En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Höstens Janusansikte

31 Okt 2014

Cirkelcyklistiskt problem för den hågade: Om en cyklist startar från punkt A vid en given tidpunkt och därefter kör om två cyklister på inbördes avstånd från varandra för att därefter möta 4 stycken andra cyklister vid punkt B, C och D varpå han passerar ytterligare en cyklist som dock är en stillastående CX-fantom. Hur fort kör han då?

Svar: näst snabbast i höst!

 

Nästansol över Växjö
Nästansol över Växjö

 

Inspirerad av gårdagens världsrekord kände jag en intensiv lust att köra runt i en cirkel. Valde mellan att köra kvarteret runt fyrtio gånger eller dra ett varv på en för Växjöcyklister mycket välbekant slinga, Växjöruntrundan. 40,5 km cykelväg på omväxlande grus och asfalt med rätt många korsningar, bommar, hundar, flanörer och andra rörliga hinder. Alltid en utmaning oavsett tidpunkt.

Gick ok trots blodsmak i munnen.

Lika oresonligt sur som jag var på vädret förra höstinlägget lika strålande glad är jag idag över nästansolen som lägrat sig över nejden. Innan jag körde tittade den faktiskt fram en smula. Men solen är en blyg fan så den gömde sig igen.

/ J – cyklar i cirklar

#cykligare #knivesandbikes

Cirkelcyklistiskt problem för den hågade: Om en cyklist startar från punkt A vid en given tidpunkt och därefter kör om två cyklister på inbördes avstånd från varandra för att därefter möta 4 stycken andra cyklister vid punkt B, C och D varpå han passerar ytterligare en cyklist som dock är en stillastående CX-fantom. Hur fort kör han då?

Svar: näst snabbast i höst!

 

Nästansol över Växjö
Nästansol över Växjö

 

Inspirerad av gårdagens världsrekord kände jag en intensiv lust att köra runt i en cirkel. Valde mellan att köra kvarteret runt fyrtio gånger eller dra ett varv på en för Växjöcyklister mycket välbekant slinga, Växjöruntrundan. 40,5 km cykelväg på omväxlande grus och asfalt med rätt många korsningar, bommar, hundar, flanörer och andra rörliga hinder. Alltid en utmaning oavsett tidpunkt.

Gick ok trots blodsmak i munnen.

Lika oresonligt sur som jag var på vädret förra höstinlägget lika strålande glad är jag idag över nästansolen som lägrat sig över nejden. Innan jag körde tittade den faktiskt fram en smula. Men solen är en blyg fan så den gömde sig igen.

/ J – cyklar i cirklar

#cykligare #knivesandbikes

Nytt timvärldsrekordförsök

30 Okt 2014

Jaha, visserligen tänkte jag redan när jag skrev om Voigts rekord härförleden att jag skulle få anledning att återkomma i ämnet men kanske inte så snart även om det var uppenbart att det var som gjort för att slås. De nya reglerna som antogs för att gjuta nytt liv i distansen har därmed visat sig ytterst lyckade och då har de stora ”kanonerna” inte ens bekänt färg än.

Sen måste medges att jag förvisso hört namnet nämnas någon gång men annars inte vet vem Matthias Brändle är. Enligt uppgift är han en 25-årig österrikare som kör för IAM.

"Le Champion"
”Le Champion”

Återstår att se om Brändle blir ”mästaren” som står staty utanför UCIs högkvarter i Aigle. När jag passerade staden för ett antal år sedan visste jag faktiskt inte om att det var där UCI huserade. Antalet cyklister på vägarna slog mig dock som ovanligt stort. Jag fick förklaringen lite senare när jag körde förbi den allt annat än diskreta byggnaden som bland annat inrymmer velodromen.

UCIs högkvarter och velodromen i Aigle
UCIs högkvarter och velodromen i Aigle

Det som blir lite speciellt och en försvårande faktor för Brändle under rekordförsöket är att den här banan inte är 250 m lång vilket är något av en standard. Den är endast 200 m lång vilket gör att antalet kurvor blir många fler än vid förra rekordkörningen. Det är betydligt svårare att hålla linjen där i de farter vi talar om och bara en liten avvikelse gör att distansen som faktiskt körs i relation till den som räknas blir längre. För att ytterligare lägga sten på börda så ökar g-krafterna vilket gör det svårare att förbli i aeroposition.

Hur det går? Tja, det återstår att se och det går att följa på Eurosport från 18.45.

/ J – mer champinjon än champion

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Jaha, visserligen tänkte jag redan när jag skrev om Voigts rekord härförleden att jag skulle få anledning att återkomma i ämnet men kanske inte så snart även om det var uppenbart att det var som gjort för att slås. De nya reglerna som antogs för att gjuta nytt liv i distansen har därmed visat sig ytterst lyckade och då har de stora ”kanonerna” inte ens bekänt färg än.

Sen måste medges att jag förvisso hört namnet nämnas någon gång men annars inte vet vem Matthias Brändle är. Enligt uppgift är han en 25-årig österrikare som kör för IAM.

"Le Champion"
”Le Champion”

Återstår att se om Brändle blir ”mästaren” som står staty utanför UCIs högkvarter i Aigle. När jag passerade staden för ett antal år sedan visste jag faktiskt inte om att det var där UCI huserade. Antalet cyklister på vägarna slog mig dock som ovanligt stort. Jag fick förklaringen lite senare när jag körde förbi den allt annat än diskreta byggnaden som bland annat inrymmer velodromen.

UCIs högkvarter och velodromen i Aigle
UCIs högkvarter och velodromen i Aigle

Det som blir lite speciellt och en försvårande faktor för Brändle under rekordförsöket är att den här banan inte är 250 m lång vilket är något av en standard. Den är endast 200 m lång vilket gör att antalet kurvor blir många fler än vid förra rekordkörningen. Det är betydligt svårare att hålla linjen där i de farter vi talar om och bara en liten avvikelse gör att distansen som faktiskt körs i relation till den som räknas blir längre. För att ytterligare lägga sten på börda så ökar g-krafterna vilket gör det svårare att förbli i aeroposition.

Hur det går? Tja, det återstår att se och det går att följa på Eurosport från 18.45.

/ J – mer champinjon än champion

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Colting ute och seglar

26 Okt 2014

Nu har Jonas Colting hissat segel igen. Han är mannen som ofta är ute och seglar i sitt korståg för LCHF. Ibland undrar man om anhängare för den falangen lider av fler bokstavskombinationer än så. De har i alla fall inga skrupler när det gäller att klumpa ihop känslomässiga argument, sakfrågor och rena stolligheter till precis den raffinerade och processade massa de propagerar emot.

Anledningen till min starka reaktion är det här blogginlägget från Colting som delats bland annat på sociala medier.

De enda punkterna jag vill ge honom rätt på är de rent statistiska med delvis ökade ohälsotal i vårt land och det faktum att processad mat och för mycket raffinerat socker är ohälsosamt för kroppen. Men sen är hans glidningar i argumentationen minst sagt märkliga, en smula obehagliga och inte så lite propagandistiska i syfte att tala för sin sak.

Särskilt illa blir det när han leker psykolog och börjar klumpa ihop psykiska sjukdomar med fysisk ohälsa och övervikt på ett enkelt vis. Jag har alltid varit stark motståndare till enkla lösningar på komplexa problem. De ger en bitter eftersmak. Finns det verkligen inga andra faktorer än ändrad kosthållning som förändrats i samhället under det tidsspannet du nämner Colting? Jag kan komma på några stycken.

Men redan från början i texten blir tonen märklig. Han presenterar ett vi och dom. Den polariserade dikotomi han presenterar existerar bara som en konstruktion i hans eget huvud. Det finns fler uppfattningar än så och det borde han veta om. Världen består inte av individer som är för eller emot LCHF inte ens i dietvärlden. De flesta bryr sig faktiskt inte om hans idéer alls men tvingas kommentera dem eftersom dess företrädare ofta är mycket högljudda i debatten. Han använder ordet ”extremt” men det mest extrema med LCHF är många av dess anhängare. Det lätt nyreligiösa anslaget skrämmer mig.

Jag orkar inte bemöda mig med att bemöta alla argument som presenteras. Det känns allt för tidsödande men det kan konstateras att inte enbart LCHF har framgångar när det gäller övervikt och blodfetter som han nämner. I en artikel i JAMA (Journal of the American Medical Association) presenteras en rapport  från en studie där 48 olika dieter jämförts och resultatet blir att det är mycket litet skillnad dem emellan om de bara följs. Så på just den punkten spelar det mindre roll hur man väljer att äta. Sen finns det förstås fler hälsoaspekter kopplat till mat än endast viktminskning.

Hela inlägget bygger på kraftigt raljerande över begreppet ”vanlig mat” som han menar hänvisas till ”förnumstigt”. Där har han helt enkelt fel och använder medvetet eller omedvetet ett mycket fult debattknep. Han blandar ihop uttryck alternativt missbrukar språket grovt. Observera att är stor skillnad på ”vanlig mat” och ”den vanligaste maten”. Hans egen hemsnickrade definition blir någon form av statistisk hänvisning till vad är vanligast förekommande på våra matbord.

Men ingen anhängare av ”vanlig” mat mig själv inkluderad skulle  använda oss av den statistiska ”vanlighet” han hänvisar till och som han i sin text menar att vi ”uppmanas att förhålla oss till”.

Med begreppet menas i all enkelhet från grunden lagad mat av varierat slag. Det är det vi skall förhålla oss till och inte någon förvanskat avart. Sen att det har blivit så är en annan fråga men det är knappast den mathållningen med halvfabrikat, sötade mejeriprodukter och pulvermos som Colting nämner som dietister ber oss förhålla oss till. Det är ren lögn.

Sen säger han: ”Ironiskt nog fanns inte heller de folkhälsoproblem som idag är alltmer vanligt förekommande. Diabetes-2, barnfetma och psykisk ohälsa har i stort varit okända företeelser fram till för alldeles nyligen. Nu är de vanliga.” 

Där är han endera mycket dåligt påläst eller väljer att ljuga. Det är helt enkelt inte sant det heller. Psykisk ohälsa har funnits länge även om den historiskt gömts bakom olika namn som t ex nervsvag/klen, tappat förstånd och inte minst alkoholism. Sen har samhällets alltmer långtgående specialisering drivit utvecklingen dithän att det inte är lika högt i tak längre. Alla passar inte in i det moderna och de måste ha en stämpel.

Folkhälsa handlar mycket riktigt som Colting påpekar inte om att springa mer. Där är vi överens. Det som i stora bitar försvunnit från de flestas liv är vardagsmotionen. Utan att gå in på detaljer så är det fler saker som förändrats i vårt samhälle de senaste 40 åren än kosthållningen kan påpekas för den som inte uppmärksammat det.

Den skärm du och jag sitter framför nu har betydligt större inverkan  på vår generella hälsa än vad socker någonsin haft hävdar jag bestämt! 

Den vanliga maten är inte alls extrem och onaturlig som Colting avslutningsvis hävdar. Det är hans argumentation som är extrem.

/ J – stark anhängare av ”riktig” mat

Nu har Jonas Colting hissat segel igen. Han är mannen som ofta är ute och seglar i sitt korståg för LCHF. Ibland undrar man om anhängare för den falangen lider av fler bokstavskombinationer än så. De har i alla fall inga skrupler när det gäller att klumpa ihop känslomässiga argument, sakfrågor och rena stolligheter till precis den raffinerade och processade massa de propagerar emot.

Anledningen till min starka reaktion är det här blogginlägget från Colting som delats bland annat på sociala medier.

De enda punkterna jag vill ge honom rätt på är de rent statistiska med delvis ökade ohälsotal i vårt land och det faktum att processad mat och för mycket raffinerat socker är ohälsosamt för kroppen. Men sen är hans glidningar i argumentationen minst sagt märkliga, en smula obehagliga och inte så lite propagandistiska i syfte att tala för sin sak.

Särskilt illa blir det när han leker psykolog och börjar klumpa ihop psykiska sjukdomar med fysisk ohälsa och övervikt på ett enkelt vis. Jag har alltid varit stark motståndare till enkla lösningar på komplexa problem. De ger en bitter eftersmak. Finns det verkligen inga andra faktorer än ändrad kosthållning som förändrats i samhället under det tidsspannet du nämner Colting? Jag kan komma på några stycken.

Men redan från början i texten blir tonen märklig. Han presenterar ett vi och dom. Den polariserade dikotomi han presenterar existerar bara som en konstruktion i hans eget huvud. Det finns fler uppfattningar än så och det borde han veta om. Världen består inte av individer som är för eller emot LCHF inte ens i dietvärlden. De flesta bryr sig faktiskt inte om hans idéer alls men tvingas kommentera dem eftersom dess företrädare ofta är mycket högljudda i debatten. Han använder ordet ”extremt” men det mest extrema med LCHF är många av dess anhängare. Det lätt nyreligiösa anslaget skrämmer mig.

Jag orkar inte bemöda mig med att bemöta alla argument som presenteras. Det känns allt för tidsödande men det kan konstateras att inte enbart LCHF har framgångar när det gäller övervikt och blodfetter som han nämner. I en artikel i JAMA (Journal of the American Medical Association) presenteras en rapport  från en studie där 48 olika dieter jämförts och resultatet blir att det är mycket litet skillnad dem emellan om de bara följs. Så på just den punkten spelar det mindre roll hur man väljer att äta. Sen finns det förstås fler hälsoaspekter kopplat till mat än endast viktminskning.

Hela inlägget bygger på kraftigt raljerande över begreppet ”vanlig mat” som han menar hänvisas till ”förnumstigt”. Där har han helt enkelt fel och använder medvetet eller omedvetet ett mycket fult debattknep. Han blandar ihop uttryck alternativt missbrukar språket grovt. Observera att är stor skillnad på ”vanlig mat” och ”den vanligaste maten”. Hans egen hemsnickrade definition blir någon form av statistisk hänvisning till vad är vanligast förekommande på våra matbord.

Men ingen anhängare av ”vanlig” mat mig själv inkluderad skulle  använda oss av den statistiska ”vanlighet” han hänvisar till och som han i sin text menar att vi ”uppmanas att förhålla oss till”.

Med begreppet menas i all enkelhet från grunden lagad mat av varierat slag. Det är det vi skall förhålla oss till och inte någon förvanskat avart. Sen att det har blivit så är en annan fråga men det är knappast den mathållningen med halvfabrikat, sötade mejeriprodukter och pulvermos som Colting nämner som dietister ber oss förhålla oss till. Det är ren lögn.

Sen säger han: ”Ironiskt nog fanns inte heller de folkhälsoproblem som idag är alltmer vanligt förekommande. Diabetes-2, barnfetma och psykisk ohälsa har i stort varit okända företeelser fram till för alldeles nyligen. Nu är de vanliga.” 

Där är han endera mycket dåligt påläst eller väljer att ljuga. Det är helt enkelt inte sant det heller. Psykisk ohälsa har funnits länge även om den historiskt gömts bakom olika namn som t ex nervsvag/klen, tappat förstånd och inte minst alkoholism. Sen har samhällets alltmer långtgående specialisering drivit utvecklingen dithän att det inte är lika högt i tak längre. Alla passar inte in i det moderna och de måste ha en stämpel.

Folkhälsa handlar mycket riktigt som Colting påpekar inte om att springa mer. Där är vi överens. Det som i stora bitar försvunnit från de flestas liv är vardagsmotionen. Utan att gå in på detaljer så är det fler saker som förändrats i vårt samhälle de senaste 40 åren än kosthållningen kan påpekas för den som inte uppmärksammat det.

Den skärm du och jag sitter framför nu har betydligt större inverkan  på vår generella hälsa än vad socker någonsin haft hävdar jag bestämt! 

Den vanliga maten är inte alls extrem och onaturlig som Colting avslutningsvis hävdar. Det är hans argumentation som är extrem.

/ J – stark anhängare av ”riktig” mat

Höstfan

25 Okt 2014

Höstnostalgiker här har ni något att bita i.

Hur var det nu? Naturen går till vila för att sedan återuppstå i nytt grönskande flor. Luften är hög och klar, solen skiner från blå himmel och löv som exploderar i kanonader av gula och röda nyanser.

Nej för h-e!! Titta ut. Fem grader, regn eller duggregn, snålblåst. Råkall kyla som likt en hungrig råtta gnager sig igenom alla klädlager in på benen. Helt omöjligt att se någonting förutom fyra nyanser av grått. Någon har slängt en våt yllefilt över tillvaron.

Oktobergrått. Just så här färglös var turen. Och enformig
Oktobergrått. Just så här färglös var turen. Och enformig

Hur man än klär sig för cykling blir det till slut fel. Blöt och kall inifrån eller utifrån. Bara att välja. Och så den mysiga detaljen att den sammanlagda tiden för att klä sig, ordna belysningen samt rengöring av cyklarna tar längre tid än själva cykelturen. Hurra vad jag älskar hösten. Hrmpfff.

Igår efter fem och en halv mil ville mina fötter inte vara med längre. Hade varit läge för skoöverdragen men mina tjockare i neopren är trasiga. Kombinationen av mycket fukt blandat med salt från väg och svett hade helt enkelt fått metallen att korrodera bort. Inga dragkedjor kvar.

Men man skall härdas. Värre blir det. Glöm inte det. Snart är november här. Då blir det ännu lite mörkare. Jihaa.

/ J – naturromantikdödare

#cykligare #knivesandbikes

Höstnostalgiker här har ni något att bita i.

Hur var det nu? Naturen går till vila för att sedan återuppstå i nytt grönskande flor. Luften är hög och klar, solen skiner från blå himmel och löv som exploderar i kanonader av gula och röda nyanser.

Nej för h-e!! Titta ut. Fem grader, regn eller duggregn, snålblåst. Råkall kyla som likt en hungrig råtta gnager sig igenom alla klädlager in på benen. Helt omöjligt att se någonting förutom fyra nyanser av grått. Någon har slängt en våt yllefilt över tillvaron.

Oktobergrått. Just så här färglös var turen. Och enformig
Oktobergrått. Just så här färglös var turen. Och enformig

Hur man än klär sig för cykling blir det till slut fel. Blöt och kall inifrån eller utifrån. Bara att välja. Och så den mysiga detaljen att den sammanlagda tiden för att klä sig, ordna belysningen samt rengöring av cyklarna tar längre tid än själva cykelturen. Hurra vad jag älskar hösten. Hrmpfff.

Igår efter fem och en halv mil ville mina fötter inte vara med längre. Hade varit läge för skoöverdragen men mina tjockare i neopren är trasiga. Kombinationen av mycket fukt blandat med salt från väg och svett hade helt enkelt fått metallen att korrodera bort. Inga dragkedjor kvar.

Men man skall härdas. Värre blir det. Glöm inte det. Snart är november här. Då blir det ännu lite mörkare. Jihaa.

/ J – naturromantikdödare

#cykligare #knivesandbikes

Heldag i cykelns tecken…

20 Okt 2014

…var utlovat på klubbens hemsida.

Själv hade jag av olika orsaker inte tänkt delta alls i lördagens begivenheter. Borde kanske inte gjort det heller när jag tänker efter men ni vet hur det kan bli när cykellusten tränger på och blir för stark.

Morgonens tempo stod jag i vilket fall som helst över. Det var barnhelg och vare sig jag eller min rygg var vaken vid den tiden. Vädret lockade inte allt för mycket det heller med sju-åtta plusgrader, blåst och regnet hängande i luften. Varm säng och lång helgfrukost med familjen vann kampen om intresset.

Fick senare höra från grannen som har gård utåt Gasslanda att han sett en massa cyklister fara omkring som skållade råttor längs med vägarna på förmiddagen så det hela verkade avlöpt väl.

 

Landsväg

 

Efter att ha kört en ytterst skitig och tung Växjöruntrunda på fredagen ämnade jag ta ett lugnt pass på hybriden på lördagen. Men sen smög sig idén på att det kunde vara trevligt att få sällskap och jag visste att landsvägsturen som var planerad för cykeldagen skulle gå av stapeln klockan ett. Jag kunde hänga på den gemensamma delen ut till Rottne för att sedan i sakta mak ta mig hem därifrån på egen hand tänkte jag lite klurigt.

Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan 
Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan

Sagt och gjort. Efter att ha oljat och pumpat racern jag inte sneglat på under hela hösten så bar det av mot samlingen vid Vais-torpet. Kan väl inte påstå att vi blev någon folkmassa men något tiotal personer bildade en liten men entusiastisk klunga. Färden bar via Sandsbro ut mot Gårdsby och Gasslanda för att sedan vika av mot Rottne. Från rondellen var ”frifart” planerad och det något inofficiella KM i landsväg skulle ta sin början.

Farten var inte överdrivet hög till en början och jag hakade på. Hur fort det gick har jag verkligen ingen aning om då min j-a dator slutat fungera. Herr Långström undrade på vägen ut om jag tänkte köra omkull eftersom jag konstant fipplade med tekniken under vilt svärande. Vilan hade inte gjort den gott utan någon knapp hade bestämt sig för att lägga av varpå den inte gick att nollställa. I försöken att fixa detta gick den mikroskopiska flärpen som håller den på plats av. Skitdator, undvik Scio! Nu blir det en ny.

Första delen av färden till Rottne hade varit ytterst angenäm. Lugnt prattempo, någon paus och vinden i ryggen bidrog. Sen hade min rygg beslutat sig för att vara någorlunda samarbetsvillig vilket jag var ytterst tacksam för.

”Då kör vi” tänkte jag. I snålblåsten frös jag något och för att åtgärda det gick jag upp i täten och drog en liten bit i slakmotan förbi Borlanda. Var tvungen att känna på cykeln. Den kändes ovan och lätt obekväm efter det långa uppehållet. Lite som ett par nytvättade jeans. Även låren kändes obekväma men det är ett naturtillstånd nuförtiden.

Sen vek vi av i riktning tillbaks mot Växjö igen och jag fann mig i täten ett ögonblick efter att ha gjort ett litet ryck utför. Jag var fortfarande inte varm och vi hade nu en ganska påtaglig motvind vilket jag redan på ett tidigt stadium insett skulle bli fallet. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att hänga med tillbaks eftersom värken inte var för illa.

Slakmotan förbi Stojby är alltid kärv att hålla hög fart uppför och den här dagen var inget undantag i snålblåsten och därför undvek jag nogsamt att ligga i täten. Höll mig i mitten av gruppen och sneglade aningen på vad de andra gjorde. Vid det här laget hade vår lilla grupp decimerats med ett par personer. Vid krönet tryckte Tony på och gjorde en fartökning. Jag misstänkte att han sett en öppen mun och det verkade vara med sanningen överensstämmande för vips försvann någon till. En lucka uppstod och så var vi bara fyra för en stund. Jag hörde mig själv ropa ”lucka” men vi gasade inte fort nog och luckan tätades snabbt.

Vi trampade efter bästa förmåga på mot stan och det hägrande målet vid Långarör. Ingen exploderade i några ryck och utbrytningsförsök eftersom det troligen varit självmord i motvinden. Jag kände mig rätt pigg men eftersom jag är dåligt tränad med för få mil i benen i år kunde jag knappast köra ifrån någon utan var rätt glad över att inte vara avhängd. Motvind är inte mitt rätta element men det verkar ändå som det bekommer andra ännu mer. Så på något vis utkristalliserade sig ändå en tätkvartett på de sista raksträckorna.

Jag får erkänna att jag i sista slakmotan såg att Pelle sett aningen krokig ut de sista förningarna och gjorde en fartökning och sen var vi bara tre.

Nöjd med min dag och i glädjen över att smärtan från korsryggen höll sig i schack struntade jag rätt mycket i själva slutspurten. När det var tre, fyrahundra meter kvar låg jag i täten och borrade. Min enda chans hade varit att släppa fram de andra, glida ner några få meter och sen ta sats för kung och fosterland. Med min kroppshydda tar det lite tid att accelerera. Nu blev det inte så. På min rulle låg Anders och var glad och bakom honom vilade sig Tony. Resultatet var lätt uträknat. De slog mig enkelt de sista metrarna in mot den imaginära mållinjen.

Men vilket seger – det var skitkul och gjorde inte ont alls! 

Vi rullade sen i gemensam tropp tillbaks mot Vaistorpet och jag avvek mot hemmet för lite näringsintag. Det här med att äta hade jag i hastigheten glömt eftersom cykelrundan inte direkt  varit planerad.

 

Mountainbike – eller i mörket är alla katter grå

 

Nu gav rundan på förmiddagen mersmak så jag beslöt på stående fot att vara med och köra även på kvällen. Min sjukgymnast anser att jag inte borde lyfta, bära eller böja mig framåt på några veckor. Och de inskränkningarna ställer onekligen till det när man skall köra Mtb i mörker men jag tänkte att jag kunde ta det lite piano. En bra plan som inte riktigt höll hela vägen skulle det visa sig.

För att alls kunna delta var jag tvungen att få i ordning min belysning som jag hittills inte använt den här hösten. Det visade sig inte vara helt enkelt men efter ett par hysteriska utbrott, ett frenetiskt mekande och en av mig något uppstressad omgivning satt en lampa monterad på hjälmen och en på styret. Kraften hos eltejp, buntband och en förstående familj skall aldrig underskattas.

Jag kom iväg till slut och hittade några glada själar kring en brasa upp vid Vais men det får väl erkännas att om vi varit få på dagen var vi nu ännu färre, åtminstone som skulle cykla. Sen tillkom ett antal familjemedlemmar som tänkte heja på vid starten och avnjuta lite grillad korv.

Vi rullade iväg på ett provvarv strax över klockan sex  medan mörkret sänkte sig allt mer. Varvet var roligt och tekniskt och det kluriga för mig var att försöka memorera hur banläggare Micke och Petter tänkt sig sträckningen för stigarna känner jag annars väl. Det visade sig inte fungera ändå för min del eftersom jag senare trots detta lyckades navigera in på sidospår. Banan utgjordes av två slingor om cirka två kilometer vardera där den sista bestod av ”El Plomo”.

Det tog inte lång tid innan jag insåg att det här skulle bli en motig historia även om jag kände mig vid gott mod. Regnandet de sista dagarna har gjord marken tämligen mjuk och den fuktiga luften gjorde stenar och rötter hala. Och är det något det finns gott om i Fyllerydsskogen så är det stenar och rötter så även vid torrt före så skumpar det bra mycket och den vattensjuka marken gjorde att det rullade tungt. Lägg därtill ett par mil i benen sen tidigare på dagen och mörker och du har en rejäl utmaning.

tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson
tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson

 

 

Genomkörningen tog rätt lång tid så barnen som väntat på att vi skulle komma tillbaks började bli otåliga. Men till slut kom vi iväg – alla fyra. Jag tog raskt ledningen genom den första grinden och ledde faktiskt i flera hundra meter in på den första stigen. Lamporna fungerade väl och jag såg i alla fall. De andra låg strax bakom såg jag på ljuskäglorna som förföljde mig även om jag mest koncentrerade mig på att hålla rätt spår. Till vänster brukar jag vanligtvis lägga mig på den här stigen. Sen kom första felkörningen. Jag såg en av vimplarna som markerade banan och en stig i ögonvrån till vänster och dök in där. De andra fortsatte framåt där det var tänkt att vi skulle köra. Jag såg deras lampor mellan trädstammarna. Jag fortsatte min tvärstig som dock är mycket mindre och långsammare. Där tappade jag de första hundra metrarna. De andra tappade jag strax därefter uppför den första branta backen då min cykel resolut vägrade växla ned till minsta klingan fram. Och jag är inte stark nog att ta det motlutet på mellandrevet så det var bara att hoppa av och springa.

Därefter försökte jag jaga ikapp de andra vilket inte gick så bra. Dels var de andra snabbare än mig och dels är det inte bra att stressa eftersom det då är lätt att tappa rytmen i skogen. Sen är jag inte van vid att köra på stig i mörker vilket inte underlättade det heller. Därför körde jag fel en gång till. Mot mitten av El Plomo såg jag ett ljus dansande i mörket. Det visade sig vara Anders. Enda felet var att jag mötte honom! F-n, jag ”fuskade” också. Nåja, hakade på honom i några hundra meter innan han gled  iväg från mig i mörkret. Eftersom jag nu ändå inte hade någon chans att hinna ifatt försökte jag ha kul och hitta flytet igen. Det gick inte alls. Eller jo, lite kul hade jag men ryggen hade börjat göra fruktansvärt ont och det gjorde att jag tappade ännu mer kraft.

Sen var det riktigt jäkla halt på alla rötter och det är inte mitt bästa före ens med de bästa förutsättningarna som god form och dagsljus. Allt bidrog till att jag tog totalt slut. Andra varvet kördes helt själv och den enda levande själ jag såg var Maria som stod vid passeringen och fotade.

Det var varmt i skogen i lä av träden och snålblåsten från tidigare på dagen var borta. Svetten lackade och låren skrek. Ingen kraft kvar, dödstrött och med en rygg som kändes som den skulle gå av. Sista varvet blev mest en kamp för att ta mig runt måste jag erkänna. Det gick mer på tvären än framåt och all rytm och flyt var borta. Jag körde in i allt i stället för runt och över. Dunsade klumpigt framåt i snigeltempo och i ett tekniskt parti fick jag bära cykeln istället för att cykla.

Till slut närmade sig målet och jag kunde höra de andra heja på mig. Jag var mest glad över att de  inte skickat ut en efterlysning till missing people.

Först i mål var återigen Tony som för övrigt lyckades med den bedriften tre gånger under dagens lopp. Å andra sidan var klassindelningen generös vilket innebar att jag fick första pris i H42.

En stund, lite småprat och några korvar senare och halvt genomfrusen  begav jag mig hemåt i mörkret nöjd med dagen och sällskapet men med en smärtande rygg. Den där sista turen var nog inte helt lyckad får väl medges.

/ J – skogstomte

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

…var utlovat på klubbens hemsida.

Själv hade jag av olika orsaker inte tänkt delta alls i lördagens begivenheter. Borde kanske inte gjort det heller när jag tänker efter men ni vet hur det kan bli när cykellusten tränger på och blir för stark.

Morgonens tempo stod jag i vilket fall som helst över. Det var barnhelg och vare sig jag eller min rygg var vaken vid den tiden. Vädret lockade inte allt för mycket det heller med sju-åtta plusgrader, blåst och regnet hängande i luften. Varm säng och lång helgfrukost med familjen vann kampen om intresset.

Fick senare höra från grannen som har gård utåt Gasslanda att han sett en massa cyklister fara omkring som skållade råttor längs med vägarna på förmiddagen så det hela verkade avlöpt väl.

 

Landsväg

 

Efter att ha kört en ytterst skitig och tung Växjöruntrunda på fredagen ämnade jag ta ett lugnt pass på hybriden på lördagen. Men sen smög sig idén på att det kunde vara trevligt att få sällskap och jag visste att landsvägsturen som var planerad för cykeldagen skulle gå av stapeln klockan ett. Jag kunde hänga på den gemensamma delen ut till Rottne för att sedan i sakta mak ta mig hem därifrån på egen hand tänkte jag lite klurigt.

Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan 
Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan

Sagt och gjort. Efter att ha oljat och pumpat racern jag inte sneglat på under hela hösten så bar det av mot samlingen vid Vais-torpet. Kan väl inte påstå att vi blev någon folkmassa men något tiotal personer bildade en liten men entusiastisk klunga. Färden bar via Sandsbro ut mot Gårdsby och Gasslanda för att sedan vika av mot Rottne. Från rondellen var ”frifart” planerad och det något inofficiella KM i landsväg skulle ta sin början.

Farten var inte överdrivet hög till en början och jag hakade på. Hur fort det gick har jag verkligen ingen aning om då min j-a dator slutat fungera. Herr Långström undrade på vägen ut om jag tänkte köra omkull eftersom jag konstant fipplade med tekniken under vilt svärande. Vilan hade inte gjort den gott utan någon knapp hade bestämt sig för att lägga av varpå den inte gick att nollställa. I försöken att fixa detta gick den mikroskopiska flärpen som håller den på plats av. Skitdator, undvik Scio! Nu blir det en ny.

Första delen av färden till Rottne hade varit ytterst angenäm. Lugnt prattempo, någon paus och vinden i ryggen bidrog. Sen hade min rygg beslutat sig för att vara någorlunda samarbetsvillig vilket jag var ytterst tacksam för.

”Då kör vi” tänkte jag. I snålblåsten frös jag något och för att åtgärda det gick jag upp i täten och drog en liten bit i slakmotan förbi Borlanda. Var tvungen att känna på cykeln. Den kändes ovan och lätt obekväm efter det långa uppehållet. Lite som ett par nytvättade jeans. Även låren kändes obekväma men det är ett naturtillstånd nuförtiden.

Sen vek vi av i riktning tillbaks mot Växjö igen och jag fann mig i täten ett ögonblick efter att ha gjort ett litet ryck utför. Jag var fortfarande inte varm och vi hade nu en ganska påtaglig motvind vilket jag redan på ett tidigt stadium insett skulle bli fallet. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att hänga med tillbaks eftersom värken inte var för illa.

Slakmotan förbi Stojby är alltid kärv att hålla hög fart uppför och den här dagen var inget undantag i snålblåsten och därför undvek jag nogsamt att ligga i täten. Höll mig i mitten av gruppen och sneglade aningen på vad de andra gjorde. Vid det här laget hade vår lilla grupp decimerats med ett par personer. Vid krönet tryckte Tony på och gjorde en fartökning. Jag misstänkte att han sett en öppen mun och det verkade vara med sanningen överensstämmande för vips försvann någon till. En lucka uppstod och så var vi bara fyra för en stund. Jag hörde mig själv ropa ”lucka” men vi gasade inte fort nog och luckan tätades snabbt.

Vi trampade efter bästa förmåga på mot stan och det hägrande målet vid Långarör. Ingen exploderade i några ryck och utbrytningsförsök eftersom det troligen varit självmord i motvinden. Jag kände mig rätt pigg men eftersom jag är dåligt tränad med för få mil i benen i år kunde jag knappast köra ifrån någon utan var rätt glad över att inte vara avhängd. Motvind är inte mitt rätta element men det verkar ändå som det bekommer andra ännu mer. Så på något vis utkristalliserade sig ändå en tätkvartett på de sista raksträckorna.

Jag får erkänna att jag i sista slakmotan såg att Pelle sett aningen krokig ut de sista förningarna och gjorde en fartökning och sen var vi bara tre.

Nöjd med min dag och i glädjen över att smärtan från korsryggen höll sig i schack struntade jag rätt mycket i själva slutspurten. När det var tre, fyrahundra meter kvar låg jag i täten och borrade. Min enda chans hade varit att släppa fram de andra, glida ner några få meter och sen ta sats för kung och fosterland. Med min kroppshydda tar det lite tid att accelerera. Nu blev det inte så. På min rulle låg Anders och var glad och bakom honom vilade sig Tony. Resultatet var lätt uträknat. De slog mig enkelt de sista metrarna in mot den imaginära mållinjen.

Men vilket seger – det var skitkul och gjorde inte ont alls! 

Vi rullade sen i gemensam tropp tillbaks mot Vaistorpet och jag avvek mot hemmet för lite näringsintag. Det här med att äta hade jag i hastigheten glömt eftersom cykelrundan inte direkt  varit planerad.

 

Mountainbike – eller i mörket är alla katter grå

 

Nu gav rundan på förmiddagen mersmak så jag beslöt på stående fot att vara med och köra även på kvällen. Min sjukgymnast anser att jag inte borde lyfta, bära eller böja mig framåt på några veckor. Och de inskränkningarna ställer onekligen till det när man skall köra Mtb i mörker men jag tänkte att jag kunde ta det lite piano. En bra plan som inte riktigt höll hela vägen skulle det visa sig.

För att alls kunna delta var jag tvungen att få i ordning min belysning som jag hittills inte använt den här hösten. Det visade sig inte vara helt enkelt men efter ett par hysteriska utbrott, ett frenetiskt mekande och en av mig något uppstressad omgivning satt en lampa monterad på hjälmen och en på styret. Kraften hos eltejp, buntband och en förstående familj skall aldrig underskattas.

Jag kom iväg till slut och hittade några glada själar kring en brasa upp vid Vais men det får väl erkännas att om vi varit få på dagen var vi nu ännu färre, åtminstone som skulle cykla. Sen tillkom ett antal familjemedlemmar som tänkte heja på vid starten och avnjuta lite grillad korv.

Vi rullade iväg på ett provvarv strax över klockan sex  medan mörkret sänkte sig allt mer. Varvet var roligt och tekniskt och det kluriga för mig var att försöka memorera hur banläggare Micke och Petter tänkt sig sträckningen för stigarna känner jag annars väl. Det visade sig inte fungera ändå för min del eftersom jag senare trots detta lyckades navigera in på sidospår. Banan utgjordes av två slingor om cirka två kilometer vardera där den sista bestod av ”El Plomo”.

Det tog inte lång tid innan jag insåg att det här skulle bli en motig historia även om jag kände mig vid gott mod. Regnandet de sista dagarna har gjord marken tämligen mjuk och den fuktiga luften gjorde stenar och rötter hala. Och är det något det finns gott om i Fyllerydsskogen så är det stenar och rötter så även vid torrt före så skumpar det bra mycket och den vattensjuka marken gjorde att det rullade tungt. Lägg därtill ett par mil i benen sen tidigare på dagen och mörker och du har en rejäl utmaning.

tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson
tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson

 

 

Genomkörningen tog rätt lång tid så barnen som väntat på att vi skulle komma tillbaks började bli otåliga. Men till slut kom vi iväg – alla fyra. Jag tog raskt ledningen genom den första grinden och ledde faktiskt i flera hundra meter in på den första stigen. Lamporna fungerade väl och jag såg i alla fall. De andra låg strax bakom såg jag på ljuskäglorna som förföljde mig även om jag mest koncentrerade mig på att hålla rätt spår. Till vänster brukar jag vanligtvis lägga mig på den här stigen. Sen kom första felkörningen. Jag såg en av vimplarna som markerade banan och en stig i ögonvrån till vänster och dök in där. De andra fortsatte framåt där det var tänkt att vi skulle köra. Jag såg deras lampor mellan trädstammarna. Jag fortsatte min tvärstig som dock är mycket mindre och långsammare. Där tappade jag de första hundra metrarna. De andra tappade jag strax därefter uppför den första branta backen då min cykel resolut vägrade växla ned till minsta klingan fram. Och jag är inte stark nog att ta det motlutet på mellandrevet så det var bara att hoppa av och springa.

Därefter försökte jag jaga ikapp de andra vilket inte gick så bra. Dels var de andra snabbare än mig och dels är det inte bra att stressa eftersom det då är lätt att tappa rytmen i skogen. Sen är jag inte van vid att köra på stig i mörker vilket inte underlättade det heller. Därför körde jag fel en gång till. Mot mitten av El Plomo såg jag ett ljus dansande i mörket. Det visade sig vara Anders. Enda felet var att jag mötte honom! F-n, jag ”fuskade” också. Nåja, hakade på honom i några hundra meter innan han gled  iväg från mig i mörkret. Eftersom jag nu ändå inte hade någon chans att hinna ifatt försökte jag ha kul och hitta flytet igen. Det gick inte alls. Eller jo, lite kul hade jag men ryggen hade börjat göra fruktansvärt ont och det gjorde att jag tappade ännu mer kraft.

Sen var det riktigt jäkla halt på alla rötter och det är inte mitt bästa före ens med de bästa förutsättningarna som god form och dagsljus. Allt bidrog till att jag tog totalt slut. Andra varvet kördes helt själv och den enda levande själ jag såg var Maria som stod vid passeringen och fotade.

Det var varmt i skogen i lä av träden och snålblåsten från tidigare på dagen var borta. Svetten lackade och låren skrek. Ingen kraft kvar, dödstrött och med en rygg som kändes som den skulle gå av. Sista varvet blev mest en kamp för att ta mig runt måste jag erkänna. Det gick mer på tvären än framåt och all rytm och flyt var borta. Jag körde in i allt i stället för runt och över. Dunsade klumpigt framåt i snigeltempo och i ett tekniskt parti fick jag bära cykeln istället för att cykla.

Till slut närmade sig målet och jag kunde höra de andra heja på mig. Jag var mest glad över att de  inte skickat ut en efterlysning till missing people.

Först i mål var återigen Tony som för övrigt lyckades med den bedriften tre gånger under dagens lopp. Å andra sidan var klassindelningen generös vilket innebar att jag fick första pris i H42.

En stund, lite småprat och några korvar senare och halvt genomfrusen  begav jag mig hemåt i mörkret nöjd med dagen och sällskapet men med en smärtande rygg. Den där sista turen var nog inte helt lyckad får väl medges.

/ J – skogstomte

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Meningslös cykling

16 Okt 2014

Vissa turer känns mer meningslösa än andra. Bara en tur bland andra. Kilometer att addera till träningsdagboken.

Känns det igen bland er som tränar? 

Turen igår utmärkte sig genom att var så gråhöstig och genomsnittlig att jag knappt minns den. Cyklade som i vakuum. Mulet med duggregn första timmen. Fortsatte trots det långsamt och idogt en timme till som planerat. Något kallt om fötterna och benen eftersom jag körde i knickers i den tiogradiga fukten. Men har som projekt att vänja mig vid kyla så det fick gå.

Min pendlarcykel förflyttade mig strax under 6 mil enligt cykeldatorn. Mest asfalt och lite grus.

Trött men benen snurrade på. Försöker bli av med smärtan i ryggen. Den fungerar inte som det är nu.

 

Ibland är det något som inte fungerar
Ibland är det något som inte fungerar

Sjukgymnastik och lugn cykling. Förbjuden att lyfta, bära och helst böja mig framåt vilket krånglar till det mesta. Som att ta på sig strumpor och skor.

Hoppas på att nästa tur byter färgskala.

 

/ J – utan höstfärg

Vissa turer känns mer meningslösa än andra. Bara en tur bland andra. Kilometer att addera till träningsdagboken.

Känns det igen bland er som tränar? 

Turen igår utmärkte sig genom att var så gråhöstig och genomsnittlig att jag knappt minns den. Cyklade som i vakuum. Mulet med duggregn första timmen. Fortsatte trots det långsamt och idogt en timme till som planerat. Något kallt om fötterna och benen eftersom jag körde i knickers i den tiogradiga fukten. Men har som projekt att vänja mig vid kyla så det fick gå.

Min pendlarcykel förflyttade mig strax under 6 mil enligt cykeldatorn. Mest asfalt och lite grus.

Trött men benen snurrade på. Försöker bli av med smärtan i ryggen. Den fungerar inte som det är nu.

 

Ibland är det något som inte fungerar
Ibland är det något som inte fungerar

Sjukgymnastik och lugn cykling. Förbjuden att lyfta, bära och helst böja mig framåt vilket krånglar till det mesta. Som att ta på sig strumpor och skor.

Hoppas på att nästa tur byter färgskala.

 

/ J – utan höstfärg

39 kilometer oktoberlerfest - rapport från Snogeholms strövområde

10 Okt 2014

Det råkade bli en ledig dag mitt i veckan. En gråmulen sådan. Dags att skita ned sig lite. Solskenscyklisten i mig behöver understundom utmanas en smula och det görs med fördel i höstskogar. In med cykeln i bilen gnolandes på R.L Burnsides monotona träskblues ”Goin’ Down South”. Mot Skåne bar det.

 

Snogeholms strövområde
Snogeholms strövområde

Tänkte att det inte skulle vara någon större trängsel i skogen en småregnig förmiddag i oktober. Det var det inte heller. Någon enstaka hundägare och en bunt djur. De verkade vilda. En ekorre, en liten för mig okänd gråvitspräcklig rovfågel, två blöta rådjur och många hjortar var djur som korsade min väg. Så många hjortar att jag ett tag kände mig förföljd. Var än jag skådade var det djur som sprang över stigarna.

Jag såg dock inga grisar trots varningsskyltar vid vägen och hur mycket jag än spanade. Däremot var det svårt att undvika spåren av deras framfart då vissa stigar såg ut som om någon gått över dem med en rätt rejäl harv. Försäljningsargument: heldämpat hanterar svinspår bäst!

Hittade en stor sandig öppen yta att parkera bilen vid. Drack kaffe och njöt av tystnaden och en kardemummabulle av karlsbaderdeg under gråmulna skyar. När jag monterade och förberedde cykeln dök solen upp. Det artade sig till att bli en bra dag.

Startklar Cube i för stunden strålande sol. Det gick över
Startklar Cube i för stunden strålande sol. Det gick över

Moder natur gav dock en försynt vink om att inte bli övermodig så i samma stund jag startade gick solen i moln och tio minuter senare regnade det. Den redan genomfuktiga sandblandade lerjorden i bokskogen blev halare. Lerfest.

Terrängen blev en smula bökig och lutande ett tag
Terrängen blev en smula bökig och lutande ett tag
Väl ute ur skogen, leråkersbenträning
Väl ute ur skogen, leråkersbenträning

Fick bitvis gå med cykeln då det var snorhalt och någon hade placerat ett mindre kalhygge över stigen som därmed upphörde att existera. Kom ut vid kanten av en åker. Bra benträning, var tvungen att ta mig över den mjuka jorden. Hittade sen både stigen och rytmen.

Var vid det här laget blöt såväl utifrån som inifrån. Tänkte ”Come on Skåne, bring it on”. Det skulle jag inte gjort. Blev attackerad. Hallonsnår, björnbärsrevor, vildrosor, nyponbuskar och de förbaskade nässlorna. Jäklar vad jag nässlade benen. De skall väl inte vara gröna och frodiga vid den här tiden på året?

Jodå, ytterst frodiga nässlor och de bränns fortfarande
Jodå, ytterst frodiga nässlor och de bränns fortfarande

Det gick inte fort där jag kämpade mig fram. Längtade ut ur skogen ett tag. Var så blöt att jag kände mig som mossa själv. Ville växa fast, bli stationärt rörlig i vinden.

Ute ur skogen
Ute ur skogen
Fria vidder med Snogeholmssjön i bakgrunden
Fria vidder med Snogeholmssjön i bakgrunden

Riktigt nöjd med mitt nya bakdäck. Skickat på ett Maxxis Crossmark där också. Stort tack till Marcus på Växjö cykelservice för tipset. Greppet var utmärkt och tog mig uppför de mest bråkiga branter även när det var halt.

Körde först ett varv på den yttre gula slingan med några avvikelser här och var. Någonstans där mitt i allt gav delar av cykeln upp för stunden. Växlarna slutade nästan att fungera och bromsskivan bak ville ligga emot lite väl mycket. Tio minuters mekande senare hade jag lossat och återfäst bromsoket och justerat växlarna som sen skötte sig mycket bra.

Blöt äng främjar starka ben
Blöt äng främjar starka ben
Som att cykla i en sagotunnel. Stig nere i en bäckravin 
Som att cykla i en sagotunnel. Stig nere i en bäckravin

Bitvis mycket tungcyklat men vackert och riktigt fina stigar.  Ni som cyklat på blöta ängar vet att även gräs kan bjuda på motstånd. Farten var därför ytterst modest. Tänkte mig därför en snabbare andra slinga vilket det också blev. Så snabb som min onda rygg nu tillät kan väl tilläggas.

En del stigar extremt lättcyklade. Har aldrig sett slätare skogsgolv 
En del stigar extremt lättcyklade. Har aldrig sett slätare skogsgolv

Slutet av slingan bjuder på balsalsskog. Slät bokskog och lätta stigar. Tur det för nu var jag trött, riktigt trött.

Tillbaks till bilen efter nästan tre timmar. Lagom trött och precis så skitig som jag tänkt mig.
Skogsblues.

/ J – bluescyklist

#cykligare #knivesandbikes

Det råkade bli en ledig dag mitt i veckan. En gråmulen sådan. Dags att skita ned sig lite. Solskenscyklisten i mig behöver understundom utmanas en smula och det görs med fördel i höstskogar. In med cykeln i bilen gnolandes på R.L Burnsides monotona träskblues ”Goin’ Down South”. Mot Skåne bar det.

 

Snogeholms strövområde
Snogeholms strövområde

Tänkte att det inte skulle vara någon större trängsel i skogen en småregnig förmiddag i oktober. Det var det inte heller. Någon enstaka hundägare och en bunt djur. De verkade vilda. En ekorre, en liten för mig okänd gråvitspräcklig rovfågel, två blöta rådjur och många hjortar var djur som korsade min väg. Så många hjortar att jag ett tag kände mig förföljd. Var än jag skådade var det djur som sprang över stigarna.

Jag såg dock inga grisar trots varningsskyltar vid vägen och hur mycket jag än spanade. Däremot var det svårt att undvika spåren av deras framfart då vissa stigar såg ut som om någon gått över dem med en rätt rejäl harv. Försäljningsargument: heldämpat hanterar svinspår bäst!

Hittade en stor sandig öppen yta att parkera bilen vid. Drack kaffe och njöt av tystnaden och en kardemummabulle av karlsbaderdeg under gråmulna skyar. När jag monterade och förberedde cykeln dök solen upp. Det artade sig till att bli en bra dag.

Startklar Cube i för stunden strålande sol. Det gick över
Startklar Cube i för stunden strålande sol. Det gick över

Moder natur gav dock en försynt vink om att inte bli övermodig så i samma stund jag startade gick solen i moln och tio minuter senare regnade det. Den redan genomfuktiga sandblandade lerjorden i bokskogen blev halare. Lerfest.

Terrängen blev en smula bökig och lutande ett tag
Terrängen blev en smula bökig och lutande ett tag
Väl ute ur skogen, leråkersbenträning
Väl ute ur skogen, leråkersbenträning

Fick bitvis gå med cykeln då det var snorhalt och någon hade placerat ett mindre kalhygge över stigen som därmed upphörde att existera. Kom ut vid kanten av en åker. Bra benträning, var tvungen att ta mig över den mjuka jorden. Hittade sen både stigen och rytmen.

Var vid det här laget blöt såväl utifrån som inifrån. Tänkte ”Come on Skåne, bring it on”. Det skulle jag inte gjort. Blev attackerad. Hallonsnår, björnbärsrevor, vildrosor, nyponbuskar och de förbaskade nässlorna. Jäklar vad jag nässlade benen. De skall väl inte vara gröna och frodiga vid den här tiden på året?

Jodå, ytterst frodiga nässlor och de bränns fortfarande
Jodå, ytterst frodiga nässlor och de bränns fortfarande

Det gick inte fort där jag kämpade mig fram. Längtade ut ur skogen ett tag. Var så blöt att jag kände mig som mossa själv. Ville växa fast, bli stationärt rörlig i vinden.

Ute ur skogen
Ute ur skogen
Fria vidder med Snogeholmssjön i bakgrunden
Fria vidder med Snogeholmssjön i bakgrunden

Riktigt nöjd med mitt nya bakdäck. Skickat på ett Maxxis Crossmark där också. Stort tack till Marcus på Växjö cykelservice för tipset. Greppet var utmärkt och tog mig uppför de mest bråkiga branter även när det var halt.

Körde först ett varv på den yttre gula slingan med några avvikelser här och var. Någonstans där mitt i allt gav delar av cykeln upp för stunden. Växlarna slutade nästan att fungera och bromsskivan bak ville ligga emot lite väl mycket. Tio minuters mekande senare hade jag lossat och återfäst bromsoket och justerat växlarna som sen skötte sig mycket bra.

Blöt äng främjar starka ben
Blöt äng främjar starka ben
Som att cykla i en sagotunnel. Stig nere i en bäckravin 
Som att cykla i en sagotunnel. Stig nere i en bäckravin

Bitvis mycket tungcyklat men vackert och riktigt fina stigar.  Ni som cyklat på blöta ängar vet att även gräs kan bjuda på motstånd. Farten var därför ytterst modest. Tänkte mig därför en snabbare andra slinga vilket det också blev. Så snabb som min onda rygg nu tillät kan väl tilläggas.

En del stigar extremt lättcyklade. Har aldrig sett slätare skogsgolv 
En del stigar extremt lättcyklade. Har aldrig sett slätare skogsgolv

Slutet av slingan bjuder på balsalsskog. Slät bokskog och lätta stigar. Tur det för nu var jag trött, riktigt trött.

Tillbaks till bilen efter nästan tre timmar. Lagom trött och precis så skitig som jag tänkt mig.
Skogsblues.

/ J – bluescyklist

#cykligare #knivesandbikes

Dr Dew och mr Hyde - fullmånens inverkan är påtaglig

8 Okt 2014

Nattens stormiga väder med piskande regn och en klar måne fick effekt i stallet. Från cykelboden hördes oroliga rasslanden av kedjor, pysande dämpare och tjuten från blöta skivbromsar. Något bankade på dörren och ville ut i mörkret.

En tämligen ordinär pendlare i form av en Kona Dr Dew hade plötsligt förvandlats till en ytterst trendigt modernt helstel 29″ Mtb med skogslust. Hårig.

Transformation från snäll asfaltsnötare till hårig grusvägsätare
Transformation från snäll asfaltsnötare till hårig grusvägsätare
Här försedd med Schwalbes Rapid Rob 2,1"
Här försedd med Schwalbes Rapid Rob 2,1″

Förvandlingen var inte så komplicerat då cykeln original är utrustad med skivbromsar, trippelvevparti, Deoreväxlar och nav samt rakt styre. Lägg därtill Konas stela stålgaffel P2 med gott om utrymme på bredden och du har en bra plattform för en helstel Mtb även om den inte ursprungligen var tänkt som en sådan.

Tja, sen var det förstås så att jag mätte och testade bak först eftersom det var där som det såg ut att saknas utrymme. Det gjorde det inte! Men väl fram. Så tyvärr gick det projektet i stöpet.

Det där blev inte helt lyckat
Det där blev inte helt lyckat

Rusade först in till datorn och letade upp Konas P2 gaffel i 29″s utförande vilken gick att få tag i USA för det facila priset av $59 och med frakt skulle det kosta mindre än tusenlappen hem till dörren. Efter att nästan ha tryckt på köpknappen besinnade jag mig dock och tänkte efter. Moderna stela gafflar är ju ofta designade för att fungera med ramar med geometri anpassad för dämpare. Därför skulle den gaffeln vara 465mm lång axel-krona mot nuvarande 390mm så risken för att extrem chopperkänsla skulle infinna sig var påtaglig även om man justerat styrstammen. Sen skulle nog styrningen bli märklig med så lång gaffel.

Inte någon poäng med att förvandla en bra pendlare/grusvägsracer till en dålig Mtb. Så när fullmånen slutat skina över oss står Konan lugn i sitt bås igen.

/ J – känner både Dr Dew och mr Hyde

#cykligare #knivesandbikes

Nattens stormiga väder med piskande regn och en klar måne fick effekt i stallet. Från cykelboden hördes oroliga rasslanden av kedjor, pysande dämpare och tjuten från blöta skivbromsar. Något bankade på dörren och ville ut i mörkret.

En tämligen ordinär pendlare i form av en Kona Dr Dew hade plötsligt förvandlats till en ytterst trendigt modernt helstel 29″ Mtb med skogslust. Hårig.

Transformation från snäll asfaltsnötare till hårig grusvägsätare
Transformation från snäll asfaltsnötare till hårig grusvägsätare
Här försedd med Schwalbes Rapid Rob 2,1"
Här försedd med Schwalbes Rapid Rob 2,1″

Förvandlingen var inte så komplicerat då cykeln original är utrustad med skivbromsar, trippelvevparti, Deoreväxlar och nav samt rakt styre. Lägg därtill Konas stela stålgaffel P2 med gott om utrymme på bredden och du har en bra plattform för en helstel Mtb även om den inte ursprungligen var tänkt som en sådan.

Tja, sen var det förstås så att jag mätte och testade bak först eftersom det var där som det såg ut att saknas utrymme. Det gjorde det inte! Men väl fram. Så tyvärr gick det projektet i stöpet.

Det där blev inte helt lyckat
Det där blev inte helt lyckat

Rusade först in till datorn och letade upp Konas P2 gaffel i 29″s utförande vilken gick att få tag i USA för det facila priset av $59 och med frakt skulle det kosta mindre än tusenlappen hem till dörren. Efter att nästan ha tryckt på köpknappen besinnade jag mig dock och tänkte efter. Moderna stela gafflar är ju ofta designade för att fungera med ramar med geometri anpassad för dämpare. Därför skulle den gaffeln vara 465mm lång axel-krona mot nuvarande 390mm så risken för att extrem chopperkänsla skulle infinna sig var påtaglig även om man justerat styrstammen. Sen skulle nog styrningen bli märklig med så lång gaffel.

Inte någon poäng med att förvandla en bra pendlare/grusvägsracer till en dålig Mtb. Så när fullmånen slutat skina över oss står Konan lugn i sitt bås igen.

/ J – känner både Dr Dew och mr Hyde

#cykligare #knivesandbikes

Blandad cykelkompott - solig hösthelg på hjul

6 Okt 2014

Det verkar som den där Britt är här eller vad man nu skall säga om det väder som råder här i södern. Flugorna har vaknat igen och jag har med viss frenesi mördat dem vartefter jag kommer åt och i gräsmattan hemma blommar en maskros och jag har fått rapporter från min kära mor att jordgubbarna fortsätter komma.

Som cyklist har jag inga klagomål. Hög klar luft, vackra färger och sol är inte alls en oäven inramning för tvåhjuliga aktiviteter.

I helgen har jag därför lyckats knyta ihop min lilla runda i Fyllerydsskogen och den blev till slut 14 kilometer lång och tar någon timma per varv att köra. Återkommer med karta över den när cyklat igenom den med Endomondo påslagen. Enda kruxet med den typen av terräng är att däcken slits fort. Mitt redan illa åtgångna Racing Ralph har nu gett upp helt. Det är inte så mycket mönstret som redan var så gott som blankt som däckssidorna som tar mycket stryk i terräng med vass sten. Även om man är försiktig så snittas det stadigt i det tunna gummit.

 

Det är något religiöst över bra cykling...
Det är något religiöst över bra cykling…

 

Sen har det förstås varit del två av Lammhultcyklisternas satsning Fun2Bike som är på väg mot succé. Antalet deltagare var ännu fler och ännu gladare den här gången. Misstänker att vädret kan ha bidragit en smula till det men det går att konstatera att intresset för att cykla och inte minst i skog och mark är starkt. Flertalet förfrågningar även från förbipasserande nyfikna vuxna och föräldrar tyder på det. Därför fortsätter aktiviteterna några söndagar till och tankarna på att kanske ha en nybörjargrupp för vuxna har också börjat gro.

En som har blivit sugen på det där med att cykla lite vid sidan om de större vägarna är C. Så nu kommer hennes pendlarKona mountainbikeifieras med grövre däck. Utväxling, skivbromsar och Konas P2 gaffel gör att det i princip redan är en helstel 29″ Mtb, hur trendigt som helst.

 

Cykelvård
Cykelvård

 

Enda smolket i cykelglädjebägaren är att min rygg beslutat att i princip ge upp helt. Kunde inte få på mig skorna i morse vilket slutade med att jag fick ge upp och ta på mig en sandal. Så nu är sjukgymnasttid bokad.

 

För att åtgärda cykelkrämporna blir det i eftermiddag en tripp till ”LBS” för införskaffande av såväl fetare sulor till behövande Kona, nytt bakdäck för mig och lite kärlek och massage för mitt landsvägsbakhjul som inte är så rakt som önskas. Det kommer ju en vår också. Har jag hört. Till dess skall jag göra mitt bästa för att njuta av hösten.

/ J – på hjul igen

#cykligare #knivesandbikes

Det verkar som den där Britt är här eller vad man nu skall säga om det väder som råder här i södern. Flugorna har vaknat igen och jag har med viss frenesi mördat dem vartefter jag kommer åt och i gräsmattan hemma blommar en maskros och jag har fått rapporter från min kära mor att jordgubbarna fortsätter komma.

Som cyklist har jag inga klagomål. Hög klar luft, vackra färger och sol är inte alls en oäven inramning för tvåhjuliga aktiviteter.

I helgen har jag därför lyckats knyta ihop min lilla runda i Fyllerydsskogen och den blev till slut 14 kilometer lång och tar någon timma per varv att köra. Återkommer med karta över den när cyklat igenom den med Endomondo påslagen. Enda kruxet med den typen av terräng är att däcken slits fort. Mitt redan illa åtgångna Racing Ralph har nu gett upp helt. Det är inte så mycket mönstret som redan var så gott som blankt som däckssidorna som tar mycket stryk i terräng med vass sten. Även om man är försiktig så snittas det stadigt i det tunna gummit.

 

Det är något religiöst över bra cykling...
Det är något religiöst över bra cykling…

 

Sen har det förstås varit del två av Lammhultcyklisternas satsning Fun2Bike som är på väg mot succé. Antalet deltagare var ännu fler och ännu gladare den här gången. Misstänker att vädret kan ha bidragit en smula till det men det går att konstatera att intresset för att cykla och inte minst i skog och mark är starkt. Flertalet förfrågningar även från förbipasserande nyfikna vuxna och föräldrar tyder på det. Därför fortsätter aktiviteterna några söndagar till och tankarna på att kanske ha en nybörjargrupp för vuxna har också börjat gro.

En som har blivit sugen på det där med att cykla lite vid sidan om de större vägarna är C. Så nu kommer hennes pendlarKona mountainbikeifieras med grövre däck. Utväxling, skivbromsar och Konas P2 gaffel gör att det i princip redan är en helstel 29″ Mtb, hur trendigt som helst.

 

Cykelvård
Cykelvård

 

Enda smolket i cykelglädjebägaren är att min rygg beslutat att i princip ge upp helt. Kunde inte få på mig skorna i morse vilket slutade med att jag fick ge upp och ta på mig en sandal. Så nu är sjukgymnasttid bokad.

 

För att åtgärda cykelkrämporna blir det i eftermiddag en tripp till ”LBS” för införskaffande av såväl fetare sulor till behövande Kona, nytt bakdäck för mig och lite kärlek och massage för mitt landsvägsbakhjul som inte är så rakt som önskas. Det kommer ju en vår också. Har jag hört. Till dess skall jag göra mitt bästa för att njuta av hösten.

/ J – på hjul igen

#cykligare #knivesandbikes

Projekt stig - mosstungt, barrhalt, lerlikt, flytskönt och skitkul

2 Okt 2014

Ibland kan det hjälpa att vända på saker och ting för att erhålla nya perspektiv på tillvaron. I det här fallet inget allvarligare än att byta riktning på några stigar för all del. Men ändå, principen är applicerbar på mycket nota bene.

Jag försöker i all enkelhet att få ihop en så lång stigslinga som möjligt i ett skogsområde hemmavid. Målet är att den skall vara minst 10 km lång, vara cykelbar i möjligaste mån så man inte behöver kliva av mer än ett par gånger och att stigarna inte skall ”återanvändas” för mycket. Helst endast en gång per varv även om mina ‘regler’ säger att de får korsas hur många gånger som helst. Ja, sen skall den ju vara varierande och rolig att cykla också.

Jomen, det här ser ju bra ut. En av de få släta stigarna
Jomen, det här ser ju bra ut. En av de få släta stigarna

De flesta stigarna i området känner jag till och de flesta tämligen väl. Men att kombinera dem på ett bra sätt så rundan får flyt är något mer komplicerat. Men ungefär som när man byggde lego som liten så är själva arbetet betydligt roligare och viktigare än slutresultatet. Många turer upp och ned för kullar och backar blev det. Mosstungt, barrhalt, lerlikt, flytskönt och skitkul var det!

Och eftersom det är rotigt och stenigt i trakten dröjde det inte länge förrän punkteringen var ett faktum. Trodde först att bakdämparen hade för lite luft. Det hade den inte men väl bakdäcket.

Det visade sig när jag bytte slang att det inte var genomslag som var orsaken utan snarare att det krupit in grus mellan däck och slang. Leran jag kört i de sista gången hade krävt sin tribut till slut. Ekorrgrus gnager gummi.

Och apropå lera så märkte jag snabbt att en del fäste saknades både där det var lite blött och uppför. En snabb okulär besiktning av mitt bakdäck förklarade saken. Det är närmast en semislick jag kör på för tillfället. Dags att byta helt enkelt. Racing Ralph utan mittdubbar är brett och blankt.

Men det här ser inte lika bra ut. Lågt lufttryck i all ära  men det här är ju löjligt. 
Men det här ser inte lika bra ut. Lågt lufttryck i all ära men det här är ju löjligt.

Vädret var vackert och jag log ikapp med solen. Farten var modest för det mesta men ibland växte hornen ut, farten ökade och marginalerna minskade varpå jag stöp i backen i en vänstersväng. Framhjulet hade tappat fästet i en lerpöl och vänster bromshandtag hade böjt sig till ett frågetecken. Mindre bra. Jag bände raskt tillbaks det och funderade lite kring metallutmattning eftersom det är andra gången jag bänder tillbaks det aluminiumstycket.

Ibland är naturen spöklikt vacker
Ibland är naturen spöklikt vacker

Den största delen av sträckningen får nog betraktas som klar även om den sista delen av banan inte är bestämd ännu. Sen lär den tweakas en del misstänker jag. Det är process som aldrig blir klar. Återkommer med en karta när det är gjort.

Det började skymma så här i hösttider och kilometrarna hade tickat iväg till 32 stycken vilket är ett försvarligt antal på ren stig. I alla fall enligt min rygg som brast ut i en jeremiad igår kväll. Idag mumlar den mest bistert.

/ J – letar bland tallars rötter efter mina egna

#cykligare #knivesandbikes

Ibland kan det hjälpa att vända på saker och ting för att erhålla nya perspektiv på tillvaron. I det här fallet inget allvarligare än att byta riktning på några stigar för all del. Men ändå, principen är applicerbar på mycket nota bene.

Jag försöker i all enkelhet att få ihop en så lång stigslinga som möjligt i ett skogsområde hemmavid. Målet är att den skall vara minst 10 km lång, vara cykelbar i möjligaste mån så man inte behöver kliva av mer än ett par gånger och att stigarna inte skall ”återanvändas” för mycket. Helst endast en gång per varv även om mina ‘regler’ säger att de får korsas hur många gånger som helst. Ja, sen skall den ju vara varierande och rolig att cykla också.

Jomen, det här ser ju bra ut. En av de få släta stigarna
Jomen, det här ser ju bra ut. En av de få släta stigarna

De flesta stigarna i området känner jag till och de flesta tämligen väl. Men att kombinera dem på ett bra sätt så rundan får flyt är något mer komplicerat. Men ungefär som när man byggde lego som liten så är själva arbetet betydligt roligare och viktigare än slutresultatet. Många turer upp och ned för kullar och backar blev det. Mosstungt, barrhalt, lerlikt, flytskönt och skitkul var det!

Och eftersom det är rotigt och stenigt i trakten dröjde det inte länge förrän punkteringen var ett faktum. Trodde först att bakdämparen hade för lite luft. Det hade den inte men väl bakdäcket.

Det visade sig när jag bytte slang att det inte var genomslag som var orsaken utan snarare att det krupit in grus mellan däck och slang. Leran jag kört i de sista gången hade krävt sin tribut till slut. Ekorrgrus gnager gummi.

Och apropå lera så märkte jag snabbt att en del fäste saknades både där det var lite blött och uppför. En snabb okulär besiktning av mitt bakdäck förklarade saken. Det är närmast en semislick jag kör på för tillfället. Dags att byta helt enkelt. Racing Ralph utan mittdubbar är brett och blankt.

Men det här ser inte lika bra ut. Lågt lufttryck i all ära  men det här är ju löjligt. 
Men det här ser inte lika bra ut. Lågt lufttryck i all ära men det här är ju löjligt.

Vädret var vackert och jag log ikapp med solen. Farten var modest för det mesta men ibland växte hornen ut, farten ökade och marginalerna minskade varpå jag stöp i backen i en vänstersväng. Framhjulet hade tappat fästet i en lerpöl och vänster bromshandtag hade böjt sig till ett frågetecken. Mindre bra. Jag bände raskt tillbaks det och funderade lite kring metallutmattning eftersom det är andra gången jag bänder tillbaks det aluminiumstycket.

Ibland är naturen spöklikt vacker
Ibland är naturen spöklikt vacker

Den största delen av sträckningen får nog betraktas som klar även om den sista delen av banan inte är bestämd ännu. Sen lär den tweakas en del misstänker jag. Det är process som aldrig blir klar. Återkommer med en karta när det är gjort.

Det började skymma så här i hösttider och kilometrarna hade tickat iväg till 32 stycken vilket är ett försvarligt antal på ren stig. I alla fall enligt min rygg som brast ut i en jeremiad igår kväll. Idag mumlar den mest bistert.

/ J – letar bland tallars rötter efter mina egna

#cykligare #knivesandbikes