En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

På gång - vad händer här under april?

31 Mar 2015

Det är inte utan att man vill tro att våren är på gång. Men den tvekar uppenbarligen. Inte vet jag om det är för att det gör ont när knoppar brister men något är det som gör att den dröjer. Temperaturen håller sig några grader över nollan och regnskurarna har avlöst varandra i de här trakterna av världen de senaste dagarna. De har också varit uppblandade med tendenser till snö och vinden har varit byig och vresig. Inte direkt inbjudande är väl det dominerande intrycket.

Men skam den som ger sig. Jag och många andra tränar på. Inte så mycket på cykel som jag önskat men andra aktiviteter har det blivit. Cykelform är trevlig att komma i men allmänkondition och styrka har aldrig skadat och särskilt inte för mig som har ett antal krämpor och en galopperande vikt att ta hänsyn till. Dislocerade axlar och diskbråck i nacken sätter sina spår och kräver hänsyn. Nu mer än någonsin.

Och som min kära omgivning inte drar sig för att påpeka

 så jag inte tjugofem längre. Fan tro’t. 

Vad gäller bloggen kommer den nästkommande månaden bjuda på inslag med olika inriktning. Det kommer att skrivas lite om knivar, såväl i serien ”DPF – Den perfekta fickkniven” som ”Traditionella knivar” och ytterligare någon presentation utöver det. Så ni som tittar in här av det skälet kommer få er något till livs.

När det gäller träning så närmar det sig utvärdering av de tre första månaderna med styrketräning. Hur har det gått på den fronten egentligen? Är det någon poäng med att lyfta skrot? Frågorna hopar sig då jag närmade mig ämnet med viss skepticism. Min viktresa fortsätter vare sig jag vill det eller ej och om det kommer jag att plita några rader.

Det kommer förstås också att cyklas den kommande månaden. Först ut är landsvägscykling på och omkring Hallandsåsen – min egen lilla alp under påskhelgen och om det kommer någon form av rapport. Vardagscyklingen representeras av en utvärdering av pendlingsdäck som jag ägnar mig åt i samarbete med Bike Brothers och intrycken av dem kommer jag förstås att skriva om.

Sen har jag en ny Mtb-sadel som fortfarande inte är provad. Det skall rådas bot på!

Helgen den 17-19e april kommer dessutom LC ha kickstartsläger på hemmaplan där jag skall försöka delta i möjligaste mån. Det blir årspremiär för gruppcykling för min del. Strax därefter drar också de traditionsenliga måndagsturerna igång med start från stortorget.

Det cyklas ute i den stora världen också. Dels haglar vårklassikerna så här års och dels är det en del rekordförsök på gång när det gäller ultracykling. Rörande det ämnade jag också sätta något på pränt.

Samanfattningsvis kan väl sägas att det rör på sig och om det skall det skrivas!

/ J – stretchar tangenbordsfingrar

Det är inte utan att man vill tro att våren är på gång. Men den tvekar uppenbarligen. Inte vet jag om det är för att det gör ont när knoppar brister men något är det som gör att den dröjer. Temperaturen håller sig några grader över nollan och regnskurarna har avlöst varandra i de här trakterna av världen de senaste dagarna. De har också varit uppblandade med tendenser till snö och vinden har varit byig och vresig. Inte direkt inbjudande är väl det dominerande intrycket.

Men skam den som ger sig. Jag och många andra tränar på. Inte så mycket på cykel som jag önskat men andra aktiviteter har det blivit. Cykelform är trevlig att komma i men allmänkondition och styrka har aldrig skadat och särskilt inte för mig som har ett antal krämpor och en galopperande vikt att ta hänsyn till. Dislocerade axlar och diskbråck i nacken sätter sina spår och kräver hänsyn. Nu mer än någonsin.

Och som min kära omgivning inte drar sig för att påpeka

 så jag inte tjugofem längre. Fan tro’t. 

Vad gäller bloggen kommer den nästkommande månaden bjuda på inslag med olika inriktning. Det kommer att skrivas lite om knivar, såväl i serien ”DPF – Den perfekta fickkniven” som ”Traditionella knivar” och ytterligare någon presentation utöver det. Så ni som tittar in här av det skälet kommer få er något till livs.

När det gäller träning så närmar det sig utvärdering av de tre första månaderna med styrketräning. Hur har det gått på den fronten egentligen? Är det någon poäng med att lyfta skrot? Frågorna hopar sig då jag närmade mig ämnet med viss skepticism. Min viktresa fortsätter vare sig jag vill det eller ej och om det kommer jag att plita några rader.

Det kommer förstås också att cyklas den kommande månaden. Först ut är landsvägscykling på och omkring Hallandsåsen – min egen lilla alp under påskhelgen och om det kommer någon form av rapport. Vardagscyklingen representeras av en utvärdering av pendlingsdäck som jag ägnar mig åt i samarbete med Bike Brothers och intrycken av dem kommer jag förstås att skriva om.

Sen har jag en ny Mtb-sadel som fortfarande inte är provad. Det skall rådas bot på!

Helgen den 17-19e april kommer dessutom LC ha kickstartsläger på hemmaplan där jag skall försöka delta i möjligaste mån. Det blir årspremiär för gruppcykling för min del. Strax därefter drar också de traditionsenliga måndagsturerna igång med start från stortorget.

Det cyklas ute i den stora världen också. Dels haglar vårklassikerna så här års och dels är det en del rekordförsök på gång när det gäller ultracykling. Rörande det ämnade jag också sätta något på pränt.

Samanfattningsvis kan väl sägas att det rör på sig och om det skall det skrivas!

/ J – stretchar tangenbordsfingrar

Teori kontra praktik - hur träningsveckan egentligen blev

29 Mar 2015

Som den uppmärksamme läsaren redan konstaterat sprack min stolta veckoplanering redan på pass ett. Istället för två till tre timmars cykling blev det närmare fyra timmar. Distans istället för medeldistans. Men skall saker gå åt skogen så är det lika bra att de gör det med besked samt omgående så de kan rättas till.

Andra passet skulle enligt samma metodiska upplägg innebära ”långa intervaller”. Så blev det inte heller. Ett väder som inte alls bjöd på vindstilla och sju, åtta grader med solglimtar som tidigare förutspåtts. Istället var det byvind, två grader över nollan och ett iskallt duggregn med bitvis inslag av snö som var aktuellt. Det havererade effektivt alla tankar på att köra någon form av intervall eller ens fort. Med de yttre förutsättningarna och det klädval det medför samt halvsura ben från igår ställde jag om planen till att bara cykla. Det blev tre och halv mil småcykling istället. Gympasset som följde genomfördes dock enligt plan.

Skrotat schema
Skrotat schema

Torsdagens sejour på gymmet blev däremot inte bara precis som det var tänkt utan ett av de bättre passen jag kört överhuvudtaget. Kort uppvärmning och sen full fart.

Men fredagen – samma visa igen. Vädret, jodå det kunde väl övervinnas även om det bevisligen var skittrist och regnigt här i Växjö. Men vardagslogistiken talade mycket starkt för ytterligare en omgång på Idrottskliniken. Det här som skulle bli en cykelvecka!

Sen kan väl tilläggas att upplägget för övrigt var kört från början vilket jag kom på strax efter att jag postat det. Jag missade då att ta med i beräkningen att lördag var en synnerlig viktig dag för min del. En röd dag i min personliga kalender. Den innebar av högst naturliga skäl att det inte blev någon träning den dagen. Allra minst ett distanspass.

Men träning blev det trots allt. Även om jag inte lyckades skrapa ihop mer än 11 timmar och en liten kvart totalt.

/ J – mästerplaneraren

#cykligare #knivesandbikes

Som den uppmärksamme läsaren redan konstaterat sprack min stolta veckoplanering redan på pass ett. Istället för två till tre timmars cykling blev det närmare fyra timmar. Distans istället för medeldistans. Men skall saker gå åt skogen så är det lika bra att de gör det med besked samt omgående så de kan rättas till.

Andra passet skulle enligt samma metodiska upplägg innebära ”långa intervaller”. Så blev det inte heller. Ett väder som inte alls bjöd på vindstilla och sju, åtta grader med solglimtar som tidigare förutspåtts. Istället var det byvind, två grader över nollan och ett iskallt duggregn med bitvis inslag av snö som var aktuellt. Det havererade effektivt alla tankar på att köra någon form av intervall eller ens fort. Med de yttre förutsättningarna och det klädval det medför samt halvsura ben från igår ställde jag om planen till att bara cykla. Det blev tre och halv mil småcykling istället. Gympasset som följde genomfördes dock enligt plan.

Skrotat schema
Skrotat schema

Torsdagens sejour på gymmet blev däremot inte bara precis som det var tänkt utan ett av de bättre passen jag kört överhuvudtaget. Kort uppvärmning och sen full fart.

Men fredagen – samma visa igen. Vädret, jodå det kunde väl övervinnas även om det bevisligen var skittrist och regnigt här i Växjö. Men vardagslogistiken talade mycket starkt för ytterligare en omgång på Idrottskliniken. Det här som skulle bli en cykelvecka!

Sen kan väl tilläggas att upplägget för övrigt var kört från början vilket jag kom på strax efter att jag postat det. Jag missade då att ta med i beräkningen att lördag var en synnerlig viktig dag för min del. En röd dag i min personliga kalender. Den innebar av högst naturliga skäl att det inte blev någon träning den dagen. Allra minst ett distanspass.

Men träning blev det trots allt. Även om jag inte lyckades skrapa ihop mer än 11 timmar och en liten kvart totalt.

/ J – mästerplaneraren

#cykligare #knivesandbikes

Åtta halvtimmar - filosofiskt distanspass

26 Mar 2015

Enligt den högst rudimentära träningsplaneringen jag presenterade härförleden så innebar tisdagen att det skulle trampas ”semidistans” vilket i mitt fall innebär en tid på mellan två och tre timmar.

Nu blev det inte så. Vilket i och för sig är vanligt när det gäller mig. Planer är till för att modifieras. Det blev längre i det här fallet. Orsaken var enkel. Vädret var fint, tiden fanns och benen satt där och pendlade på. När man bor på de här breddgraderna gäller det att passa på så här års när vädret är med på noterna.

Inledningen på rundan var densamma som måndagsturens sträckning ut ur staden via Högstorp och vidare mot Hemmesjö. Sen bar slingan söderut ned mot Åsnen.

Av någon anledning har jag börjat dela in mina något längre turer i halvtimmar. Planen var som sagt sex halvtimmar. Första trettio minuterna är uppvärmning och först därefter kan jag uttala mig om hur benen känns. Åldern börjar ta ut sin tribut, kroppen tarvar uppvärmning.  Efter andra halvtimmen är man igång och tredje innebär halvtid.

Livets vägskäl
Livets vägskäl

Det är något symboliskt över halvtider. Mitten av någonting. I det här fallet inträffade det dessutom vid ett vägskäl vilket knappast förtog symboliken. Jag är mitt i livet, mitt i rundan och för att förstärka bilden av något mytiskt fick jag strax innan sällskap av två mäktiga havsörnar som cirklade i fjärran.

Örnar över Åsnen. 

Skulle jag vika av eller fortsätta i samma riktning jag börjat? En praktiskt såväl som filosofiskt spörsmål. Jag tycker nog att jag är på rätt väg så jag återupptog min färd dit näsan pekade efter att ha inmundigat en prosaisk banan.

Solen sken även om det var tämligen svalt och jag färdades vidare genom livet uppdelat i halvtimmar och mot Alvesta via Torne, Huseby, Lästad och Blädinge. Därefter vek jag av hemåt förbi Gemla.

Datorn summerade 111 kilometer efter ungefär tre och fyrtiofem eller så. Nöjd med det och livet som det artar sig.

/ J – livscyklar

#cykligare #knivesandbikes

Enligt den högst rudimentära träningsplaneringen jag presenterade härförleden så innebar tisdagen att det skulle trampas ”semidistans” vilket i mitt fall innebär en tid på mellan två och tre timmar.

Nu blev det inte så. Vilket i och för sig är vanligt när det gäller mig. Planer är till för att modifieras. Det blev längre i det här fallet. Orsaken var enkel. Vädret var fint, tiden fanns och benen satt där och pendlade på. När man bor på de här breddgraderna gäller det att passa på så här års när vädret är med på noterna.

Inledningen på rundan var densamma som måndagsturens sträckning ut ur staden via Högstorp och vidare mot Hemmesjö. Sen bar slingan söderut ned mot Åsnen.

Av någon anledning har jag börjat dela in mina något längre turer i halvtimmar. Planen var som sagt sex halvtimmar. Första trettio minuterna är uppvärmning och först därefter kan jag uttala mig om hur benen känns. Åldern börjar ta ut sin tribut, kroppen tarvar uppvärmning.  Efter andra halvtimmen är man igång och tredje innebär halvtid.

Livets vägskäl
Livets vägskäl

Det är något symboliskt över halvtider. Mitten av någonting. I det här fallet inträffade det dessutom vid ett vägskäl vilket knappast förtog symboliken. Jag är mitt i livet, mitt i rundan och för att förstärka bilden av något mytiskt fick jag strax innan sällskap av två mäktiga havsörnar som cirklade i fjärran.

Örnar över Åsnen. 

Skulle jag vika av eller fortsätta i samma riktning jag börjat? En praktiskt såväl som filosofiskt spörsmål. Jag tycker nog att jag är på rätt väg så jag återupptog min färd dit näsan pekade efter att ha inmundigat en prosaisk banan.

Solen sken även om det var tämligen svalt och jag färdades vidare genom livet uppdelat i halvtimmar och mot Alvesta via Torne, Huseby, Lästad och Blädinge. Därefter vek jag av hemåt förbi Gemla.

Datorn summerade 111 kilometer efter ungefär tre och fyrtiofem eller så. Nöjd med det och livet som det artar sig.

/ J – livscyklar

#cykligare #knivesandbikes

120 000g – n1 - viktresa, del 2

20 Mar 2015

Den avgörande stunden närmar sig med stormsteg. Den då jag skall gå i närkamp med vågen. Nu är den knappast allenarådande när det gäller att mäta träningsframgångar. Det är till och med så att den spelar en ytterst tillbakadragen roll i sammanhanget. Jag har till exempel inte vägt mig sedan 1a februari.

Det våras för vågen
Det våras för vågen

Istället ser jag naturligtvis främst till känsla när jag rör på mig, hur mycket roligare det blivit och möjligen om det går fortare att springa och cykla och om jag kan förflytta mer skrot på gymmet utan att ta i mer. De faktorerna är väsentligt bättre mått på hur träningen fortskrider.

Men det går inte att blunda för att om man väger mer än tresiffrigt är den absoluta vikten också av intresse. Det gäller definitivt om man skall cykla och särskilt om den vikten skall förflyttas uppför en backe eller framföras på en stig. Många av de jag kommer att cykla tillsammans med väger lite mer än hälften än jag själv. Jag är alltså två cyklister. 

Därför är det snart dags att väga sig. Det känns dock som en domedag. Det vore sympatiskt om vågen kunde visa en smula medkänsla och åtminstone antyda att vi är några färre som kliver upp den numera.

Och jag anser fortfarande att det vore intressant med viktklasser i cykling. Jag skulle vara livsfarlig i tungvikt!

/ J – från supertungviktare mot tungvikt

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Den avgörande stunden närmar sig med stormsteg. Den då jag skall gå i närkamp med vågen. Nu är den knappast allenarådande när det gäller att mäta träningsframgångar. Det är till och med så att den spelar en ytterst tillbakadragen roll i sammanhanget. Jag har till exempel inte vägt mig sedan 1a februari.

Det våras för vågen
Det våras för vågen

Istället ser jag naturligtvis främst till känsla när jag rör på mig, hur mycket roligare det blivit och möjligen om det går fortare att springa och cykla och om jag kan förflytta mer skrot på gymmet utan att ta i mer. De faktorerna är väsentligt bättre mått på hur träningen fortskrider.

Men det går inte att blunda för att om man väger mer än tresiffrigt är den absoluta vikten också av intresse. Det gäller definitivt om man skall cykla och särskilt om den vikten skall förflyttas uppför en backe eller framföras på en stig. Många av de jag kommer att cykla tillsammans med väger lite mer än hälften än jag själv. Jag är alltså två cyklister. 

Därför är det snart dags att väga sig. Det känns dock som en domedag. Det vore sympatiskt om vågen kunde visa en smula medkänsla och åtminstone antyda att vi är några färre som kliver upp den numera.

Och jag anser fortfarande att det vore intressant med viktklasser i cykling. Jag skulle vara livsfarlig i tungvikt!

/ J – från supertungviktare mot tungvikt

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Jag – en clown? - funderar på ny yrkeskarriär

17 Mar 2015

Det är bra om man kan hålla sin omgivning på gott humör. Ibland sker det ofrivilligt och det är väl då det blir roligast. Sen är slapstickhumor ganska kul. Om man inte slår sig alltför illa vill säga. Jag verkar inte vara helt oäven på området om jag får säga det själv.

Häromdagen var jag och fikade med en god vän och passade på att öva mina talanger. Allt gick väl bra fram till dess att jag skulle gå och hämta påtår. Vi satt en trappa upp på det anrika konditoriet Askelyckan och jag begav mig en trappa ned för att fylla på innehåll i de två muggarna.

Kaffeblå är ingen gångbar färg
Kaffeblå är ingen gångbar färg

Allt hade troligen förlöpt väl om det inte vore för den olyckliga kombinationen av en gammal smal trappa med små trappsteg och mina clownskor. Eller nja, det är det väl inte clownskor per se men det är ett par Converse som är något nummer för stora och därmed långa. Behöll dem för att de är orange och fina!

Därför bar det sig inte bättre än att jag när jag nådde det överst trappsteget på något vis fastnade med mina snabelskor och stöp handlöst framåt på magen. Under luftfärden flög halva innehållet i de två kaffemuggarna ut i en vid både och hamnade på golvet och jag i en hög ovanpå. På något mirakulöst sätt lyckades jag behålla greppet om båda kopparna och undvika att ha sönder dem eller tippa ut resten av innehållet.

Kaffet på golvet torkade jag dessvärre upp med min tröja eftersom jag låg och krälade på det. Jag fick en rejäl smäll och det smärtade i knät och en armbåge ett tag men jag är tämligen robust byggd så sådant bekommer mig sällan. Mest var det stoltheten som fick sig en törn. Den ömmade rejält efteråt!

Den stackars servitrisen som blev vittne till episoden undrade hur det gick. Jotack, sade jag. Sen noterade jag att hon inte behövde torka upp på golvet efter mig eftersom jag redan stått för den detaljen.

Tyvärr var det en tröja jag tyckte mycket om som fick agera skurtrasa. Den har den filosofiska texten ”Born to Cycle (Forced to work)” tryckt på bröstet.

Ljusblått och kaffe går inte ihop märkte jag. Inte ens ”rosa” biter på det kan jag låta meddela.

Efteråt tyckte min käraste att jag luktade kaffe. Eller så använde hon ordet ”stank” jag minns inte riktigt.

/ J – utför kaffestunt

Det är bra om man kan hålla sin omgivning på gott humör. Ibland sker det ofrivilligt och det är väl då det blir roligast. Sen är slapstickhumor ganska kul. Om man inte slår sig alltför illa vill säga. Jag verkar inte vara helt oäven på området om jag får säga det själv.

Häromdagen var jag och fikade med en god vän och passade på att öva mina talanger. Allt gick väl bra fram till dess att jag skulle gå och hämta påtår. Vi satt en trappa upp på det anrika konditoriet Askelyckan och jag begav mig en trappa ned för att fylla på innehåll i de två muggarna.

Kaffeblå är ingen gångbar färg
Kaffeblå är ingen gångbar färg

Allt hade troligen förlöpt väl om det inte vore för den olyckliga kombinationen av en gammal smal trappa med små trappsteg och mina clownskor. Eller nja, det är det väl inte clownskor per se men det är ett par Converse som är något nummer för stora och därmed långa. Behöll dem för att de är orange och fina!

Därför bar det sig inte bättre än att jag när jag nådde det överst trappsteget på något vis fastnade med mina snabelskor och stöp handlöst framåt på magen. Under luftfärden flög halva innehållet i de två kaffemuggarna ut i en vid både och hamnade på golvet och jag i en hög ovanpå. På något mirakulöst sätt lyckades jag behålla greppet om båda kopparna och undvika att ha sönder dem eller tippa ut resten av innehållet.

Kaffet på golvet torkade jag dessvärre upp med min tröja eftersom jag låg och krälade på det. Jag fick en rejäl smäll och det smärtade i knät och en armbåge ett tag men jag är tämligen robust byggd så sådant bekommer mig sällan. Mest var det stoltheten som fick sig en törn. Den ömmade rejält efteråt!

Den stackars servitrisen som blev vittne till episoden undrade hur det gick. Jotack, sade jag. Sen noterade jag att hon inte behövde torka upp på golvet efter mig eftersom jag redan stått för den detaljen.

Tyvärr var det en tröja jag tyckte mycket om som fick agera skurtrasa. Den har den filosofiska texten ”Born to Cycle (Forced to work)” tryckt på bröstet.

Ljusblått och kaffe går inte ihop märkte jag. Inte ens ”rosa” biter på det kan jag låta meddela.

Efteråt tyckte min käraste att jag luktade kaffe. Eller så använde hon ordet ”stank” jag minns inte riktigt.

/ J – utför kaffestunt

Projekt päron - nu kör vi så det ryker!

16 Mar 2015

Nytt personligt ”rekord” har det blivit igen på min inofficiella eller kanske härmed högst officiella förbränningstimme på löpbandet. Nu lyder det på 1122 kalorier. Kan bli intressant det här. Sen kan kanske påpekas att det bara är uppvärmning det handlar om. Det följs alltid av en eller par timmar skrotlyftande.

Jag har även gjort markanta ökningar i de vikter jag hanterar i de sammanhangen. Det är inget egensyfte i sig men blir ändå någon form av kvitto på att det går åt rätt håll. Det hela är terra inkognita för mig annars. Jag och gym är inte alltid helt kompatibla. Nämn inte ens orden gruppträning eller framförallt ”cirkelträning” för då går jag igång och blir smått aggressiv. Andra måhända blir eggade när det står någon idiot och skriker åt en i sann ”drillsergeantanda” när man tränar. Jag blir mest arg och funderar på att kröka en skivstång över huvudet på vederbörande. Sade jag att jag hatade lumpen?

Päron är också en form
Päron är också en form

Annars är min plan att träna mer extremt i år. Inte enbart i ordalydelsen ”hårdare” utan faktiskt även lugnare. Tyngre pass än någonsin varvat med lugnare turer är grundplanen. För stunden ligger fokus på att bygga upp volym. Mer träning helt enkelt. Kvalitet är bra men en dos kvantitet är inte heller att förakta.

I den andan har jag nu börjat med återhämtningsträning och stretch istället för att vila helt passivt. Vilodagarna helt utan träning skall bli färre. Projektet att få ordning på den här fysiska ruinen kommer att ta mycket tid i anspråk har jag noterat. Det tar tid att vända på ett päron. Då går det inte att slösa bort tiden.

För stunden befinner jag mig i en uppbyggnadsfas. Eftersom jag började från i princip noll träning i vintras och den högsta vikten någonsin så ägnades januari åt att komma igång igen. Det gick bra. Februari gick sen ut på att härda kroppen så jag kunde börja med styrketräning på riktigt och samtidigt föra in lite konditionsträning i mindre doser på varje gympass.

Nu har jag även introducerat cykel på schemat och planen är att nu under mars komma igång så mycket med trampandet att jag kan börja köra mer under april för att sedan öka volymen särskilt under maj. Jag tänkte även se om knän och benhinnor håller för lite löpning utomhus förutom mina övningar på löpband.

Det var de närmaste generella riktlinjerna. Sen brukar jag göra en liten översikt vecka för vecka hur träningen skall organiseras. Den influeras förstås rätt kraftigt av det övriga livet och får samköras med vardagslogistik och allt vad som därtill hör.

Hur gör alla ni andra för att komma igång, i form eller bara ut ur träsket?

Det är hög tid att försöka vända päronen rätt!

/ J – bloggpäron

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Nytt personligt ”rekord” har det blivit igen på min inofficiella eller kanske härmed högst officiella förbränningstimme på löpbandet. Nu lyder det på 1122 kalorier. Kan bli intressant det här. Sen kan kanske påpekas att det bara är uppvärmning det handlar om. Det följs alltid av en eller par timmar skrotlyftande.

Jag har även gjort markanta ökningar i de vikter jag hanterar i de sammanhangen. Det är inget egensyfte i sig men blir ändå någon form av kvitto på att det går åt rätt håll. Det hela är terra inkognita för mig annars. Jag och gym är inte alltid helt kompatibla. Nämn inte ens orden gruppträning eller framförallt ”cirkelträning” för då går jag igång och blir smått aggressiv. Andra måhända blir eggade när det står någon idiot och skriker åt en i sann ”drillsergeantanda” när man tränar. Jag blir mest arg och funderar på att kröka en skivstång över huvudet på vederbörande. Sade jag att jag hatade lumpen?

Päron är också en form
Päron är också en form

Annars är min plan att träna mer extremt i år. Inte enbart i ordalydelsen ”hårdare” utan faktiskt även lugnare. Tyngre pass än någonsin varvat med lugnare turer är grundplanen. För stunden ligger fokus på att bygga upp volym. Mer träning helt enkelt. Kvalitet är bra men en dos kvantitet är inte heller att förakta.

I den andan har jag nu börjat med återhämtningsträning och stretch istället för att vila helt passivt. Vilodagarna helt utan träning skall bli färre. Projektet att få ordning på den här fysiska ruinen kommer att ta mycket tid i anspråk har jag noterat. Det tar tid att vända på ett päron. Då går det inte att slösa bort tiden.

För stunden befinner jag mig i en uppbyggnadsfas. Eftersom jag började från i princip noll träning i vintras och den högsta vikten någonsin så ägnades januari åt att komma igång igen. Det gick bra. Februari gick sen ut på att härda kroppen så jag kunde börja med styrketräning på riktigt och samtidigt föra in lite konditionsträning i mindre doser på varje gympass.

Nu har jag även introducerat cykel på schemat och planen är att nu under mars komma igång så mycket med trampandet att jag kan börja köra mer under april för att sedan öka volymen särskilt under maj. Jag tänkte även se om knän och benhinnor håller för lite löpning utomhus förutom mina övningar på löpband.

Det var de närmaste generella riktlinjerna. Sen brukar jag göra en liten översikt vecka för vecka hur träningen skall organiseras. Den influeras förstås rätt kraftigt av det övriga livet och får samköras med vardagslogistik och allt vad som därtill hör.

Hur gör alla ni andra för att komma igång, i form eller bara ut ur träsket?

Det är hög tid att försöka vända päronen rätt!

/ J – bloggpäron

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Det bidde inget rekord

16 Mar 2015

Något världsrekord blev det inte den här gången för Gustav Larsson i Manchester i helgen. Trots en heroisk insats och en optimistisk öppning så höll det inte hela vägen. De tio första varven gick det undan värre sen minskade farten rejält. Kraften fanns inte där helt enkelt. Gustav själv sade att han kände det redan efter fem minuter. Jag tror att det är mycket svårt att fortsätta på den extrema nivån efter att huvudet på så vis gett upp.

Fast tusan vet om han försöker igen även om han själv på Twitter lämnat en sådan öppning. Det är inte något man vill genomlida många gånger misstänker jag. Det kallas inte för ”den längsta timmen” för inte. Minuterna mellan 21-40 skall tydligen vara värst om jag förstått det rätt. De gör tydligen så ont att man inte glömmer dem alls. Det krävs en del smärta för att inte glömma minuter här i livet. Frågan är vilka som står nästa på tur att lida. Det finns kandidater men nu är det faktiskt också några som misslyckats.

Men på pluskontot står att det svenska rekordet inte bara putsades utan närmast massakrerades. Och än mer sympatiskt var att Gustav lyckades pressa sig över den smått magiska 50 000 metersgränsen. Det ser alltid bra ut. Det nya svenska rekordet lyder på 50.016 km.

Vad som gjorde mig en aning sur var det inte kunde följas live någonstans. Länken som jag hänvisade till här på bloggen visade sig inte fungera och jag hade via Cycling Plus fått reda på att man kunde följa det via brittiska Channel 4. Det stämde inte alls kan jag meddela trots att jag skaffade mig ett konto där och allt. Men tyvärr kan flera sändningar bara ses om man befinner sig i Storbrittanien. Det betyder bara att jag får massor av meningslösa reklammail från dem nu.

/ J – cyklar ofta en timma men aldrig så fort

#cykligare #knivesandbikes

Något världsrekord blev det inte den här gången för Gustav Larsson i Manchester i helgen. Trots en heroisk insats och en optimistisk öppning så höll det inte hela vägen. De tio första varven gick det undan värre sen minskade farten rejält. Kraften fanns inte där helt enkelt. Gustav själv sade att han kände det redan efter fem minuter. Jag tror att det är mycket svårt att fortsätta på den extrema nivån efter att huvudet på så vis gett upp.

Fast tusan vet om han försöker igen även om han själv på Twitter lämnat en sådan öppning. Det är inte något man vill genomlida många gånger misstänker jag. Det kallas inte för ”den längsta timmen” för inte. Minuterna mellan 21-40 skall tydligen vara värst om jag förstått det rätt. De gör tydligen så ont att man inte glömmer dem alls. Det krävs en del smärta för att inte glömma minuter här i livet. Frågan är vilka som står nästa på tur att lida. Det finns kandidater men nu är det faktiskt också några som misslyckats.

Men på pluskontot står att det svenska rekordet inte bara putsades utan närmast massakrerades. Och än mer sympatiskt var att Gustav lyckades pressa sig över den smått magiska 50 000 metersgränsen. Det ser alltid bra ut. Det nya svenska rekordet lyder på 50.016 km.

Vad som gjorde mig en aning sur var det inte kunde följas live någonstans. Länken som jag hänvisade till här på bloggen visade sig inte fungera och jag hade via Cycling Plus fått reda på att man kunde följa det via brittiska Channel 4. Det stämde inte alls kan jag meddela trots att jag skaffade mig ett konto där och allt. Men tyvärr kan flera sändningar bara ses om man befinner sig i Storbrittanien. Det betyder bara att jag får massor av meningslösa reklammail från dem nu.

/ J – cyklar ofta en timma men aldrig så fort

#cykligare #knivesandbikes

Den längsta timmen - Svensk attack på världsrekordet!

13 Mar 2015

Det är inte annat än att hjärtat klappar lite extra när vår egen Gustaf Larsson skall ge sig på det rådande timrekordet i helgen. Förutom att han råkar vara svensk så är han från trakten. Gemla ligger trots allt bara någon mil från Växjö och då är det lätt att bli lokalpatriotisk.

Vad tror jag om hans chanser då? Tja, jag känner förstås inte till Gustavs dagsform men det är tidigt på säsongen och benen hade nog varit starkare lite längre fram. Rohan Dennis nuvarande rekord på 52,461 kilometer är nog inte omöjligt att slå men det lär bli svårt tror jag.

Gustav skall försöka sig på "den längsta timmen". Foto: Tim de Waale
Gustav skall försöka sig på ”den längsta timmen”. Foto: Tim de Waale

Svenskt rekord lär det bli i vilket fall som helst då det nuvarande lyder på lite över 45 kilometer och hålls av Pär Edgren sedan slutet av nittiotalet.

Men i vassen lurar de stora kanonerna. Så det gäller att passa på och det är väl det Gustaf gör helt enkelt. Den gode Sir Bradley Wiggins har deklarerat att han först satsar på att vinna Paris-Roubaix om några veckor och sedan ämnar slå timrekordet. Med tanke på hur hans ben ser ut nu i Paris-Nice är det svårt att inte tro honom. Han har uppenbarligen lagt på sig några kilo muskler för att bli starkare på bekostnad av klätterförmåga.

Wiggins i en ovalig roll, här under Paris-Nice. Foto: Cycling Weekly
Wiggins i en ovalig roll, här under Paris-Nice. Foto: Cycling Weekly

Sen är frågan om och i så fall när cyklister som Cancellara och Martin har tänkt ge sig in i leken. De har tidigare sagt att 2015 är året då det skall ske. Först då får vi se vad rekorden satta under det nya regelverket är värda.

Här några ord från Gustaf själv citerade i Velo inför stundande smärtstund. Försöket kan för övrigt följas här!

Men i vilket fall – heja Gustav! Inspirerad skall jag ut och trampa om en några timmar. Inte så dumt med en ledig eftermiddag när solen strålar.

/ J- supporter

Det är inte annat än att hjärtat klappar lite extra när vår egen Gustaf Larsson skall ge sig på det rådande timrekordet i helgen. Förutom att han råkar vara svensk så är han från trakten. Gemla ligger trots allt bara någon mil från Växjö och då är det lätt att bli lokalpatriotisk.

Vad tror jag om hans chanser då? Tja, jag känner förstås inte till Gustavs dagsform men det är tidigt på säsongen och benen hade nog varit starkare lite längre fram. Rohan Dennis nuvarande rekord på 52,461 kilometer är nog inte omöjligt att slå men det lär bli svårt tror jag.

Gustav skall försöka sig på "den längsta timmen". Foto: Tim de Waale
Gustav skall försöka sig på ”den längsta timmen”. Foto: Tim de Waale

Svenskt rekord lär det bli i vilket fall som helst då det nuvarande lyder på lite över 45 kilometer och hålls av Pär Edgren sedan slutet av nittiotalet.

Men i vassen lurar de stora kanonerna. Så det gäller att passa på och det är väl det Gustaf gör helt enkelt. Den gode Sir Bradley Wiggins har deklarerat att han först satsar på att vinna Paris-Roubaix om några veckor och sedan ämnar slå timrekordet. Med tanke på hur hans ben ser ut nu i Paris-Nice är det svårt att inte tro honom. Han har uppenbarligen lagt på sig några kilo muskler för att bli starkare på bekostnad av klätterförmåga.

Wiggins i en ovalig roll, här under Paris-Nice. Foto: Cycling Weekly
Wiggins i en ovalig roll, här under Paris-Nice. Foto: Cycling Weekly

Sen är frågan om och i så fall när cyklister som Cancellara och Martin har tänkt ge sig in i leken. De har tidigare sagt att 2015 är året då det skall ske. Först då får vi se vad rekorden satta under det nya regelverket är värda.

Här några ord från Gustaf själv citerade i Velo inför stundande smärtstund. Försöket kan för övrigt följas här!

Men i vilket fall – heja Gustav! Inspirerad skall jag ut och trampa om en några timmar. Inte så dumt med en ledig eftermiddag när solen strålar.

/ J- supporter

Getingfri! -hyposensibiliseringen är klar

12 Mar 2015

Det kändes nästan lite vemodigt när jag lämnade det landstingsglättiga väntrummet med sina offentliga möbler för sista gången. I fem år har jag regelbundet tillbringat tid där var sjätte vecka. Ibland oftare än så.

Allt för att slippa dö fler gånger. En och halv gång får räcka. Insekter och bilar har varit de vanligaste orsakerna för mig att tulla på mina nio liv. Nu får jag leta efter andra hot.

Det börjar bli ont om liv
Det börjar bli ont om liv 

Getingar är inte att leka med för allergiker som jag. Märkligt det där, jag tål allt mig veterligt utom de små svartgulrandiga jävlarna. Kanske därför jag inte gillar AIK heller. Eller för att jag inte gillar fotboll, det kan spekuleras i.

Men nu är jag äntligen fri! I den meningen att jag inte behöver rycka till varje gång jag hör ett intensivt surrande när jag ute och trampar i skogen. Vare sig jag eller mina närmaste har alltid varit helt trygga med att mig harvande bakom stock och sten och över sommarängar med de flygande sexbenta mördarmaskinerna vakande i luften likt biologiska drönare.

Nej tack, jag kör!
Nej tack, jag kör!

Första och sista gången jag tog sprutan på morgonen för övrigt. Annars har det varit en eftermiddagsaktivitet. Lär bli en sömnig dag. Dosen motsvarar 20-25 getingstick på en gång så den tar lite på kroppen. Därför får man inte ägna sig åt någon fysisk aktivitet samma dag. Det var därför jag igår lite kryptiskt skrev att det blev påtvingad vila.

Sommarn här kommer jag!

/ J – tagit sig en geting

Det kändes nästan lite vemodigt när jag lämnade det landstingsglättiga väntrummet med sina offentliga möbler för sista gången. I fem år har jag regelbundet tillbringat tid där var sjätte vecka. Ibland oftare än så.

Allt för att slippa dö fler gånger. En och halv gång får räcka. Insekter och bilar har varit de vanligaste orsakerna för mig att tulla på mina nio liv. Nu får jag leta efter andra hot.

Det börjar bli ont om liv
Det börjar bli ont om liv 

Getingar är inte att leka med för allergiker som jag. Märkligt det där, jag tål allt mig veterligt utom de små svartgulrandiga jävlarna. Kanske därför jag inte gillar AIK heller. Eller för att jag inte gillar fotboll, det kan spekuleras i.

Men nu är jag äntligen fri! I den meningen att jag inte behöver rycka till varje gång jag hör ett intensivt surrande när jag ute och trampar i skogen. Vare sig jag eller mina närmaste har alltid varit helt trygga med att mig harvande bakom stock och sten och över sommarängar med de flygande sexbenta mördarmaskinerna vakande i luften likt biologiska drönare.

Nej tack, jag kör!
Nej tack, jag kör!

Första och sista gången jag tog sprutan på morgonen för övrigt. Annars har det varit en eftermiddagsaktivitet. Lär bli en sömnig dag. Dosen motsvarar 20-25 getingstick på en gång så den tar lite på kroppen. Därför får man inte ägna sig åt någon fysisk aktivitet samma dag. Det var därför jag igår lite kryptiskt skrev att det blev påtvingad vila.

Sommarn här kommer jag!

/ J – tagit sig en geting

Grundträning - kära träningsdagbok...

11 Mar 2015

Idag var en ytterst bra träningsdag!

När man försöker komma igång med cykel igen är det ett visst antal turer och en hög med kilometer som måste avverkas på ett eller annat sätt. Jag är nu inne i en sådan fas. Styrketräningen går bra, löpbandet likaså men det bättrar inte på timmarna i sadeln. Det tänkte jag råda bot på nu. Därför blev det både ett pass på cykeln, ett på löpbandet och ett i gymmet idag. Summering: tre timmar och fyrtiofem minuter träning. Bitvis mycket hård.

Under dagens cykeltur kom jag osökt att tänka på en strof ur Ted Ströms Vintersaga ”/../ och från havet blåser en isande, gråkall vind” som jag sen inte kunde få ur huvudet.

Årets första kylslagna bild av Kronoberg
Årets första kylslagna bild av Kronoberg

Nu cyklade jag förvisso inte i närheten av havet dessvärre. Skall man nu frysa som en hund så kan man ju åtminstone få lite utsikt. Det jag kunde avnjuta i den vägen var väl ”Helgahavet”. Men därifrån blåsten en bitande nordan och det var bara någon enstaka plusgrad i luften. Råkallt med andra ord och det kändes. Jag är notoriskt dålig på att cykla i kyla även med hyfsade kläder. Man kan tycka att jag med min stoppning borde vara väl lämpad för kallt klimat men så är inte fallet. Jag har inget emot att det drar upp emot trettio plus istället.

Som tur var skulle det ändå inte hållas någon fart idag var det tänkt utan mer åt förbränningshållet. Det var bra för någon puls gick inte att få upp. De kalla musklerna gav upp långt innan systemet ville gå igång. Kylan åt upp farten!

Världen tedde sig något soligare i förrgår. Trummen i vårsol
Världen tedde sig något soligare i förrgår. Trummen i vårsol

Jag kör efter pulsklocka så här i början. Det mest deprimerande är väl att den hela tiden säger åt mig att ta det lugnare. Så det gjorde jag, så till den milda grad att jag höll på att bli omcyklad av två tonårstjejer som skjutsade varandra på en damcykel pratandes i mobil. Eller jag kanske överdriver något men inte mycket. Men cyklat blev det och ytterligare två timmar velocipedrytteri kan noteras i min träningsdagbok.

Där kan också plitas in 45 min intervallträning på löpband samt en timma ”Starke Adolf”-pass vilket innebär tunga vikter med få repetitioner idag. Höjde vikterna rejält på ett par övningar samt maxade ut viktmagasinen på benpressmaskinerna. Börjar bli starkare uppenbarligen.

Imorgon påtvingad vila. Återkommer om det. Synes!

/ J – tillbaks i sadeln

#cykligare #knivesandbikes 

Idag var en ytterst bra träningsdag!

När man försöker komma igång med cykel igen är det ett visst antal turer och en hög med kilometer som måste avverkas på ett eller annat sätt. Jag är nu inne i en sådan fas. Styrketräningen går bra, löpbandet likaså men det bättrar inte på timmarna i sadeln. Det tänkte jag råda bot på nu. Därför blev det både ett pass på cykeln, ett på löpbandet och ett i gymmet idag. Summering: tre timmar och fyrtiofem minuter träning. Bitvis mycket hård.

Under dagens cykeltur kom jag osökt att tänka på en strof ur Ted Ströms Vintersaga ”/../ och från havet blåser en isande, gråkall vind” som jag sen inte kunde få ur huvudet.

Årets första kylslagna bild av Kronoberg
Årets första kylslagna bild av Kronoberg

Nu cyklade jag förvisso inte i närheten av havet dessvärre. Skall man nu frysa som en hund så kan man ju åtminstone få lite utsikt. Det jag kunde avnjuta i den vägen var väl ”Helgahavet”. Men därifrån blåsten en bitande nordan och det var bara någon enstaka plusgrad i luften. Råkallt med andra ord och det kändes. Jag är notoriskt dålig på att cykla i kyla även med hyfsade kläder. Man kan tycka att jag med min stoppning borde vara väl lämpad för kallt klimat men så är inte fallet. Jag har inget emot att det drar upp emot trettio plus istället.

Som tur var skulle det ändå inte hållas någon fart idag var det tänkt utan mer åt förbränningshållet. Det var bra för någon puls gick inte att få upp. De kalla musklerna gav upp långt innan systemet ville gå igång. Kylan åt upp farten!

Världen tedde sig något soligare i förrgår. Trummen i vårsol
Världen tedde sig något soligare i förrgår. Trummen i vårsol

Jag kör efter pulsklocka så här i början. Det mest deprimerande är väl att den hela tiden säger åt mig att ta det lugnare. Så det gjorde jag, så till den milda grad att jag höll på att bli omcyklad av två tonårstjejer som skjutsade varandra på en damcykel pratandes i mobil. Eller jag kanske överdriver något men inte mycket. Men cyklat blev det och ytterligare två timmar velocipedrytteri kan noteras i min träningsdagbok.

Där kan också plitas in 45 min intervallträning på löpband samt en timma ”Starke Adolf”-pass vilket innebär tunga vikter med få repetitioner idag. Höjde vikterna rejält på ett par övningar samt maxade ut viktmagasinen på benpressmaskinerna. Börjar bli starkare uppenbarligen.

Imorgon påtvingad vila. Återkommer om det. Synes!

/ J – tillbaks i sadeln

#cykligare #knivesandbikes