En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Träningssummering oktober

30 Okt 2015

Tyvärr är den här rubriken aktuell redan innan månaden är slut. Förhoppningsvis tillfälliga motgångar sätter massiva käppar i (cykel)hjulen. Det gör att månadens kapitel i romanen ”en man och hans form” blir ett avslaget sådant.

Det hanns endast med 418 kilometer på cykel under oktober månad. Detta trots ett i allmänhet strålande väder i de här trakterna och trots att min MTB återvänt hem till stallet. Den har inte nyttjats.

Det gör att det saknas en bit till årsmålet på 10 000 kilometer. Inte för att antal kilometer i sig är det viktigaste men det är en rund och bra siffra som ligger bra i munnen. Som det är nu ligger jag under 8000 km än så länge.

Styrketräningen kan summeras med strax under arton timmar vilket även det är väsentligt mindre än planerat. Men för stunden går det bara inte.

Sen hanns det med en initial löptur innan kroppen protesterade. Den varade i en kvart och räknas därför knappt.

Till det kommer som alltid en dos pendlings- och transportcykling i olika former. Men det räknar jag inte i det här sammanhanget.

 

Under oktober klarades den här mediokra dosen av:

 

 

Cykel: 7 pass vilket gav 418 km på ca 13 timmar 25 minuter

Styrketräning: 9 pass, inalles 17 timmar och 40 minuter

Löpning: 1 pass, 15 min

Sammanlagd träningstid oktober: 29.45 timmar

 

 

/ J – bister

 

Tyvärr är den här rubriken aktuell redan innan månaden är slut. Förhoppningsvis tillfälliga motgångar sätter massiva käppar i (cykel)hjulen. Det gör att månadens kapitel i romanen ”en man och hans form” blir ett avslaget sådant.

Det hanns endast med 418 kilometer på cykel under oktober månad. Detta trots ett i allmänhet strålande väder i de här trakterna och trots att min MTB återvänt hem till stallet. Den har inte nyttjats.

Det gör att det saknas en bit till årsmålet på 10 000 kilometer. Inte för att antal kilometer i sig är det viktigaste men det är en rund och bra siffra som ligger bra i munnen. Som det är nu ligger jag under 8000 km än så länge.

Styrketräningen kan summeras med strax under arton timmar vilket även det är väsentligt mindre än planerat. Men för stunden går det bara inte.

Sen hanns det med en initial löptur innan kroppen protesterade. Den varade i en kvart och räknas därför knappt.

Till det kommer som alltid en dos pendlings- och transportcykling i olika former. Men det räknar jag inte i det här sammanhanget.

 

Under oktober klarades den här mediokra dosen av:

 

 

Cykel: 7 pass vilket gav 418 km på ca 13 timmar 25 minuter

Styrketräning: 9 pass, inalles 17 timmar och 40 minuter

Löpning: 1 pass, 15 min

Sammanlagd träningstid oktober: 29.45 timmar

 

 

/ J – bister

 

Mollackord

29 Okt 2015

Här sitter jag oförmögen.

Försöker tänka som jag lärt mig – att det är bra att vara i nuet. Men nuet gör oerhört ont. Blandade smärttillstånd.

N e r v s m ä r t a. Den som dominerar tillvaron. Ni som upplevt det vet vad jag talar om. Ett dovt molande i bakgrunden, ett livets mollackord. Svårt att skilja från illamående. Avbrutet av vassa blixtar av verklighetsväckande pulser. Alltid där.

Det känns som nålar tränger igenom medvetandet. Kommer på i mitt omtöcknade tillstånd att det faktiskt är så. Får akupunktur. Nästa nål träffar en nerv lika spänd som en överbelastad fiberlina. Kallsvetten bryter fram. Efter en stund tillfällig lättnad. En svävande röst talar om ”perifera smärtzoner”.

Jag associerar till interna smärtor. Får en bild av att det vore skönt med akupunktur för insidan också. Ett hjärnspett rakt igenom huvudet och vrida till. Sen respit.

 

/ J – nåldynan

Här sitter jag oförmögen.

Försöker tänka som jag lärt mig – att det är bra att vara i nuet. Men nuet gör oerhört ont. Blandade smärttillstånd.

N e r v s m ä r t a. Den som dominerar tillvaron. Ni som upplevt det vet vad jag talar om. Ett dovt molande i bakgrunden, ett livets mollackord. Svårt att skilja från illamående. Avbrutet av vassa blixtar av verklighetsväckande pulser. Alltid där.

Det känns som nålar tränger igenom medvetandet. Kommer på i mitt omtöcknade tillstånd att det faktiskt är så. Får akupunktur. Nästa nål träffar en nerv lika spänd som en överbelastad fiberlina. Kallsvetten bryter fram. Efter en stund tillfällig lättnad. En svävande röst talar om ”perifera smärtzoner”.

Jag associerar till interna smärtor. Får en bild av att det vore skönt med akupunktur för insidan också. Ett hjärnspett rakt igenom huvudet och vrida till. Sen respit.

 

/ J – nåldynan

Mannen som slutade cykla

26 Okt 2015

Eller träna överhuvudtaget för den delen. Smärta dövar effektivt all cykelglädje kan konstateras.

Ingen glädje, ingen cykling. 

Det går inte att smyga in i gymmet och småmysa ett par timmar heller. De övningar som inte gör ont är helt enkelt omöjliga. Jag testade gränserna för någon vecka sedan och lade märke till att armen helt enkelt lade av. Kroppen var tydlig – det här går inte! Därför har jag inte tränat den här veckan – alls.

 Under tiden elektrifierar jag mig själv. Råkade i förrgår ta i en av plattorna till TENS-apparaten. Herrejissus vilken stöt jag fick! Bra tryck i den maskinen. Synd att den bara hjälper för stunden.

 Nu har jag ont. Sömnen blir lidande och med den försvinner den sista lusten att vara glad.

 Och utan glädje ingen cykling. Trots att det är uppehåll. Trots att solen skiner ikapp med färgexplosionen i naturen.

 Nu dags att försöka finna lyckan i en kaffekopp.

/ J – höstar ner sig

Eller träna överhuvudtaget för den delen. Smärta dövar effektivt all cykelglädje kan konstateras.

Ingen glädje, ingen cykling. 

Det går inte att smyga in i gymmet och småmysa ett par timmar heller. De övningar som inte gör ont är helt enkelt omöjliga. Jag testade gränserna för någon vecka sedan och lade märke till att armen helt enkelt lade av. Kroppen var tydlig – det här går inte! Därför har jag inte tränat den här veckan – alls.

 Under tiden elektrifierar jag mig själv. Råkade i förrgår ta i en av plattorna till TENS-apparaten. Herrejissus vilken stöt jag fick! Bra tryck i den maskinen. Synd att den bara hjälper för stunden.

 Nu har jag ont. Sömnen blir lidande och med den försvinner den sista lusten att vara glad.

 Och utan glädje ingen cykling. Trots att det är uppehåll. Trots att solen skiner ikapp med färgexplosionen i naturen.

 Nu dags att försöka finna lyckan i en kaffekopp.

/ J – höstar ner sig

Varför träna? en relevant fråga

22 Okt 2015

Understundom ligger frågan närmare till hands än jag skulle önska. Svaret kan väl till synes vara givet? Särskilt om du befinner dig på en cykelblogg som den här vilket högst troligt innebär att du har någon form av relation till pedaldrivna tvåhjulingar.

Men är det verkligen det – självklart? Den ständigt närvarande hösten fick mig att fundera kring det hela. Måste jag? Vill jag verkligen fortsätta eller har jag tappat sugen?

Ämnet är även intimt förknippad med den komplexa relationen mellan träning och motion. Ibland sammanfaller de två storheterna ibland inte. Lite förenklat menar jag att all träning ger motion men all motion är inte träning. Det sistnämnda är direkt målrelaterat, man siktar mot något mer än bara att diffust ”må bättre” eller ”komma i form”. Man tränar för att uppnå något: att bli snabbare, starkare, spänstigare, tekniskt bättre eller vad det nu råkar vara. Sen kan vägen dit och metoderna förstås varieras närmast i oändlighet.

Men varför motionerar du?

Varför tränar du?

Själv motionerar jag av alla anledningar som finns tror jag.

– För att jag måste! 

Vadå måste?

Jo – annars dör jag eller blir galen. Min kropp måste röra på sig annars förgiftar den sinnet och jag bleknar och försvinner men först efter det att jag drivit min omgivning till vansinne. En psykisk komponent således. Kropp och själ lär hänga ihop och det gäller min person i allra högsta grad.

– För att komma i form! 

Måste du det, vara i ”form”? 

Tänk för att jag måste det. Annars blir min kropp en fysisk ruin som inte kan ta mig dit jag vill och utföra det jag känner för. Den är ändå ett transportmedel för resten av mig. Vill jag springa en mil uppför ett berg skall inte min kropp lägga sig i den diskussionen. Den kan få komma med invändningar men inga veton är tillåtna.

Sen kan kroppen omöjlig härbärgera mitt obändiga sinne om den inte är matchande i sin galenskap.


– För att man bör!

 Äh, lägg av – vad då bör?

Den som säger sig vara helt fri från den kollektiva stressen över motion och träning ljuger. Åtminstone för sig själv. Det är klart att nyttighetshetsen finns där i bakgrunden vare sig man vill eller ej. Hela samhället genomsyras av den särskilt som vi som kollektiv i allt större utsträckning inte rör på oss. Den paradoxen är tydlig.

Sen bör man av rent medicinska skäl förstås. Ät inte för mycket fett och socker, rör på dig. Ni vet, enkla hälsorekommendationer. De har naturligtvis sina poänger men det gäller att hitta en balans vilket kan vara nog så komplicerat.

Utöver det kommer förstås kommersialismens massiva budskap om allt som skall köpas för att underhålla den där kroppen som aldrig tycks vilja komma till den form som önskas. Det som säljs allra hårdast är myten om det perfekta utseendet i olika manifestationer. Vanligtvis förpackas argumentet i kroppar som om de inte är direkt bildmanipulerade är ett resultat av fusk. För det vet ju alla att med lite stenålderskost, en PT och tre till sex månaders träning så kan du se ut som valfri Hollywood-hunk. Inga kemikalier där inte. Allt är naturligt – my ass.

Den aspekten väger inte tyngst i mitt fall, jag är mer intresserad av vad min kropp kan göra än hur den ser ut. Men det är inte helt frikopplat från varandra så visst spelar det roll och det vore förstås roligt att komma i mina gamla jeans igen.


– För att bli bättre?

På vad då?

Nu blir det mer komplext. Bättre är ett märkligt ord och inte minst är det relativt. Bättre än vad? Andra eller mig själv? Men jag vet att jag i någon mån strävar mot det där vaga ”bättre”.

Därför tränar jag även ibland. För att bli bättre. För att bli lite uthålligare, snabbare och starkare.

Det är förknippat med att orka hålla igång motionerandet vars egentliga drivkraft

är något så fundamentalt som att det är roligt. 

Det är lustfyllt och förknippat med glädje för det mesta. 

Men det roliga gagnas av ett visst mått träning ibland. Det blir ju inte tråkigare att cykla för att jag orkar förflytta mig längre och därmed se mer, avverka ännu en stig i skogen och inte svimma av andnöd uppför nästa backe. Vägen dit, som för övrigt mycket väl kan vara en stig, nås ibland genom viss planering av motionerandet – träning. Och så blir det roligare när hinder och motstånd besegrats och övervunnits. Jag växer mentalt och lusten att röra mig ökar exponentiellt.

Därmed inte sagt att det alltid är lustfyllt att nå dithän. Cyklister och deras inneboende masochism får bli ämnet för en annat text.

På vägen kan även motionerandet bli en tämligen social affär som bekant. Det finns ju andra galningar som i någon mån är likasinnade. Hej på er!

/ J – motionsmarodören

Understundom ligger frågan närmare till hands än jag skulle önska. Svaret kan väl till synes vara givet? Särskilt om du befinner dig på en cykelblogg som den här vilket högst troligt innebär att du har någon form av relation till pedaldrivna tvåhjulingar.

Men är det verkligen det – självklart? Den ständigt närvarande hösten fick mig att fundera kring det hela. Måste jag? Vill jag verkligen fortsätta eller har jag tappat sugen?

Ämnet är även intimt förknippad med den komplexa relationen mellan träning och motion. Ibland sammanfaller de två storheterna ibland inte. Lite förenklat menar jag att all träning ger motion men all motion är inte träning. Det sistnämnda är direkt målrelaterat, man siktar mot något mer än bara att diffust ”må bättre” eller ”komma i form”. Man tränar för att uppnå något: att bli snabbare, starkare, spänstigare, tekniskt bättre eller vad det nu råkar vara. Sen kan vägen dit och metoderna förstås varieras närmast i oändlighet.

Men varför motionerar du?

Varför tränar du?

Själv motionerar jag av alla anledningar som finns tror jag.

– För att jag måste! 

Vadå måste?

Jo – annars dör jag eller blir galen. Min kropp måste röra på sig annars förgiftar den sinnet och jag bleknar och försvinner men först efter det att jag drivit min omgivning till vansinne. En psykisk komponent således. Kropp och själ lär hänga ihop och det gäller min person i allra högsta grad.

– För att komma i form! 

Måste du det, vara i ”form”? 

Tänk för att jag måste det. Annars blir min kropp en fysisk ruin som inte kan ta mig dit jag vill och utföra det jag känner för. Den är ändå ett transportmedel för resten av mig. Vill jag springa en mil uppför ett berg skall inte min kropp lägga sig i den diskussionen. Den kan få komma med invändningar men inga veton är tillåtna.

Sen kan kroppen omöjlig härbärgera mitt obändiga sinne om den inte är matchande i sin galenskap.


– För att man bör!

 Äh, lägg av – vad då bör?

Den som säger sig vara helt fri från den kollektiva stressen över motion och träning ljuger. Åtminstone för sig själv. Det är klart att nyttighetshetsen finns där i bakgrunden vare sig man vill eller ej. Hela samhället genomsyras av den särskilt som vi som kollektiv i allt större utsträckning inte rör på oss. Den paradoxen är tydlig.

Sen bör man av rent medicinska skäl förstås. Ät inte för mycket fett och socker, rör på dig. Ni vet, enkla hälsorekommendationer. De har naturligtvis sina poänger men det gäller att hitta en balans vilket kan vara nog så komplicerat.

Utöver det kommer förstås kommersialismens massiva budskap om allt som skall köpas för att underhålla den där kroppen som aldrig tycks vilja komma till den form som önskas. Det som säljs allra hårdast är myten om det perfekta utseendet i olika manifestationer. Vanligtvis förpackas argumentet i kroppar som om de inte är direkt bildmanipulerade är ett resultat av fusk. För det vet ju alla att med lite stenålderskost, en PT och tre till sex månaders träning så kan du se ut som valfri Hollywood-hunk. Inga kemikalier där inte. Allt är naturligt – my ass.

Den aspekten väger inte tyngst i mitt fall, jag är mer intresserad av vad min kropp kan göra än hur den ser ut. Men det är inte helt frikopplat från varandra så visst spelar det roll och det vore förstås roligt att komma i mina gamla jeans igen.


– För att bli bättre?

På vad då?

Nu blir det mer komplext. Bättre är ett märkligt ord och inte minst är det relativt. Bättre än vad? Andra eller mig själv? Men jag vet att jag i någon mån strävar mot det där vaga ”bättre”.

Därför tränar jag även ibland. För att bli bättre. För att bli lite uthålligare, snabbare och starkare.

Det är förknippat med att orka hålla igång motionerandet vars egentliga drivkraft

är något så fundamentalt som att det är roligt. 

Det är lustfyllt och förknippat med glädje för det mesta. 

Men det roliga gagnas av ett visst mått träning ibland. Det blir ju inte tråkigare att cykla för att jag orkar förflytta mig längre och därmed se mer, avverka ännu en stig i skogen och inte svimma av andnöd uppför nästa backe. Vägen dit, som för övrigt mycket väl kan vara en stig, nås ibland genom viss planering av motionerandet – träning. Och så blir det roligare när hinder och motstånd besegrats och övervunnits. Jag växer mentalt och lusten att röra mig ökar exponentiellt.

Därmed inte sagt att det alltid är lustfyllt att nå dithän. Cyklister och deras inneboende masochism får bli ämnet för en annat text.

På vägen kan även motionerandet bli en tämligen social affär som bekant. Det finns ju andra galningar som i någon mån är likasinnade. Hej på er!

/ J – motionsmarodören

Om hösten cyklas det i mörker och väta

20 Okt 2015

Fram tills nyligen har hösten varit tämligen ohöstig i de här trakterna. Först var den varm och torr. Sen ändrade inte löven färg på ett tag och satt dessutom kvar på träden länge. Synnerligen okaraktäristiskt och en smula förvirrande för mig. Förskjuten höstdeppighet.

Nu är ordningen återställd. Det är inte varmt längre och för några veckor sen fick jag det första gula lövet mitt i pannan när jag trampade i godan ro och nu väller det in höstfoton på sociala medier, det ena vackrare än det andra. Noterar i förbifarten att antalet duktiga fotografer ökat. Och den mentala höstsänkan är här med full kraft.

För några dagar sedan
För några dagar sedan

 

Idag känner man igen sig i tillvaron. Tämligen jämngrå himmel där någon form av ljus försöker bryta igenom vid horisonten. Luften är så fuktig att en och annan droppe formerar sig och ägnar sig åt fritt fall utan fallskärm. Marken är så blöt att den förmår skita ned min cykel om jag utmanar den med en tur. Allt är jämngrått.

Trots det misstänker jag att det blir något varv på Växjöruntrundan i eftermiddag. Det är nog vad jag hinner innan cykelmöte.

Dessutom ser det faktiskt ut som om det lättar.

 

/ J – höstar

Fram tills nyligen har hösten varit tämligen ohöstig i de här trakterna. Först var den varm och torr. Sen ändrade inte löven färg på ett tag och satt dessutom kvar på träden länge. Synnerligen okaraktäristiskt och en smula förvirrande för mig. Förskjuten höstdeppighet.

Nu är ordningen återställd. Det är inte varmt längre och för några veckor sen fick jag det första gula lövet mitt i pannan när jag trampade i godan ro och nu väller det in höstfoton på sociala medier, det ena vackrare än det andra. Noterar i förbifarten att antalet duktiga fotografer ökat. Och den mentala höstsänkan är här med full kraft.

För några dagar sedan
För några dagar sedan

 

Idag känner man igen sig i tillvaron. Tämligen jämngrå himmel där någon form av ljus försöker bryta igenom vid horisonten. Luften är så fuktig att en och annan droppe formerar sig och ägnar sig åt fritt fall utan fallskärm. Marken är så blöt att den förmår skita ned min cykel om jag utmanar den med en tur. Allt är jämngrått.

Trots det misstänker jag att det blir något varv på Växjöruntrundan i eftermiddag. Det är nog vad jag hinner innan cykelmöte.

Dessutom ser det faktiskt ut som om det lättar.

 

/ J – höstar

Abstrakt konst?

16 Okt 2015

Ibland kan man fundera kring hur vissa människor tänker. Det gör jag rätt ofta. I det här fallet funderar jag kring människor bakom ratten. Deras egocentrering och brist på förmåga att granska sitt eget beteende är understundom slående och väcker en viss nyfikenhet när de inte försöker ha ihjäl en.

Det som fick mig att klura den här gången var ett par tre möten som skedde under en träningsrunda i förrgår. Vädret var fint och jag körde ett par varv runt Kronobergshalvön då jag hade lite ont om tid. En del av den slingan går på cykelväg och där höll jag mig den här dagen. Jag körde även högervarv för att slippa några onödiga vänstersvängar. Trafiken var tämligen gles även om det var strax efter lunchtid.

Men trots det var det tre bilar på lite drygt tjugo minuter som alla bröt mot samma regel som verkar vara hejdlöst komplicerad att förstå:

Väjningsplikt

Det intressanta i kråksången var att den här gången handlar det inte om någon möjligen ”diffus” väjningsplikt som högerregeln eller en tolkning om huruvida regeln faktiskt gäller cyklar etcetera.
Nej, den aktuella vägen är faktiskt mycket välskyltad. Troligen för att det är ett populärt cykelstråk där det dessutom bor många barn och det ligger faktiskt såväl en större skola som ett äldreboende i området.

Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen - men icke
Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen – men icke

 

 

Tre flagranta brott noterade jag.

Den första begått av en uppenbarligen stressad småbarnsmoder med bilen full med ungar som bara körde rakt ut från ”Östra lugnet”. Jag var tvungen att bromsa hårt, växla ned och stanna till för att inte bli klippt i sidan. Eftersom det mötet skedde efter en uppförsbacke håller heller inte argumentet ”han kom så fort att jag inte såg honom” som annars är frekvent förekommande vid dylika möten.

Det där med relativ hastighet är ett annat synnerligen intressant fenomen. Cyklar ”syns inte” då de rusar fram i våldsamma farter av trettio kilometer i timmen. Bilar klagar över att det går så långsamt i de farterna att det knappt gå att framföra fordonet. Däremot råder normalt sett inga problem med att se bilar som passerar i både 60,70 och 90 när väjningsplikten appliceras vid utfarter.

Andra tillfället kom på andra varvet då en en herre i en SUV, vad annars, fick ögontakt, struntade i mig, stoppade ut nosen ändå för att se bättre och accelererade iväg och låtsades inte se mitt något sura gestikulerande.

Det tredje var en dålig representant från ”Farmartjänst” som helt sonika ställde sig tvärs över cykelvägen med bil och släp så jag återigen var tvungen att stanna. Den här gången helt.

 

Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen - men icke
Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen – men icke

 

I två av fallen försökte jag göra mig synlig. Få se nu. Jag är 186 cm lång, väger över etthundra kilo, var delvis klädd i LC-orange och sitter på en cykel vilket gör mig högre än bilarna. Därtill vevade jag med armarna för att påkalla uppmärksamhet och detta på två meters avstånd. Båda de sist nämnda förarna låtsades inte se mig. Man får fan vara blind för att missa det och i så fall bör man kanske inte vistas i trafiken.

Det är möjligt att de trots detta inte såg mig. Det gör mig i så fall en smula nervös å alla andra trafikanters vägnar. Alternativ två är att de helt sonika struntade i såväl mig som väjningsplikten. Det känns inte så mycket tryggare. Är det ett lämpligt uppträdande?

Gäller störst går först och inte de överenskomna reglerna? I så fall är det dags för lastbilar, bussar och traktorer att ta för sig. Här har ni ett gyllene tillfälle att få fri lejd.
Med lastbilsincidenten som blev viral häromdagen så ville jag inte ställa till en scen. Och inte ville jag förstöra min cykel. Men nästa gång är jag sugen på att ta min gamla pendlare och lite nonchalant cykla rakt in i bildörren för att se om det möjligen kan väcka någon form av reaktion från personen bakom ratten.

Att vänligt gestikulera och peka på väjningspliktspilarna på marken gör det uppenbarligen inte. Men det kanske beror på att aktuella bilister tror att markeringarna på marken är offentlig konst i abstrakt form?

Kanske ett ”oj, förlåt – jag såg dig inte!” fungerar när billacken är uppskrapad och bucklan ett faktum. Det är ju ändå bara plåtskador det handlar om.
Hade jag inte kunnat stanna i samtliga fall hade det blivit betydligt värre resultat.

/ J – överväger, hålla sig lugn eller bli militant?

Ibland kan man fundera kring hur vissa människor tänker. Det gör jag rätt ofta. I det här fallet funderar jag kring människor bakom ratten. Deras egocentrering och brist på förmåga att granska sitt eget beteende är understundom slående och väcker en viss nyfikenhet när de inte försöker ha ihjäl en.

Det som fick mig att klura den här gången var ett par tre möten som skedde under en träningsrunda i förrgår. Vädret var fint och jag körde ett par varv runt Kronobergshalvön då jag hade lite ont om tid. En del av den slingan går på cykelväg och där höll jag mig den här dagen. Jag körde även högervarv för att slippa några onödiga vänstersvängar. Trafiken var tämligen gles även om det var strax efter lunchtid.

Men trots det var det tre bilar på lite drygt tjugo minuter som alla bröt mot samma regel som verkar vara hejdlöst komplicerad att förstå:

Väjningsplikt

Det intressanta i kråksången var att den här gången handlar det inte om någon möjligen ”diffus” väjningsplikt som högerregeln eller en tolkning om huruvida regeln faktiskt gäller cyklar etcetera.
Nej, den aktuella vägen är faktiskt mycket välskyltad. Troligen för att det är ett populärt cykelstråk där det dessutom bor många barn och det ligger faktiskt såväl en större skola som ett äldreboende i området.

Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen - men icke
Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen – men icke

 

 

Tre flagranta brott noterade jag.

Den första begått av en uppenbarligen stressad småbarnsmoder med bilen full med ungar som bara körde rakt ut från ”Östra lugnet”. Jag var tvungen att bromsa hårt, växla ned och stanna till för att inte bli klippt i sidan. Eftersom det mötet skedde efter en uppförsbacke håller heller inte argumentet ”han kom så fort att jag inte såg honom” som annars är frekvent förekommande vid dylika möten.

Det där med relativ hastighet är ett annat synnerligen intressant fenomen. Cyklar ”syns inte” då de rusar fram i våldsamma farter av trettio kilometer i timmen. Bilar klagar över att det går så långsamt i de farterna att det knappt gå att framföra fordonet. Däremot råder normalt sett inga problem med att se bilar som passerar i både 60,70 och 90 när väjningsplikten appliceras vid utfarter.

Andra tillfället kom på andra varvet då en en herre i en SUV, vad annars, fick ögontakt, struntade i mig, stoppade ut nosen ändå för att se bättre och accelererade iväg och låtsades inte se mitt något sura gestikulerande.

Det tredje var en dålig representant från ”Farmartjänst” som helt sonika ställde sig tvärs över cykelvägen med bil och släp så jag återigen var tvungen att stanna. Den här gången helt.

 

Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen - men icke
Tydligt skyltat och markerat och även god sikt utan att stoppa ut hela nosen i vägen – men icke

 

I två av fallen försökte jag göra mig synlig. Få se nu. Jag är 186 cm lång, väger över etthundra kilo, var delvis klädd i LC-orange och sitter på en cykel vilket gör mig högre än bilarna. Därtill vevade jag med armarna för att påkalla uppmärksamhet och detta på två meters avstånd. Båda de sist nämnda förarna låtsades inte se mig. Man får fan vara blind för att missa det och i så fall bör man kanske inte vistas i trafiken.

Det är möjligt att de trots detta inte såg mig. Det gör mig i så fall en smula nervös å alla andra trafikanters vägnar. Alternativ två är att de helt sonika struntade i såväl mig som väjningsplikten. Det känns inte så mycket tryggare. Är det ett lämpligt uppträdande?

Gäller störst går först och inte de överenskomna reglerna? I så fall är det dags för lastbilar, bussar och traktorer att ta för sig. Här har ni ett gyllene tillfälle att få fri lejd.
Med lastbilsincidenten som blev viral häromdagen så ville jag inte ställa till en scen. Och inte ville jag förstöra min cykel. Men nästa gång är jag sugen på att ta min gamla pendlare och lite nonchalant cykla rakt in i bildörren för att se om det möjligen kan väcka någon form av reaktion från personen bakom ratten.

Att vänligt gestikulera och peka på väjningspliktspilarna på marken gör det uppenbarligen inte. Men det kanske beror på att aktuella bilister tror att markeringarna på marken är offentlig konst i abstrakt form?

Kanske ett ”oj, förlåt – jag såg dig inte!” fungerar när billacken är uppskrapad och bucklan ett faktum. Det är ju ändå bara plåtskador det handlar om.
Hade jag inte kunnat stanna i samtliga fall hade det blivit betydligt värre resultat.

/ J – överväger, hålla sig lugn eller bli militant?

Tvångsträning

15 Okt 2015

Inte för att benen kliar av cykellust

Inte för att man vill

Bara för att man måste

För att vädret är fint
För att hinna när tiden finns
För att komma i en form som inte vill infinna sig

– tvångsträning

 

Död höst

 

Hösten är inte vacker. Den är kall och död.

Sommaren låg där utsmetad på asfalten som efter en våldsam olycka. Mycket rött, rött överallt. Sen gult i fläckar. Inverterad död leopard.

Jag sörjer dess minne

 

/ J – utan signatur

Inte för att benen kliar av cykellust

Inte för att man vill

Bara för att man måste

För att vädret är fint
För att hinna när tiden finns
För att komma i en form som inte vill infinna sig

– tvångsträning

 

Död höst

 

Hösten är inte vacker. Den är kall och död.

Sommaren låg där utsmetad på asfalten som efter en våldsam olycka. Mycket rött, rött överallt. Sen gult i fläckar. Inverterad död leopard.

Jag sörjer dess minne

 

/ J – utan signatur

Dom över död skuldra när kroppen gör lika ont som själen

12 Okt 2015

Nej, inte tusan var det muskelinflammation jag hade i ryggen den här gången. Eller rättare sagt efter en veckas intensivkur med naproxen och annat kul har den biten dövats. Smärtan kvarstår emellertid. Och den är värre.

Istället är det den förgjordade nacken som spökar igen. Mina diskbråck gör sig påminda efter att ha hållt sig lugna ett tag. Surt, jag som är så träningssugen. Inte så att läkare och sjukgymnast FÖRBJUDIT mig att träna. Men de har väl antytt att jag skall hålla mig till saker som inte gör mer ont. Nu ämnar jag ta reda på exakt vad som räknas dit.

 

Tiden det tar innan det lättar
Tiden det tar innan det lättar

 

Räknas det att smärtan när jag cyklar minskar efter cirka fyrtio minuter? Då är det nästan behagligt att ligga där hopkrupen i tempobågen och veva.

Tyvärr är all MTB utesluten för stunden märker jag. Det är betydligt mer dragande och puttande i den där styrsaken än det är på landsväg och det känns. Det är ju typiskt nu när jag äntligen har en cykel igen och regnet har stannat på avstånd.

Det sura är att allt gör så förgjordat ont efteråt. En dov pulserande molvärk enbart avbruten av skarpa blixtar av smärta som liksom väcker en från dvalan. Sömnen blir lidande och därmed allt annat också.

Nu blir det transkutan elektrisk nervstimulering. Får se om det ger resultat.

/ J – försöker ge smärta ett skäggigt ansikte

Nej, inte tusan var det muskelinflammation jag hade i ryggen den här gången. Eller rättare sagt efter en veckas intensivkur med naproxen och annat kul har den biten dövats. Smärtan kvarstår emellertid. Och den är värre.

Istället är det den förgjordade nacken som spökar igen. Mina diskbråck gör sig påminda efter att ha hållt sig lugna ett tag. Surt, jag som är så träningssugen. Inte så att läkare och sjukgymnast FÖRBJUDIT mig att träna. Men de har väl antytt att jag skall hålla mig till saker som inte gör mer ont. Nu ämnar jag ta reda på exakt vad som räknas dit.

 

Tiden det tar innan det lättar
Tiden det tar innan det lättar

 

Räknas det att smärtan när jag cyklar minskar efter cirka fyrtio minuter? Då är det nästan behagligt att ligga där hopkrupen i tempobågen och veva.

Tyvärr är all MTB utesluten för stunden märker jag. Det är betydligt mer dragande och puttande i den där styrsaken än det är på landsväg och det känns. Det är ju typiskt nu när jag äntligen har en cykel igen och regnet har stannat på avstånd.

Det sura är att allt gör så förgjordat ont efteråt. En dov pulserande molvärk enbart avbruten av skarpa blixtar av smärta som liksom väcker en från dvalan. Sömnen blir lidande och därmed allt annat också.

Nu blir det transkutan elektrisk nervstimulering. Får se om det ger resultat.

/ J – försöker ge smärta ett skäggigt ansikte

Varannandagsträning

11 Okt 2015

Vad gör man när man är helt slutkörd – mentalt tömd på energi och ork? Det förnuftiga vore att vila och hör och häpna. Det är vad jag gör!

Den här veckan har av olika anledningar inte varit någon av mina bästa och det har satt sina spår i träningsmängden. Inte minst har en rejäl inflammation i trapezius ställt till det rent fysiskt. Det har inneburit att jag tränat varannan dag och sen vilat.

Idag har jag oerhört ont helt enkelt. Därför blir det ingen MTB-cykling trots att det är uppehåll och stigarna torrare än fnöske. Det enda jag gjort på cykeln var att byta snabblås på kedjan. Det som satt på fick kedjan att rappa på minsta drevet bak av någon outgrundlig anledning.

Vissa saker fungerar inte
Vissa saker fungerar inte

 

Nu växlar cykeln snabbare än en skållad iller och kedjan rappar inte som Snoop Dogg. Nöjd med det. Hoppas innerligt att sjukgymnasten kan göra samma sak för mig som jag gjorde med cykeln. Justera lite så allt blir bra.

/ J – i behov av reparation

Vad gör man när man är helt slutkörd – mentalt tömd på energi och ork? Det förnuftiga vore att vila och hör och häpna. Det är vad jag gör!

Den här veckan har av olika anledningar inte varit någon av mina bästa och det har satt sina spår i träningsmängden. Inte minst har en rejäl inflammation i trapezius ställt till det rent fysiskt. Det har inneburit att jag tränat varannan dag och sen vilat.

Idag har jag oerhört ont helt enkelt. Därför blir det ingen MTB-cykling trots att det är uppehåll och stigarna torrare än fnöske. Det enda jag gjort på cykeln var att byta snabblås på kedjan. Det som satt på fick kedjan att rappa på minsta drevet bak av någon outgrundlig anledning.

Vissa saker fungerar inte
Vissa saker fungerar inte

 

Nu växlar cykeln snabbare än en skållad iller och kedjan rappar inte som Snoop Dogg. Nöjd med det. Hoppas innerligt att sjukgymnasten kan göra samma sak för mig som jag gjorde med cykeln. Justera lite så allt blir bra.

/ J – i behov av reparation

Med cykel igen är stallet komplett?

9 Okt 2015

– Eller det vete tusan. Jag är ju ändå någon form av cyklist. Stallet blir därför aldrig komplett. Just nu saknas exempelvis en tempocykel, en singlespeed, en hardtail MTB 29″, med flera. Men de står mer på någon slags vag framtida önskelista.

Nu har jag alla hästar i hagen däremot…eller njae, det kan diskuteras det också vilket de som känner mig kan intyga. Huruvida alla bestick är i lådan är en öppen fråga. Knivarna finns där. Det står klart!

 

Återfödd, misstänkt likt den gamla...
Återfödd, misstänkt likt den gamla…

 

Men däremot har jag, hör och häpna, fått hem min Cube igen. Med ny ram och allt. Skall bli intressant att se hur länge den håller den här gången. Jag skall vårda den ömt och köra mycket är tanken. Därefter skall den skrotas och jag och Cube skall aldrig aldrig mer ha någon relation.

Förutom ramen är hela drivlinan ny inklusive klingbultar. Även växelvajrar och höljen är bytta, däcken fräscha och jag ämnar byta styret inklusive nya grepp som jag har liggande i cykelboden. Därutöver är sadeln i princip ny då den bara gått ett tiotal turer. Som ni hör är det inte mycket på cykeln som är original. Det är väl mest dämpare och växel/bromsprylar. Men det är inte helt sant då skivorna faktiskt är bytta och bromsbackarna nya. Så nu borde den hålla ett tag.

Även om det uttalandet får mig att tänka på en diskolåt, Amii Stewards version av ”Knock on Wood”.

Cykeln är förvillande lik den gamla. Inte bara har de lyckats gräva fram en ram som mäter tjugo tum och tillverkad för 26″ hjul ur gömmorna utan även fått tag i rätt lack. Den är fortfarande lika mattsvart som en rutten persika inuti en lovvikavante!

Jag är nu troligen innhavare av världens nyaste antikvitet. En heldämpad tjugosexa!

/ J – testpilot

– Eller det vete tusan. Jag är ju ändå någon form av cyklist. Stallet blir därför aldrig komplett. Just nu saknas exempelvis en tempocykel, en singlespeed, en hardtail MTB 29″, med flera. Men de står mer på någon slags vag framtida önskelista.

Nu har jag alla hästar i hagen däremot…eller njae, det kan diskuteras det också vilket de som känner mig kan intyga. Huruvida alla bestick är i lådan är en öppen fråga. Knivarna finns där. Det står klart!

 

Återfödd, misstänkt likt den gamla...
Återfödd, misstänkt likt den gamla…

 

Men däremot har jag, hör och häpna, fått hem min Cube igen. Med ny ram och allt. Skall bli intressant att se hur länge den håller den här gången. Jag skall vårda den ömt och köra mycket är tanken. Därefter skall den skrotas och jag och Cube skall aldrig aldrig mer ha någon relation.

Förutom ramen är hela drivlinan ny inklusive klingbultar. Även växelvajrar och höljen är bytta, däcken fräscha och jag ämnar byta styret inklusive nya grepp som jag har liggande i cykelboden. Därutöver är sadeln i princip ny då den bara gått ett tiotal turer. Som ni hör är det inte mycket på cykeln som är original. Det är väl mest dämpare och växel/bromsprylar. Men det är inte helt sant då skivorna faktiskt är bytta och bromsbackarna nya. Så nu borde den hålla ett tag.

Även om det uttalandet får mig att tänka på en diskolåt, Amii Stewards version av ”Knock on Wood”.

Cykeln är förvillande lik den gamla. Inte bara har de lyckats gräva fram en ram som mäter tjugo tum och tillverkad för 26″ hjul ur gömmorna utan även fått tag i rätt lack. Den är fortfarande lika mattsvart som en rutten persika inuti en lovvikavante!

Jag är nu troligen innhavare av världens nyaste antikvitet. En heldämpad tjugosexa!

/ J – testpilot