt okej

 

Det är visst nån som är tillbaka

 

Jag smålog inåtvänt. Om jag är tillbaka kan jag inte svara på än men jag försöker. Ibland känns tramptagen som dödsryck. Men skam den som ger sig. Sen gav sig Sade in i debatten med ”Smooth Operator” och det var kanske inte vad jag kände mig som med dåligt tryck i benen och svett i skägget.

 

/ J – vägslutsutforskare

Spanjorer och tv-produktion

26 Mar 2016

Cykla kan de, spanjorerna. Men producera cykeltävlingar kan de INTE. Det är något jag återigen konstaterat efter att ha försökt avnjuta gårdagens etapp av pågående Katalonien runt.

Uppenbart är att i Spanien är det inte viktigt med tid. Mañana tänker man tydligen även kring avstånd mellan ledare, förföljare, klungor och gruppettos. Det är inget vi tittare eller heller den delen kommentatorer behöver ta del av enligt producenterna. Så om det skiljer 40 sekunder eller en minut och fyrtio sekunder med kilometer kvar att köra bryr de sig inte om. Där får vi alla gissa lite.

Hade det varit bättre kvalité på sändningen kanske det hade gått att lista ut själv. Men icke, ingen HD-sändning här inte oavsett vad Eurosport skyltar med uppe i hörnet. Gryniga bilder med vagt urskiljbara ansikten på avstånd. Till och med Vacchi gissar fel ibland och han kan sina cykelstilar! Jag får lust att justera min tv med knytnäven som om vi vore tillbaks till åttiotalets tjockteve igen. Inte nog med att bilderna är suddiga. De bryts hela tiden också och störningarna är många och pixliga. Det finner jag märkligt med tanke på att vädret är på topp och det finns helikoptrar i luften och för många motorcyklar på banan. Något som de klarar av i såväl Frankrike som Italien tycks här omöjligt, att länka bilder.

Sen har vi något som producenterna inte kan göra så mycket åt men kanske rekvisitörerna? Miljön! Är det bara jag som tycker att det Spanien som presenterats genom åren i framförallt Vueltan men även i Katalonien runt är helt fantastiskt fult? Ja, jag vet att jag trampar på många ömma tår nu. Alla pratar om hur vackert det landet är. Vart då? I Barcelona och för badjävlar möjligtvis men inte för cyklister med undantag för nordvästra hörnet tycks det. Annars fyra nyanser av brunt och oändliga, svarta motorvägsbreda och framför allt raka och enformiga vägar. Mil efter mil av raksträckor. En och annan trafikcirkulationsplats och glest med bebyggelse. Inget att se på för vare sig cyklisterna eller mig. Eller jo, cyklisterna kan se varandra hela tiden vilket förstör en del av taktiken. Det finns en anledning till att jag aldrig orkar se en hel Vuelta.

Som kontrast kan man ta E3 Harelbeke som jag också såg på tv. Tätt, intensivt på banan och lika väl producerat som tävlat. HD så att man kan se venerna på vaderna på Sagan när han försökte och misslyckades med att försvara sig mot Kwiatkowskis sista ryck mot mål. Tider matades vi med hela tiden och det går ju faktiskt se vem som är vem i klungan också. Se och lär Spanien. Det går i Belgien, Holland, Frankrike och Italien.

E3 Harelbeke
Förra årets affisch var ett riktigt klavertramp. För övrigt inte det första från deras sida!

 

Däremot kan de verkligen inte det här med affischer i Harelbeke. Jag skrev en ilsk kommentar med genusperspektiv angående det redan förra året.

Nä, nu är det snart cykeldags. Sakta och tålmodigt försöker jag krypa igång på lågväxel. Långsamt men välproducerat. Väl mött på vägarna och i skogen! Glad påsk på er alla!!

 

/ J – frustrerad soffcyklist

Cykla kan de, spanjorerna. Men producera cykeltävlingar kan de INTE. Det är något jag återigen konstaterat efter att ha försökt avnjuta gårdagens etapp av pågående Katalonien runt.

Uppenbart är att i Spanien är det inte viktigt med tid. Mañana tänker man tydligen även kring avstånd mellan ledare, förföljare, klungor och gruppettos. Det är inget vi tittare eller heller den delen kommentatorer behöver ta del av enligt producenterna. Så om det skiljer 40 sekunder eller en minut och fyrtio sekunder med kilometer kvar att köra bryr de sig inte om. Där får vi alla gissa lite.

Hade det varit bättre kvalité på sändningen kanske det hade gått att lista ut själv. Men icke, ingen HD-sändning här inte oavsett vad Eurosport skyltar med uppe i hörnet. Gryniga bilder med vagt urskiljbara ansikten på avstånd. Till och med Vacchi gissar fel ibland och han kan sina cykelstilar! Jag får lust att justera min tv med knytnäven som om vi vore tillbaks till åttiotalets tjockteve igen. Inte nog med att bilderna är suddiga. De bryts hela tiden också och störningarna är många och pixliga. Det finner jag märkligt med tanke på att vädret är på topp och det finns helikoptrar i luften och för många motorcyklar på banan. Något som de klarar av i såväl Frankrike som Italien tycks här omöjligt, att länka bilder.

Sen har vi något som producenterna inte kan göra så mycket åt men kanske rekvisitörerna? Miljön! Är det bara jag som tycker att det Spanien som presenterats genom åren i framförallt Vueltan men även i Katalonien runt är helt fantastiskt fult? Ja, jag vet att jag trampar på många ömma tår nu. Alla pratar om hur vackert det landet är. Vart då? I Barcelona och för badjävlar möjligtvis men inte för cyklister med undantag för nordvästra hörnet tycks det. Annars fyra nyanser av brunt och oändliga, svarta motorvägsbreda och framför allt raka och enformiga vägar. Mil efter mil av raksträckor. En och annan trafikcirkulationsplats och glest med bebyggelse. Inget att se på för vare sig cyklisterna eller mig. Eller jo, cyklisterna kan se varandra hela tiden vilket förstör en del av taktiken. Det finns en anledning till att jag aldrig orkar se en hel Vuelta.

Som kontrast kan man ta E3 Harelbeke som jag också såg på tv. Tätt, intensivt på banan och lika väl producerat som tävlat. HD så att man kan se venerna på vaderna på Sagan när han försökte och misslyckades med att försvara sig mot Kwiatkowskis sista ryck mot mål. Tider matades vi med hela tiden och det går ju faktiskt se vem som är vem i klungan också. Se och lär Spanien. Det går i Belgien, Holland, Frankrike och Italien.

E3 Harelbeke
Förra årets affisch var ett riktigt klavertramp. För övrigt inte det första från deras sida!

 

Däremot kan de verkligen inte det här med affischer i Harelbeke. Jag skrev en ilsk kommentar med genusperspektiv angående det redan förra året.

Nä, nu är det snart cykeldags. Sakta och tålmodigt försöker jag krypa igång på lågväxel. Långsamt men välproducerat. Väl mött på vägarna och i skogen! Glad påsk på er alla!!

 

/ J – frustrerad soffcyklist

Jag gråter för Belgien

22 Mar 2016

Här cyklar jag i min egen bubbla. Innesluten i mig själv och mina egna tankar. Sen lyfter jag på kupan och in strömmar vårdofter och röklukt från svedjande bonde och dystra tidender. Jag vet knappt vad som hänt. Bara att det varit illdåd i Belgien. Döda människor och terror. Det räcker så, jag orkar inte ta in mer av det fruktansvärda.

 

Mörker över horisonten
Föga anade jag vart de mörka molnen över horisonten betydde

 

 

Jag sänker min kupa igen och cyklar vidare i våren i min del av världen. Men den är solkad. Jag gråter inombords för mig själv över världens ondska och över några människors trångsynthet. Jag gråter för Belgien eller snarare för människorna. Ett land jag så här års enbart brukar förknippa med kommande vårklassiker, Gent-Wevelgem, Ronde Van Vlaanderen, La Flèche Wallone och inte minst Liège-Bastogne-Liège – Den gamla damen. Även hon gråter nu.

Jag försöker intala mig att de flesta av oss människor på jorden försöker göra gott. Men ibland tvekar jag.

 

/ J – dyster

Här cyklar jag i min egen bubbla. Innesluten i mig själv och mina egna tankar. Sen lyfter jag på kupan och in strömmar vårdofter och röklukt från svedjande bonde och dystra tidender. Jag vet knappt vad som hänt. Bara att det varit illdåd i Belgien. Döda människor och terror. Det räcker så, jag orkar inte ta in mer av det fruktansvärda.

 

Mörker över horisonten
Föga anade jag vart de mörka molnen över horisonten betydde

 

 

Jag sänker min kupa igen och cyklar vidare i våren i min del av världen. Men den är solkad. Jag gråter inombords för mig själv över världens ondska och över några människors trångsynthet. Jag gråter för Belgien eller snarare för människorna. Ett land jag så här års enbart brukar förknippa med kommande vårklassiker, Gent-Wevelgem, Ronde Van Vlaanderen, La Flèche Wallone och inte minst Liège-Bastogne-Liège – Den gamla damen. Även hon gråter nu.

Jag försöker intala mig att de flesta av oss människor på jorden försöker göra gott. Men ibland tvekar jag.

 

/ J – dyster

Omstarternas mästare

21 Mar 2016

Det är ytterst synd att det inte finns något slags tävling i att komma igen. Jag skulle ligga bra till där misstänker jag formtoppad som jag är på det området. Nu är det dags igen. Efter om inte sju sorger och åtta besvär så rätt nära. Nu skall jag öva på att komma igång – IGEN!

Jag började igår med att försöka mig på styrketräning. Det gick väl inte så bra för att uttrycka det milt. Jag blev andfådd efter att ha gått trappan upp till övervåningen där löpbanden befinner sig. Det sade lite om hur det hela skulle arta sig. Men jag körde en halvtimme rask promenad på bandet med lite lutning och någon backe. Det var vad jag förmådde i uppvärmningsväg. Sen maskiner med lätta vikter. Efter varannan övning snurrade det så mycket att jag fick hänga mig på maskinen en stund. Efter fem övningar ramlade jag i golvet av yrsel. Kräkfärdig kände jag mig hela tiden. Det var mindre roligt. Kom på benen igen och lyckades masa mig igenom en timma och en kvart. Sen var jag slut.

Eftersom hela året fick en skitstart har jag bestämt mig för att se det hela långsiktigt. Därför skriver jag ingen träningsdagbok i år. Inte en siffra jag tänker plita ned. Jag som brukar vara så omsorgsfull på det området. Men den här säsongen skall jag bara försöka få tillbaks glädjen över att röra på mig igen. Det blir därför troligen inte heller några motionslopp Jag är inte i form och då är det inte roligt helt enkelt.

Det gäller att cykla över våren...eller vad det heter
Det gäller att cykla över våren…eller vad det heter

Sen var det dags för racerpremiär för mig tyckte jag. Jag har blivit hemskt avundsjuk på alla som tränar, cyklar, kör intervaller och åker till Mallorca alltmedan jag varit sjuk om och om igen. Sagt och gjort. Uppvärmningen bestod i att jag såg reprisen på Milano – San Remo, och jo Demare vann lika överraskande på reprisen. Monumenten är igång. Dags för det här monumentet att röra på sig också.

Vårspringare
Vårspringare

Jag trampade med mycken möda och stort besvär runt fyra mil. Sen var jag kall och återigen så yr så jag höll på att ramla omkull. Inte helt säkert när man befinner sig i trafikmiljöer så jag beslöt att det fick vara nog där.

Men visst är jag bra på omstarter. Det kräver sitt psyke. Särskilt när jag redan vet att den här inte är den sista i år eller ens i vår. Snart skall jag opereras och då blir det omstart igen.

 

/ J – like a boomerang I need a repeat

 

Det är ytterst synd att det inte finns något slags tävling i att komma igen. Jag skulle ligga bra till där misstänker jag formtoppad som jag är på det området. Nu är det dags igen. Efter om inte sju sorger och åtta besvär så rätt nära. Nu skall jag öva på att komma igång – IGEN!

Jag började igår med att försöka mig på styrketräning. Det gick väl inte så bra för att uttrycka det milt. Jag blev andfådd efter att ha gått trappan upp till övervåningen där löpbanden befinner sig. Det sade lite om hur det hela skulle arta sig. Men jag körde en halvtimme rask promenad på bandet med lite lutning och någon backe. Det var vad jag förmådde i uppvärmningsväg. Sen maskiner med lätta vikter. Efter varannan övning snurrade det så mycket att jag fick hänga mig på maskinen en stund. Efter fem övningar ramlade jag i golvet av yrsel. Kräkfärdig kände jag mig hela tiden. Det var mindre roligt. Kom på benen igen och lyckades masa mig igenom en timma och en kvart. Sen var jag slut.

Eftersom hela året fick en skitstart har jag bestämt mig för att se det hela långsiktigt. Därför skriver jag ingen träningsdagbok i år. Inte en siffra jag tänker plita ned. Jag som brukar vara så omsorgsfull på det området. Men den här säsongen skall jag bara försöka få tillbaks glädjen över att röra på mig igen. Det blir därför troligen inte heller några motionslopp Jag är inte i form och då är det inte roligt helt enkelt.

Det gäller att cykla över våren...eller vad det heter
Det gäller att cykla över våren…eller vad det heter

Sen var det dags för racerpremiär för mig tyckte jag. Jag har blivit hemskt avundsjuk på alla som tränar, cyklar, kör intervaller och åker till Mallorca alltmedan jag varit sjuk om och om igen. Sagt och gjort. Uppvärmningen bestod i att jag såg reprisen på Milano – San Remo, och jo Demare vann lika överraskande på reprisen. Monumenten är igång. Dags för det här monumentet att röra på sig också.

Vårspringare
Vårspringare

Jag trampade med mycken möda och stort besvär runt fyra mil. Sen var jag kall och återigen så yr så jag höll på att ramla omkull. Inte helt säkert när man befinner sig i trafikmiljöer så jag beslöt att det fick vara nog där.

Men visst är jag bra på omstarter. Det kräver sitt psyke. Särskilt när jag redan vet att den här inte är den sista i år eller ens i vår. Snart skall jag opereras och då blir det omstart igen.

 

/ J – like a boomerang I need a repeat

 

Cykelledsen

14 Mar 2016

Jag sitter här och är cykelledsen. Saknar livet och cykling, saknade möjligheten att unyttja den underbara solvecka som pågick därutanför fönstren med tiden svettades ihjäl här inne. Lusten var extra stor efter cykeltesterna för ett par veckor sedan. Några korta smakprov på landsvägscykling i glatt sällskap gav mig förhoppningen om att kunna spinna vidare på det positiva och därmed äntligen komma igång. Men säg den glädje som varar.

Glöm 29, nu kommer 39 löd en rubrik i Cycling Plus härförleden. Tyvärr anammade min kropp det också. Fast slutsiffran är mina febertal istället. Den enda sensmoralen som finns att hämta ur följande historia är att om livet utmanar en skall man inte sära brett på benen och skrika ”Kom igen livet, visa mig vad du går för!!” Då kan det hända att man får en stadig stålskodd känga på vardera kula och går ned för räkning.

Det började förra lördagen. Vaknade upp vid fyrasnåret med fruktansvärda magsmärtor. Trodde det var kramp eller något och att det skulle ge med sig. Prövade att tänja lite, dricka vatten, ta värktabletter, omaprazol, krama värmekudde, vanka av och an i lägenheten samt skrika rakt ut och rulla runt på golvet. Inget hjälpte. Kanske borde jag som varje sund människa gjort, åkt till akuten, men ibland är jag en smula envis.

Sju, åtta timmar senare mest tillbringade på golvet i fosterställning kvidande gav de värsta smärtorna med sig och dämpade sig till bara ”oerhört ont” och jag kunde placera mig i soffan och förblev där hela söndagen. Jag hade lokaliserat smärtan genom att sondera mig egen mage med ett par vassa fingrar. Visserligen gjorde det ont lite varstans men när jag tryckte strax under revbenen på höger sida såg jag ut som en sprattelgubbe.

Först på måndagen och under tvång från omgivningen begav jag mig till Vårdcentralen. Där tryckte även en läkare på mig varpå jag utförde sprattelgubbetricket igen. Tio minuter senare befann jag mig på Kirurgakuten där de tog några prover och ja…sprattelgubbetestade mig.

Innan jag hann säga "flaskställ" så var jag på akuten
Innan jag hann säga ”flaskställ” så var jag på akuten

Det blev ett par dagar på akuten med dropp och skräp. Det visade sig vara ett gallstensanfall jag fått. Efter prover och ultraljud konstaterades inte bara att min galla innehöll lika mycket grus som en väg i ”Strade Bianchi” den var dessutom kraftigt inflammerad. Det senare är tydligen farligt då det hotar att sprida sig till andra organ som är viktiga. Det är tydlingen inte gallblåsan. Så den skall bort!

Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt
Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt

Men det var vid hemkomst den andra plågan började, febern. Toppar över 40 grader varje natt. Raggsockor på, superunderställ och fleece i värsta skalplaggs anda och sen två duntäcken ovanpå det och ändå frös jag som en hund och låg och hade frossa i timma efter timma. Och dess emellan sjöblöt. Gick igenom vad kläder och sängkläder huset förmådde i rask takt. Så har det hållt på resen av veckan.

Kroppen känns som jag gått ett par ronder mot ”The Mauler”, öm, mörbultad, rådbråkad. Ont i varje led, i nacke, huvud och korsrygg. Sista febertoppen har förhoppnings besegrats men inte utan förluster. Natten till idag bjöd på återigen på frossa om än något mindre än gårdagens.

Ni kan förstå hur illa det stått till när jag säger att jag inte ens orkat titta på Paris – Nice på tv! Och av det följer även att det inte bloggats något.

Min cykelsäsong dog på sätt och vis innan den hann börja. Utöver det här krävs ju operation med påföljande återhämtningperiod. Det lär bli midsommar innan min cykling startat känns det som.
Nu får jag totalt ändra fokus. Det blir troligtvis inga lopp eller dylika tillställningar för mig i år.

Från att vara en ickecyklande cyklist är målet att bli en hel cyklist igen, från själ till hjul.

/ J – cyklist med överhettad motor

Jag sitter här och är cykelledsen. Saknar livet och cykling, saknade möjligheten att unyttja den underbara solvecka som pågick därutanför fönstren med tiden svettades ihjäl här inne. Lusten var extra stor efter cykeltesterna för ett par veckor sedan. Några korta smakprov på landsvägscykling i glatt sällskap gav mig förhoppningen om att kunna spinna vidare på det positiva och därmed äntligen komma igång. Men säg den glädje som varar.

Glöm 29, nu kommer 39 löd en rubrik i Cycling Plus härförleden. Tyvärr anammade min kropp det också. Fast slutsiffran är mina febertal istället. Den enda sensmoralen som finns att hämta ur följande historia är att om livet utmanar en skall man inte sära brett på benen och skrika ”Kom igen livet, visa mig vad du går för!!” Då kan det hända att man får en stadig stålskodd känga på vardera kula och går ned för räkning.

Det började förra lördagen. Vaknade upp vid fyrasnåret med fruktansvärda magsmärtor. Trodde det var kramp eller något och att det skulle ge med sig. Prövade att tänja lite, dricka vatten, ta värktabletter, omaprazol, krama värmekudde, vanka av och an i lägenheten samt skrika rakt ut och rulla runt på golvet. Inget hjälpte. Kanske borde jag som varje sund människa gjort, åkt till akuten, men ibland är jag en smula envis.

Sju, åtta timmar senare mest tillbringade på golvet i fosterställning kvidande gav de värsta smärtorna med sig och dämpade sig till bara ”oerhört ont” och jag kunde placera mig i soffan och förblev där hela söndagen. Jag hade lokaliserat smärtan genom att sondera mig egen mage med ett par vassa fingrar. Visserligen gjorde det ont lite varstans men när jag tryckte strax under revbenen på höger sida såg jag ut som en sprattelgubbe.

Först på måndagen och under tvång från omgivningen begav jag mig till Vårdcentralen. Där tryckte även en läkare på mig varpå jag utförde sprattelgubbetricket igen. Tio minuter senare befann jag mig på Kirurgakuten där de tog några prover och ja…sprattelgubbetestade mig.

Innan jag hann säga "flaskställ" så var jag på akuten
Innan jag hann säga ”flaskställ” så var jag på akuten

Det blev ett par dagar på akuten med dropp och skräp. Det visade sig vara ett gallstensanfall jag fått. Efter prover och ultraljud konstaterades inte bara att min galla innehöll lika mycket grus som en väg i ”Strade Bianchi” den var dessutom kraftigt inflammerad. Det senare är tydligen farligt då det hotar att sprida sig till andra organ som är viktiga. Det är tydlingen inte gallblåsan. Så den skall bort!

Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt
Det är tur att många rum på Växjö lasarett har vacker utsikt

Men det var vid hemkomst den andra plågan började, febern. Toppar över 40 grader varje natt. Raggsockor på, superunderställ och fleece i värsta skalplaggs anda och sen två duntäcken ovanpå det och ändå frös jag som en hund och låg och hade frossa i timma efter timma. Och dess emellan sjöblöt. Gick igenom vad kläder och sängkläder huset förmådde i rask takt. Så har det hållt på resen av veckan.

Kroppen känns som jag gått ett par ronder mot ”The Mauler”, öm, mörbultad, rådbråkad. Ont i varje led, i nacke, huvud och korsrygg. Sista febertoppen har förhoppnings besegrats men inte utan förluster. Natten till idag bjöd på återigen på frossa om än något mindre än gårdagens.

Ni kan förstå hur illa det stått till när jag säger att jag inte ens orkat titta på Paris – Nice på tv! Och av det följer även att det inte bloggats något.

Min cykelsäsong dog på sätt och vis innan den hann börja. Utöver det här krävs ju operation med påföljande återhämtningperiod. Det lär bli midsommar innan min cykling startat känns det som.
Nu får jag totalt ändra fokus. Det blir troligtvis inga lopp eller dylika tillställningar för mig i år.

Från att vara en ickecyklande cyklist är målet att bli en hel cyklist igen, från själ till hjul.

/ J – cyklist med överhettad motor

Paris-Nice En reflektion

9 Mar 2016

Nu när man inte kan cykla själv för stunden kan man med fördel se på när andra gör det. Det brukar inspirera! Det finns många vårtecken och även om Paris-Nice inte är årets första lopp så brukar det vara det första jag följer på tv och bryr mig om hur det går i. Sen kan de trampa i Sandöknar hur mycket de vill. Det är nu man kör mot våren! Och sen endagsklassikerna, Åh!

Därför såg jag upplösningen på etapp två med den där rasande upploppsduellen som utspelade sig. Nu såg jag den första gången på en mycket liten skärm av skäl jag skall förklara senare så jag undrade först om jag såg fel. Men icke då! Det är inte bara i mitt kära Denver Broncos man kan tacklas. Det går tydligen utmärkt på cykel också.

Schysst försök till att byta cykel i farten
Schysst försök till att byta cykel i farten

 

Det roligaste var nästan Bouhannis min efteråt när han fick reda på att han blivit deklasserad. Rena fotbollsspelarminen – vem? jag? nääää….jag har inget gjort. Ledsna hundögon och jag väntade nästan på att han skulle slå ut med armarna och förklara sig oskyldig.

Nu är jag ingen expertkommentator eller cykeldomare men jag är nästan säker på att man skall sitta på sin egen sadel när man kommer i mål. Bouhanni var farligt nära att passera linjen på Matthews cykel.

 

/ J – TVcyklisten

Nu när man inte kan cykla själv för stunden kan man med fördel se på när andra gör det. Det brukar inspirera! Det finns många vårtecken och även om Paris-Nice inte är årets första lopp så brukar det vara det första jag följer på tv och bryr mig om hur det går i. Sen kan de trampa i Sandöknar hur mycket de vill. Det är nu man kör mot våren! Och sen endagsklassikerna, Åh!

Därför såg jag upplösningen på etapp två med den där rasande upploppsduellen som utspelade sig. Nu såg jag den första gången på en mycket liten skärm av skäl jag skall förklara senare så jag undrade först om jag såg fel. Men icke då! Det är inte bara i mitt kära Denver Broncos man kan tacklas. Det går tydligen utmärkt på cykel också.

Schysst försök till att byta cykel i farten
Schysst försök till att byta cykel i farten

 

Det roligaste var nästan Bouhannis min efteråt när han fick reda på att han blivit deklasserad. Rena fotbollsspelarminen – vem? jag? nääää….jag har inget gjort. Ledsna hundögon och jag väntade nästan på att han skulle slå ut med armarna och förklara sig oskyldig.

Nu är jag ingen expertkommentator eller cykeldomare men jag är nästan säker på att man skall sitta på sin egen sadel när man kommer i mål. Bouhanni var farligt nära att passera linjen på Matthews cykel.

 

/ J – TVcyklisten

En cyklist bakom ratten, del II Bogsermarodören

4 Mar 2016

I brist på telefonkiosker nuförtiden får man rusa in i närmsta buskage när man skall byta om till ”Superbilisten”. Jag gjorde en liten utryckning i tisdags för att undsätta en arbetskamrat i nöd. Modern teknik gjorde att hans bil inte ville starta. Nyckeln behövde kodas om. För att göra det behövde den förflyttas till lämplig verkstad eftersom dylika procedurer tarvar specialistkunskap. Där den stod kunde den inte förbli, det var uppenbart då den redan renderat tvenne böteslappar för placeringen. Detta trots att kollegan hade skrivit en förklarande lapp fäst på rutan efter första boten.

Jag har en bogserlina i bagaget men herr M hade införskaffat en han också. En sån där historia som ser ut som ett fruktnät från Coop som sträcker på sig och bildar ett litet snöre. Trossarnas tid är förbi. Tydligen är de goda för 1800 kilo  i det här fallet. Tur är väl det då Audi är massiva historier.

Det fruktnätet skall tydligen hålla
Det fruktnätet skall tydligen hålla

Det skall tilläggas att det här är min jungfrufärd som som bogserare och jag var därför spänd på hur det hela skulle avlöpa. Väl på plats fäste jag garnnystanet  i därför avsedd ögla under vår lilla bil. Jag var nyfiken på hur vårt lilla koreanska under till bil skulle reagera då den inte är stark och definitivt inte får dra de vikterna om det varit ett släp.

Redan under det här momentet stötte vi på patrull. Vi tittade nogsamt på Audins släta aerodynamiska front som utmärks av total avsaknad av fästpunkter. Hmm, vart skall en stackars krok ta vägen? Kikade undertill, nejdå – inget där heller. Jag granskade frontspoilern för att se om där fanns någon lucka eller liknande men inte heller det gav något resultat. Bilen stod där mystisk och grå utan att med en min avslöja något.

Återstod bara att kika i instruktionsboken. Aha, en löstagbar ögla behövdes! Vart hittar man den? Jo någonstans i bagageregionen. Den som inte går att öppna eftersom bilen saknar ström. Herr M fick fälla säten och dök huvudstupa in i aktern på bilen på jakt efter sagda krok. Inte fanns den i trakterna av reservhjulet utan i ett specialfack någonstans. Det hela gjordes lite extra spännande av det faktum att M aldrig använt den och därför inte visste om den ens fanns i bilen vid köpet.

Den som söker skola finna
Den som söker skola finna

Till slut hittades dock trofén och instruktionen var att en panel under ett lyse skulle lossas för att där avslöja ett hål att skruva in tingesten i.

Väl på plats begynte del två i operationen, själva färden. Iväg kom vi även om bilen protesterade lite eftersom bromsarna på Audin höll emot de första metrarna. Jag fick dessutom krypa igång en gång till eftersom vi mötte en buss i linjetrafik i ett farthinder redan efter tiotalet meter. Sen gick det av bara farten, eller fart och fart, fort gick det inte. Men vi hade tur med trafiken och behövde inte stanna förrän vid rödlysen vid simhallen.

Därefter blev det mer spännande. Bäst jag satt där och var rätt nöjd med mig själv och min insats som bogserbilskapten så körde vi förbi två polisbilar. De svängde raskt ut och lade sig bakom oss vilket gjorde mig en smula nervös. Jag började fundera på lagligheten i operationen och om vi glömt något. Det verkade inte som vi upprörde lagens långa arm då vi inte blev stannade. Jag såg emellertid att den ena polisbilen var en övningsbil från polishögskolan. Tur att de inte ville öva på oss. Vi var redan stoppklossar där vi tuffade fram i trettio i rusningstrafiken.

Till vår destination anlände vi till slut och nyckeln lämnades in för programmering. Så långt allt väl men jag fick dock höra idag att bilen inte fungerar ändå. Batteriet är dött så nu står den där igen.

Tacka vet jag cyklar de behöver inga batterier. Eller vänta nu, det är ju dit hela industrin strävar.

 

/ J – Bogserbilskapten

I brist på telefonkiosker nuförtiden får man rusa in i närmsta buskage när man skall byta om till ”Superbilisten”. Jag gjorde en liten utryckning i tisdags för att undsätta en arbetskamrat i nöd. Modern teknik gjorde att hans bil inte ville starta. Nyckeln behövde kodas om. För att göra det behövde den förflyttas till lämplig verkstad eftersom dylika procedurer tarvar specialistkunskap. Där den stod kunde den inte förbli, det var uppenbart då den redan renderat tvenne böteslappar för placeringen. Detta trots att kollegan hade skrivit en förklarande lapp fäst på rutan efter första boten.

Jag har en bogserlina i bagaget men herr M hade införskaffat en han också. En sån där historia som ser ut som ett fruktnät från Coop som sträcker på sig och bildar ett litet snöre. Trossarnas tid är förbi. Tydligen är de goda för 1800 kilo  i det här fallet. Tur är väl det då Audi är massiva historier.

Det fruktnätet skall tydligen hålla
Det fruktnätet skall tydligen hålla

Det skall tilläggas att det här är min jungfrufärd som som bogserare och jag var därför spänd på hur det hela skulle avlöpa. Väl på plats fäste jag garnnystanet  i därför avsedd ögla under vår lilla bil. Jag var nyfiken på hur vårt lilla koreanska under till bil skulle reagera då den inte är stark och definitivt inte får dra de vikterna om det varit ett släp.

Redan under det här momentet stötte vi på patrull. Vi tittade nogsamt på Audins släta aerodynamiska front som utmärks av total avsaknad av fästpunkter. Hmm, vart skall en stackars krok ta vägen? Kikade undertill, nejdå – inget där heller. Jag granskade frontspoilern för att se om där fanns någon lucka eller liknande men inte heller det gav något resultat. Bilen stod där mystisk och grå utan att med en min avslöja något.

Återstod bara att kika i instruktionsboken. Aha, en löstagbar ögla behövdes! Vart hittar man den? Jo någonstans i bagageregionen. Den som inte går att öppna eftersom bilen saknar ström. Herr M fick fälla säten och dök huvudstupa in i aktern på bilen på jakt efter sagda krok. Inte fanns den i trakterna av reservhjulet utan i ett specialfack någonstans. Det hela gjordes lite extra spännande av det faktum att M aldrig använt den och därför inte visste om den ens fanns i bilen vid köpet.

Den som söker skola finna
Den som söker skola finna

Till slut hittades dock trofén och instruktionen var att en panel under ett lyse skulle lossas för att där avslöja ett hål att skruva in tingesten i.

Väl på plats begynte del två i operationen, själva färden. Iväg kom vi även om bilen protesterade lite eftersom bromsarna på Audin höll emot de första metrarna. Jag fick dessutom krypa igång en gång till eftersom vi mötte en buss i linjetrafik i ett farthinder redan efter tiotalet meter. Sen gick det av bara farten, eller fart och fart, fort gick det inte. Men vi hade tur med trafiken och behövde inte stanna förrän vid rödlysen vid simhallen.

Därefter blev det mer spännande. Bäst jag satt där och var rätt nöjd med mig själv och min insats som bogserbilskapten så körde vi förbi två polisbilar. De svängde raskt ut och lade sig bakom oss vilket gjorde mig en smula nervös. Jag började fundera på lagligheten i operationen och om vi glömt något. Det verkade inte som vi upprörde lagens långa arm då vi inte blev stannade. Jag såg emellertid att den ena polisbilen var en övningsbil från polishögskolan. Tur att de inte ville öva på oss. Vi var redan stoppklossar där vi tuffade fram i trettio i rusningstrafiken.

Till vår destination anlände vi till slut och nyckeln lämnades in för programmering. Så långt allt väl men jag fick dock höra idag att bilen inte fungerar ändå. Batteriet är dött så nu står den där igen.

Tacka vet jag cyklar de behöver inga batterier. Eller vänta nu, det är ju dit hela industrin strävar.

 

/ J – Bogserbilskapten

Cykeltest pågår!

2 Mar 2016

Jag håller på att testa cyklar för den här eminenta tidningens räkning. Eller för att vara helt ärlig – det gör jag INTE ALLS. Men jag är liksom en del av det hela ändå. Jag står för mekanikerarbetet och sen kokar jag kaffe. Någon måste ju göra det också! Jag tror jag är bra på det för övrigt. Själva mekandet är inte ett dugg betungande det heller. Det består mest i att greppa en pedalnyckel,  insexorna och en tumstock och jobba på med pedalbyten och sadeljusteringar.

I förrgår var det dags för del II i testarbetet. Fem cyklar är aktuella och orsaken till att jag inte är med och känner och klämmer på dem är att de är för dvärgar, förlåt kortväxta. Eller nej, kvinnor i det här fallet. Det handlar närmare bestämt om racercyklar riktade mot större delen av jordens befolkning. De aktuella cyklarna är därför tänkta för människor med en längd på mellan 160-165 cm plus minus några centimeter. I det spannet befinner jag mig inte. Möjligen på bredden. Och så var jag inte kvinna då.

 

Kolplast deluxe
Kolplast deluxe med Liv i

Jag ämnar inte avslöja så mycket mer om vad det handlar om eller hur det går inför stundande publicering av det här testet. Men så mycket kan sägas att den aktuella testpersonen gjorde ett par rejält högljudda uttalanden utan att yttra ett enda ord! Ibland säger verkligen handling mer än tusen ord.

En av cyklarna fick nämligen omdömet att hon vände efter halva den tänkta teststräckan efter att ha frågat mig något i stil med ”måste jag cykla längre på den här?” Jag brast ut i skratt och konstaterade att ”det bestämmer du!”. Vi hade mycket roligt åt det på vägen hem till nästa cykelbyte. Men talande var det!

Nästa ordlösa omdöme kom när vändpunkten passerades med god fart och det bar vidare uppför en slakmota utan vidare spis. Kommentaren ”oj, nu har vi nog cyklat längre än vi tänkt” hördes mellan vintergranarna. Det är också ett betyg!

Testet fortsätter på torsdag som det är tänkt! Hoppas vädergudarna fortsätter att vara på vår sida. Det är minst sagt osäkert så här års.

 

/ J – the Mechanic

Jag håller på att testa cyklar för den här eminenta tidningens räkning. Eller för att vara helt ärlig – det gör jag INTE ALLS. Men jag är liksom en del av det hela ändå. Jag står för mekanikerarbetet och sen kokar jag kaffe. Någon måste ju göra det också! Jag tror jag är bra på det för övrigt. Själva mekandet är inte ett dugg betungande det heller. Det består mest i att greppa en pedalnyckel,  insexorna och en tumstock och jobba på med pedalbyten och sadeljusteringar.

I förrgår var det dags för del II i testarbetet. Fem cyklar är aktuella och orsaken till att jag inte är med och känner och klämmer på dem är att de är för dvärgar, förlåt kortväxta. Eller nej, kvinnor i det här fallet. Det handlar närmare bestämt om racercyklar riktade mot större delen av jordens befolkning. De aktuella cyklarna är därför tänkta för människor med en längd på mellan 160-165 cm plus minus några centimeter. I det spannet befinner jag mig inte. Möjligen på bredden. Och så var jag inte kvinna då.

 

Kolplast deluxe
Kolplast deluxe med Liv i

Jag ämnar inte avslöja så mycket mer om vad det handlar om eller hur det går inför stundande publicering av det här testet. Men så mycket kan sägas att den aktuella testpersonen gjorde ett par rejält högljudda uttalanden utan att yttra ett enda ord! Ibland säger verkligen handling mer än tusen ord.

En av cyklarna fick nämligen omdömet att hon vände efter halva den tänkta teststräckan efter att ha frågat mig något i stil med ”måste jag cykla längre på den här?” Jag brast ut i skratt och konstaterade att ”det bestämmer du!”. Vi hade mycket roligt åt det på vägen hem till nästa cykelbyte. Men talande var det!

Nästa ordlösa omdöme kom när vändpunkten passerades med god fart och det bar vidare uppför en slakmota utan vidare spis. Kommentaren ”oj, nu har vi nog cyklat längre än vi tänkt” hördes mellan vintergranarna. Det är också ett betyg!

Testet fortsätter på torsdag som det är tänkt! Hoppas vädergudarna fortsätter att vara på vår sida. Det är minst sagt osäkert så här års.

 

/ J – the Mechanic

Instagram

1 Mar 2016

Man skall ha ett Instagramkonto nuförtiden har jag förstått. Men sent skall syndaren vakna, trögfattad som jag är dröjde det tills för någon månad sen innan jag skaffade ett. Men det är ju riktigt kul visade det sig! Jag gillar ju bilder i olika form. Både att ta egna och titta på andras.

Något tema skall man ju ha så därför ligger fokus på mina stora intressen knivar och cyklar på mitt konto. Det får erkännas att det råder viss slagsida mot de kära eggredskapen så här inledningsvis. Men cykelbilder smyger sig in förstås och det lär bara bli mer och mer av den varan varefter det cyklas mer och våren smyger sig på.

Mer cykelorienterad innehåll, en testcykel...
Mer cykelorienterad innehåll, en testcykel…

Jag har till och med EN ”Selfie”, eller nja, riktigt äkta är den inte då vi är två på bilden. Annars har jag svårt att förstå poängen med konton innehållande tvåhundra versioner av ”Me Myself and I”. Det är inget jag blir lockad av att följa direkt. Men i sammanhanget är jag en stofil och inte riktigt så narcissistiskt lagd.  Jag upptäcker dem när jag letar efter andra personer att följa och därför kikar på dem som följer mig.

Det är intressant hur olika bilder uppfattas. Jag delade en bild, som för övrigt förekommit i ett par FaceBookgrupper jag är medlem i, som jag döpte till:

 

”Rush Hour”

 

Några av mina fällknivar
Några av mina fällknivar

 

Den har löpt amok eller ”gone viral”, för att vara min skall tilläggas. Just den bilden av alla har i skrivande stund passerat 2580 ”likes” vilket är väldigt mycket för att vara mitt lilla konto. Den har även gjort att jag ökat antal följare från runt femhundra till över niohundra på tre dagar!

Den är uppenbarligen mycket populär!

 

/ J – ägnar mig åt BILDning

 

Man skall ha ett Instagramkonto nuförtiden har jag förstått. Men sent skall syndaren vakna, trögfattad som jag är dröjde det tills för någon månad sen innan jag skaffade ett. Men det är ju riktigt kul visade det sig! Jag gillar ju bilder i olika form. Både att ta egna och titta på andras.

Något tema skall man ju ha så därför ligger fokus på mina stora intressen knivar och cyklar på mitt konto. Det får erkännas att det råder viss slagsida mot de kära eggredskapen så här inledningsvis. Men cykelbilder smyger sig in förstås och det lär bara bli mer och mer av den varan varefter det cyklas mer och våren smyger sig på.

Mer cykelorienterad innehåll, en testcykel...
Mer cykelorienterad innehåll, en testcykel…

Jag har till och med EN ”Selfie”, eller nja, riktigt äkta är den inte då vi är två på bilden. Annars har jag svårt att förstå poängen med konton innehållande tvåhundra versioner av ”Me Myself and I”. Det är inget jag blir lockad av att följa direkt. Men i sammanhanget är jag en stofil och inte riktigt så narcissistiskt lagd.  Jag upptäcker dem när jag letar efter andra personer att följa och därför kikar på dem som följer mig.

Det är intressant hur olika bilder uppfattas. Jag delade en bild, som för övrigt förekommit i ett par FaceBookgrupper jag är medlem i, som jag döpte till:

 

”Rush Hour”

 

Några av mina fällknivar
Några av mina fällknivar

 

Den har löpt amok eller ”gone viral”, för att vara min skall tilläggas. Just den bilden av alla har i skrivande stund passerat 2580 ”likes” vilket är väldigt mycket för att vara mitt lilla konto. Den har även gjort att jag ökat antal följare från runt femhundra till över niohundra på tre dagar!

Den är uppenbarligen mycket populär!

 

/ J – ägnar mig åt BILDning