En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Tisdagsträning

30 Sep 2015
Jag hade en idé som gick ut på att det här skulle bli en bra träningsvecka. Att den skulle bli bättre än den förra som var märkt av sviterna efter en förkylning. Starten blev väl sådär.
I måndags trampades det några mil som tidigare skrivits om här och igår var det dags för ett rejält dubbelpass även om det inte var helt planerat. Först in på gymmet ett par tre timmar trots det strålande vädret. Ett av mina rejäla ”baspass” stod på programmet. Men fan i helvete vad ont det gjorde i axeln. Inte hela tiden för då hade jag förstås slutat. Men understundom smärtade det rejält. Tyvärr gör det även när jag inte rör mig, som nu vilket inte bådar gott.

 

Morgondimma över Trummen. Foto: C Sebelius
Morgondimma över Trummen
Men det fina vädret lockade allt för mycket. Det gick inte att hålla sig. Så fort jag kom hem svidade jag om till cykelstassen och slog följe med C ned till simhallen där hon höll spinningpass i mörk källarlokal. Jag fortsatte utomhus i strålande höstkväll. Varm till en början men sen allt kallare som sig bör i september. Turen blev ”stadsnära” och jag cirklade i och kring staden på cykel- och småvägar. Det kan vara fint det med ibland. Lite slalom mellan flanörer och annat löst folk blev det men ändå en bra runda.
Även nu gjorde det rejält ont och de första tjugo minuterna trodde jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Det gjorde jag inte och efter fyrtio minuter kändes det faktiskt nästan inget. Särskilt inte när jag gick ned i bågen och låg kvar där. Så det gjorde jag. När dagen summerades kunde närmare fem timmar träning räknas in på kontot. Men ibland får man betala straffränta.
Ibland är det bra att vara riktigt rejält ledsen, sorgsen och bedrövad. Psyket tvingar kroppen att sakta ned, den som är ledsen blir fysiskt svag och förmår inget för stunden. Själen får vila och alla ”måsten” och duktighetssyndrom tvingas undan. Ledsenhet kräver lugn och ro och att man bara får sitta ned en stund. Gråt kan lätta och släppa fram.
Just nu gråter min axel.

/ J – tvångsvilar

Jag hade en idé som gick ut på att det här skulle bli en bra träningsvecka. Att den skulle bli bättre än den förra som var märkt av sviterna efter en förkylning. Starten blev väl sådär.
I måndags trampades det några mil som tidigare skrivits om här och igår var det dags för ett rejält dubbelpass även om det inte var helt planerat. Först in på gymmet ett par tre timmar trots det strålande vädret. Ett av mina rejäla ”baspass” stod på programmet. Men fan i helvete vad ont det gjorde i axeln. Inte hela tiden för då hade jag förstås slutat. Men understundom smärtade det rejält. Tyvärr gör det även när jag inte rör mig, som nu vilket inte bådar gott.

 

Morgondimma över Trummen. Foto: C Sebelius
Morgondimma över Trummen
Men det fina vädret lockade allt för mycket. Det gick inte att hålla sig. Så fort jag kom hem svidade jag om till cykelstassen och slog följe med C ned till simhallen där hon höll spinningpass i mörk källarlokal. Jag fortsatte utomhus i strålande höstkväll. Varm till en början men sen allt kallare som sig bör i september. Turen blev ”stadsnära” och jag cirklade i och kring staden på cykel- och småvägar. Det kan vara fint det med ibland. Lite slalom mellan flanörer och annat löst folk blev det men ändå en bra runda.
Även nu gjorde det rejält ont och de första tjugo minuterna trodde jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Det gjorde jag inte och efter fyrtio minuter kändes det faktiskt nästan inget. Särskilt inte när jag gick ned i bågen och låg kvar där. Så det gjorde jag. När dagen summerades kunde närmare fem timmar träning räknas in på kontot. Men ibland får man betala straffränta.
Ibland är det bra att vara riktigt rejält ledsen, sorgsen och bedrövad. Psyket tvingar kroppen att sakta ned, den som är ledsen blir fysiskt svag och förmår inget för stunden. Själen får vila och alla ”måsten” och duktighetssyndrom tvingas undan. Ledsenhet kräver lugn och ro och att man bara får sitta ned en stund. Gråt kan lätta och släppa fram.
Just nu gråter min axel.

/ J – tvångsvilar

Träningssummering september

30 Sep 2015

 

Ytterligare en episod i långköraren ”En man och hans form” är färdigställd. Ingen kioskvältare den här gången heller utan ett något mer ljummet avsnitt innehållsmässigt. Serien har fordom haft mer av glamorösa inslag och dramaturgiska kvalitéer. Men den får ändå sägas ha nått en habil nivå den här hösten.
Den nionde episoden utspelade sig mest i och kring en mellanstor stad i sydsverige. Vi kan kalla den Växjö.
Det är mer innehåll nu än skräpåret 2014 och det börjar närma sig succéåret 2013 och framför allt knapras det in på 2012.
Under september hanns den här dosen med:

 

Fast visst ser det bättre ut!

 

Cykel: 16 pass vilket resulterade i ca 700 km på  31.47 timmar.

Styrketräning: 10 pass, 22.05  timmar

Sammanlagd träningstid september: 53.52 timmar

Det innebär att det slumpar sig på det viset att träningsmängden i tid räknat så när som på åtta minuter är exakt densamma som månaden före, tänka sig. Cykelpassen är även de lika många men antalet kilometer färre. Trenden är kl…..öh, inte klar!

 

Någon MTB blev det inte cyklat den här månaden heller kan nämnas en passant. Cube kan dra åt h-e!

 

/ J – djupare insyltad i hösten

 

Ytterligare en episod i långköraren ”En man och hans form” är färdigställd. Ingen kioskvältare den här gången heller utan ett något mer ljummet avsnitt innehållsmässigt. Serien har fordom haft mer av glamorösa inslag och dramaturgiska kvalitéer. Men den får ändå sägas ha nått en habil nivå den här hösten.
Den nionde episoden utspelade sig mest i och kring en mellanstor stad i sydsverige. Vi kan kalla den Växjö.
Det är mer innehåll nu än skräpåret 2014 och det börjar närma sig succéåret 2013 och framför allt knapras det in på 2012.
Under september hanns den här dosen med:

 

Fast visst ser det bättre ut!

 

Cykel: 16 pass vilket resulterade i ca 700 km på  31.47 timmar.

Styrketräning: 10 pass, 22.05  timmar

Sammanlagd träningstid september: 53.52 timmar

Det innebär att det slumpar sig på det viset att träningsmängden i tid räknat så när som på åtta minuter är exakt densamma som månaden före, tänka sig. Cykelpassen är även de lika många men antalet kilometer färre. Trenden är kl…..öh, inte klar!

 

Någon MTB blev det inte cyklat den här månaden heller kan nämnas en passant. Cube kan dra åt h-e!

 

/ J – djupare insyltad i hösten

Blodmåne

29 Sep 2015

 

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ”Blodmåne” är ett väldigt poetiskt ord eller smått makabert sådant. Fenomenet var emellertid ytterst sevärt även om jag var halvsovande. Min bättre hälft knuffade på mig och frågade ”vill du se på månen?” Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå och en stund senare hade jag fått på mig en morgonrock och vacklat ut i trädgården och stod och kisade mot natthimlen som så många andra.

 

Blodmåne och supermåne över Växjö. Foto: Anders Bergön

 

Annars praktiseras det mest blodsmak. Jag har fått något jäkla jox i vänster axel/skuldra-någonting som känns obehagligt mycket som en inflammation. Det molvärker och har sig. Ett dovt bultande som gör att man mår illa. Käkar tabletter och vilar i någon mån. Men inte helt. Cyklade en vända i solen igår utan att förta mig. Blodsmaken kom mest när jag försökte sprinta en bit. Annars blev det 65 km som trampades på nästan exakt två timmar.
I den riktiga idrottsvärlden har Peter Sagan gått och blivit världsmästare. Han kommer att vara en god representant för den regnbågsfärgade tröjan, klungans spelevink. Jag såg emellertid loppet med en dags fördröjning. Repris på Viasat sport som numera ingår i kanalutbudet. Där kan man även se på fotboll. Inte den trista varianten utan den roliga.
Och i det hörnet av världen är NFL igång och glädjande nog är mina favoriter Denver Broncos obesegrade de tre första omgångarna. Natten till tisdagen tvålade de till Detroit Lions i en mycket dramatisk match.

 

/ J – månbetraktare

 

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ”Blodmåne” är ett väldigt poetiskt ord eller smått makabert sådant. Fenomenet var emellertid ytterst sevärt även om jag var halvsovande. Min bättre hälft knuffade på mig och frågade ”vill du se på månen?” Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå och en stund senare hade jag fått på mig en morgonrock och vacklat ut i trädgården och stod och kisade mot natthimlen som så många andra.

 

Blodmåne och supermåne över Växjö. Foto: Anders Bergön

 

Annars praktiseras det mest blodsmak. Jag har fått något jäkla jox i vänster axel/skuldra-någonting som känns obehagligt mycket som en inflammation. Det molvärker och har sig. Ett dovt bultande som gör att man mår illa. Käkar tabletter och vilar i någon mån. Men inte helt. Cyklade en vända i solen igår utan att förta mig. Blodsmaken kom mest när jag försökte sprinta en bit. Annars blev det 65 km som trampades på nästan exakt två timmar.
I den riktiga idrottsvärlden har Peter Sagan gått och blivit världsmästare. Han kommer att vara en god representant för den regnbågsfärgade tröjan, klungans spelevink. Jag såg emellertid loppet med en dags fördröjning. Repris på Viasat sport som numera ingår i kanalutbudet. Där kan man även se på fotboll. Inte den trista varianten utan den roliga.
Och i det hörnet av världen är NFL igång och glädjande nog är mina favoriter Denver Broncos obesegrade de tre första omgångarna. Natten till tisdagen tvålade de till Detroit Lions i en mycket dramatisk match.

 

/ J – månbetraktare

I mörkret är allt grått ...förutom katter!

24 Sep 2015

Ibland räcker inte tiden till. Igår räckte den inte till träning på dagen. Då tar man till kvällen annars börjar det klia i benen på ett krypande vis.

Cykeln blev vederbörligen utrustad med någon reflex och lampor åkte på. Ett par reflexband på min person också och sen var jag rustad.

Det var något av en förtrollad höstkväll – stilla, ingen vind, varmt för årstiden och mycket mörkt. 

Bestämde mig för att pröva om Kronoberg runt kunde vara en lämplig kvälls- och nattrunda. Numera slät asfalt, inga överraskande potthål som dyker upp osedda och gatljus på större delen av sträckan även om de är glesa här och var. Det var synnerligen sporadisk trafik vid den här tiden. Mötte endast en bil på halvön men å andra sidan mötte jag den två gånger, desto fler flanörer och någon löpare i sin egen trans. Hovshagadelen av rundan bjöd på mer trafik men där höll jag mig på cykelvägen som låg öde.

Och här gav jag upp alla försök att fotografera med mobilen
Och här gav jag upp alla försök att fotografera med mobilen

 

Jag gled fram majestätiskt på tunga växlar. Trampade lugnt och jämnt. Ett varv för att känna mig för och sen några  varv till.

På varv två skymtades en skugga på vägen efter högersvängen vid Hissöbron och jag bromsade.

 

Alla katter är inte grå i mörkret. Somliga är svartvita och väldigt stora. 

 

Den första döpte jag till Måns. Han satt mitt på vägen och filosoferade. Jag fick stanna, jag ingick inte i hans världsbild för stunden. Han bevärdigade mig med en blick, kom fram till mig och undersökte min vänstra vevarm och därefter strök han sig mot mig och sen var vi kompisar. Jag lämnade min nyfunna vän för att segla vidare på ostormigt hav.

På fjärde varvet mötte jag en hund med kopplad matte. När paret passerades spanade människan in i mörkret bakom. Kroppshållningen väckte en bild från barndomen och senare kattägande och jag tvärbromsade. Mycket riktigt, några meter bakom fanns en följeslagare i kattdräkt. Inte heller den var grå. Den hade följt med på promenaden den också.

Benen var bra denna afton. Inte supersnabba, men bra. Allt var bra.

Styrde hemåt efter mina irrfärder och upptäckte att det saknades några kilometer till fem mil. Svängde runt mitt kilometerkvarter tre gånger sen var det ordnat.Viss ordning måste råda i tillvaron.

 

 

/ J – väcker nattugglan till liv

Ibland räcker inte tiden till. Igår räckte den inte till träning på dagen. Då tar man till kvällen annars börjar det klia i benen på ett krypande vis.

Cykeln blev vederbörligen utrustad med någon reflex och lampor åkte på. Ett par reflexband på min person också och sen var jag rustad.

Det var något av en förtrollad höstkväll – stilla, ingen vind, varmt för årstiden och mycket mörkt. 

Bestämde mig för att pröva om Kronoberg runt kunde vara en lämplig kvälls- och nattrunda. Numera slät asfalt, inga överraskande potthål som dyker upp osedda och gatljus på större delen av sträckan även om de är glesa här och var. Det var synnerligen sporadisk trafik vid den här tiden. Mötte endast en bil på halvön men å andra sidan mötte jag den två gånger, desto fler flanörer och någon löpare i sin egen trans. Hovshagadelen av rundan bjöd på mer trafik men där höll jag mig på cykelvägen som låg öde.

Och här gav jag upp alla försök att fotografera med mobilen
Och här gav jag upp alla försök att fotografera med mobilen

 

Jag gled fram majestätiskt på tunga växlar. Trampade lugnt och jämnt. Ett varv för att känna mig för och sen några  varv till.

På varv två skymtades en skugga på vägen efter högersvängen vid Hissöbron och jag bromsade.

 

Alla katter är inte grå i mörkret. Somliga är svartvita och väldigt stora. 

 

Den första döpte jag till Måns. Han satt mitt på vägen och filosoferade. Jag fick stanna, jag ingick inte i hans världsbild för stunden. Han bevärdigade mig med en blick, kom fram till mig och undersökte min vänstra vevarm och därefter strök han sig mot mig och sen var vi kompisar. Jag lämnade min nyfunna vän för att segla vidare på ostormigt hav.

På fjärde varvet mötte jag en hund med kopplad matte. När paret passerades spanade människan in i mörkret bakom. Kroppshållningen väckte en bild från barndomen och senare kattägande och jag tvärbromsade. Mycket riktigt, några meter bakom fanns en följeslagare i kattdräkt. Inte heller den var grå. Den hade följt med på promenaden den också.

Benen var bra denna afton. Inte supersnabba, men bra. Allt var bra.

Styrde hemåt efter mina irrfärder och upptäckte att det saknades några kilometer till fem mil. Svängde runt mitt kilometerkvarter tre gånger sen var det ordnat.Viss ordning måste råda i tillvaron.

 

 

/ J – väcker nattugglan till liv

Ibland välplanerad

22 Sep 2015

 

Någon gång skall man ha lite tur också. Jag valde att köra distans igår eftermiddag. Solen var aldrig där men strax bredvid. Vid något tillfälle sprack molnskyarna upp och jag kunde se att vädret var vackert och klart ett par mil bort. Men inte där jag befann mig. Men uppehåll var det och framförallt vindstilla. Trots att jag inte tog i gick det en bit över trettiotvå över de lite drygt tio milen. Sympatiskt må jag säga. Det gäller att passa på för snart är den här – vintern!
Men idag – regn. Och dagsregn om jag tolkar molnen rätt. Då känns det inte helt fel att träningsplanen ändå mest inkluderar att krypa in i gymmet ett par timmar. Allt enligt parollen:

 

Lyft skrot på det att du bliva stark. 

 

Men jag får även fortsättningsvis ta det lugnt då min massiva förkylning inte lagt sig helt. Men halsvärken och febern är borta så träna går så länge det görs försiktigt.
Ett år ger jag det annars, gymmet. Jag är lite nyfiken på om det kan tänkas ge några resultat. Som till exempel någon liten muskel.
/ J – funderar på att hibernera

 

Någon gång skall man ha lite tur också. Jag valde att köra distans igår eftermiddag. Solen var aldrig där men strax bredvid. Vid något tillfälle sprack molnskyarna upp och jag kunde se att vädret var vackert och klart ett par mil bort. Men inte där jag befann mig. Men uppehåll var det och framförallt vindstilla. Trots att jag inte tog i gick det en bit över trettiotvå över de lite drygt tio milen. Sympatiskt må jag säga. Det gäller att passa på för snart är den här – vintern!
Men idag – regn. Och dagsregn om jag tolkar molnen rätt. Då känns det inte helt fel att träningsplanen ändå mest inkluderar att krypa in i gymmet ett par timmar. Allt enligt parollen:

 

Lyft skrot på det att du bliva stark. 

 

Men jag får även fortsättningsvis ta det lugnt då min massiva förkylning inte lagt sig helt. Men halsvärken och febern är borta så träna går så länge det görs försiktigt.
Ett år ger jag det annars, gymmet. Jag är lite nyfiken på om det kan tänkas ge några resultat. Som till exempel någon liten muskel.
/ J – funderar på att hibernera

I skuggors land

21 Sep 2015

Ibland undrar jag. 

Idag hälsade jag på mig själv. Jag svarade inte.

Men resten av mig cyklade. Ut i världen ut i hösten. När jag öppnade dörren drog solen upp molntäcket över knäna och tände en pipa framför brasan.

Hundrasex kilometer pendlade benen. Allt flöt på utom när sadelstolpen sjönk och låren hotade med krampstrejk. Jag höjde sadeln, snöt mig och trampade vidare med nytt hopp om tingens tillstånd.

/ J – funderar

Ibland undrar jag. 

Idag hälsade jag på mig själv. Jag svarade inte.

Men resten av mig cyklade. Ut i världen ut i hösten. När jag öppnade dörren drog solen upp molntäcket över knäna och tände en pipa framför brasan.

Hundrasex kilometer pendlade benen. Allt flöt på utom när sadelstolpen sjönk och låren hotade med krampstrejk. Jag höjde sadeln, snöt mig och trampade vidare med nytt hopp om tingens tillstånd.

/ J – funderar

H-e, j-a! Cube - Sagan om...

19 Sep 2015

Historien fortsätter på sätt och vis även om den sista versen inte är skriven och det här stycket inte innehåller någonting.

Ett tomt kapitel. Ett jäkligt tomt kapitel.

Så sympatiskt det vore om jag kunde berätta något positivt. Om hur nöjd jag var med kundvård och bemötande och hur väl den nya ramen trots allt fungerade när jag väl fick den. Men nej!!

Cube ams

Det har nu gått 65 dagar sedan jag reklamerade en undermålig ram som helt enkelt sprack efter tämligen modest användning. Och då bör tilläggas att den INTE är tillbaks än. Notera att jag själv fått köra den till Myresjö från Växjö för vidare transport söderut och att jag även måste hämta den vilket är två bilturer på cirka arton mil vardera. För att skicka den direkt till kund gick förstås inte. De kan inte sånt – danskarna.

Är det rimligt att det tar så lång tid? Det vore intressant att se vad andra tycker. Och det ämnar jag ta reda på.

Jag anser nämligen att det är åt fanders. Hela jäkla cykelsommaren rök och nu är vi en bra bit in på hösten och jag har fortfarande ingen cykel.
Undermåligt hanterat ärende och en gott exempel på hur man inte bygger förtroende hos kunder. Ni vet det klassiska som stod att läsa i gamla böcker i marknadsföring om att:

”varje nöjd kund berättar för cirka fyra personer om sina positiva erfarenheter medan
en missnöjd kund berättar om sina dåliga erfarenheter för minst tio personer”.

Det stämmer inte längre! ”Word of mouth” är utbytt mot ”Word of Mouse” nuförtiden. Aj aj aj, så många man kan nå med några musklick och några tangenttryckningar. Om det bryr sig uppenbarligen inte Cube det allra minsta. De verkar inte ha hört talas om internationella cykelforum exempelvis.

Någon ton rätt i kråksången blev det när jag fick svar innan jag hann blinka på mitt förra mail, skickat den 17 september till Häggs. Svaret var emellertid ytterst nedslående. Tydligen rådde missförstånd kring fraktsedlar så fan vet om cykelns ens lämnat fosterjorden än. Jag är inte så säker på det.

Återkommer…

/ J – vässar klorna

Historien fortsätter på sätt och vis även om den sista versen inte är skriven och det här stycket inte innehåller någonting.

Ett tomt kapitel. Ett jäkligt tomt kapitel.

Så sympatiskt det vore om jag kunde berätta något positivt. Om hur nöjd jag var med kundvård och bemötande och hur väl den nya ramen trots allt fungerade när jag väl fick den. Men nej!!

Cube ams

Det har nu gått 65 dagar sedan jag reklamerade en undermålig ram som helt enkelt sprack efter tämligen modest användning. Och då bör tilläggas att den INTE är tillbaks än. Notera att jag själv fått köra den till Myresjö från Växjö för vidare transport söderut och att jag även måste hämta den vilket är två bilturer på cirka arton mil vardera. För att skicka den direkt till kund gick förstås inte. De kan inte sånt – danskarna.

Är det rimligt att det tar så lång tid? Det vore intressant att se vad andra tycker. Och det ämnar jag ta reda på.

Jag anser nämligen att det är åt fanders. Hela jäkla cykelsommaren rök och nu är vi en bra bit in på hösten och jag har fortfarande ingen cykel.
Undermåligt hanterat ärende och en gott exempel på hur man inte bygger förtroende hos kunder. Ni vet det klassiska som stod att läsa i gamla böcker i marknadsföring om att:

”varje nöjd kund berättar för cirka fyra personer om sina positiva erfarenheter medan
en missnöjd kund berättar om sina dåliga erfarenheter för minst tio personer”.

Det stämmer inte längre! ”Word of mouth” är utbytt mot ”Word of Mouse” nuförtiden. Aj aj aj, så många man kan nå med några musklick och några tangenttryckningar. Om det bryr sig uppenbarligen inte Cube det allra minsta. De verkar inte ha hört talas om internationella cykelforum exempelvis.

Någon ton rätt i kråksången blev det när jag fick svar innan jag hann blinka på mitt förra mail, skickat den 17 september till Häggs. Svaret var emellertid ytterst nedslående. Tydligen rådde missförstånd kring fraktsedlar så fan vet om cykelns ens lämnat fosterjorden än. Jag är inte så säker på det.

Återkommer…

/ J – vässar klorna

Att spänna en båge eller att spänna sig på en båge

17 Sep 2015

 

Bättre att lyssna strängt när man siktar mot
trädtopparna för att därefter skjuta sig i foten
eller vad det nu heter.

Jag cyklar som en illa urvriden iller när jag inte har sovit, det vet jag. Jag är också synnerligen medveten om att man inte skall ta ut sig med ont i halsen. Lik förbannat återfann jag mig på en cykel i försök att slå mitt rekord runt Helgahavet igår. Behöver jag säga att det inte gick?

Men ursäkten är att formen varit god den sista tiden och att vädret bjöd på uppehåll, för årstiden extrem värme och inte allt för hård vind. Den blåst som var skulle emellertid visa sig vara övermäktig mina klena små ben.

 

Sommarvarmkänsla runt Kronoberg
Sommarvarmkänsla runt Kronoberg

 

Annars gjorde jag nog rätt. Tog en uppvärmning på två mil. Kändes någorlunda men inte perfekt. Vilket ofta är positivt i min värld. Så långt var allt ok även om jag inte kände mig så snabb.
Rullade ned till min startplats, rondellen där Mörners väg blir Lillestadsvägen och sammanstrålar med Sandbrovägen.

Kollade tekniken och begynte min mentala resa. Den här gången skulle jag inte gå ut lika hårt som förra gången då jag testkörde sträckan väl medveten om att det är lätt att krokna halvvägs. Därför blev starten smygsnabb. Men jag borde förstått vinken. Rött vid första tänkbara stopp. Visserligen var cykeldatorn satt på att pausa vid dylika tillfällen men att bromsa till noll och accelerera igen dödar snabbt snitthastigheter för att inte tala om rytm och ben.

Föga poetisk startplats
Föga poetisk startplats

Men sen flöt det på bra ut ur staden vidare mot nya äventyr och Åby. Benen pumpade på och kadensen var god. Försökte hålla upp den i början för att kunna gå på kraft mot slutet. Brukar göra så när orken tryter. Även backen upp till vägskälet till Ekna togs med attack vilket vanligtvis är en bra indikator.

Därefter gick det utför. Dels rent geografiskt men även fysiskt och senare mentalt. Nedförsluten in mot Åby efter Rottnevägen gick naturligtvis smidigt. När jag anlände min barndoms hemtrakter var snittet en bra bit över trettioåtta. Precis vad jag behövde för att slå mig själv hårt. Jag log ett inåtvänt leende som kunde ha skrämt vem som helst.

Men sen gick det inte längre. Inte alls faktiskt. Kroppen ville inte vara med och leka. Sträckan till Ör klarades av men inte mer. Farten motsvarande inte alls hur lättcyklat det är genom Åby och strax därefter. Redan där och då förstod jag att det här inte skulle gå. För strax efter väntar backarna vid Hult och Ör och därefter slakmotor vid Tunatorp och upp mot avfarten till flygplatsen. Där behövs lite överskott på fartkontot. Det behövs även lite marginal till slutet av rundan eftersom Mörners väg bjuder på sex rondeller som skall passeras vilket kan gå lite hur som helst beroende på trafiksituation. Men de ingår liksom i den här rundan. Den är verkligen inte optimal, den är bara original.

Väl vid avfarten till RV30 hade farten droppat något men inte för farligt. Jag låg fortfarande på plus i relation till vad jag behövde. Men de döda stockarna till ben och de imploderade lungorna gjorde att farten därifrån in till Bergsnäs sjönk med två kilometer i timmen, från cirka 38 till 36. Sen var det försöket slut. Det var här den lilla vind som fanns spelade in. Den gav mig nådastöten.
För att avsluta i samma stil som inledningen fick jag stanna vid två av rondellerna och krypköra bakom en traktor genom en tredje. Mycket passande.

Tiden blev 1.24.42 vilket inte förslår över de 50,5 kilometrarna. Inte om man vill slå sig själv i alla fall. Jag är bättre än så!

/ J – försöker operera ut en pil ur foten

 

Bättre att lyssna strängt när man siktar mot
trädtopparna för att därefter skjuta sig i foten
eller vad det nu heter.

Jag cyklar som en illa urvriden iller när jag inte har sovit, det vet jag. Jag är också synnerligen medveten om att man inte skall ta ut sig med ont i halsen. Lik förbannat återfann jag mig på en cykel i försök att slå mitt rekord runt Helgahavet igår. Behöver jag säga att det inte gick?

Men ursäkten är att formen varit god den sista tiden och att vädret bjöd på uppehåll, för årstiden extrem värme och inte allt för hård vind. Den blåst som var skulle emellertid visa sig vara övermäktig mina klena små ben.

 

Sommarvarmkänsla runt Kronoberg
Sommarvarmkänsla runt Kronoberg

 

Annars gjorde jag nog rätt. Tog en uppvärmning på två mil. Kändes någorlunda men inte perfekt. Vilket ofta är positivt i min värld. Så långt var allt ok även om jag inte kände mig så snabb.
Rullade ned till min startplats, rondellen där Mörners väg blir Lillestadsvägen och sammanstrålar med Sandbrovägen.

Kollade tekniken och begynte min mentala resa. Den här gången skulle jag inte gå ut lika hårt som förra gången då jag testkörde sträckan väl medveten om att det är lätt att krokna halvvägs. Därför blev starten smygsnabb. Men jag borde förstått vinken. Rött vid första tänkbara stopp. Visserligen var cykeldatorn satt på att pausa vid dylika tillfällen men att bromsa till noll och accelerera igen dödar snabbt snitthastigheter för att inte tala om rytm och ben.

Föga poetisk startplats
Föga poetisk startplats

Men sen flöt det på bra ut ur staden vidare mot nya äventyr och Åby. Benen pumpade på och kadensen var god. Försökte hålla upp den i början för att kunna gå på kraft mot slutet. Brukar göra så när orken tryter. Även backen upp till vägskälet till Ekna togs med attack vilket vanligtvis är en bra indikator.

Därefter gick det utför. Dels rent geografiskt men även fysiskt och senare mentalt. Nedförsluten in mot Åby efter Rottnevägen gick naturligtvis smidigt. När jag anlände min barndoms hemtrakter var snittet en bra bit över trettioåtta. Precis vad jag behövde för att slå mig själv hårt. Jag log ett inåtvänt leende som kunde ha skrämt vem som helst.

Men sen gick det inte längre. Inte alls faktiskt. Kroppen ville inte vara med och leka. Sträckan till Ör klarades av men inte mer. Farten motsvarande inte alls hur lättcyklat det är genom Åby och strax därefter. Redan där och då förstod jag att det här inte skulle gå. För strax efter väntar backarna vid Hult och Ör och därefter slakmotor vid Tunatorp och upp mot avfarten till flygplatsen. Där behövs lite överskott på fartkontot. Det behövs även lite marginal till slutet av rundan eftersom Mörners väg bjuder på sex rondeller som skall passeras vilket kan gå lite hur som helst beroende på trafiksituation. Men de ingår liksom i den här rundan. Den är verkligen inte optimal, den är bara original.

Väl vid avfarten till RV30 hade farten droppat något men inte för farligt. Jag låg fortfarande på plus i relation till vad jag behövde. Men de döda stockarna till ben och de imploderade lungorna gjorde att farten därifrån in till Bergsnäs sjönk med två kilometer i timmen, från cirka 38 till 36. Sen var det försöket slut. Det var här den lilla vind som fanns spelade in. Den gav mig nådastöten.
För att avsluta i samma stil som inledningen fick jag stanna vid två av rondellerna och krypköra bakom en traktor genom en tredje. Mycket passande.

Tiden blev 1.24.42 vilket inte förslår över de 50,5 kilometrarna. Inte om man vill slå sig själv i alla fall. Jag är bättre än så!

/ J – försöker operera ut en pil ur foten

Jag och teknik

17 Sep 2015
Uppenbarligen är min person inte helt kompatibel med tekniska ting. Allt jag närmar mig i cykelväg har en tendens att gå sönder. På sistone har jag förutom det cykelvardagliga som punkteringar och dylikt även drabbats av havererade splitternya vevlager, tappad växeltrissa och annat smått och gott som jag rapporterat om här med alltför jämna mellanrum.
Det gäller att ha en bra relation med sina lokala cykelhandlare om man är cyklist. Dessvärre börjar min bli lite väl familjär. Funderar att ta med mig tält nästa gång och bli kvar där.  
Nu var det dags för mitt nya bakhjul att krångla. Inte direkt trasigt men det låter för j-a illa helt enkelt. Efter sedvanligt exceptionellt bra bemötande hos Växjö cykelservice konstaterades vid andra besöket att det här måste fixas. Då hade de redan varit i kontakt med DT Swiss för konsultation. 
Det som låter är någon form av kåpa eller hylsa som skyddar lagren på hjulet. Den är tydligen limmad och skruvad av vad jag förstått. Hamnar den på sniskan så låter det. I det här fallet som hjulet håller på att haverera. Emellertid enbart när man frihjular så det har jag försökt låta bli.

Nu var hjulet tvunget att skickas iväg för lite specialistläkarvård. Men jag höll på att tappa hakan när jag hörde vart det skulle skickas. Till DANMARK!
För tusan bövelens skumtomtar också. Landet som cykelgudar glömde. Det är ju där min MTB-befinner sig, ni vet den som också totalhavererade och sen försvann. Varför i hela fridens namn skall allt dit? Nu får jag väl inte se mitt hjul på ett halvår. Tur att jag har fler. Det går faktiskt ingen nöd på mig i det avseendet.

Men jag börjar få ont om cyklar nu. 

/ J – cykelmarodören

Uppenbarligen är min person inte helt kompatibel med tekniska ting. Allt jag närmar mig i cykelväg har en tendens att gå sönder. På sistone har jag förutom det cykelvardagliga som punkteringar och dylikt även drabbats av havererade splitternya vevlager, tappad växeltrissa och annat smått och gott som jag rapporterat om här med alltför jämna mellanrum.
Det gäller att ha en bra relation med sina lokala cykelhandlare om man är cyklist. Dessvärre börjar min bli lite väl familjär. Funderar att ta med mig tält nästa gång och bli kvar där.  
Nu var det dags för mitt nya bakhjul att krångla. Inte direkt trasigt men det låter för j-a illa helt enkelt. Efter sedvanligt exceptionellt bra bemötande hos Växjö cykelservice konstaterades vid andra besöket att det här måste fixas. Då hade de redan varit i kontakt med DT Swiss för konsultation. 
Det som låter är någon form av kåpa eller hylsa som skyddar lagren på hjulet. Den är tydligen limmad och skruvad av vad jag förstått. Hamnar den på sniskan så låter det. I det här fallet som hjulet håller på att haverera. Emellertid enbart när man frihjular så det har jag försökt låta bli.

Nu var hjulet tvunget att skickas iväg för lite specialistläkarvård. Men jag höll på att tappa hakan när jag hörde vart det skulle skickas. Till DANMARK!
För tusan bövelens skumtomtar också. Landet som cykelgudar glömde. Det är ju där min MTB-befinner sig, ni vet den som också totalhavererade och sen försvann. Varför i hela fridens namn skall allt dit? Nu får jag väl inte se mitt hjul på ett halvår. Tur att jag har fler. Det går faktiskt ingen nöd på mig i det avseendet.

Men jag börjar få ont om cyklar nu. 

/ J – cykelmarodören

Det blåser på mån… ..dagar!

15 Sep 2015

Nu är racersäsongen på upphällningen. Det betyder inte att den är helt slut men gruppkörningarna på måndagar och lördagar har kastat in handduken för i år.

Igår var det därför dags för den sista måndagsturen. De organiserade vill säga. Eller ja, den här var inte heller organiserad. Annars fortsätter de i lite olika former under hela året för den som känner sig entusiastisk även när det regnar småspik i novembermörkret. Den dunklare delen av hösten och vintern lär bjuda på Växjöruntrundan i lampors sken i sedvanlig ordning.

Men än så länge är det någon form av dagsljus som är aktuellt även om den här mulna och synnerligen blåsiga dagen pekade mot att det skulle bli betydligt mörkare än förra veckan. Lampor på med andra ord.

Sadlad springare - suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu - det är inte rätt
Sadlad springare – suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu – det är inte rätt

 

Min förskarv kändes bra. Vinden var kraftfull men förvånansvärt varm. Körde min vanliga sväng och höll god fart vilket gjorde att jag anlände till torget för tidigt och därmed i ensam majestät. Ett tomt och mycket öde stortorg mötte mig idag och några andra cyklister fanns inte inom synhåll. Efter ett tag dök herr C upp och vi språkade lite kring vikten av uppvärmning alltmedan jag paradoxalt kallnade. Sen kom Velogänget inrullande

Där stod min cykel och kände sig ensam
Där stod min cykel och kände sig ensam

Fem över sex gav vi oss iväg. Det gick tämligen lugnt uppför Högstorpsbacken och sen sade det pang och lugnet försvann. Full fart och växlarna rasslade i gruppen när allt mindre drev matades i. Blev senare under den här rundan påmind om att det är hög tid att skaffa en annan kassett. Den nuvarande är kvar från den tiden jag körde 53 tänder fram. Tyngsta utväxling nu är 50-12 och det förslår inte när det börjar gå fort på riktigt.

Ett mycket öde torg
Ett mycket öde torg

Jag var med och tog några förningar inledningsvis. Det skulle jag med facit i hand kanske inte gjort. Men benen kändes fortfarande bra. Jag undvek dock täten den sista biten in mot Billa. Där går det alltid fort och så även idag även om den absoluta hastigheten var lägre än vanligt. Mycket beroende på en massiv kantvind där. Vi var tre som åkte av men jag lyckades sega mig ikapp framförvarande hjul men att ligga sist var inte mycket till hjälp med ostliga vindar. Så där sprack planen att hänga med över krönet och jag fick släppa lucka. Emellertid lyckades jag med en tjurrusning utför jaga ikapp den undflyende kvintetten som återstod av klungan. Lade mig att ”vila” vid sista bakhjul. Men den högt uppdrivna farten var på gränsen till vad jag förmådde ändå. Men just den här sträckan är lättåkt och jag hängde med även om jag fick jobba för det.

Men farten var sådan att varje gång det ökades där framme var jag på väg att flyga all världens väg därbak. Till slut blev det så. Jag släppte svansen på väg in mot Ingelstad precis där vägskylten är belägen och då var farten 47 km/h. Så fort kan jag knappt köra någon längre tid. Särskilt inte i kantvinden vilken gjorde att jag inte fick den lä jag så väl behövt. Jag beslöt mig därför att köra tempo hem på egen hand. För att förekomma det tilltagande mörkret sneddade jag förbi naturbruksgymnasiet och kom ut på Stenslandavägen. Lade mig tillrätta i tempobågen och matade på vad jag förmådde i vinden som nu faktiskt hjälpte till. Lite frihetskänsla där i skymningen allt medan benen vevade på. Men nu var de trötta av den för mig hårda öppningen och farten stannade därför mellan fyrtiotre och fyrtiofem på platten.

Döm om min förvåning när jag blev upphunnen av gruppen jag tidigare släppt. Min genväg sparade mer tid än jag trodde och jag hade kommit ut framför dem. Hakade på några hundra meter men insåg åter att det kördes för friskt. Men då kom följebilen från Skoda ikapp mig och jag fick draghjälp den återstående kilometern till pissepausen vid ”Carlssons hörna”. Jag låg där i fartsuget och kände mig proffsig tills jag kom på att det är förbjudet att gå på karavanen efter att ha blivit avhängd. Men en bil gör väl ingen karavan?

Efter kortpausen var det dags för Ållarydsvägen. Även där gick det fort. Så fort att jag släppte, den här gången för gott, i knäppan in till själva byn. Det lilla rycket där blev ett för mycket. Därifrån tog jag mitt eget tempo hem.

Även det gick bra även om motvinden som rådde på Osabyvägen var vresig. Jag försökte lura vinden genom att krypa ihop i tempobågen och låtsas att jag är liten. Vinden gick inte på den finten. Men jag hade så pass pigga ben att jag lade på någon slags spurt från Dänningelanda hela vägen förbi Torpa och vidare in i stan. Mitt snitt landade till slut på 38 km/h vilket får anses högt med tanke på att jag körde halva rundan själv och att den inkluderade körningen genom trafiken den sista biten. Vinden låg på 7 m/s i snitt med 12-14 m/s i byarna enligt SMHI.

Humöret var på topp vid återkomst till torget. Vilken bra träningsrunda det blev även om jag inte kunde hänga med där framme. Enda smolket i glädjebägaren var…ja, det faktum att jag nu måste slita av kassetten på mitt nya bakhjul och skicka iväg det för reparation. Det låter för j-a illa helt enkelt. Men det är lösbart! Det är bara ett limmat skydd över ett lager som lossnat. Men det knakar värre och värre och det låter som ett lager skall skära när som helst. Åt Schweiz med det!

/ J – cyklar vidare i fallande skymning

Nu är racersäsongen på upphällningen. Det betyder inte att den är helt slut men gruppkörningarna på måndagar och lördagar har kastat in handduken för i år.

Igår var det därför dags för den sista måndagsturen. De organiserade vill säga. Eller ja, den här var inte heller organiserad. Annars fortsätter de i lite olika former under hela året för den som känner sig entusiastisk även när det regnar småspik i novembermörkret. Den dunklare delen av hösten och vintern lär bjuda på Växjöruntrundan i lampors sken i sedvanlig ordning.

Men än så länge är det någon form av dagsljus som är aktuellt även om den här mulna och synnerligen blåsiga dagen pekade mot att det skulle bli betydligt mörkare än förra veckan. Lampor på med andra ord.

Sadlad springare - suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu - det är inte rätt
Sadlad springare – suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu – det är inte rätt

 

Min förskarv kändes bra. Vinden var kraftfull men förvånansvärt varm. Körde min vanliga sväng och höll god fart vilket gjorde att jag anlände till torget för tidigt och därmed i ensam majestät. Ett tomt och mycket öde stortorg mötte mig idag och några andra cyklister fanns inte inom synhåll. Efter ett tag dök herr C upp och vi språkade lite kring vikten av uppvärmning alltmedan jag paradoxalt kallnade. Sen kom Velogänget inrullande

Där stod min cykel och kände sig ensam
Där stod min cykel och kände sig ensam

Fem över sex gav vi oss iväg. Det gick tämligen lugnt uppför Högstorpsbacken och sen sade det pang och lugnet försvann. Full fart och växlarna rasslade i gruppen när allt mindre drev matades i. Blev senare under den här rundan påmind om att det är hög tid att skaffa en annan kassett. Den nuvarande är kvar från den tiden jag körde 53 tänder fram. Tyngsta utväxling nu är 50-12 och det förslår inte när det börjar gå fort på riktigt.

Ett mycket öde torg
Ett mycket öde torg

Jag var med och tog några förningar inledningsvis. Det skulle jag med facit i hand kanske inte gjort. Men benen kändes fortfarande bra. Jag undvek dock täten den sista biten in mot Billa. Där går det alltid fort och så även idag även om den absoluta hastigheten var lägre än vanligt. Mycket beroende på en massiv kantvind där. Vi var tre som åkte av men jag lyckades sega mig ikapp framförvarande hjul men att ligga sist var inte mycket till hjälp med ostliga vindar. Så där sprack planen att hänga med över krönet och jag fick släppa lucka. Emellertid lyckades jag med en tjurrusning utför jaga ikapp den undflyende kvintetten som återstod av klungan. Lade mig att ”vila” vid sista bakhjul. Men den högt uppdrivna farten var på gränsen till vad jag förmådde ändå. Men just den här sträckan är lättåkt och jag hängde med även om jag fick jobba för det.

Men farten var sådan att varje gång det ökades där framme var jag på väg att flyga all världens väg därbak. Till slut blev det så. Jag släppte svansen på väg in mot Ingelstad precis där vägskylten är belägen och då var farten 47 km/h. Så fort kan jag knappt köra någon längre tid. Särskilt inte i kantvinden vilken gjorde att jag inte fick den lä jag så väl behövt. Jag beslöt mig därför att köra tempo hem på egen hand. För att förekomma det tilltagande mörkret sneddade jag förbi naturbruksgymnasiet och kom ut på Stenslandavägen. Lade mig tillrätta i tempobågen och matade på vad jag förmådde i vinden som nu faktiskt hjälpte till. Lite frihetskänsla där i skymningen allt medan benen vevade på. Men nu var de trötta av den för mig hårda öppningen och farten stannade därför mellan fyrtiotre och fyrtiofem på platten.

Döm om min förvåning när jag blev upphunnen av gruppen jag tidigare släppt. Min genväg sparade mer tid än jag trodde och jag hade kommit ut framför dem. Hakade på några hundra meter men insåg åter att det kördes för friskt. Men då kom följebilen från Skoda ikapp mig och jag fick draghjälp den återstående kilometern till pissepausen vid ”Carlssons hörna”. Jag låg där i fartsuget och kände mig proffsig tills jag kom på att det är förbjudet att gå på karavanen efter att ha blivit avhängd. Men en bil gör väl ingen karavan?

Efter kortpausen var det dags för Ållarydsvägen. Även där gick det fort. Så fort att jag släppte, den här gången för gott, i knäppan in till själva byn. Det lilla rycket där blev ett för mycket. Därifrån tog jag mitt eget tempo hem.

Även det gick bra även om motvinden som rådde på Osabyvägen var vresig. Jag försökte lura vinden genom att krypa ihop i tempobågen och låtsas att jag är liten. Vinden gick inte på den finten. Men jag hade så pass pigga ben att jag lade på någon slags spurt från Dänningelanda hela vägen förbi Torpa och vidare in i stan. Mitt snitt landade till slut på 38 km/h vilket får anses högt med tanke på att jag körde halva rundan själv och att den inkluderade körningen genom trafiken den sista biten. Vinden låg på 7 m/s i snitt med 12-14 m/s i byarna enligt SMHI.

Humöret var på topp vid återkomst till torget. Vilken bra träningsrunda det blev även om jag inte kunde hänga med där framme. Enda smolket i glädjebägaren var…ja, det faktum att jag nu måste slita av kassetten på mitt nya bakhjul och skicka iväg det för reparation. Det låter för j-a illa helt enkelt. Men det är lösbart! Det är bara ett limmat skydd över ett lager som lossnat. Men det knakar värre och värre och det låter som ett lager skall skära när som helst. Åt Schweiz med det!

/ J – cyklar vidare i fallande skymning