En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Den extra dagen

29 Feb 2016

Det där med en extra dag – skapar det lätt ångest eller är det en källa till fröjd? Det var en frågeställning jag lyfte vid kaffebordet idag. Frågan är nämligen vad man skall göra med den. Skall man ”nyttja” den så mycket som möjligt och betrakta den här dagen som något alldeles särskilt, omfamna den och tänka carpefuckingdiem? En chans till något även om jag inte vet vad.

Eller är det en helt vanlig måndag?

Jag vet inte jag, helt vanlig är den emellertid inte. För det första skiner solen, i alla fall där jag befinner mig. Någon vardagsfågel hojtade i buskarna i den lilla trädgården och den fick svar av några polare längre bort. De skrek att det är vår i luften, gaphalsarna.  Trots det var det svinkallt att cykla i morse.

Inspirerad av det fick  jag för mig att min cykelsäsong börjar nu! Bättre sent än aldrig. Jag har förstått av den strida ström av rapporter som inkommer från diverse sociala medier att så gott som alla i min bekantskapskrets redan besitter fullpumpade ben. Det har gymmats, cyklats, sprungits och simmats så det står härliga till. Så icke i det Wikströmska hemmet. Här har det hållits en lägre profil så här långt.

Så länge det finns LIV finns det hopp även om förlorad cykelform
Så länge det finns LIV finns det hopp även om cykelform

 

Men både gårdagen, som inkluderade kommenderad mekanikertjänst och mycket kaffedrickande, luften och den extra dagen gav en puff i rätt riktning. Av bara farten anmälde jag mig därför till cykelklubbens vårläger i Höllviken. Där skall det cyklas såväl Landsväg som Mountainbike i mitten av april. Det innebär att jag har någon månad på mig att gå från ingen form alls till åtminstone något som går att cykla med. Det kan bli spännande för min del och jag kommer att rapportera här om såväl framgångar som motgångar.

Jag tänkte mig nämligen att det kanske finns någon annan stackars cykelmotionär i detta avlånga land som inte är en slimmad lycraraket än och vill hänga med på den trippen.

Inspiration - Le Champion, skulptur utanför UCIs högkvarter i Aigl
Inspiration – Le Champion, skulptur utanför UCIs högkvarter i Aigl

 

Cykelhumlor förenen eder! Join the movement…den på hjul.

 

/ J – ämnar förvandla inspiration till transpiration

Det där med en extra dag – skapar det lätt ångest eller är det en källa till fröjd? Det var en frågeställning jag lyfte vid kaffebordet idag. Frågan är nämligen vad man skall göra med den. Skall man ”nyttja” den så mycket som möjligt och betrakta den här dagen som något alldeles särskilt, omfamna den och tänka carpefuckingdiem? En chans till något även om jag inte vet vad.

Eller är det en helt vanlig måndag?

Jag vet inte jag, helt vanlig är den emellertid inte. För det första skiner solen, i alla fall där jag befinner mig. Någon vardagsfågel hojtade i buskarna i den lilla trädgården och den fick svar av några polare längre bort. De skrek att det är vår i luften, gaphalsarna.  Trots det var det svinkallt att cykla i morse.

Inspirerad av det fick  jag för mig att min cykelsäsong börjar nu! Bättre sent än aldrig. Jag har förstått av den strida ström av rapporter som inkommer från diverse sociala medier att så gott som alla i min bekantskapskrets redan besitter fullpumpade ben. Det har gymmats, cyklats, sprungits och simmats så det står härliga till. Så icke i det Wikströmska hemmet. Här har det hållits en lägre profil så här långt.

Så länge det finns LIV finns det hopp även om förlorad cykelform
Så länge det finns LIV finns det hopp även om cykelform

 

Men både gårdagen, som inkluderade kommenderad mekanikertjänst och mycket kaffedrickande, luften och den extra dagen gav en puff i rätt riktning. Av bara farten anmälde jag mig därför till cykelklubbens vårläger i Höllviken. Där skall det cyklas såväl Landsväg som Mountainbike i mitten av april. Det innebär att jag har någon månad på mig att gå från ingen form alls till åtminstone något som går att cykla med. Det kan bli spännande för min del och jag kommer att rapportera här om såväl framgångar som motgångar.

Jag tänkte mig nämligen att det kanske finns någon annan stackars cykelmotionär i detta avlånga land som inte är en slimmad lycraraket än och vill hänga med på den trippen.

Inspiration - Le Champion, skulptur utanför UCIs högkvarter i Aigl
Inspiration – Le Champion, skulptur utanför UCIs högkvarter i Aigl

 

Cykelhumlor förenen eder! Join the movement…den på hjul.

 

/ J – ämnar förvandla inspiration till transpiration

Kära bror!

25 Feb 2016

Igår morse var jag inte det minsta cyklig. Snarare hovrade humöret mellan apati och uppgivenhet som det kan göra när man inte mår helt ok.

Men sen fick jag besök. Det är märkligt vad det kan lyfta själen ibland. Min kära bror tittade in. Efter mycket kaffe och en del prat var jag plötsligt fast besluten att kasta mig upp på sadeln. Dessutom hade solen hunnit titta fram för att sätta guldkant på tillvaron. Se upp skogen, här kommer jag tänkte jag och orden slapp visst ur munnen också.

Jag hade vissa väl grundade farhågor om formen. De visade sig vara helt adekvata. En bilanalogi är på sin plats. Vanligtvis är den här modellen försedd med en kraftfull rak dieselsexa med ett sjujäkla vridmoment. Det har understundom även hänt att den försetts med såväl turbo som laddluftkylare. Så icke nu.

Solen tittade fram och lyste på mig som liten är...eller nä, inte så liten
Solen tittade fram och lyste på mig som liten är…eller nä, inte så liten

 

Någon illasinnad individ hade stulit min motor! Den är ersatt med en liten fyrcylindrig fjuttmotor. Den är inte ens energisnål – den är gammal och illa sliten. Dessvärre verkar chassit vara intakt. En rejäl, något bucklig jeepkaross. Men vem fan hängde på extradunkarna?

Fuktigt
Fuktigt och skulle det visa sig, djupare än man kunde förledas att tro

 

Men iväg bar det och uppför den första halvsnöiga skogsbacken. Fjutt sa motorn. Hepp sa jag och gav inte upp. Tämligen omgående lade jag märke till att så här års är inte alla stigar just stigar utan ibland bäckar.

Fångad på fel sida stängslet
Fångad på fel sida stängslet

 

Jeepen var trots allt hjälpligt terränggående visade det sig. Man får bra fäste med 80 kg, inte i men väl på bakdäcket! Men likt fyrhjulsdrivna bilar släpper det rejält när det väl gör det märkte jag. Ingen fara skedd. Landningen var både mjuk och blöt.

 

Där borta, snö
Där borta, snö

 

Men som det plägar göra så här års mörknade det fort. Lika bra det för extradunkarna till trots var soppan slut. Men själen var fulltankad. Därför tänkte jag på cirklar. Det har varit för få av dem i mitt liv ett tag. Cirklarna som vevarmarna beskriver och cirklarna som hjulen utgör.

Jag är helt säker på att vägen som leder tillbaks går i cirkel

Tack älskade bror!

 

/ J – cyklig igen

 

Igår morse var jag inte det minsta cyklig. Snarare hovrade humöret mellan apati och uppgivenhet som det kan göra när man inte mår helt ok.

Men sen fick jag besök. Det är märkligt vad det kan lyfta själen ibland. Min kära bror tittade in. Efter mycket kaffe och en del prat var jag plötsligt fast besluten att kasta mig upp på sadeln. Dessutom hade solen hunnit titta fram för att sätta guldkant på tillvaron. Se upp skogen, här kommer jag tänkte jag och orden slapp visst ur munnen också.

Jag hade vissa väl grundade farhågor om formen. De visade sig vara helt adekvata. En bilanalogi är på sin plats. Vanligtvis är den här modellen försedd med en kraftfull rak dieselsexa med ett sjujäkla vridmoment. Det har understundom även hänt att den försetts med såväl turbo som laddluftkylare. Så icke nu.

Solen tittade fram och lyste på mig som liten är...eller nä, inte så liten
Solen tittade fram och lyste på mig som liten är…eller nä, inte så liten

 

Någon illasinnad individ hade stulit min motor! Den är ersatt med en liten fyrcylindrig fjuttmotor. Den är inte ens energisnål – den är gammal och illa sliten. Dessvärre verkar chassit vara intakt. En rejäl, något bucklig jeepkaross. Men vem fan hängde på extradunkarna?

Fuktigt
Fuktigt och skulle det visa sig, djupare än man kunde förledas att tro

 

Men iväg bar det och uppför den första halvsnöiga skogsbacken. Fjutt sa motorn. Hepp sa jag och gav inte upp. Tämligen omgående lade jag märke till att så här års är inte alla stigar just stigar utan ibland bäckar.

Fångad på fel sida stängslet
Fångad på fel sida stängslet

 

Jeepen var trots allt hjälpligt terränggående visade det sig. Man får bra fäste med 80 kg, inte i men väl på bakdäcket! Men likt fyrhjulsdrivna bilar släpper det rejält när det väl gör det märkte jag. Ingen fara skedd. Landningen var både mjuk och blöt.

 

Där borta, snö
Där borta, snö

 

Men som det plägar göra så här års mörknade det fort. Lika bra det för extradunkarna till trots var soppan slut. Men själen var fulltankad. Därför tänkte jag på cirklar. Det har varit för få av dem i mitt liv ett tag. Cirklarna som vevarmarna beskriver och cirklarna som hjulen utgör.

Jag är helt säker på att vägen som leder tillbaks går i cirkel

Tack älskade bror!

 

/ J – cyklig igen

 

Frånvaro det cyklas f-n inget!

18 Feb 2016

Det vad då själva tusan vad det var svårt att komma igång med träningen igen efter den långa pausen jag ofrivilligt haft. Det går bara inte fast jag egentligen vill. Hela min organism protesterar mot inaktiviteten och känner sig fångad. Där inne och där under väntar någon som vill bli fri igen. Som vill kunna röra sig men just nu är fångad i orörlighetens bastanta bojor.

Cykla har det gått att göra nästan hela tiden. Vintern har trots att den varit närvarande och understundom påtaglig ändå varit samarbetsvillig för det mesta. När jag går ut i cykelboden för att hämta pendlaren nu på morgonen stirrar de andra cyklarna på mig. Jag ser tydligt hur racern hänger med huvudet och riktar krumhornen mot marken. Tittar förebrående på mig under lugg. Mountainbiken har lite mer utmanande trotsig blick och blänger tillbaks och fnyser lite genom dämparna åt min oförmåga. Jag vänder ryggen åt dem och låtsas inte se.

Saknar underhållsvärde, ingen humor alls
Saknar underhållsvärde, ingen humor alls

 

Idag något kallare igen märkte jag när jag tog mig från hemmet. Aning förrädiskt med snön ovanpå gårdagens is och packade snö. Men så länge man skall rakt fram och inte tänker bromsa är det lugnt. Jag har blivit gubbe, hela jag är tapetserad med reflexer.

Det natursköna biten av min cykelväg genom en park kan vara något vansklig. Nedförsbacke, en väg som pryds av en skylt som upplyser om att ingen bryr sig om den så här års och ett rejält staket att bromsa mot före vägen därnere är vad som väntar. I ryggmärgen väntar MTB-cyklisten och efter att ha börjat på iskanan täckt med snö låter jag framhjulet föra mig ut på det jungfrueliga snötäcket där gräs med fäste väntar under.

Som så mycket annat ligger is ofta fördolt under ytan
Som så mycket annat ligger is ofta fördolt under ytan

 

Resten av färden innebär lika delar söndersaltat slask som modd. Föredrar modd då jag inte uppskattar att få mina byxor brunprickiga. Hinner inte tänka så mycket mer utom att jag skickar upp en hand i vänlig hälsning till den herre som sitter med familjen i bilen och väntar på att jag skall passera innan han kör vidare i sin tillvaro.

Kanske jag kan ta mig till gymmet och börja där? Det är mindre uppförsbackar inomhus men å andra sidan sitter höjdmetrarna i huvudet. Den slingriga serpentinvägen är svårare att knäcka än vilken alpstigning som helst.

 

/ J – inaktiv

Det vad då själva tusan vad det var svårt att komma igång med träningen igen efter den långa pausen jag ofrivilligt haft. Det går bara inte fast jag egentligen vill. Hela min organism protesterar mot inaktiviteten och känner sig fångad. Där inne och där under väntar någon som vill bli fri igen. Som vill kunna röra sig men just nu är fångad i orörlighetens bastanta bojor.

Cykla har det gått att göra nästan hela tiden. Vintern har trots att den varit närvarande och understundom påtaglig ändå varit samarbetsvillig för det mesta. När jag går ut i cykelboden för att hämta pendlaren nu på morgonen stirrar de andra cyklarna på mig. Jag ser tydligt hur racern hänger med huvudet och riktar krumhornen mot marken. Tittar förebrående på mig under lugg. Mountainbiken har lite mer utmanande trotsig blick och blänger tillbaks och fnyser lite genom dämparna åt min oförmåga. Jag vänder ryggen åt dem och låtsas inte se.

Saknar underhållsvärde, ingen humor alls
Saknar underhållsvärde, ingen humor alls

 

Idag något kallare igen märkte jag när jag tog mig från hemmet. Aning förrädiskt med snön ovanpå gårdagens is och packade snö. Men så länge man skall rakt fram och inte tänker bromsa är det lugnt. Jag har blivit gubbe, hela jag är tapetserad med reflexer.

Det natursköna biten av min cykelväg genom en park kan vara något vansklig. Nedförsbacke, en väg som pryds av en skylt som upplyser om att ingen bryr sig om den så här års och ett rejält staket att bromsa mot före vägen därnere är vad som väntar. I ryggmärgen väntar MTB-cyklisten och efter att ha börjat på iskanan täckt med snö låter jag framhjulet föra mig ut på det jungfrueliga snötäcket där gräs med fäste väntar under.

Som så mycket annat ligger is ofta fördolt under ytan
Som så mycket annat ligger is ofta fördolt under ytan

 

Resten av färden innebär lika delar söndersaltat slask som modd. Föredrar modd då jag inte uppskattar att få mina byxor brunprickiga. Hinner inte tänka så mycket mer utom att jag skickar upp en hand i vänlig hälsning till den herre som sitter med familjen i bilen och väntar på att jag skall passera innan han kör vidare i sin tillvaro.

Kanske jag kan ta mig till gymmet och börja där? Det är mindre uppförsbackar inomhus men å andra sidan sitter höjdmetrarna i huvudet. Den slingriga serpentinvägen är svårare att knäcka än vilken alpstigning som helst.

 

/ J – inaktiv

Monkey business

9 Feb 2016

Enligt kinesiskt horoskop började apans år natten till måndagen. Det skall vara bra på allehanda vis. Det är kreativitetens och uppfinningsrikedomens år sägs det. Men framför allt skall det vara AKTIVT och därmed utmärkt för att börja träna. Ett hälsans år helt enkelt.

 

Det kan jag sannerligen behöva. 

 

Jag kom nämligen av mig stenhårt. Förra året var ur motionssynpunkt utmärkt fram till de sist skälvande månaderna. Det enligt vår kalender nya har inte börjat så mycket bättre.

 

Ibland kommer livet liksom emellan. 

 

Först visade sig diskbråcken i nacken från sin sämsta sida och omöjliggjorde det mesta i aktivitetsväg ett tag. Sen dök varelsen i svart kåpa och en fäbless för ålderdomliga hortikulturella redskap upp. Jag tror det inte det var huvudet som siktades på den här gången utan snarare fotknölarna. ”Swing and a miss”, jag hoppade med uppbådandet av mina sista krafter och endast grästorvan jag stod på slogs undan.

Nu befinner jag mig i ett hål och eftersom regnskurarna avlöser varandra är hålet lerigt och skitigt. Kanterna har luckrats upp och ger vika varje gång jag försöker kräla mig upp på fast mark igen. Krälande underlättas inte av min fysik som närmar sig sfärens perfekta form. Som cyklist kan man möjligen hävda att det är en mycket aerodynamisk form.

Nu sätter vi segel mot framtiden
Nu sätter vi segel mot framtiden

 

Ibland summerar jag mina träningsinsatser här på bloggen. Det är lätt gjort nu: NOLL. Vädret utanför fönstret är förvisso cykelbart men uppmuntrar inte en solskenscyklist. Tur då att jag är innehavare av ett gymkort. Ett som förvisso inte har svärtats av användning det här året men ändå.

Nu börjar vi om igen,

för vilken gång i ordningen vet jag inte. Från noll den här gången. Det blir en resa. Om den skall jag förtälja.

 

/ J – A.D. 2016

PS. Några som verkade ha anlitat kinesiska astrologer var Denver Broncos. De vann Super Bowl och jag blev glad samt en smula trött då matchen slutade klockan fem natten till måndagen. 

Enligt kinesiskt horoskop började apans år natten till måndagen. Det skall vara bra på allehanda vis. Det är kreativitetens och uppfinningsrikedomens år sägs det. Men framför allt skall det vara AKTIVT och därmed utmärkt för att börja träna. Ett hälsans år helt enkelt.

 

Det kan jag sannerligen behöva. 

 

Jag kom nämligen av mig stenhårt. Förra året var ur motionssynpunkt utmärkt fram till de sist skälvande månaderna. Det enligt vår kalender nya har inte börjat så mycket bättre.

 

Ibland kommer livet liksom emellan. 

 

Först visade sig diskbråcken i nacken från sin sämsta sida och omöjliggjorde det mesta i aktivitetsväg ett tag. Sen dök varelsen i svart kåpa och en fäbless för ålderdomliga hortikulturella redskap upp. Jag tror det inte det var huvudet som siktades på den här gången utan snarare fotknölarna. ”Swing and a miss”, jag hoppade med uppbådandet av mina sista krafter och endast grästorvan jag stod på slogs undan.

Nu befinner jag mig i ett hål och eftersom regnskurarna avlöser varandra är hålet lerigt och skitigt. Kanterna har luckrats upp och ger vika varje gång jag försöker kräla mig upp på fast mark igen. Krälande underlättas inte av min fysik som närmar sig sfärens perfekta form. Som cyklist kan man möjligen hävda att det är en mycket aerodynamisk form.

Nu sätter vi segel mot framtiden
Nu sätter vi segel mot framtiden

 

Ibland summerar jag mina träningsinsatser här på bloggen. Det är lätt gjort nu: NOLL. Vädret utanför fönstret är förvisso cykelbart men uppmuntrar inte en solskenscyklist. Tur då att jag är innehavare av ett gymkort. Ett som förvisso inte har svärtats av användning det här året men ändå.

Nu börjar vi om igen,

för vilken gång i ordningen vet jag inte. Från noll den här gången. Det blir en resa. Om den skall jag förtälja.

 

/ J – A.D. 2016

PS. Några som verkade ha anlitat kinesiska astrologer var Denver Broncos. De vann Super Bowl och jag blev glad samt en smula trött då matchen slutade klockan fem natten till måndagen. 

E-MTBns vara eller icke vara? en brandfackla

4 Feb 2016

Det finns en tämligen ny företeelse som jag stött på ett par gånger nu. Senast var på Instagram häromdagen då jag sökte på termen ”stigcykling” som kan tyckas vara tämligen självbeskrivande. Det är den inte längre. Hashtaggen är nedlusad av bilder på motorcyklar! Tillverkarna av det aktuella märket skryter själva på hemsidan om att deras produkter gör upp till åttio kilometer i timmen och använder parollen ”Vi marknadsför och säljer frihet, glädje och äventyr”!

Hm…produkten fanns redan innan, den är inte ny bara omdöpt. Eldrivna Endurohojar, hur var det nu – vart får man köra dem?

Fenomenet är förstås inte helt nytt då den här typen av cyklar har varit det ”senaste” och ”hetaste” på diverse stora cykelmässor på sistone framförallt på kontinenten har jag fått förklarat för mig. Säljare och cykelhandlare har sagt att det är så här framtiden ser ut och att det är ett ”roligt” komplement till övriga marknaden. En cykel för de som inte annars skulle få för sig att cykla och att det i och med det skulle vara bättre än att de inte cyklade alls.

Fan tro’t! Jag är i detta mycket speciella fall stockkonservativ och anser att vill man inte cykla så skall man inte göra det! Sen bortser jag från den grupp som alltid lyfts fram – funktionshindrade. Utan att ha gjort någon undersökning i ämnet hävdar jag att antalet människor som önskar cykla i terräng och har ett  så specifikt fysiskt hinder att de kan cykla och hålla balansen i skogen men bara inte på en konventionell cykel är försvinnande litet. De lär inte bära en marknad för den här sortens vederstyggelser i vilket fall. Men de kan förstås likt parkeringsmöjligheter ges undantag om det är aktuellt. Det ”problemet” är lätt löst rent tekniskt.

Så – för vem är den här ”cykel”-typen tänkt? Jag vill för tydlighets skull återigen påpeka att diskussionen inte rör el-cyklar i stort då det är en helt annan fråga utan elassistansens vara eller icke vara vid sidan om vägen.

Frågar du anhängarna är det förstås ”alla”. Frågar du cykelhandlare kan du nog få samma svar då de naturligtvis vill sälja något nytt. Det gäller förstås för alla i producentledet också. Och jag betvivlar inte att det finns ett antal människor som kan tänkas sig att köpa en.

MEN och det är inget litet men. Vart skall de cykla?? För i skogen får de inte vara! Det är ingen tvekan om vad det är för fordon. Med den motorstyrkan och de hastigheterna är det motorcyklar, inte cyklar med motor. Sen skiter jag i hur diskret man kan göra utseendet på motorer och batterier. Att lagstiftarna möjligen har missat kryphålet än så länge och det kanske är en gråzon är en annan sak.

Annars är den aktuella lagstiftningen som återfinns på området, ”Terrängkörningslagen” tämligen klar när det gäller vad man får och inte får. För att förenkla det för alla så kan jag säga att den förbjuder fri körning av bland annat motorcyklar i skog och mark. Det hjälper inte att man döper om fordonstypen!

Varför är jag personligen emot elektriska MTBs? Mycket enkelt, jag var med redan på den tiden då vi som ägnade oss åt terrängcykling fick kämpa för att få göra det överhuvudtaget. Många markägare och andra som hade intresse av att vistas i skogen såg den då nya MTB-företeelsen som en potentiell skadegörare. Diskussionen blev en smula märklig med tanke på vad modernt skogsbruk och dess maskiner ställer till med. Men även det är en annan fråga. Det som aktualiserades då var dock betydelsen av allemansrätten och hur den skall tolkas. Den är inte självklar och måste därför värnas.

I ljuset av det har jag inte alls svårt att se att framfarten av ett antal ”cyklar” av den här typen som susar fram i skogen med den kraften och farten snart kommer att leda till inskränkningar och förbud. Det hjälper liksom inte att man tagit bort ljudet. Nu bor jag inte i en storstadsregion men de som gör det brottas redan med viss trängsel och krockar mellan olika intressen i de mest tillgängliga och attraktiva områdena för mountainbiking. Den som inte tror mig kan ta del av valfritt forum.

Sen vill  jag tillägga att det förstås går att registrera dem som mopeder och motorcyklar och att de därmed skulle kunna få köras på väg. Men det verkar onödigt då de fordonen redan finns även i eldrivna format. Så vad vi har här är en fordonstyp som är direkt ämnad för att bryta mot lagen med och inget annat. Men det är kanske det som avses med ”frihet”?

Det vore intressant att veta vad ni tycker där ute. Är jag en gammal cykelstofil eller har jag en poäng i mitt resonemang?

/ J – cyklist, ej elmopedist

Det finns en tämligen ny företeelse som jag stött på ett par gånger nu. Senast var på Instagram häromdagen då jag sökte på termen ”stigcykling” som kan tyckas vara tämligen självbeskrivande. Det är den inte längre. Hashtaggen är nedlusad av bilder på motorcyklar! Tillverkarna av det aktuella märket skryter själva på hemsidan om att deras produkter gör upp till åttio kilometer i timmen och använder parollen ”Vi marknadsför och säljer frihet, glädje och äventyr”!

Hm…produkten fanns redan innan, den är inte ny bara omdöpt. Eldrivna Endurohojar, hur var det nu – vart får man köra dem?

Fenomenet är förstås inte helt nytt då den här typen av cyklar har varit det ”senaste” och ”hetaste” på diverse stora cykelmässor på sistone framförallt på kontinenten har jag fått förklarat för mig. Säljare och cykelhandlare har sagt att det är så här framtiden ser ut och att det är ett ”roligt” komplement till övriga marknaden. En cykel för de som inte annars skulle få för sig att cykla och att det i och med det skulle vara bättre än att de inte cyklade alls.

Fan tro’t! Jag är i detta mycket speciella fall stockkonservativ och anser att vill man inte cykla så skall man inte göra det! Sen bortser jag från den grupp som alltid lyfts fram – funktionshindrade. Utan att ha gjort någon undersökning i ämnet hävdar jag att antalet människor som önskar cykla i terräng och har ett  så specifikt fysiskt hinder att de kan cykla och hålla balansen i skogen men bara inte på en konventionell cykel är försvinnande litet. De lär inte bära en marknad för den här sortens vederstyggelser i vilket fall. Men de kan förstås likt parkeringsmöjligheter ges undantag om det är aktuellt. Det ”problemet” är lätt löst rent tekniskt.

Så – för vem är den här ”cykel”-typen tänkt? Jag vill för tydlighets skull återigen påpeka att diskussionen inte rör el-cyklar i stort då det är en helt annan fråga utan elassistansens vara eller icke vara vid sidan om vägen.

Frågar du anhängarna är det förstås ”alla”. Frågar du cykelhandlare kan du nog få samma svar då de naturligtvis vill sälja något nytt. Det gäller förstås för alla i producentledet också. Och jag betvivlar inte att det finns ett antal människor som kan tänkas sig att köpa en.

MEN och det är inget litet men. Vart skall de cykla?? För i skogen får de inte vara! Det är ingen tvekan om vad det är för fordon. Med den motorstyrkan och de hastigheterna är det motorcyklar, inte cyklar med motor. Sen skiter jag i hur diskret man kan göra utseendet på motorer och batterier. Att lagstiftarna möjligen har missat kryphålet än så länge och det kanske är en gråzon är en annan sak.

Annars är den aktuella lagstiftningen som återfinns på området, ”Terrängkörningslagen” tämligen klar när det gäller vad man får och inte får. För att förenkla det för alla så kan jag säga att den förbjuder fri körning av bland annat motorcyklar i skog och mark. Det hjälper inte att man döper om fordonstypen!

Varför är jag personligen emot elektriska MTBs? Mycket enkelt, jag var med redan på den tiden då vi som ägnade oss åt terrängcykling fick kämpa för att få göra det överhuvudtaget. Många markägare och andra som hade intresse av att vistas i skogen såg den då nya MTB-företeelsen som en potentiell skadegörare. Diskussionen blev en smula märklig med tanke på vad modernt skogsbruk och dess maskiner ställer till med. Men även det är en annan fråga. Det som aktualiserades då var dock betydelsen av allemansrätten och hur den skall tolkas. Den är inte självklar och måste därför värnas.

I ljuset av det har jag inte alls svårt att se att framfarten av ett antal ”cyklar” av den här typen som susar fram i skogen med den kraften och farten snart kommer att leda till inskränkningar och förbud. Det hjälper liksom inte att man tagit bort ljudet. Nu bor jag inte i en storstadsregion men de som gör det brottas redan med viss trängsel och krockar mellan olika intressen i de mest tillgängliga och attraktiva områdena för mountainbiking. Den som inte tror mig kan ta del av valfritt forum.

Sen vill  jag tillägga att det förstås går att registrera dem som mopeder och motorcyklar och att de därmed skulle kunna få köras på väg. Men det verkar onödigt då de fordonen redan finns även i eldrivna format. Så vad vi har här är en fordonstyp som är direkt ämnad för att bryta mot lagen med och inget annat. Men det är kanske det som avses med ”frihet”?

Det vore intressant att veta vad ni tycker där ute. Är jag en gammal cykelstofil eller har jag en poäng i mitt resonemang?

/ J – cyklist, ej elmopedist

Elmotor

2 Feb 2016

Den bomb som briserade häromdagen kan inte ha undgått många cykelintresserade. Det belackarna länge hävdat och många inte velat tro skulle hända verkar ha hänt…eller kanske inte. En elmotor i en cykel har avslöjats i samband med tävling.

Men hur det verkligen förhåller sig med den saken är i skrivande stund något oklart då det är under utredning. Rubriksättarna var förstås kvicka i vändningarna – annat var inte att vänta med en sådan godbit inom räckhåll. Cykel som sport har åter fått svarta rubriker, hurra. Beskrivningarna om vad som faktiskt hänt går emellertid än så länge isär.

Utan att fördjupa mig i alla detaljer så kan det väl sammanfattas med att först sades det att den dolda elmotor som hittats i en cykel under Cyclocross-vm och som kunde kopplas till förra årets juniorvärldsmästarinna Femke Van Den Driessche använts under tävling. Version nummer två lät göra gällande att den inte alls hade med henne att göra utan tillhörde någon i hennes ”entourage”. Sen konstaterades att enligt UCI-reglerna är även det att betrakta som fusk. Lite som att bli ertappad med en frukosttallrik stereoider men hävda att man inte ätit dem. Det sista som hänt är att konspirationsteorierna duggar tätt, många sidospår har dykt upp och historien är minst sagt komplicerad. ”Stjärnan” i historien vet förstås inget om motorer.

Men det går att konstatera att det här har gett upphov till extremt många diskussionsämnen som den rent tekniska biten där många säger ”men oj vad tekniken gått framåt, tänk vad man kan göra med teknik nuförtiden!” Andra säger ”men…har UCI redan teknik att spåra sånt här?” Det i sin tur gör att teorier om tidigare fusk får ny näring. Sen en rent generell definitionsfråga: vad tusan är ”mekanisk doping” heter det inte kort och gott FUSK?

Typen av motor som nu fått enorm gratis marknadsföring
Typen av motor som nu fått enorm gratis marknadsföring

Som något av en belackare av elassisterade cyklar i alla sammanhang utom för funktionshindrade och pendling/transportcykling som alternativ till bensindrivna fordon har jag väl fått vatten på min kvarn. Jag har nämligen inte riktigt förstått varför i hela friden  namn den här typen av motorer finns. Vad jag menar med det är att det enda argument jag hittat för just den här konstruktionen är att den är ”snygg”, det vill säga den inte syns och därmed får cykeln att framstå som en vanlig cykel. Intressant då den ju inte är det! De här avarterna är försvagade elektriska motorcyklar och mopeder* .

Sen finns alltid den tekniska aspekten som går ut på att de som tillverkar den vill se om det går och vad de förmår. Det argumentet förstår jag. Men annars är det för mig tämligen uppenbart att konstruktionen syftar till fusk i någon form.

Det kan nämligen inte vara det bästa stället att placera batterier och motor på! Jag vill nog utan att vara ingenjör hävda att det måste vara förknippat med avsevärda utvecklingskostnader och fördyrande omständigheter att göra dem så små och  kompakta med bibehållen verkansgrad att de får plats i vevhus och sadelrör. Sen kan jag för mitt liv inte tro att det skulle vara effektivare att placera den drivande kraften från en motor i vevpartiet än direkt i navet. En viss mängd energi tenderar att försvinna i drivlinan.

Nåja, den sista ingrediensen i den här soppan är inte tillförd än. Det skall bil intressant att se vad som händer. Tillsammans med det övriga dopingsnacket riskerar det här att bli den sista spiken i kistan för cykelsporten. Det handlar om trovärdighet.

För övrigt skulle jag sannerligen behöva elektrisk hjälp för stunden. Funderar dock på alternativet robotdrivna ben. Funkar även vid löpning.

 

/ J – ickeelektrifierad

 

*Som en not kan tilläggas att jag ämnar föra krig mot avarten elektriska MTBs då de förstör för oss andra. Testa att på Instagram söka på ”stigcykling” och se vad ni hittar där om ni inte tror mig! En hashtagg totalt spammad av till cyklar förklädda elmotorcyklar som tillverkaren på sin hemsida hävdar gör ”upp till 80km/h”. Något som gör övriga kommentarer om vad det handlar om överflödiga.

Den bomb som briserade häromdagen kan inte ha undgått många cykelintresserade. Det belackarna länge hävdat och många inte velat tro skulle hända verkar ha hänt…eller kanske inte. En elmotor i en cykel har avslöjats i samband med tävling.

Men hur det verkligen förhåller sig med den saken är i skrivande stund något oklart då det är under utredning. Rubriksättarna var förstås kvicka i vändningarna – annat var inte att vänta med en sådan godbit inom räckhåll. Cykel som sport har åter fått svarta rubriker, hurra. Beskrivningarna om vad som faktiskt hänt går emellertid än så länge isär.

Utan att fördjupa mig i alla detaljer så kan det väl sammanfattas med att först sades det att den dolda elmotor som hittats i en cykel under Cyclocross-vm och som kunde kopplas till förra årets juniorvärldsmästarinna Femke Van Den Driessche använts under tävling. Version nummer två lät göra gällande att den inte alls hade med henne att göra utan tillhörde någon i hennes ”entourage”. Sen konstaterades att enligt UCI-reglerna är även det att betrakta som fusk. Lite som att bli ertappad med en frukosttallrik stereoider men hävda att man inte ätit dem. Det sista som hänt är att konspirationsteorierna duggar tätt, många sidospår har dykt upp och historien är minst sagt komplicerad. ”Stjärnan” i historien vet förstås inget om motorer.

Men det går att konstatera att det här har gett upphov till extremt många diskussionsämnen som den rent tekniska biten där många säger ”men oj vad tekniken gått framåt, tänk vad man kan göra med teknik nuförtiden!” Andra säger ”men…har UCI redan teknik att spåra sånt här?” Det i sin tur gör att teorier om tidigare fusk får ny näring. Sen en rent generell definitionsfråga: vad tusan är ”mekanisk doping” heter det inte kort och gott FUSK?

Typen av motor som nu fått enorm gratis marknadsföring
Typen av motor som nu fått enorm gratis marknadsföring

Som något av en belackare av elassisterade cyklar i alla sammanhang utom för funktionshindrade och pendling/transportcykling som alternativ till bensindrivna fordon har jag väl fått vatten på min kvarn. Jag har nämligen inte riktigt förstått varför i hela friden  namn den här typen av motorer finns. Vad jag menar med det är att det enda argument jag hittat för just den här konstruktionen är att den är ”snygg”, det vill säga den inte syns och därmed får cykeln att framstå som en vanlig cykel. Intressant då den ju inte är det! De här avarterna är försvagade elektriska motorcyklar och mopeder* .

Sen finns alltid den tekniska aspekten som går ut på att de som tillverkar den vill se om det går och vad de förmår. Det argumentet förstår jag. Men annars är det för mig tämligen uppenbart att konstruktionen syftar till fusk i någon form.

Det kan nämligen inte vara det bästa stället att placera batterier och motor på! Jag vill nog utan att vara ingenjör hävda att det måste vara förknippat med avsevärda utvecklingskostnader och fördyrande omständigheter att göra dem så små och  kompakta med bibehållen verkansgrad att de får plats i vevhus och sadelrör. Sen kan jag för mitt liv inte tro att det skulle vara effektivare att placera den drivande kraften från en motor i vevpartiet än direkt i navet. En viss mängd energi tenderar att försvinna i drivlinan.

Nåja, den sista ingrediensen i den här soppan är inte tillförd än. Det skall bil intressant att se vad som händer. Tillsammans med det övriga dopingsnacket riskerar det här att bli den sista spiken i kistan för cykelsporten. Det handlar om trovärdighet.

För övrigt skulle jag sannerligen behöva elektrisk hjälp för stunden. Funderar dock på alternativet robotdrivna ben. Funkar även vid löpning.

 

/ J – ickeelektrifierad

 

*Som en not kan tilläggas att jag ämnar föra krig mot avarten elektriska MTBs då de förstör för oss andra. Testa att på Instagram söka på ”stigcykling” och se vad ni hittar där om ni inte tror mig! En hashtagg totalt spammad av till cyklar förklädda elmotorcyklar som tillverkaren på sin hemsida hävdar gör ”upp till 80km/h”. Något som gör övriga kommentarer om vad det handlar om överflödiga.