En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Trafikinfarkt - en stad med cirkulationsproblem

29 Nov 2014

Förvisso är jag inte läkare men min diagnos lutar åt att Växjö lider av för tjockt blod och att stadens puls slår dubbelslag och snart behöver en omstart.

Växjö är en stad som växer och det avspeglar sig i trafiksituationen. Minnesgoda medborgare erinrar sig att för inte länge sedan var det heta debattämnet korsningen Linnégatan-Storgatan. Den var tillsammans med knuten vid Söderleden i princip de enda  stoppklossarna i trafiken vid rusning med mindre köer som följd.

Den tiden är sedan länge förbi och nu är det ofta tvärstopp längs hela Mörners väg. Detsamma gäller för cirkulationsplatserna vid Norremark och Fagrabäck och på flera andra ställen. Eftersom klokt folk i möjligaste mån försöker undvika rusningstid så har det kollektiva tänkandet dessvärre fått effekten att den tiden förlängts både på morgon och eftermiddag.

Fel riktning

Fler kommuninvånare betyder i förlängningen förstås fler bilar och likaledes har den tunga trafiken ökat här som annorstädes. En del av det problemet vill man bygga bort med Växjös egen variant på ”förbifart Stockholm” i och med ”södra länken” som skall förbinda rv23 och rv25 är det tänkt. Den planen ligger dock på is för tillfället i väntan på finansiering om man får tro Sveriges Radio. En trafikens Waran och en lösning som jag inte tror kommer att lösa allt i vilket fall som helst.

En annan del av problemet misstänker jag personligen har med hur staden växer att göra. ”Villastaden” gör i det här fallet skäl för namnet då nya bostadsområden ploppar upp som svampar ur marken. Många som bor där gillar uppenbarligen bilar och vill gärna ha både en och två suvar stående på uppfarten kan konstateras när man passerar.

Sen ligger i sakens natur eller snarare i naturen runt staden att det finns ett inbyggt utrymmesproblem i de här trakterna. Väg och sjö är två delar av stadens namn och det finns fog för det. Det gör att det blir trångt mellan alla vattenspeglar.

Stadens slogan ”Europas grönaste stad” förpliktigar. Att ständigt bygga nya bilvägar kan därför inte vara den enda lösningen på hur fler skall transporteras på ett effektivare vis. Kollektivtrafik är förstås en viktig del och sen var det betydelsen av det där fordonet jag brinner för: CYKLAR!

Men visst satsar Växjö på cykling. Nästan dubbelt så mycket som tidigare bedyrade kommunalrådet Bo Frank i en radioutfrågning innan valet. Vad han glömde att nämna är att i jämförelse med grannlänen Kalmar och Jönköping så ligger vi riktigt pyrt till då de satsar i runda slängar dubbelt så mycket. Allt är som sagt beroende av vad det jämförs med.

Hur grönt var nu Växjö?

Goda initiativ finns emellertid det skall inte förnekas. Det har till exempel inrättats en cykelreferens-grupp för att fånga upp åsikter och synpunkter på cykelinfrastrukturen.

Hela lösningen på trafikproblemen står förstås inte att finna i cykelpendling, det vore naivt att tro. Men cykeln kan bidra i betydligt högre grad än den gör idag.

Jag menar verkligen inte att alla människor behöver förvandlas till ”hardcore”-cykelpendlare som i ur och skur framför sitt fordon oavsett väglag och yttre omständigheter. Men om bara några fler övervägde att vid vacker väder – en klar höstdag, en ljummen vårdag i maj eller en strålande sommardag i juli ta cykeln till jobbet bara någon dag i veckan så skulle det bidra mycket.

Det förbättrar inte bara trafiksituationen utan även miljön och är bra för den egna plånboken. På köpet uppnås bättre hälsa och välmående. Som sagt det handlar inte om att spänna för slädhundarna i januari eller lasta tvåhjulingen full med ungar som hämtats på dagis i ösregn och sen veckohandla på det. Då är bilen utmärkt. Men bilisters vanor och tankemönster är djupt rotade.

Jag har nämligen själv prövat att föreslå just detta förfarande på en före detta arbetsplats. Blickarna och sedermera kommentarerna jag fick antydde att jag var från en annan planet alternativt från vettet. Vad var det för stolligheter? Cykla efter att man fyllt arton? Det är inte ett alternativ – det gör man inte på landet där episoden utspelade sig. Det är ytterst märkligt att jag lyckats överleva utan körkort tills för något år sedan. Det kan påpekas att det inte var några avstånd det handlade om utan en sträcka på under två kilometer.

Men tack och lov ser inte alla det så. Jag hörde nyligen att beräkningar säger att runt var femte transport i den här staden trots allt är en cykeltransport.

Jo cyklar är ett seriöst fordon och ett transportalternativ och inte bara en leksak för barn vilket länge har varit den förhärskande synen hos alltför många.

Jag har en kompis som också pendlar året om och han brukar skratta sig förbi köerna genom centrum på  morgnarna. Han konstaterade när vi talades vid sist att det högst handlar om en handfull dagar på året då det är riktigt besvärligt att pendla på grund av snö och halka men att det annars går utmärkt.

Själv hävdar jag väl att det är för att han liksom jag själv är härdad. Snöröjningen för cyklister lämnar en del övrigt att önska när det är aktuellt och det kan ibland vara rejält slirigt. Men ett oöverkomligt hinder är sällan väderleken vid de här breddgraderna.

Men en är det inte snö även om den hänger i luften så greppa styret och sikta mot framtiden.

/ J –  årentruntcykelpendlare

#cykligare #knivesandbikes

Förvisso är jag inte läkare men min diagnos lutar åt att Växjö lider av för tjockt blod och att stadens puls slår dubbelslag och snart behöver en omstart.

Växjö är en stad som växer och det avspeglar sig i trafiksituationen. Minnesgoda medborgare erinrar sig att för inte länge sedan var det heta debattämnet korsningen Linnégatan-Storgatan. Den var tillsammans med knuten vid Söderleden i princip de enda  stoppklossarna i trafiken vid rusning med mindre köer som följd.

Den tiden är sedan länge förbi och nu är det ofta tvärstopp längs hela Mörners väg. Detsamma gäller för cirkulationsplatserna vid Norremark och Fagrabäck och på flera andra ställen. Eftersom klokt folk i möjligaste mån försöker undvika rusningstid så har det kollektiva tänkandet dessvärre fått effekten att den tiden förlängts både på morgon och eftermiddag.

Fel riktning

Fler kommuninvånare betyder i förlängningen förstås fler bilar och likaledes har den tunga trafiken ökat här som annorstädes. En del av det problemet vill man bygga bort med Växjös egen variant på ”förbifart Stockholm” i och med ”södra länken” som skall förbinda rv23 och rv25 är det tänkt. Den planen ligger dock på is för tillfället i väntan på finansiering om man får tro Sveriges Radio. En trafikens Waran och en lösning som jag inte tror kommer att lösa allt i vilket fall som helst.

En annan del av problemet misstänker jag personligen har med hur staden växer att göra. ”Villastaden” gör i det här fallet skäl för namnet då nya bostadsområden ploppar upp som svampar ur marken. Många som bor där gillar uppenbarligen bilar och vill gärna ha både en och två suvar stående på uppfarten kan konstateras när man passerar.

Sen ligger i sakens natur eller snarare i naturen runt staden att det finns ett inbyggt utrymmesproblem i de här trakterna. Väg och sjö är två delar av stadens namn och det finns fog för det. Det gör att det blir trångt mellan alla vattenspeglar.

Stadens slogan ”Europas grönaste stad” förpliktigar. Att ständigt bygga nya bilvägar kan därför inte vara den enda lösningen på hur fler skall transporteras på ett effektivare vis. Kollektivtrafik är förstås en viktig del och sen var det betydelsen av det där fordonet jag brinner för: CYKLAR!

Men visst satsar Växjö på cykling. Nästan dubbelt så mycket som tidigare bedyrade kommunalrådet Bo Frank i en radioutfrågning innan valet. Vad han glömde att nämna är att i jämförelse med grannlänen Kalmar och Jönköping så ligger vi riktigt pyrt till då de satsar i runda slängar dubbelt så mycket. Allt är som sagt beroende av vad det jämförs med.

Hur grönt var nu Växjö?

Goda initiativ finns emellertid det skall inte förnekas. Det har till exempel inrättats en cykelreferens-grupp för att fånga upp åsikter och synpunkter på cykelinfrastrukturen.

Hela lösningen på trafikproblemen står förstås inte att finna i cykelpendling, det vore naivt att tro. Men cykeln kan bidra i betydligt högre grad än den gör idag.

Jag menar verkligen inte att alla människor behöver förvandlas till ”hardcore”-cykelpendlare som i ur och skur framför sitt fordon oavsett väglag och yttre omständigheter. Men om bara några fler övervägde att vid vacker väder – en klar höstdag, en ljummen vårdag i maj eller en strålande sommardag i juli ta cykeln till jobbet bara någon dag i veckan så skulle det bidra mycket.

Det förbättrar inte bara trafiksituationen utan även miljön och är bra för den egna plånboken. På köpet uppnås bättre hälsa och välmående. Som sagt det handlar inte om att spänna för slädhundarna i januari eller lasta tvåhjulingen full med ungar som hämtats på dagis i ösregn och sen veckohandla på det. Då är bilen utmärkt. Men bilisters vanor och tankemönster är djupt rotade.

Jag har nämligen själv prövat att föreslå just detta förfarande på en före detta arbetsplats. Blickarna och sedermera kommentarerna jag fick antydde att jag var från en annan planet alternativt från vettet. Vad var det för stolligheter? Cykla efter att man fyllt arton? Det är inte ett alternativ – det gör man inte på landet där episoden utspelade sig. Det är ytterst märkligt att jag lyckats överleva utan körkort tills för något år sedan. Det kan påpekas att det inte var några avstånd det handlade om utan en sträcka på under två kilometer.

Men tack och lov ser inte alla det så. Jag hörde nyligen att beräkningar säger att runt var femte transport i den här staden trots allt är en cykeltransport.

Jo cyklar är ett seriöst fordon och ett transportalternativ och inte bara en leksak för barn vilket länge har varit den förhärskande synen hos alltför många.

Jag har en kompis som också pendlar året om och han brukar skratta sig förbi köerna genom centrum på  morgnarna. Han konstaterade när vi talades vid sist att det högst handlar om en handfull dagar på året då det är riktigt besvärligt att pendla på grund av snö och halka men att det annars går utmärkt.

Själv hävdar jag väl att det är för att han liksom jag själv är härdad. Snöröjningen för cyklister lämnar en del övrigt att önska när det är aktuellt och det kan ibland vara rejält slirigt. Men ett oöverkomligt hinder är sällan väderleken vid de här breddgraderna.

Men en är det inte snö även om den hänger i luften så greppa styret och sikta mot framtiden.

/ J –  årentruntcykelpendlare

#cykligare #knivesandbikes

Motivation

23 Nov 2014

Söndag förmiddag bjöd på en arbetsdag med Lammhultcyklisterna inför 2015. Efter det mötet kan konstateras att klubben lever i högsta välmåga och att det inte saknas idéer och uppslag inför kommande säsong heller. Återstår att se hur många av dem som går att förverkliga. Men bra blir det!

Med tanke på att det alltid är sociala och trevliga tillställningar lyckades vi faktiskt få en hel del ventilerat och en del av det hamnade till och med på pränt.

De flesta frågeställningar på dylika möten är tämligen konkreta och rör saker som hur vi skall organisera oss och hur det görs bäst för att vi skall kunna göra mesta möjliga av det engagemang som finns. Men intressant är att bakom pragmatismen lurar alltid några stora frågor när det rör alla former av organisationer. Vad syftar verksamheten till och för vem finns den till? Det satt jag och tänkte på av och till.

Temat som återkommer i nästan alla möten vi har med Lammhultcyklisterna är att det skall vara roligt och tillfredsställande på olika plan. Det är liksom därför vi cyklar och därav devisen ”sveriges gladaste cykelklubb”. Det lyckas vi i allmänhet rätt bra med får nog tillstås.

För min del har det dock inte varit roligt på sista tiden. Inte alls faktiskt. Problemen har varit flera men framförallt ryggsmärtor har ställt till det. Det kan döda vilken lust som helst.

Men allt cykelsnack väckte suget. Det tre veckor långa ofrivilliga uppehållet fick ta slut nu bestämde jag hastigt och lustigt i bilen på väg hem.

Garderob inför kommande säsongs måndagsturer
Garderob inför kommande säsongs måndagsturer

 

Jag insåg med viss klarhet att det finns en säsong 2015 också fast den här inte är slut än. Eller jo det är den väl egentligen. I alla fall om man är ren solskenscyklist som jag. För skall man vara krass är det väl inte mer än någon månad till jul. Men jag lutar numera mer åt att vara en skenhelig solskenscyklist som tjuvtränar även i andra väderlekar. Förresten är de där lekarna inte så kul just nu. Mest en massa grått. Verkar som moder natur fått fel på paletten.

Som de som känner mig kan intyga är jag understundom en smula intensiv och när jag väl fått för mig något så brinner det i knutarna. Så väl hemma formligen flög en passande mängd cykelkläder på. Som en passus kan tilläggas att jag inte är förtjust i förhållandet 1:1 när det kommer till tid för påklädning/cykelvård kontra faktisk träning som det plägar göra så här års.

Stod i begrepp att lika raskt hoppa upp på cykeln för att bege mig åstad. Växjöruntrundan hade kommit på tal vid lunchen tidigare idag så den kändes högaktuell med sina fyra mil på blandat underlag. Därför siktade jag på hybriden. Men den hade ingen lust att leka alls. Helvete också!

Det ekringsmönstret känner jag inte igen -  inbakad fläta istället för trekors
Det ekringsmönstret känner jag inte igen – inbakad fläta istället för trekors

Vid smörjning av kedjan passade jag på att göra min sedvanliga snabbesiktning varpå ett ekerbrott upptäcktes på bakhjulet. Det är alltid trist men ännu tråkigare den här gången eftersom hjulet är relativt nybyggt och sannerligen inte särskilt hårdkört även om det gått några träningsrundor.

Blickarna for mot Mountainbiken som stod i hörnet och surade med mörk uppsyn. Eller är det kanske för att den är svart som den ser ut så, inte vet jag. Upptäckte då att batteriet till lampan laddat ur medan den stått ett tag i den kalla cykelboden. Turen var inte på min sida idag. Nu var jag svartare i synen än cykeln. Som tur var kom jag på att jag hade ett laddat reservbatteri inne. For in och hämtade det och ut igen bara för att upptäcka att det verkligen verkligen inte fanns den minsta gnutta luft i bakdäcket. Jag stirrade klentroget på det osedvanligt platta däcket. Det var helt sist jag körde på det. Det var det inte nu.

jaha punkafan
Punkaf-n

Av med hjulet och en snabb genomgång av däcket som dock inte avslöjade något utan såg lika nytt och fräscht ut som det är. En snabb okulär besiktning av slangen gav inte heller det något besked.

Dags att ta till gamla beprövade knep. Pumpade luft i slangen, rusade in i huset igen och skickade ned gummiringen i handfatet varpå en vild jakt på bubblor startade. Inga behagade visa sig. Ut i boden igen och i med mer luft. Stod nu bredvid toaletten och såg ut som jag hade en frälsarkrans runt halsen redo att hoppa i vilket inte var allt för långt från sanningen. Pressade ned slangen under vattnet som om jag försökte dränka den. Den var irriterande hel.

Förundrad över detta faktum fick slangen förenas med sitt däck igen varpå jag vräkte hjulet på cykeln. Sen äntligen iväg. Men först efter att jag gjort en ny vända in igen efter den glömda cykeldatorn. Därefter nya turer efter handskarna, samt hjälmen. Först därefter iväg. Hundra meter senare vände jag för att hämta cykelflaskan som stod kvar i hallen.

Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november
Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november

Tanken på att köra Växjöruntrundan dog i samma veva som humöret. Istället sökte jag mig till mina cykelrötter. Bokstavligen. I rymden kan ingen höra dig skrika och i skogen kan ingen höra dig flämta. Så dit tog vi vår tillflykt jag och min dåliga form. Men det är inte lätt att hitta en form som bestämt sig att gömma sig bak fur och gran.

Och skumt var det. Den korta glimt av ljus som tittade fram under förmiddagen hade nu gått och gömt sig och dött under en sten. Det svaga ljuset hade matchat vilken dålig skräckfilm med skogskuliss som helst. Men jag knatade på och lyssnade på musik under tiden. Ben Harper sammanfattade vad jag känner:

”The say that time will kill the pain

I say pain is gonna kill my time”

Till slut skramlade jag ihop en timma och fyrtiofem minuter och hann på den tiden tillryggalägga runt trettiotre kilometer. Och mysteriet med det extremt platta däcket kvarstår. Det höll luften alldeles utmärkt till skillnad från min rygg.

/ J – famlar vidare i novembermörkret

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Söndag förmiddag bjöd på en arbetsdag med Lammhultcyklisterna inför 2015. Efter det mötet kan konstateras att klubben lever i högsta välmåga och att det inte saknas idéer och uppslag inför kommande säsong heller. Återstår att se hur många av dem som går att förverkliga. Men bra blir det!

Med tanke på att det alltid är sociala och trevliga tillställningar lyckades vi faktiskt få en hel del ventilerat och en del av det hamnade till och med på pränt.

De flesta frågeställningar på dylika möten är tämligen konkreta och rör saker som hur vi skall organisera oss och hur det görs bäst för att vi skall kunna göra mesta möjliga av det engagemang som finns. Men intressant är att bakom pragmatismen lurar alltid några stora frågor när det rör alla former av organisationer. Vad syftar verksamheten till och för vem finns den till? Det satt jag och tänkte på av och till.

Temat som återkommer i nästan alla möten vi har med Lammhultcyklisterna är att det skall vara roligt och tillfredsställande på olika plan. Det är liksom därför vi cyklar och därav devisen ”sveriges gladaste cykelklubb”. Det lyckas vi i allmänhet rätt bra med får nog tillstås.

För min del har det dock inte varit roligt på sista tiden. Inte alls faktiskt. Problemen har varit flera men framförallt ryggsmärtor har ställt till det. Det kan döda vilken lust som helst.

Men allt cykelsnack väckte suget. Det tre veckor långa ofrivilliga uppehållet fick ta slut nu bestämde jag hastigt och lustigt i bilen på väg hem.

Garderob inför kommande säsongs måndagsturer
Garderob inför kommande säsongs måndagsturer

 

Jag insåg med viss klarhet att det finns en säsong 2015 också fast den här inte är slut än. Eller jo det är den väl egentligen. I alla fall om man är ren solskenscyklist som jag. För skall man vara krass är det väl inte mer än någon månad till jul. Men jag lutar numera mer åt att vara en skenhelig solskenscyklist som tjuvtränar även i andra väderlekar. Förresten är de där lekarna inte så kul just nu. Mest en massa grått. Verkar som moder natur fått fel på paletten.

Som de som känner mig kan intyga är jag understundom en smula intensiv och när jag väl fått för mig något så brinner det i knutarna. Så väl hemma formligen flög en passande mängd cykelkläder på. Som en passus kan tilläggas att jag inte är förtjust i förhållandet 1:1 när det kommer till tid för påklädning/cykelvård kontra faktisk träning som det plägar göra så här års.

Stod i begrepp att lika raskt hoppa upp på cykeln för att bege mig åstad. Växjöruntrundan hade kommit på tal vid lunchen tidigare idag så den kändes högaktuell med sina fyra mil på blandat underlag. Därför siktade jag på hybriden. Men den hade ingen lust att leka alls. Helvete också!

Det ekringsmönstret känner jag inte igen -  inbakad fläta istället för trekors
Det ekringsmönstret känner jag inte igen – inbakad fläta istället för trekors

Vid smörjning av kedjan passade jag på att göra min sedvanliga snabbesiktning varpå ett ekerbrott upptäcktes på bakhjulet. Det är alltid trist men ännu tråkigare den här gången eftersom hjulet är relativt nybyggt och sannerligen inte särskilt hårdkört även om det gått några träningsrundor.

Blickarna for mot Mountainbiken som stod i hörnet och surade med mörk uppsyn. Eller är det kanske för att den är svart som den ser ut så, inte vet jag. Upptäckte då att batteriet till lampan laddat ur medan den stått ett tag i den kalla cykelboden. Turen var inte på min sida idag. Nu var jag svartare i synen än cykeln. Som tur var kom jag på att jag hade ett laddat reservbatteri inne. For in och hämtade det och ut igen bara för att upptäcka att det verkligen verkligen inte fanns den minsta gnutta luft i bakdäcket. Jag stirrade klentroget på det osedvanligt platta däcket. Det var helt sist jag körde på det. Det var det inte nu.

jaha punkafan
Punkaf-n

Av med hjulet och en snabb genomgång av däcket som dock inte avslöjade något utan såg lika nytt och fräscht ut som det är. En snabb okulär besiktning av slangen gav inte heller det något besked.

Dags att ta till gamla beprövade knep. Pumpade luft i slangen, rusade in i huset igen och skickade ned gummiringen i handfatet varpå en vild jakt på bubblor startade. Inga behagade visa sig. Ut i boden igen och i med mer luft. Stod nu bredvid toaletten och såg ut som jag hade en frälsarkrans runt halsen redo att hoppa i vilket inte var allt för långt från sanningen. Pressade ned slangen under vattnet som om jag försökte dränka den. Den var irriterande hel.

Förundrad över detta faktum fick slangen förenas med sitt däck igen varpå jag vräkte hjulet på cykeln. Sen äntligen iväg. Men först efter att jag gjort en ny vända in igen efter den glömda cykeldatorn. Därefter nya turer efter handskarna, samt hjälmen. Först därefter iväg. Hundra meter senare vände jag för att hämta cykelflaskan som stod kvar i hallen.

Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november
Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november

Tanken på att köra Växjöruntrundan dog i samma veva som humöret. Istället sökte jag mig till mina cykelrötter. Bokstavligen. I rymden kan ingen höra dig skrika och i skogen kan ingen höra dig flämta. Så dit tog vi vår tillflykt jag och min dåliga form. Men det är inte lätt att hitta en form som bestämt sig att gömma sig bak fur och gran.

Och skumt var det. Den korta glimt av ljus som tittade fram under förmiddagen hade nu gått och gömt sig och dött under en sten. Det svaga ljuset hade matchat vilken dålig skräckfilm med skogskuliss som helst. Men jag knatade på och lyssnade på musik under tiden. Ben Harper sammanfattade vad jag känner:

”The say that time will kill the pain

I say pain is gonna kill my time”

Till slut skramlade jag ihop en timma och fyrtiofem minuter och hann på den tiden tillryggalägga runt trettiotre kilometer. Och mysteriet med det extremt platta däcket kvarstår. Det höll luften alldeles utmärkt till skillnad från min rygg.

/ J – famlar vidare i novembermörkret

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Man upphör inte att förvånas - en kommentar till pågående trafikdiskussion

18 Nov 2014

Ja ja, så lång tid tog det. Jag undrade just när jag såg lagförslaget om att införa cykelöverfarter* hur lång tid det skulle ta innan de första motargumenten från en av Sveriges mest märkliga gubbföreningar skulle dyka upp. Svaret är att det tog ingen tid alls!

Min skepsis mot det ursprungliga förslaget grundade sig i uppdelningen mellan ”cykelpassager” där samma regler som gäller idag även fortsättningsvis är aktuella och ”cykelöverfarter” vilka kommer att få ökad status och förtydligas genom bland annat målade markeringar. I de senare skulle faktiskt cyklister få företräde gentemot övrig trafik men för att det skall gälla krävs att området hastighetsäkras till trettio kilometer i timmen, något oklart om det räcker med skyltar eller om även andra hastighetsbegränsande åtgärder krävs.

På pappret lät det bra men cynisk och konspiratorisk som jag är misstänkte jag att de flesta av korsningarna som är aktuella som på ett magiskt vis kommer att förvandlas till just ”passager”. Att bygga om kostar pengar och dessvärre är det inte ett statlig aktivitet utan en lokal sådan som kräver beslut i trafiknämnd eller fullmäktige. Sen kommer vi till punkt nummer två. Det skulle i vissa fall innebära att den heliga biltrafiken skulle behöva visa hänsyn. Och där tog det förstås tvärstopp!

För att illustrera vad det kan handla om för er som inte vet:

Bilden är från Gävle där cykelöverfarter blivit ett debatterad ämne. Notera den nya vägskylten som markerar överfarten
Bilden är från Gävle där cykelöverfarter blivit ett debatterad ämne. Notera den nya vägskylten som markerar överfarten

Jag tänker inte fördjupa mig alltför mycket i hela debatten utan nöja med att konstatera att vissa argument som framförts bara är rent ut sagt löjeväckande.

Jo förstår ni enligt MHF representerade genom O Sandert i Gefle Dagblad så blir det inte bara farligare för cyklister vilket är ett jävla skitargument som inte håller det heller men framförallt säger han

”Dessutom finns miljöaspekten. Utsläppen ökar om bilar 

måste stanna och släppa fram cyklister”

 

Fullkomligt skrattretande!! Det lät säkert bra i hans eget huvud. Det borde ha stannat där.

Var det här det bästa ni kunde komma med ”Motormännen”. Älskar förresten det namnet, inget jävla politiskt korrekt ”Hen” här inte. Har man motor är man man, så det så.

Det infantila argumentet måste dock bemötas. Och det kräver ingen större ansträngning heller. Man undrar om dessa representanter för den kollektiva fårskocken hört talas om begreppet huvudled? Det har jag. Det händer nämligen att jag befinner mig på andra sidan, att jag är bilburen jag med även om jag försöker minimera det. Den sortens vägar brukar kännas igen på att de är markerade men en tvärställd fyrkant med lysande gul mitt kan jag annars informera om.

Huvudleder innebär bland annat att den trafik oavsett slag som skall upp på den har väjningsplikt. Det är väldigt smidigt eftersom de som då befinner sig på sagda väg i godan ro kan färdas i farter kring 70, 80 eller till och med 90 km/h utan att riskera att krocka. Detta fenomen verkar vara tillräckligt etablerat för att inte alla som skall korsa dem eller köra upp på dem omedelbart kör ihop och dör.

Jag har inte hört någon säga att det borde diskuteras huruvida detta är rimligt. Kan vi verkligen ha det på det viset – att folk kör SÅ fort utan att se sig för? Syns de verkligen när de kommer så fort? Det är nämligen några av de invändningar som kommit mot tankarna på att ha huvudleder för cyklar.

Men framförallt har jag inte hört någon ange miljöargument i det här fallet. Ingen nämner det faktum att det är oerhört många bilar i varje givet ögonblick som är tvungna att stanna och invänta fri sikt innan de kan anträda färden på vägen alternativt korsa den.

Men det är klart det måste vara en OERHÖRD SKILLNAD att behöva lämna företräde för ett annat fordon än en motordrivet dito.

Det andra argumentet om säkerhet som framförs tänker jag inte ens bemöta för stunden. Det är faktiskt nästan ännu dummare.

Som vi alla vet är vi cyklister ena riktiga besvärliga miljöbovar. Att tvinga bilister att visa hänsyn varpå miljön totalt fallerar. Sickna busar vi är.

När jag ser mig omkring i morgontrafiken på väg till jobbet så är det framförallt det som slår mig. Bilköerna måste vara orsakade av hänsynstagande bilister.

/ J – ibland bilist, oftast cyklist

#cykligare #knivesandbikes 

* Här en länk till det ursprungliga förslaget från Transportstyrelsen

Ja ja, så lång tid tog det. Jag undrade just när jag såg lagförslaget om att införa cykelöverfarter* hur lång tid det skulle ta innan de första motargumenten från en av Sveriges mest märkliga gubbföreningar skulle dyka upp. Svaret är att det tog ingen tid alls!

Min skepsis mot det ursprungliga förslaget grundade sig i uppdelningen mellan ”cykelpassager” där samma regler som gäller idag även fortsättningsvis är aktuella och ”cykelöverfarter” vilka kommer att få ökad status och förtydligas genom bland annat målade markeringar. I de senare skulle faktiskt cyklister få företräde gentemot övrig trafik men för att det skall gälla krävs att området hastighetsäkras till trettio kilometer i timmen, något oklart om det räcker med skyltar eller om även andra hastighetsbegränsande åtgärder krävs.

På pappret lät det bra men cynisk och konspiratorisk som jag är misstänkte jag att de flesta av korsningarna som är aktuella som på ett magiskt vis kommer att förvandlas till just ”passager”. Att bygga om kostar pengar och dessvärre är det inte ett statlig aktivitet utan en lokal sådan som kräver beslut i trafiknämnd eller fullmäktige. Sen kommer vi till punkt nummer två. Det skulle i vissa fall innebära att den heliga biltrafiken skulle behöva visa hänsyn. Och där tog det förstås tvärstopp!

För att illustrera vad det kan handla om för er som inte vet:

Bilden är från Gävle där cykelöverfarter blivit ett debatterad ämne. Notera den nya vägskylten som markerar överfarten
Bilden är från Gävle där cykelöverfarter blivit ett debatterad ämne. Notera den nya vägskylten som markerar överfarten

Jag tänker inte fördjupa mig alltför mycket i hela debatten utan nöja med att konstatera att vissa argument som framförts bara är rent ut sagt löjeväckande.

Jo förstår ni enligt MHF representerade genom O Sandert i Gefle Dagblad så blir det inte bara farligare för cyklister vilket är ett jävla skitargument som inte håller det heller men framförallt säger han

”Dessutom finns miljöaspekten. Utsläppen ökar om bilar 

måste stanna och släppa fram cyklister”

 

Fullkomligt skrattretande!! Det lät säkert bra i hans eget huvud. Det borde ha stannat där.

Var det här det bästa ni kunde komma med ”Motormännen”. Älskar förresten det namnet, inget jävla politiskt korrekt ”Hen” här inte. Har man motor är man man, så det så.

Det infantila argumentet måste dock bemötas. Och det kräver ingen större ansträngning heller. Man undrar om dessa representanter för den kollektiva fårskocken hört talas om begreppet huvudled? Det har jag. Det händer nämligen att jag befinner mig på andra sidan, att jag är bilburen jag med även om jag försöker minimera det. Den sortens vägar brukar kännas igen på att de är markerade men en tvärställd fyrkant med lysande gul mitt kan jag annars informera om.

Huvudleder innebär bland annat att den trafik oavsett slag som skall upp på den har väjningsplikt. Det är väldigt smidigt eftersom de som då befinner sig på sagda väg i godan ro kan färdas i farter kring 70, 80 eller till och med 90 km/h utan att riskera att krocka. Detta fenomen verkar vara tillräckligt etablerat för att inte alla som skall korsa dem eller köra upp på dem omedelbart kör ihop och dör.

Jag har inte hört någon säga att det borde diskuteras huruvida detta är rimligt. Kan vi verkligen ha det på det viset – att folk kör SÅ fort utan att se sig för? Syns de verkligen när de kommer så fort? Det är nämligen några av de invändningar som kommit mot tankarna på att ha huvudleder för cyklar.

Men framförallt har jag inte hört någon ange miljöargument i det här fallet. Ingen nämner det faktum att det är oerhört många bilar i varje givet ögonblick som är tvungna att stanna och invänta fri sikt innan de kan anträda färden på vägen alternativt korsa den.

Men det är klart det måste vara en OERHÖRD SKILLNAD att behöva lämna företräde för ett annat fordon än en motordrivet dito.

Det andra argumentet om säkerhet som framförs tänker jag inte ens bemöta för stunden. Det är faktiskt nästan ännu dummare.

Som vi alla vet är vi cyklister ena riktiga besvärliga miljöbovar. Att tvinga bilister att visa hänsyn varpå miljön totalt fallerar. Sickna busar vi är.

När jag ser mig omkring i morgontrafiken på väg till jobbet så är det framförallt det som slår mig. Bilköerna måste vara orsakade av hänsynstagande bilister.

/ J – ibland bilist, oftast cyklist

#cykligare #knivesandbikes 

* Här en länk till det ursprungliga förslaget från Transportstyrelsen

CycleEXIF - ett länktips

15 Nov 2014

Efter att ha tagit del av några Facebookrapporter från cykelkompisar som befinner sig på cykelmässan i Kista och blivit lyrisk över några cyklar där så kom jag att tänka på en sida jag vill dela med mig av.

 

Här hittar du cyklar av alla de slag: eleganta cyklar, vackra cyklar, galna, tokiga, roliga och vansinniga cyklar. Men inga slätstrukna cyklar.

Allt fotograferat med stil och finess. En sida som kombinerar två goda ting, fotografi och framförallt cyklar. Surfa därför genast in på:

 

http://www.cycleexif.com/

Och avnjut därefter en orgie i snyggt fotograferade velocipeder. Cykelporr när den är som bäst!

 

/ J – vill också vara på mässor

#cykligare #knivesandbikes

Efter att ha tagit del av några Facebookrapporter från cykelkompisar som befinner sig på cykelmässan i Kista och blivit lyrisk över några cyklar där så kom jag att tänka på en sida jag vill dela med mig av.

 

Här hittar du cyklar av alla de slag: eleganta cyklar, vackra cyklar, galna, tokiga, roliga och vansinniga cyklar. Men inga slätstrukna cyklar.

Allt fotograferat med stil och finess. En sida som kombinerar två goda ting, fotografi och framförallt cyklar. Surfa därför genast in på:

 

http://www.cycleexif.com/

Och avnjut därefter en orgie i snyggt fotograferade velocipeder. Cykelporr när den är som bäst!

 

/ J – vill också vara på mässor

#cykligare #knivesandbikes

När orken tryter

14 Nov 2014

Vad gör man när man inte orkar?

Vilar…

…hämtar kraft? 

 

Det är inte den fysiska orken som saknas. Eller jo, det gör den ju. Men dagsformen och jag har en slags relation. Ett förhållande som just nu är svajigt. Det visade sig att dagsformen vänstrade med herr kondition.

 

Det är sällan det händer. Men cykellusten har tagit en paus. Förhoppningsvis bara en liten. Den är saknad.

Är den död?
Är den död?

Jag väntar otåligt på återkomsten. Jag saknar lusten.

Under tiden står cyklarna i boden och längtar ut

 

/ J – ?

Vad gör man när man inte orkar?

Vilar…

…hämtar kraft? 

 

Det är inte den fysiska orken som saknas. Eller jo, det gör den ju. Men dagsformen och jag har en slags relation. Ett förhållande som just nu är svajigt. Det visade sig att dagsformen vänstrade med herr kondition.

 

Det är sällan det händer. Men cykellusten har tagit en paus. Förhoppningsvis bara en liten. Den är saknad.

Är den död?
Är den död?

Jag väntar otåligt på återkomsten. Jag saknar lusten.

Under tiden står cyklarna i boden och längtar ut

 

/ J – ?

Syns man inte finns man inte

12 Nov 2014
Reflex på sidan av däcken är mycket bra i stadstrafik. Tyvärr  håller de inte särskilt länge är min erfarenhet
Reflex på sidan av däcken är mycket bra i stadstrafik. Tyvärr håller de inte särskilt länge är min erfarenhet

Nuförtiden är det viktigt att synas. I dagens sociala mediebrus räknas man inte annars har jag förstått. Men betydligt viktigare är det att synas i trafiken. Särskilt om man promenerar eller färdas per velociped i mörker. Annars är risken stor att man upphör att existera på riktigt.

Därför tänkte jag ägna några rader åt belysning i dessa dunkla vintertider.

 

I mitt fall handlar det om två sorters ”bestyckning” när det kommer till beväpning i kriget mot mörkret. Den ena varianten är till för att synas. Den är främst aktuell när det pendlas och när jag vistas i trafik. Reflexer av flera slag och något svagare lampor är det jag förlitar mig på. Funderar även på att skaffa reflextejp att fästa på strategiska ställen på cykeln.

Generellt är det viktigt att ha reflexer på de rörliga delarna som armar och ben vid löpning och gång. På cykel gärna vid pedalerna eller vristerna. Det har visat sig effektivare än reflexväst eftersom våra hjärnor har en förmåga att tolka rörelser som vi är vana vid. Det är då lätt att i mörker felbedöma farten på en cyklist eller rentav förväxla dem med fotgängare om bara västar används.

Själv använder jag därför reflexband runt vristen när jag pendlar som komplement till lamporna. Det har även den stora fördelen att de håller undan byxbenen från kedjan.

 

 

För att synas även från sidan kan man använda ekerreflexer, tejp eller däck med reflekterande sidor. Dessvärre har de en tendens till att slitas tämligen fort och bli igensmetade av skit från bromsarna.

 

Ett bra komplement även på cykel är reflexband
Ett bra komplement även på cykel är reflexband

På pendlarcykeln har jag ett par svagare diodlampor när jag kör i stan. Delvis för att jag inte behöver dem för att lysa upp vägen och delvis för att inte blända medtrafikanter. Ingen blir glad över att få en strålkastare i ansiktet och moderna cykellysen är riktigt starka och de jag har kan man inte blända av särskilt snabbt. Jag använder mig av ett par uppsättningar från Silva. Om det är dimmigt och jäkligt kör jag även med en enkel blinkande baklampa från Spectra som kan fästas på kläderna med ett clip.

 

De lampor jag använder i stan. Exempel från Cateye, Silva och Spectra
De lampor jag använder i stan. Exempel från Cateye, Silva och Spectra

 

Sen kanske man lite grovt kan dela in lampor och cykelbelysning i två kategorier. De som gör att vi syns och de som är till för att man skall se något. De sistnämnda syns förvisso även de och det rejält men kan som sagt vara bländande och därmed provocerande för medtrafikanter som då gärna förvandlas till mottrafikanter istället.

 

Kraftig belysning för att se även i det värsta vintermörker. Här i form av trippla "Cree XM-L-T6"-dioder hjälmmonterade
Kraftig belysning för att se även i det värsta vintermörker. Här i form av trippla ”Cree XM-L-T6”-dioder hjälmmonterade

 

Det gäller att ha batterierna laddade. Rödljus är aldrig kul i trafiken
Det gäller att ha batterierna laddade. Rödljus är aldrig kul i trafiken

 

När jag skall se något på riktigt som vid mörkerkörning på väg, måndagsturer och kvällsrace på Mtb tas de kraftigare doningarna fram. Då åker hjälmmonterad lampa bestyckad med tre Cree-dioder  på. Vid behov kompletteras den med ytterligare en likadan på styret. Då har jag belysning både dit styret pekar och där jag fäster blicken. Natten blir till dag och jag känner mig som en supernova.

 

När det skall vara riktigt ljust dubbleras belysningen genom ytterligare en lampa på styret
När det skall vara riktigt ljust dubbleras belysningen genom ytterligare en lampa på styret

 

Den största säkerheten uppnås emellertid genom att uppträda som om man  inte syntes alls.

Det gäller att ha bra reflexer när man cyklar – i flera bemärkelser, glöm inte det kära vänner. Inte alla katter behöver vara grå i mörkret.

/ J – strävar mot att nå upplysning

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Reflex på sidan av däcken är mycket bra i stadstrafik. Tyvärr  håller de inte särskilt länge är min erfarenhet
Reflex på sidan av däcken är mycket bra i stadstrafik. Tyvärr håller de inte särskilt länge är min erfarenhet

Nuförtiden är det viktigt att synas. I dagens sociala mediebrus räknas man inte annars har jag förstått. Men betydligt viktigare är det att synas i trafiken. Särskilt om man promenerar eller färdas per velociped i mörker. Annars är risken stor att man upphör att existera på riktigt.

Därför tänkte jag ägna några rader åt belysning i dessa dunkla vintertider.

 

I mitt fall handlar det om två sorters ”bestyckning” när det kommer till beväpning i kriget mot mörkret. Den ena varianten är till för att synas. Den är främst aktuell när det pendlas och när jag vistas i trafik. Reflexer av flera slag och något svagare lampor är det jag förlitar mig på. Funderar även på att skaffa reflextejp att fästa på strategiska ställen på cykeln.

Generellt är det viktigt att ha reflexer på de rörliga delarna som armar och ben vid löpning och gång. På cykel gärna vid pedalerna eller vristerna. Det har visat sig effektivare än reflexväst eftersom våra hjärnor har en förmåga att tolka rörelser som vi är vana vid. Det är då lätt att i mörker felbedöma farten på en cyklist eller rentav förväxla dem med fotgängare om bara västar används.

Själv använder jag därför reflexband runt vristen när jag pendlar som komplement till lamporna. Det har även den stora fördelen att de håller undan byxbenen från kedjan.

 

 

För att synas även från sidan kan man använda ekerreflexer, tejp eller däck med reflekterande sidor. Dessvärre har de en tendens till att slitas tämligen fort och bli igensmetade av skit från bromsarna.

 

Ett bra komplement även på cykel är reflexband
Ett bra komplement även på cykel är reflexband

På pendlarcykeln har jag ett par svagare diodlampor när jag kör i stan. Delvis för att jag inte behöver dem för att lysa upp vägen och delvis för att inte blända medtrafikanter. Ingen blir glad över att få en strålkastare i ansiktet och moderna cykellysen är riktigt starka och de jag har kan man inte blända av särskilt snabbt. Jag använder mig av ett par uppsättningar från Silva. Om det är dimmigt och jäkligt kör jag även med en enkel blinkande baklampa från Spectra som kan fästas på kläderna med ett clip.

 

De lampor jag använder i stan. Exempel från Cateye, Silva och Spectra
De lampor jag använder i stan. Exempel från Cateye, Silva och Spectra

 

Sen kanske man lite grovt kan dela in lampor och cykelbelysning i två kategorier. De som gör att vi syns och de som är till för att man skall se något. De sistnämnda syns förvisso även de och det rejält men kan som sagt vara bländande och därmed provocerande för medtrafikanter som då gärna förvandlas till mottrafikanter istället.

 

Kraftig belysning för att se även i det värsta vintermörker. Här i form av trippla "Cree XM-L-T6"-dioder hjälmmonterade
Kraftig belysning för att se även i det värsta vintermörker. Här i form av trippla ”Cree XM-L-T6”-dioder hjälmmonterade

 

Det gäller att ha batterierna laddade. Rödljus är aldrig kul i trafiken
Det gäller att ha batterierna laddade. Rödljus är aldrig kul i trafiken

 

När jag skall se något på riktigt som vid mörkerkörning på väg, måndagsturer och kvällsrace på Mtb tas de kraftigare doningarna fram. Då åker hjälmmonterad lampa bestyckad med tre Cree-dioder  på. Vid behov kompletteras den med ytterligare en likadan på styret. Då har jag belysning både dit styret pekar och där jag fäster blicken. Natten blir till dag och jag känner mig som en supernova.

 

När det skall vara riktigt ljust dubbleras belysningen genom ytterligare en lampa på styret
När det skall vara riktigt ljust dubbleras belysningen genom ytterligare en lampa på styret

 

Den största säkerheten uppnås emellertid genom att uppträda som om man  inte syntes alls.

Det gäller att ha bra reflexer när man cyklar – i flera bemärkelser, glöm inte det kära vänner. Inte alla katter behöver vara grå i mörkret.

/ J – strävar mot att nå upplysning

 

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Blodvite - mandoliner ger inte bara upphov till ljuv musik

8 Nov 2014

Ingen mening att peka finger, särskilt som delar av det saknas!

Men det kan ändå sägas att det inte är vidare smart att dra fingrarna tvärs över eggen på mandolinen jag nyligen fick i födelsedagspresent. Jag tyckte ju bara att det blev fula jack i det jag skivade av skyddshandtaget och prövade utan. Det jag inte var medveten om var hur oerhört effektiv den här prylen är. Efter ett par drag var löken försvunnen och jag övergick till att arbeta på egen hand.  AJ!

 

 

ja, det ser makabert ut,,,
ja, det ser makabert ut…

 

Jag kan meddela att eggen var ohyggligt vass. Enda fördelen med det var att snittet blev snyggt!

Vichysoissen blev försenad men rätt god ändå.

Men något cyklat blir det inte idag som tänkt var…skräp, skräp, skräp.

/ J – köksskadad

Ingen mening att peka finger, särskilt som delar av det saknas!

Men det kan ändå sägas att det inte är vidare smart att dra fingrarna tvärs över eggen på mandolinen jag nyligen fick i födelsedagspresent. Jag tyckte ju bara att det blev fula jack i det jag skivade av skyddshandtaget och prövade utan. Det jag inte var medveten om var hur oerhört effektiv den här prylen är. Efter ett par drag var löken försvunnen och jag övergick till att arbeta på egen hand.  AJ!

 

 

ja, det ser makabert ut,,,
ja, det ser makabert ut…

 

Jag kan meddela att eggen var ohyggligt vass. Enda fördelen med det var att snittet blev snyggt!

Vichysoissen blev försenad men rätt god ändå.

Men något cyklat blir det inte idag som tänkt var…skräp, skräp, skräp.

/ J – köksskadad

Mitt stall del 2 - skogsmaskin a k a MTB

7 Nov 2014

Mountainbiken är liksom racern av märket Cube. Den är komponerad av en salig mix av prylar efter rambyte förra säsongen. Ramen är numera en Cube AMS 110. De flesta delar togs från originalcykeln med det långa krångliga namnet Cube AMS CC XT Ltd Edition, en av märkets återkommande halvårs- och mässmodeller som i komponentval avviker från cyklarna i de ordinarie serierna. I det här fallet innebar det genomgående XT-prylar och speciallackad gaffel.

För att markera att det inte är någon All mountain- eller  Endurohoj det rör sig om
För att markera att det inte är någon All mountain- eller Endurohoj det rör sig om
 
Donatorn - en Cube AMS CC XT Ltd Ed
Donatorn – en Cube AMS CC XT Ltd Ed

Det som inte kunde följa med över till den nya ramen var bland annat styr- och vevlager samt bromsskiva bak. På köpet fick jag en  ram med 10 mm längre slaglängd bak, 110 mm istället för 100 mm.

Cube AMS 110 med från originalet avvikande komponentval
Cube AMS 110 med från originalet avvikande komponentval

Till hopkoket har precis adderats ett nytt bakhjul baserat på: XT/DT 2,0/1,8/DT Swiss XM401D. Ett relativt lätt hjul som ändå borde bli urstarkt. I teorin i alla fall eftersom fälgen är en snäpp under DTs endurofälg. Återstår att se hur väl det håller. De första veckorna bådar gott även om det knäpper lite om det. Sen blir det spännande att se hur länge aluminiumnipplarna håller utan att korrodera sönder. Salt och vatten har en tendens att nöta på på aluminium har jag märkt. Men det gick inte att välja klassiska mässingsnipplar till den här fälgen.

DT Swissfälgar med XT-nav bak. Fram original vilket innebär Alexfälgarna ZX 24 på XT-nav
DT Swissfälgar med XT-nav bak. Fram original vilket innebär Alexfälgarna ZX 24 på XT-nav

Cykeln är utrustad med i princip genomgående Shimano XT-komponenter sånär som på bakre bromsskivan som är av för mig okänt ursprung och kassetten som råkar vara från Deoregruppen istället. Jag har genom åren experimenterat friskt med diverse komponenter när det gäller drivlinor och numera försöker jag få ihop de mest hållbara och enkla kombinationerna på rena slitdelar. Min cykel är knappast något lättviktsprojekt från början och med min kroppshydda och benstyrka är det mer aktuellt att prioritera hållbarhet framför vikt. Främst jagar jag prisvärda komponenter. Det vill säga hållbarhet och funktion ställt i relation till pris.

Vevpartiet är Shimanos XT 770 Hollowtech II med 44/32/22 och 175 mm vevar.  Synd att klingorna till dem är svindyra.  Troligen på grund av att mellanklingan är gjord av kompositmaterial med tänder i aluminium och storklingan har rätt avancerade detaljer
Vevpartiet är Shimanos XT 770 Hollowtech II med 44/32/22 och 175 mm vevar. Synd att klingorna till dem är svindyra.  Troligen på grund av att mellanklingan är gjord av kompositmaterial med tänder i aluminium och storklingan har rätt avancerade detaljer
 
Bakväxeln är Shimanos XT Shadow och även bromsar och bromshandtag är från samma grupp. Originalskivan var en 160mm bak men på den här ramen sitter 180mm skiva både bak och fram
Bakväxeln är Shimanos XT Shadow och även bromsar och bromshandtag är från samma grupp. Originalskivan var en 160mm bak men på den här ramen sitter 180mm skiva både bak och fram
 

Men med vikt i åtanke tänker jag på sikt trots allt byta ut styre och stam som är Eastons EA30 och riktiga bojsänken. Där finns hekton att kapa utan att det kostar skjortan.

Vilka handtag jag använder varierar och ibland har det körts med 90-talsretro kondomtunna gummihandtag för känslans skull och ibland kör jag med tjockare handtag för att det ger mer avslappnade underarmar vid längre turer. Det senare gäller för stunden och är nog här för att stanna.

Sadeln är liksom på mina andra cyklar en Selle Italia SLR XP. De väger in på lätta 180g trots att de är relativt komfortinriktade och fungerar utmärkt i skogen. Möjligen kan invändas att de är lite ömtåliga särskilt vid spetsen. Fuktigt tunt läder är inte extremt hållbart.

Dämparen fram är original – en Rockshox Reba SL med 100 mm slag och Poplock som på klassiskt manér är trasig. De var inte kända för att fungera någon längre tid. Först kärvade vajern ihop av vatten och lera och så småningom gick spaken helt sonika av. Det enda unika med dämparen är lacken. Den årgången var annars svart men den här är vit för att matcha Cubes mässcykel. Bak står Manitou Radium RL för komforten. Det var Manitous enklaste plattformsdämpare som är avstängningsbar när det begav sig. Den har även justerbar returdämpning.

Dämparen är en RockShox Reba SL i speciallack med  100 mm fjäderväg samt motioncontrol och poplock
Dämparen är en RockShox Reba SL i speciallack med 100 mm fjäderväg samt motioncontrol och poplock
Manitou RL står för dämpningen bak. Jag gillar dämparplaceringen eftersom det gör att avstängningsvreder är lättåtkomligt samtidigt som den  sitter väl skyddad från smuts
Manitou RL står för dämpningen bak. Jag gillar dämparplaceringen eftersom det gör att avstängningsvredet är lättåtkomligt samtidigt som den sitter väl skyddad från smuts

Däck är något som ständigt varierar men nu testar jag efter tips Maxxis Crossmark 2,0 som jag än så länge är mycket nöjd med som allrounddäck. De rullar som ett spjut och ger bra fäste t o m i lera. Däremot har de ingen enorm luftkammare så skall det köras lite hårdare i tuff terräng får grövre doningar monteras.

Annars har jag tills nyligen kört på den kända kombinationen Schwalbe Racing Ralph EVO, 2,25 bak och Schwalbe Nobby Nic 2,25 fram. Genom åren har de flesta klassiska märken, däcksmodeller och kombinationer prövats. Man hinner med några däck på nästan 25 års skogscykling.

På Vasan förra året när det skulle gå fort och lätt åkte min tävlingssula från Conti på. Deras Twister 1,9 SuperSonic är snabba som f-n och ger bättre fäste än man kan tro med tanke på de minimala dobbarna och den lilla luftkammaren. De väger in på futtiga 380g och är mitt lättviktsalternativ när det är grusvägsrace på gång.

Det superlätta grusvägsracealternativet - Continental Twister SuperSonic 1,9"
Det superlätta grusvägsracealternativet – Continental Twister SuperSonic 1,9″

I andra sammanhang tycker jag att de flesta däck från Continental är för klena i sidorna för min smak.

Totalvikten för cykeln ligger annars på strax över tolv kilo för närvarande vilket diskvalificerar den från den expolosiva kategorin. Men det gäller för övrigt motorn också.

 

/ J – skogstroll

#cykligare #knivesandbikes

Mountainbiken är liksom racern av märket Cube. Den är komponerad av en salig mix av prylar efter rambyte förra säsongen. Ramen är numera en Cube AMS 110. De flesta delar togs från originalcykeln med det långa krångliga namnet Cube AMS CC XT Ltd Edition, en av märkets återkommande halvårs- och mässmodeller som i komponentval avviker från cyklarna i de ordinarie serierna. I det här fallet innebar det genomgående XT-prylar och speciallackad gaffel.

För att markera att det inte är någon All mountain- eller  Endurohoj det rör sig om
För att markera att det inte är någon All mountain- eller Endurohoj det rör sig om
 
Donatorn - en Cube AMS CC XT Ltd Ed
Donatorn – en Cube AMS CC XT Ltd Ed

Det som inte kunde följa med över till den nya ramen var bland annat styr- och vevlager samt bromsskiva bak. På köpet fick jag en  ram med 10 mm längre slaglängd bak, 110 mm istället för 100 mm.

Cube AMS 110 med från originalet avvikande komponentval
Cube AMS 110 med från originalet avvikande komponentval

Till hopkoket har precis adderats ett nytt bakhjul baserat på: XT/DT 2,0/1,8/DT Swiss XM401D. Ett relativt lätt hjul som ändå borde bli urstarkt. I teorin i alla fall eftersom fälgen är en snäpp under DTs endurofälg. Återstår att se hur väl det håller. De första veckorna bådar gott även om det knäpper lite om det. Sen blir det spännande att se hur länge aluminiumnipplarna håller utan att korrodera sönder. Salt och vatten har en tendens att nöta på på aluminium har jag märkt. Men det gick inte att välja klassiska mässingsnipplar till den här fälgen.

DT Swissfälgar med XT-nav bak. Fram original vilket innebär Alexfälgarna ZX 24 på XT-nav
DT Swissfälgar med XT-nav bak. Fram original vilket innebär Alexfälgarna ZX 24 på XT-nav

Cykeln är utrustad med i princip genomgående Shimano XT-komponenter sånär som på bakre bromsskivan som är av för mig okänt ursprung och kassetten som råkar vara från Deoregruppen istället. Jag har genom åren experimenterat friskt med diverse komponenter när det gäller drivlinor och numera försöker jag få ihop de mest hållbara och enkla kombinationerna på rena slitdelar. Min cykel är knappast något lättviktsprojekt från början och med min kroppshydda och benstyrka är det mer aktuellt att prioritera hållbarhet framför vikt. Främst jagar jag prisvärda komponenter. Det vill säga hållbarhet och funktion ställt i relation till pris.

Vevpartiet är Shimanos XT 770 Hollowtech II med 44/32/22 och 175 mm vevar.  Synd att klingorna till dem är svindyra.  Troligen på grund av att mellanklingan är gjord av kompositmaterial med tänder i aluminium och storklingan har rätt avancerade detaljer
Vevpartiet är Shimanos XT 770 Hollowtech II med 44/32/22 och 175 mm vevar. Synd att klingorna till dem är svindyra.  Troligen på grund av att mellanklingan är gjord av kompositmaterial med tänder i aluminium och storklingan har rätt avancerade detaljer
 
Bakväxeln är Shimanos XT Shadow och även bromsar och bromshandtag är från samma grupp. Originalskivan var en 160mm bak men på den här ramen sitter 180mm skiva både bak och fram
Bakväxeln är Shimanos XT Shadow och även bromsar och bromshandtag är från samma grupp. Originalskivan var en 160mm bak men på den här ramen sitter 180mm skiva både bak och fram
 

Men med vikt i åtanke tänker jag på sikt trots allt byta ut styre och stam som är Eastons EA30 och riktiga bojsänken. Där finns hekton att kapa utan att det kostar skjortan.

Vilka handtag jag använder varierar och ibland har det körts med 90-talsretro kondomtunna gummihandtag för känslans skull och ibland kör jag med tjockare handtag för att det ger mer avslappnade underarmar vid längre turer. Det senare gäller för stunden och är nog här för att stanna.

Sadeln är liksom på mina andra cyklar en Selle Italia SLR XP. De väger in på lätta 180g trots att de är relativt komfortinriktade och fungerar utmärkt i skogen. Möjligen kan invändas att de är lite ömtåliga särskilt vid spetsen. Fuktigt tunt läder är inte extremt hållbart.

Dämparen fram är original – en Rockshox Reba SL med 100 mm slag och Poplock som på klassiskt manér är trasig. De var inte kända för att fungera någon längre tid. Först kärvade vajern ihop av vatten och lera och så småningom gick spaken helt sonika av. Det enda unika med dämparen är lacken. Den årgången var annars svart men den här är vit för att matcha Cubes mässcykel. Bak står Manitou Radium RL för komforten. Det var Manitous enklaste plattformsdämpare som är avstängningsbar när det begav sig. Den har även justerbar returdämpning.

Dämparen är en RockShox Reba SL i speciallack med  100 mm fjäderväg samt motioncontrol och poplock
Dämparen är en RockShox Reba SL i speciallack med 100 mm fjäderväg samt motioncontrol och poplock
Manitou RL står för dämpningen bak. Jag gillar dämparplaceringen eftersom det gör att avstängningsvreder är lättåtkomligt samtidigt som den  sitter väl skyddad från smuts
Manitou RL står för dämpningen bak. Jag gillar dämparplaceringen eftersom det gör att avstängningsvredet är lättåtkomligt samtidigt som den sitter väl skyddad från smuts

Däck är något som ständigt varierar men nu testar jag efter tips Maxxis Crossmark 2,0 som jag än så länge är mycket nöjd med som allrounddäck. De rullar som ett spjut och ger bra fäste t o m i lera. Däremot har de ingen enorm luftkammare så skall det köras lite hårdare i tuff terräng får grövre doningar monteras.

Annars har jag tills nyligen kört på den kända kombinationen Schwalbe Racing Ralph EVO, 2,25 bak och Schwalbe Nobby Nic 2,25 fram. Genom åren har de flesta klassiska märken, däcksmodeller och kombinationer prövats. Man hinner med några däck på nästan 25 års skogscykling.

På Vasan förra året när det skulle gå fort och lätt åkte min tävlingssula från Conti på. Deras Twister 1,9 SuperSonic är snabba som f-n och ger bättre fäste än man kan tro med tanke på de minimala dobbarna och den lilla luftkammaren. De väger in på futtiga 380g och är mitt lättviktsalternativ när det är grusvägsrace på gång.

Det superlätta grusvägsracealternativet - Continental Twister SuperSonic 1,9"
Det superlätta grusvägsracealternativet – Continental Twister SuperSonic 1,9″

I andra sammanhang tycker jag att de flesta däck från Continental är för klena i sidorna för min smak.

Totalvikten för cykeln ligger annars på strax över tolv kilo för närvarande vilket diskvalificerar den från den expolosiva kategorin. Men det gäller för övrigt motorn också.

 

/ J – skogstroll

#cykligare #knivesandbikes

Mitt stall del 1 - CX3!

1 Nov 2014

Mitt nuvarande cykelstall består av två mer eller mindre ystra fålar, en gammal trotjänare och en halvdöd åsna. Tydligen får man bara vara med i flocken om man har ett förnamn som börjar på C. Cannondale, Crescent och Cube är de märken jag sällskapar med för stunden. Här följer en presentation av något slag och jag tänkte börja med min racer.

 

Asfaltsnötare

Racern är en Cube ”Streamer” av årsmodell gammal, närmare bestämt en 2006 inköpt 2007 om jag inte missminner mig. De flesta originalkomponenterna är utbytta sedan länge. Såväl normalt som synnerligen onormalt slitage och ett antal krascher av olika dignitet ligger bakom det myckna bytandet. Kvar är förutom ram/gaffel endast bromsar och växelförare. Cykeln har den för tiden och prisklassen vanliga kombinationen av aluminiumram med kolfibergaffel. Ramen är en tämligen anonym histiora i vanlig 7005-aluminium men är relativt styv både vid igångdrag och i framdelen. Gaffeln är den utmärkta Deda Black Force 4 som känns ovanligt påkostad i sammanhanget.

Cube Streamer 2006
Cube Streamer 2006
Dedagaffel i elegant förklädnad. Kolfibern tittar fram och utgör loggan
Dedagaffel i elegant förklädnad. Kolfibern tittar fram och utgör loggan

 

Alla slitdelar är förstås bytta ett flertal gånger inklusive drivlina med drev, kassett, kedja samt växel och bromsvajrar, höljen, bromsklossar, styrlinda etc. Efter en storkrasch för två säsonger sedan byttes även sadel. Likaså var styre, styrstam och växelhandtag samt pedaler tvungna att nyanskaffas i samma veva. Inför årets säsong fick cykeln även nya vevlager samt nytt vevparti, något jag skrivit om tidigare. Så i princip är det mesta på cykeln nytt.

Vevpartiet som fick ersätta det gamla blev även det  Shimano Ultegra men av modernare snitt
Vevpartiet som fick ersätta det gamla blev även det Shimano Ultegra men av modernare snitt

Komponenterna är genomgående Ultegra med undantag för kedjorna som för närvarande kommer från Dura-Ace-gruppen. Shimano Ultegra-delarna är stabila, fungerar utmärkt och är någorlunda snygga och kostar inte en förmögenhet. Men det är klart om inte pengar vore en del av ekvationen så finns förstås alternativ som skulle övervägas.

Styret är en uppgradering då jag aldrig trivdes med originalet som var för smalt och en så kallad ”ergobock” vilket jag avskydde eftersom mina labbar inte passade någonstans. Tack och lov gick det sönder i storkraschen vilket gjorde det nödvändigt att köpa nytt. Nu kör jag med ett utmärkt aerostyre från FSA ”WingPro Compact” som jag trivs förträffligt med. Styrstammen är från Cannondale.

FSA Wingpro Compact
FSA Wingpro Compact

Sadeln är en Selle Italia SLR XP vilket numera sitter på alla mina cyklar i ett försök att harmoniera sittställningarna dem emellan. Frågan är egentligen om det är den bästa sadeln för mig. Jag är egentligen inte helt säker på den punkten men det är en vanesak och ett arv från nittiotalet och mina tidiga Flite Titaniumsadlar. På den tiden fanns inte riktigt lika mycket att välja på som idag. Ursprungssadeln var någon åt Cube tillverkad sadel som döpts till ”Scapa Active” och som min ändalykt inte alls trivdes med. Den var för mjuk, hade tapirnos och rundad form mot aktern vilket inte fungerar för mig utan närmast kändes som ett tortyrredskap efter någon timme.

Trots "gubbvinkeln" på styrstammen är  det ett "drop" på  cykeln på 12 cm till ovandelen av styret och ca 25 cm till bocken
Trots ”gubbvinkeln” på styrstammen är  det ett ”drop” på cykeln på 12 cm till ovandelen av styret och ca 25 cm till bocken

Cykeln körs på ett par olika uppsättningar hjul: ett par Mavic Ksyrium Equipe och ett par traditionellt ekrade hjul byggda av tyska Action Sports: Mavics Open Pro fälgar på Ultegranav med DT Comp-ekrar med mässingsnipplar. Allt för hållbara och framförallt Happykorrekta hjul. Behöver jag tillägga att de är lättservade? Det var för övrigt den främsta orsaken till att de hjulen lades till arsenalen efter de extremt stökiga hjulproblem jag hade för några år sedan. Originalhjulet var de komplett usla Shimano WH -R 550 vilket är deras instegshjul. De är förvisso rätt snygga men tunga som bly och flexar ändå och är inte hållbara. Inte många rätt där således förutom att de är snorbilliga men frågan är ändå om de kan räknas som prisvärda? Jag har kört sönder två par.

Hjul byggda kring Ultegranav och Mavics beprövade Open Pro-fälg med DT ekrar för slitstarka och lättservade hjul
Hjul byggda kring Ultegranav och Mavics beprövade Open Pro-fälg med DT ekrar för slitstarka och lättservade hjul

Däcken är kanttråd och återkommande modeller de senare åren har varit de klassiska storsäljarna Continental GP4000S och Michelin PRO2 och PRO3 samt nu Lithion 2. Jag föredrar nog PRO däcken framför Conti egentligen men jag upplever att de inte håller lika länge dessvärre. Lithion kör jag som träningsdäck för att jag hade turen att fynda ett par. Helt ok däck för priset.

Pedalerna är inget avancerat utan ett par dugliga Shimano 105. Efter kraschen funderade jag på att uppgradera. Men med tanke på totalvikten på min cykel för övrigt känns det inte aktuellt att lägga nästan dubbla pengarna för att få ett par Ultegra med aningen finare lager och vinna 40g.

Det enda extra ”lyx” som är dolt på cykeln är ett par riktigt bra kullagrade trissor i växelföraren samt ett par exklusiva flaskställ. Jag gillar inte att tappa flaskor så det tänker jag fortsätta att undvika.

Cykeln är ingen lättviktare som sagt och ligger med de här hjulen och däcken på cirka 8,7 kg. Men den vikten får tas med en nypa salt då inte litar på vågen som gav mig resultatet.

Äldre bild på Cuben "tempofierad" med Ksyriumhjulen, tempobåge och sadel  med mer extrem sittställning monterad. Fattigmans tempohoj helt enkelt
Äldre bild på Cuben ”tempofierad” med Ksyriumhjulen, tempobåge och sadel med mer extrem sittställning monterad. Fattigmans tempohoj helt enkelt

Eftersom jag inte äger någon tempocykel men ändå kör temposträckor ibland så trimmar jag Streamern för att passa så bra som möjligt vid dessa tillfällen. ”Tempofieringen” innebär byte av sadelstolpe och sadel eftersom jag inte vill mixtra med ordinarie sittställning. Det gör positionen mer aggressiv – högre, mer framåtlutad och längre fram över vevpartiet. Sen kompletteras det hela med ett par tempopinnar, numera båge då de första gick av och sen är det bara att köra skiten ur sig. Det fungerar tämligen väl även om det naturligtvis knappast förvandlar cykeln till en tempohoj.

/ J – väglus

#cykligare #knivesandbikes

Mitt nuvarande cykelstall består av två mer eller mindre ystra fålar, en gammal trotjänare och en halvdöd åsna. Tydligen får man bara vara med i flocken om man har ett förnamn som börjar på C. Cannondale, Crescent och Cube är de märken jag sällskapar med för stunden. Här följer en presentation av något slag och jag tänkte börja med min racer.

 

Asfaltsnötare

Racern är en Cube ”Streamer” av årsmodell gammal, närmare bestämt en 2006 inköpt 2007 om jag inte missminner mig. De flesta originalkomponenterna är utbytta sedan länge. Såväl normalt som synnerligen onormalt slitage och ett antal krascher av olika dignitet ligger bakom det myckna bytandet. Kvar är förutom ram/gaffel endast bromsar och växelförare. Cykeln har den för tiden och prisklassen vanliga kombinationen av aluminiumram med kolfibergaffel. Ramen är en tämligen anonym histiora i vanlig 7005-aluminium men är relativt styv både vid igångdrag och i framdelen. Gaffeln är den utmärkta Deda Black Force 4 som känns ovanligt påkostad i sammanhanget.

Cube Streamer 2006
Cube Streamer 2006
Dedagaffel i elegant förklädnad. Kolfibern tittar fram och utgör loggan
Dedagaffel i elegant förklädnad. Kolfibern tittar fram och utgör loggan

 

Alla slitdelar är förstås bytta ett flertal gånger inklusive drivlina med drev, kassett, kedja samt växel och bromsvajrar, höljen, bromsklossar, styrlinda etc. Efter en storkrasch för två säsonger sedan byttes även sadel. Likaså var styre, styrstam och växelhandtag samt pedaler tvungna att nyanskaffas i samma veva. Inför årets säsong fick cykeln även nya vevlager samt nytt vevparti, något jag skrivit om tidigare. Så i princip är det mesta på cykeln nytt.

Vevpartiet som fick ersätta det gamla blev även det  Shimano Ultegra men av modernare snitt
Vevpartiet som fick ersätta det gamla blev även det Shimano Ultegra men av modernare snitt

Komponenterna är genomgående Ultegra med undantag för kedjorna som för närvarande kommer från Dura-Ace-gruppen. Shimano Ultegra-delarna är stabila, fungerar utmärkt och är någorlunda snygga och kostar inte en förmögenhet. Men det är klart om inte pengar vore en del av ekvationen så finns förstås alternativ som skulle övervägas.

Styret är en uppgradering då jag aldrig trivdes med originalet som var för smalt och en så kallad ”ergobock” vilket jag avskydde eftersom mina labbar inte passade någonstans. Tack och lov gick det sönder i storkraschen vilket gjorde det nödvändigt att köpa nytt. Nu kör jag med ett utmärkt aerostyre från FSA ”WingPro Compact” som jag trivs förträffligt med. Styrstammen är från Cannondale.

FSA Wingpro Compact
FSA Wingpro Compact

Sadeln är en Selle Italia SLR XP vilket numera sitter på alla mina cyklar i ett försök att harmoniera sittställningarna dem emellan. Frågan är egentligen om det är den bästa sadeln för mig. Jag är egentligen inte helt säker på den punkten men det är en vanesak och ett arv från nittiotalet och mina tidiga Flite Titaniumsadlar. På den tiden fanns inte riktigt lika mycket att välja på som idag. Ursprungssadeln var någon åt Cube tillverkad sadel som döpts till ”Scapa Active” och som min ändalykt inte alls trivdes med. Den var för mjuk, hade tapirnos och rundad form mot aktern vilket inte fungerar för mig utan närmast kändes som ett tortyrredskap efter någon timme.

Trots "gubbvinkeln" på styrstammen är  det ett "drop" på  cykeln på 12 cm till ovandelen av styret och ca 25 cm till bocken
Trots ”gubbvinkeln” på styrstammen är  det ett ”drop” på cykeln på 12 cm till ovandelen av styret och ca 25 cm till bocken

Cykeln körs på ett par olika uppsättningar hjul: ett par Mavic Ksyrium Equipe och ett par traditionellt ekrade hjul byggda av tyska Action Sports: Mavics Open Pro fälgar på Ultegranav med DT Comp-ekrar med mässingsnipplar. Allt för hållbara och framförallt Happykorrekta hjul. Behöver jag tillägga att de är lättservade? Det var för övrigt den främsta orsaken till att de hjulen lades till arsenalen efter de extremt stökiga hjulproblem jag hade för några år sedan. Originalhjulet var de komplett usla Shimano WH -R 550 vilket är deras instegshjul. De är förvisso rätt snygga men tunga som bly och flexar ändå och är inte hållbara. Inte många rätt där således förutom att de är snorbilliga men frågan är ändå om de kan räknas som prisvärda? Jag har kört sönder två par.

Hjul byggda kring Ultegranav och Mavics beprövade Open Pro-fälg med DT ekrar för slitstarka och lättservade hjul
Hjul byggda kring Ultegranav och Mavics beprövade Open Pro-fälg med DT ekrar för slitstarka och lättservade hjul

Däcken är kanttråd och återkommande modeller de senare åren har varit de klassiska storsäljarna Continental GP4000S och Michelin PRO2 och PRO3 samt nu Lithion 2. Jag föredrar nog PRO däcken framför Conti egentligen men jag upplever att de inte håller lika länge dessvärre. Lithion kör jag som träningsdäck för att jag hade turen att fynda ett par. Helt ok däck för priset.

Pedalerna är inget avancerat utan ett par dugliga Shimano 105. Efter kraschen funderade jag på att uppgradera. Men med tanke på totalvikten på min cykel för övrigt känns det inte aktuellt att lägga nästan dubbla pengarna för att få ett par Ultegra med aningen finare lager och vinna 40g.

Det enda extra ”lyx” som är dolt på cykeln är ett par riktigt bra kullagrade trissor i växelföraren samt ett par exklusiva flaskställ. Jag gillar inte att tappa flaskor så det tänker jag fortsätta att undvika.

Cykeln är ingen lättviktare som sagt och ligger med de här hjulen och däcken på cirka 8,7 kg. Men den vikten får tas med en nypa salt då inte litar på vågen som gav mig resultatet.

Äldre bild på Cuben "tempofierad" med Ksyriumhjulen, tempobåge och sadel  med mer extrem sittställning monterad. Fattigmans tempohoj helt enkelt
Äldre bild på Cuben ”tempofierad” med Ksyriumhjulen, tempobåge och sadel med mer extrem sittställning monterad. Fattigmans tempohoj helt enkelt

Eftersom jag inte äger någon tempocykel men ändå kör temposträckor ibland så trimmar jag Streamern för att passa så bra som möjligt vid dessa tillfällen. ”Tempofieringen” innebär byte av sadelstolpe och sadel eftersom jag inte vill mixtra med ordinarie sittställning. Det gör positionen mer aggressiv – högre, mer framåtlutad och längre fram över vevpartiet. Sen kompletteras det hela med ett par tempopinnar, numera båge då de första gick av och sen är det bara att köra skiten ur sig. Det fungerar tämligen väl även om det naturligtvis knappast förvandlar cykeln till en tempohoj.

/ J – väglus

#cykligare #knivesandbikes