En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Tyst rekord - får jag be om största möjliga tysssstnad?

27 Jun 2014

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Inte bara här för övrigt utan även i största allmänhet. Jag är nämligen i princip döv för tillfället och har så varit ett tag. Jag är inte helt kurant.

Det började med en trevlig utflykt till Karlskrona på midsommarafton och ett dyk från ett hopptorn där. Det var väl med facit i hand inte helt briljant. Jag blev omedelbart yr och fick ont i vänster öra efter en smäll mot vattenytan efter andra dyket. På kvällen smärta. Såpass att jag fick uppsöka jourläkarcentral. Läkaren konstaterade att vänster trumhinna inte ens gick att se eftersom örat var helt igensvullet och att den högra inte rörde på sig när han blåste luft på den vilket förklarade min usla hörsel. Möjligen var även vänster trumhinna skadad. Eftersom jag tidigare haft hörselgångsinflammation så fick jag medicin mot det i salvform. Det hjälpte inte alls.

Tre dagar och alltmer ökad smärta senare uppsöktes en annan  läkare. Denne dammsög örat inledningsvis vilket även det gjorde ont för att sedan konstatera att trumhinnorna inte bara var kraftigt inflammerade utan även hade mycket vätska bakom sig. Penicillin den här gången, mot den dubbla och vid det här laget långt utvecklade öroninflammationen. Nu vet jag varför öronbarn skriker.

Mer tystnad. Mer smärtstillande. Världen långt borta.
Lite har det cyklats under den här tiden. Med betoning på lite. En fikatur till Aneboda blev det häromdagen. Jag och C cyklade 45 kilometer för att dricka kaffe och prata en smula och cyklade sedan hem igen. Det var en skön tur.

Under den konstaterades att enda fördelen med att vara rejält lomhörd var att jag inte hörde det jäkla knakandet från cykeln som tydligen var enerverande enligt C. Min jäkla sadelstolpe igen. Nu infettad och tyst, vad jag vet – jag hör ju ändå inget.

Mot havet och vinden. Inledningsvis motvind
Mot havet och vinden. Inledningsvis motvind

Jag befinner mig för tillfället i Båstad hos svärföräldrarna och det har badats i hav och precis cyklats. Eftersom det skall springas maraton här imorgon tog vi av ren nyfikenhet och följde löparbanan Bjäre runt. Sen blev det några kilometer till. Det måste vara ett sjujäkla tufft lopp att springa. De första sju kilometrarna bjuder på ett par rejäla backar med 7-8% lutning via Sinarpsdalen upp till golfbanan.  Det totala antalet höjdmeter som skall avklaras på 42-kilometerssträckan är för övrigt närmare 400.

När vi passerade Grevie beskådades de läktare som byggts där inför morgondagens fotbollsmatch mellan lokala förmågor och landslaget från -94. De flyttade matchen från Örebäcksvallen i Båstad pga publiktrycket men lyckades ändå sälja slut på biljetterna. Vem säger att man inte kan leva på gamla meriter?

Tydligen skall 6000 biljetter ha sålts och  mer kunde ha krämats ur evenemanget
Tydligen skall 6000 biljetter ha sålts och mer kunde ha krämats ur evenemanget

Det blåste rätt friskt den här dagen och ett massivt svart moln på andra sidan bukten över Kullen bidrog ytterligare till det. Men över Hallands väderö var det sol. Fronten drev dock upp vindar som blåste oss hemåt. Från Torekov tillbaks till Båstad var det i princip rak medvind och regnet slapp vi nästan helt.

Delar av förklaringen till hastighetsrekordet
Delar av förklaringen till hastighetsrekordet

Vinden bidrog även till att jag satte nytt hastighetsrekord fast jag inte satsade, försökte eller ens ville det idag. Men i den branta nedförsbacken mot Kattvik med vinden i ryggen så susade jag åstad och hastighetsmätaren passerade de 80 och lite till. 81,5 km/h för att vara exakt. Det gjorde det problematiskt att bromsa. Mina klossar är lite slitna och asfalten dålig på slutet innan vägkorsningen och efterföljande skarpa vänsterkurva. Lutningen där är närmare 15% en kort bit så det blev lite vanskligt innan jag fick stopp på ekipaget. Framfälgen var då så varm att det gick att bränna sig på den.

Resten av hemfärden blev lugnare och på vägen passerades morgondagens cirkusplats där hundar med clownnäsor skall beskådas.

/ J – tyst och snabb

#cykligare #knivesandbikes

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Inte bara här för övrigt utan även i största allmänhet. Jag är nämligen i princip döv för tillfället och har så varit ett tag. Jag är inte helt kurant.

Det började med en trevlig utflykt till Karlskrona på midsommarafton och ett dyk från ett hopptorn där. Det var väl med facit i hand inte helt briljant. Jag blev omedelbart yr och fick ont i vänster öra efter en smäll mot vattenytan efter andra dyket. På kvällen smärta. Såpass att jag fick uppsöka jourläkarcentral. Läkaren konstaterade att vänster trumhinna inte ens gick att se eftersom örat var helt igensvullet och att den högra inte rörde på sig när han blåste luft på den vilket förklarade min usla hörsel. Möjligen var även vänster trumhinna skadad. Eftersom jag tidigare haft hörselgångsinflammation så fick jag medicin mot det i salvform. Det hjälpte inte alls.

Tre dagar och alltmer ökad smärta senare uppsöktes en annan  läkare. Denne dammsög örat inledningsvis vilket även det gjorde ont för att sedan konstatera att trumhinnorna inte bara var kraftigt inflammerade utan även hade mycket vätska bakom sig. Penicillin den här gången, mot den dubbla och vid det här laget långt utvecklade öroninflammationen. Nu vet jag varför öronbarn skriker.

Mer tystnad. Mer smärtstillande. Världen långt borta.
Lite har det cyklats under den här tiden. Med betoning på lite. En fikatur till Aneboda blev det häromdagen. Jag och C cyklade 45 kilometer för att dricka kaffe och prata en smula och cyklade sedan hem igen. Det var en skön tur.

Under den konstaterades att enda fördelen med att vara rejält lomhörd var att jag inte hörde det jäkla knakandet från cykeln som tydligen var enerverande enligt C. Min jäkla sadelstolpe igen. Nu infettad och tyst, vad jag vet – jag hör ju ändå inget.

Mot havet och vinden. Inledningsvis motvind
Mot havet och vinden. Inledningsvis motvind

Jag befinner mig för tillfället i Båstad hos svärföräldrarna och det har badats i hav och precis cyklats. Eftersom det skall springas maraton här imorgon tog vi av ren nyfikenhet och följde löparbanan Bjäre runt. Sen blev det några kilometer till. Det måste vara ett sjujäkla tufft lopp att springa. De första sju kilometrarna bjuder på ett par rejäla backar med 7-8% lutning via Sinarpsdalen upp till golfbanan.  Det totala antalet höjdmeter som skall avklaras på 42-kilometerssträckan är för övrigt närmare 400.

När vi passerade Grevie beskådades de läktare som byggts där inför morgondagens fotbollsmatch mellan lokala förmågor och landslaget från -94. De flyttade matchen från Örebäcksvallen i Båstad pga publiktrycket men lyckades ändå sälja slut på biljetterna. Vem säger att man inte kan leva på gamla meriter?

Tydligen skall 6000 biljetter ha sålts och  mer kunde ha krämats ur evenemanget
Tydligen skall 6000 biljetter ha sålts och mer kunde ha krämats ur evenemanget

Det blåste rätt friskt den här dagen och ett massivt svart moln på andra sidan bukten över Kullen bidrog ytterligare till det. Men över Hallands väderö var det sol. Fronten drev dock upp vindar som blåste oss hemåt. Från Torekov tillbaks till Båstad var det i princip rak medvind och regnet slapp vi nästan helt.

Delar av förklaringen till hastighetsrekordet
Delar av förklaringen till hastighetsrekordet

Vinden bidrog även till att jag satte nytt hastighetsrekord fast jag inte satsade, försökte eller ens ville det idag. Men i den branta nedförsbacken mot Kattvik med vinden i ryggen så susade jag åstad och hastighetsmätaren passerade de 80 och lite till. 81,5 km/h för att vara exakt. Det gjorde det problematiskt att bromsa. Mina klossar är lite slitna och asfalten dålig på slutet innan vägkorsningen och efterföljande skarpa vänsterkurva. Lutningen där är närmare 15% en kort bit så det blev lite vanskligt innan jag fick stopp på ekipaget. Framfälgen var då så varm att det gick att bränna sig på den.

Resten av hemfärden blev lugnare och på vägen passerades morgondagens cirkusplats där hundar med clownnäsor skall beskådas.

/ J – tyst och snabb

#cykligare #knivesandbikes

Mitt i sommaren – Skåne revisited - utforskande av Snogeholmsområdet

19 Jun 2014

Omväxling lär förnöja enligt ordspråket och med det i åtanke kändes det rätt bra att sätta framhjulet i annan terräng än den steniga småländska granskogen. Kröp därför tidigt om morgonen in i bilen av barnen döpt till ”Lille skutt” och begav mig söderut. Vädergudarna verkade ha vaknat på rätt sida och beslutat att jag skulle få i princip vindstilla och strålande sol med strax över de tjugo i temperatur. Förutsättningarna kunde vara värre.

Den här gången övergav jag Romeleåsen  och siktade istället på Snogeholmsområdet en bit bort i skuggan av höjden. Jag har passerat där vid ett antal tillfällen med bil och tyckt att det ser ut som det finns misstänkt många stigar i området som måste undersökas.

Världen får inte vara ocyklad!

Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det
Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det

Parkerade först mitt i området och klev lite stelbent ur bilen efter ett par timmars färd. Det första jag hör var en gök som tog i för full hals bara en bit ifrån mig vilket kändes som ett tecken till att stanna. Men en överväldigande mängd myror fick mig att ändra mig. Att äta frukost och montera cykel i det sällskapet avstod jag ifrån. Kosan styrdes istället mot den närliggande sjön. Frukost blir bättre med kaffe och sjöusikt.

Jag satt där och sippade på min kopp med varm dryck och iakttog en stor gulröd bondkatt som latade sig i skuggan av en björk och for upp när matte, en gammal skånsk skrynkelgumma böjd som en ostkrok gick för att hämta ved. Mycket idylliskt.

En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan,  kaffe, en god bulle och en vacker utsikt
En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan, kaffe, en god bulle och en vacker utsikt

Efter att i sedvanlig ordning ha monterat hjulen, oljat kedjan och kollat lufttryck i dämpare och däck rullade jag i väg. Det artade sig till att bli en varm och något kvav dag. Ingen vind på förmiddagen även om det blåste rätt friskt senare på eftermiddagen. Benen signalerade tidigt att det ävenledes skulle bli en svettig dag i sadeln av andra skäl. De tänkte trots de vidunderliga omgivningarna inte vara medgörliga alls. De var tunga.

Mycket grön singeltrack
Mycket grön singeltrack

 

Men det glömdes snart när jag hittade ett par sköna ”flowiga” stigar som bar in i skogen. Först grus, sen en förvånansvärt slät barrstig i brunt. Sen färgkontrast – bitvis var sommaren mycket grön.

Hela området genomkorsas av ett flertal kortare markerade vandringsslingor och binds ihop av en längre led som sträcker sig runt utkanterna på området. Därutöver finns många ridstigar, mindre skogsbilvägar och några grusvägar. Dessutom passerar delar av Skåneleden här. Så det det finns många stigar att välja på. Det som gör det ännu roligare att cykla är att de bjuder på olika karaktär och underlag. Underlaget varierar från grus och sand till gräs, barrmatta, något äldre kalhygge och bitvis lite offroad.

En bit bjöd till och med på klippt gräsmatta! Den dök upp efter det att jag stormat fram ur djungelgrönskan från en lerig lite stig. Rundade kejsardammen och skrämde en fiskare som höll på att ramla i när min bakskiva skrek till. Jag sade ”Goddag”. 

På vägen passerades "Kejsardammen" och tillhörande förvånade fiskare
På vägen passerades ”Kejsardammen” och tillhörande förvånade fiskare
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds -  här brunt och en mindre väg
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds – här brunt och en mindre väg

Naturen var påtagligt närvarande och delar av den bet mig. Någon broms och hästfluga tyckte att jag var lovligt byte och attackerad blev jag även av vildrosor och brännässlor som siktade in sig på benen.

Sen lyckade jag under färds gång även få syn på mindre aggressiva invånare som en ekorre och bara en liten bit framför mig på en väg passerade en stressad grävling. En häger flög upp skrämd av mig när jag passerade en äng och på andra slingan ute på en tallmo jagade jag ett par korpar. De satt ovanför mig och småpratade och jag lade mig i konversationen. De blev då sura och flög till nästa träd varpå jag följde efter. Detta upprepades ett par gånger sen skällde de ut mig med hesa stämmor och svarta uppsyner.

Jag valde runda så att jag körde i ett par loopar där jag återvände till bilen för lunch på medhavd sallad efter ett par timmar. Sålunda stärkt fortsatte upptäcktsfärden. Inledningsvis cyklade jag längs med Snogeholmssjöns strand.

 

Näckrosor som snart slår ut
Näckrosor som snart slår ut
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var

I lugnet hördes bilar. Ut ur skogen for jag och befann mig oförhappandes på RV13. Fasansfullt, asfalt mitt i min Mtb-runda! Jag kastade mig in på första bästa stig som bar åt rätt håll som hette ”Kyrkvägen”. Den vindlade fram genom skogen och efter en tid passerade jag en mindre asfaltsväg och plötsligt var jag i en park jag tyckte mig känna igen. Aha, Sövdeborg! Välbevakat visade det sig. Skyltarna ljög inte, hundarna var inte att leka med. Bakom staketet väntade Cujos arga kusin.

Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte

Jag styrde bort från slott och hundar och in i grönskan igen. Gammal kulturmark med igenvuxna ekhagar och rester av staket som minner om svunna tider. Här var växtligheten enorm. Jag har aldrig sett högre ormbunkar i Sverige. De var bokstavligen manshöga och sträckte sig över huvudet på mig.

Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!
Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!

Så fort jag befann mig i skog och därmed i lä så var det riktigt varmt. Svetten lackade och jag började bli helt slut får väl medges. Ett bad hägrade. Sjön var varm och välkomnande.

Badglänta för trött cyklist
Badglänta för trött cyklist

Facit blev något över fyra mil stigcykling. Det får betraktas som ett gott dagsverke med tanke på de slöa extremiteterna.

Själen kände sig piggare i efterhand än vad benen gjorde.

/ J – nycyklad

#cykligare #knivesandbikes

Omväxling lär förnöja enligt ordspråket och med det i åtanke kändes det rätt bra att sätta framhjulet i annan terräng än den steniga småländska granskogen. Kröp därför tidigt om morgonen in i bilen av barnen döpt till ”Lille skutt” och begav mig söderut. Vädergudarna verkade ha vaknat på rätt sida och beslutat att jag skulle få i princip vindstilla och strålande sol med strax över de tjugo i temperatur. Förutsättningarna kunde vara värre.

Den här gången övergav jag Romeleåsen  och siktade istället på Snogeholmsområdet en bit bort i skuggan av höjden. Jag har passerat där vid ett antal tillfällen med bil och tyckt att det ser ut som det finns misstänkt många stigar i området som måste undersökas.

Världen får inte vara ocyklad!

Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det
Mitt i spenaten på en höjd bland vit flugsvamp och nedförsbackar. Fort gick det

Parkerade först mitt i området och klev lite stelbent ur bilen efter ett par timmars färd. Det första jag hör var en gök som tog i för full hals bara en bit ifrån mig vilket kändes som ett tecken till att stanna. Men en överväldigande mängd myror fick mig att ändra mig. Att äta frukost och montera cykel i det sällskapet avstod jag ifrån. Kosan styrdes istället mot den närliggande sjön. Frukost blir bättre med kaffe och sjöusikt.

Jag satt där och sippade på min kopp med varm dryck och iakttog en stor gulröd bondkatt som latade sig i skuggan av en björk och for upp när matte, en gammal skånsk skrynkelgumma böjd som en ostkrok gick för att hämta ved. Mycket idylliskt.

En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan,  kaffe, en god bulle och en vacker utsikt
En bra tur tarvar bra energi och för det krävs yoghurt, banan, kaffe, en god bulle och en vacker utsikt

Efter att i sedvanlig ordning ha monterat hjulen, oljat kedjan och kollat lufttryck i dämpare och däck rullade jag i väg. Det artade sig till att bli en varm och något kvav dag. Ingen vind på förmiddagen även om det blåste rätt friskt senare på eftermiddagen. Benen signalerade tidigt att det ävenledes skulle bli en svettig dag i sadeln av andra skäl. De tänkte trots de vidunderliga omgivningarna inte vara medgörliga alls. De var tunga.

Mycket grön singeltrack
Mycket grön singeltrack

 

Men det glömdes snart när jag hittade ett par sköna ”flowiga” stigar som bar in i skogen. Först grus, sen en förvånansvärt slät barrstig i brunt. Sen färgkontrast – bitvis var sommaren mycket grön.

Hela området genomkorsas av ett flertal kortare markerade vandringsslingor och binds ihop av en längre led som sträcker sig runt utkanterna på området. Därutöver finns många ridstigar, mindre skogsbilvägar och några grusvägar. Dessutom passerar delar av Skåneleden här. Så det det finns många stigar att välja på. Det som gör det ännu roligare att cykla är att de bjuder på olika karaktär och underlag. Underlaget varierar från grus och sand till gräs, barrmatta, något äldre kalhygge och bitvis lite offroad.

En bit bjöd till och med på klippt gräsmatta! Den dök upp efter det att jag stormat fram ur djungelgrönskan från en lerig lite stig. Rundade kejsardammen och skrämde en fiskare som höll på att ramla i när min bakskiva skrek till. Jag sade ”Goddag”. 

På vägen passerades "Kejsardammen" och tillhörande förvånade fiskare
På vägen passerades ”Kejsardammen” och tillhörande förvånade fiskare
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds -  här brunt och en mindre väg
Men landskapet skiftar och andra färgnyanser erbjuds – här brunt och en mindre väg

Naturen var påtagligt närvarande och delar av den bet mig. Någon broms och hästfluga tyckte att jag var lovligt byte och attackerad blev jag även av vildrosor och brännässlor som siktade in sig på benen.

Sen lyckade jag under färds gång även få syn på mindre aggressiva invånare som en ekorre och bara en liten bit framför mig på en väg passerade en stressad grävling. En häger flög upp skrämd av mig när jag passerade en äng och på andra slingan ute på en tallmo jagade jag ett par korpar. De satt ovanför mig och småpratade och jag lade mig i konversationen. De blev då sura och flög till nästa träd varpå jag följde efter. Detta upprepades ett par gånger sen skällde de ut mig med hesa stämmor och svarta uppsyner.

Jag valde runda så att jag körde i ett par loopar där jag återvände till bilen för lunch på medhavd sallad efter ett par timmar. Sålunda stärkt fortsatte upptäcktsfärden. Inledningsvis cyklade jag längs med Snogeholmssjöns strand.

 

Näckrosor som snart slår ut
Näckrosor som snart slår ut
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var
Klassiska små skånska bäckraviner dök upp här och var

I lugnet hördes bilar. Ut ur skogen for jag och befann mig oförhappandes på RV13. Fasansfullt, asfalt mitt i min Mtb-runda! Jag kastade mig in på första bästa stig som bar åt rätt håll som hette ”Kyrkvägen”. Den vindlade fram genom skogen och efter en tid passerade jag en mindre asfaltsväg och plötsligt var jag i en park jag tyckte mig känna igen. Aha, Sövdeborg! Välbevakat visade det sig. Skyltarna ljög inte, hundarna var inte att leka med. Bakom staketet väntade Cujos arga kusin.

Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
Infarten till Kyrkvägen som snart blev mindre
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte
En del världsmedborgare är argare än andra, skylten ljög inte

Jag styrde bort från slott och hundar och in i grönskan igen. Gammal kulturmark med igenvuxna ekhagar och rester av staket som minner om svunna tider. Här var växtligheten enorm. Jag har aldrig sett högre ormbunkar i Sverige. De var bokstavligen manshöga och sträckte sig över huvudet på mig.

Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!
Fascinerande med ormbunkar högre än mig. Trodde inte det fanns i Sverige!

Så fort jag befann mig i skog och därmed i lä så var det riktigt varmt. Svetten lackade och jag började bli helt slut får väl medges. Ett bad hägrade. Sjön var varm och välkomnande.

Badglänta för trött cyklist
Badglänta för trött cyklist

Facit blev något över fyra mil stigcykling. Det får betraktas som ett gott dagsverke med tanke på de slöa extremiteterna.

Själen kände sig piggare i efterhand än vad benen gjorde.

/ J – nycyklad

#cykligare #knivesandbikes

Mekarmåndag - eller vikten av att ha bra cykelmekaniker i närheten

16 Jun 2014

Det finns inget ”ska bara” när det kommer till att meka med cyklar. Hur enkel en uppgift än kan förefalla finns det alltid något som kan krångla till det. Som inkompatibla standarder till exempel.

Shimanos helt usla utanpåliggande vevlager skrev jag om i förra inlägget då jag konstaterade att de tagit slut på 247 mil vilket får någon form av nytt bottenrekord. De är uppenbarligen tillverkade av mjukost och aluminiumfolie.

Nåja, efter att ha surat en stund över den bristen på kvalitet var det bara att snabbast möjligt införskaffa en ny uppsättning och dänga dit på cykeln. Trodde jag i alla fall. De nödvändiga verktygen och tid fanns innan kvällens träningsrunda. Glad i hågen styrde jag därför kosan förbi en cykelaffär på vägen hem och införskaffade i samråd med kunnig person ett ersättningsalternativ som verkade bra mycket bättre beskaffat. Den något dyrare FSA-varianten har metall där Shimano har plast och till synes bättre lager så ett sådant fick det bli.

Allt frid och fröjd till dess att jag kom hem och skulle försöka mig på att montera på det hela. Läste noga på lagerhylsorna där dimensionerna stod angivna. Jodå, det var samma siffror men varför följde det då med tre distanser till FSA? Funderade en stund på hur de skulle sitta för att det skulle påminna om den förra bredden och samtidigt se till att kedjelinjen bibehölls. Det gick inte alls. Prövade då att byta sida på distanserna. Då räckte inte vevaxeln till för vänster vevarm. Hm…goda råd var inte dyra utan ganska nära. Istället för att stå och fundera på det hela en halvtimma kastade jag in cykeln i bilen och åkte kilometern ner till Växjö Cykelservice för att om möjligt få råd kring hur det hela skulle monteras.

 

Jag erbjöds jobb som cykelställ, någon talang skall man ju ha
Jag erbjöds jobb som cykelställ, någon talang skall man ju ha

Det kunde jag inte få men väl handfast hjälp som dock också gick bet på det hela. FSA-lagret som skulle fungera ihop med mitt Shimanovevparti gjorde inte det helt enkelt. Enda fördelen med det konstaterandet var att jag kände mig mindre dum. När distanser flyttades runt  snurrade inte vevarna alls. Bra träning i all ära men någon gräns får det finnas.

Sen finns det finns inte bara grader i helvetet  utan även i min vevaxel dessvärre. M konstaterade i förbifarten att tiden började löpa ut för just den detaljen och visade på vallgravarna som lagerkulorna grävt under åren. Det får bli ett nytt vevparti om inte alltför länge.

Lärdomen får bli att ”kompabilitet” i cykelvärlden tycks vara ett skällsord och inget eftersträvansvärt. Tyvärr innebär det att istället för ett något dyrare men förhoppningsvis mycket mer hållbart alternativ är jag nu fast med ett Shimanoskitlager som troligen inte kommer hålla halva säsongen ens.

Det är tur att min kompabilitet med närmsta och bästa cykelaffär är desto bättre. Heja Växjö Cykelservice. Tack vare snabb insats blir det måndagstur även i kväll!

/ J – vällagrad

#cykligare #knivesandbikes

Det finns inget ”ska bara” när det kommer till att meka med cyklar. Hur enkel en uppgift än kan förefalla finns det alltid något som kan krångla till det. Som inkompatibla standarder till exempel.

Shimanos helt usla utanpåliggande vevlager skrev jag om i förra inlägget då jag konstaterade att de tagit slut på 247 mil vilket får någon form av nytt bottenrekord. De är uppenbarligen tillverkade av mjukost och aluminiumfolie.

Nåja, efter att ha surat en stund över den bristen på kvalitet var det bara att snabbast möjligt införskaffa en ny uppsättning och dänga dit på cykeln. Trodde jag i alla fall. De nödvändiga verktygen och tid fanns innan kvällens träningsrunda. Glad i hågen styrde jag därför kosan förbi en cykelaffär på vägen hem och införskaffade i samråd med kunnig person ett ersättningsalternativ som verkade bra mycket bättre beskaffat. Den något dyrare FSA-varianten har metall där Shimano har plast och till synes bättre lager så ett sådant fick det bli.

Allt frid och fröjd till dess att jag kom hem och skulle försöka mig på att montera på det hela. Läste noga på lagerhylsorna där dimensionerna stod angivna. Jodå, det var samma siffror men varför följde det då med tre distanser till FSA? Funderade en stund på hur de skulle sitta för att det skulle påminna om den förra bredden och samtidigt se till att kedjelinjen bibehölls. Det gick inte alls. Prövade då att byta sida på distanserna. Då räckte inte vevaxeln till för vänster vevarm. Hm…goda råd var inte dyra utan ganska nära. Istället för att stå och fundera på det hela en halvtimma kastade jag in cykeln i bilen och åkte kilometern ner till Växjö Cykelservice för att om möjligt få råd kring hur det hela skulle monteras.

 

Jag erbjöds jobb som cykelställ, någon talang skall man ju ha
Jag erbjöds jobb som cykelställ, någon talang skall man ju ha

Det kunde jag inte få men väl handfast hjälp som dock också gick bet på det hela. FSA-lagret som skulle fungera ihop med mitt Shimanovevparti gjorde inte det helt enkelt. Enda fördelen med det konstaterandet var att jag kände mig mindre dum. När distanser flyttades runt  snurrade inte vevarna alls. Bra träning i all ära men någon gräns får det finnas.

Sen finns det finns inte bara grader i helvetet  utan även i min vevaxel dessvärre. M konstaterade i förbifarten att tiden började löpa ut för just den detaljen och visade på vallgravarna som lagerkulorna grävt under åren. Det får bli ett nytt vevparti om inte alltför länge.

Lärdomen får bli att ”kompabilitet” i cykelvärlden tycks vara ett skällsord och inget eftersträvansvärt. Tyvärr innebär det att istället för ett något dyrare men förhoppningsvis mycket mer hållbart alternativ är jag nu fast med ett Shimanoskitlager som troligen inte kommer hålla halva säsongen ens.

Det är tur att min kompabilitet med närmsta och bästa cykelaffär är desto bättre. Heja Växjö Cykelservice. Tack vare snabb insats blir det måndagstur även i kväll!

/ J – vällagrad

#cykligare #knivesandbikes

Det knakar i fogarna - Örkendistans, cykelmek och livet efter

15 Jun 2014

Det syns inte alltid på utsidan. Men jag cyklar för livet igen. Tänker – andas, trampa, cykla i framhjulsriktning. Det gäller att hålla fast i styret bestämt så det inte rycker och flyr bort. Omständigheter ställer till det.

Hållbarhet nolla, hållbarhet nolla....
Hållbarhet nolla, hållbarhet nolla….

Men för att börja från början så återvänder vi till slutet av cykelturen och därefter. Upp och ned är livet och min cykel har en knaktendens. Som ni väl vet är det inte alltid helt enkelt att lokalisera. Men i det här fallet är orsaken oftast uppenbar. Vanligtvis är det sadelstolpen som behöver fettas om. Efter regn kommer…knak som ni vet. Därför fixade jag den tänkbara källan till oljud innan turen. Men det hjälpte inte det minsta. Tvärtom faktiskt.

När det var dags för fikapaus kollade jag därför några uppenbara problemområden som snabblås och klingbultar. Det visade sig dessvärre vara vevlagret. Hela vevpartiet glappade nog två millimeter vilket är ett avgrundsdjup i sammanhanget. Plockade bort vevpartiet när jag kom hem. Fettade om gängor och skruvade tillbaks samt kontrollerade att alla nödvändiga bultar satt åt som de skulle. Det hjälpte inte mycket. Blev kanske aningen bättre. Men som Edvall sjöng ”Visst är det bätter men int’ är det bra”

Det hela hade inte känts så farligt om det inte vore för att jag bytte nämnda komponent i höstas så den har inte gått mer än 250 mil. Bedrövligt anser jag. Är det någon som vet om det är normal standard för de nya utanpåliggande lagren? Engångslager? Originalet som förvisso väger mer och sägs vara mindre styvt hade gått mer än 30000 km. En viss skillnad i hållbarhet.

Hållbarhet nolla? 

Själva cyklingen knakade inte lika mycket. Vätterninflytandet var påtagligt om morgonen och vi var tolv personer som samlades vid simhallen för avfärd för lördagsdistans. Rundan blev Örken runt. En sjö med kuperade omgivningar vilket leder till en konditionsnyttig sträckning med runt 1000 höjdmeter fördelade på 11 mil.

Farten var inledningsvis ytterst modest. Delvis berodde det på den påtagliga och friska motvinden vi tampades med. Det blåste för ovanlighets skull från norr och därför varade kämpandet upp till Ramkvilla där vi svängde höger och fick sidvind. Men där börjar ju Hörjesås med totalt närmare 130 höjdmeter och en brantaste del som närmar sig 14% även om det bara är ett kortare parti. Annars runt de tio.

Backen kräver sin tribut och jag är glad över att det sen bär nedåt. Libbhults ängar gav inget nytt rekord utför även om gränsen 80 km/h ligger retfullt nära. Men kände inte för hastighetshetspressande för stunden och då skall man inte satsa utför. Då kommer olyckorna och det är både kladdigt och stökigt för medcyklisterna. Sen avskyr jag ljudet av den egna kroppen när den dunsar hårt i marken eller än värre mot bilplåt.

Vad cyklister gör bäst!
Vad cyklister gör bäst!

Sen fika och därefter fikaben vid start. Alla ser ut som geleråttor på cyklarna ett tag.

Vid stoppet stannade jag även diverse telefonappar jag utvärderar. Håller för stunden på med att jämföra bland andra ”Endomondo” som jag haft en längre tid med ”Svettig” som är kopplad till min träningsdagbok på Cykla.se (som även har systersidor som jogg.se, tri.se och skid.se för den som är lagd åt det hållet). Ber att få återkomma i ämnet.

Efter pausen visade sig min återhämtning fungera och jag blev allt piggare. Kände mig som ett lokomotiv som kunde hålla på bra länge och tuffa på. På slutet blev det därför något av en burnout och det gick konstant runt de fyrtio från rondellen i Rottne till Sandsbro. Snittet upp rejält de sista milen.

Sen kan man fråga sig hur det kommer sig att cykelrelaterade mekproblem alltid tycks uppstå när cykelverkstäder är stängda?

/ J – den ofrivillige mekaren

#cykligare #knivesandbikes

Det syns inte alltid på utsidan. Men jag cyklar för livet igen. Tänker – andas, trampa, cykla i framhjulsriktning. Det gäller att hålla fast i styret bestämt så det inte rycker och flyr bort. Omständigheter ställer till det.

Hållbarhet nolla, hållbarhet nolla....
Hållbarhet nolla, hållbarhet nolla….

Men för att börja från början så återvänder vi till slutet av cykelturen och därefter. Upp och ned är livet och min cykel har en knaktendens. Som ni väl vet är det inte alltid helt enkelt att lokalisera. Men i det här fallet är orsaken oftast uppenbar. Vanligtvis är det sadelstolpen som behöver fettas om. Efter regn kommer…knak som ni vet. Därför fixade jag den tänkbara källan till oljud innan turen. Men det hjälpte inte det minsta. Tvärtom faktiskt.

När det var dags för fikapaus kollade jag därför några uppenbara problemområden som snabblås och klingbultar. Det visade sig dessvärre vara vevlagret. Hela vevpartiet glappade nog två millimeter vilket är ett avgrundsdjup i sammanhanget. Plockade bort vevpartiet när jag kom hem. Fettade om gängor och skruvade tillbaks samt kontrollerade att alla nödvändiga bultar satt åt som de skulle. Det hjälpte inte mycket. Blev kanske aningen bättre. Men som Edvall sjöng ”Visst är det bätter men int’ är det bra”

Det hela hade inte känts så farligt om det inte vore för att jag bytte nämnda komponent i höstas så den har inte gått mer än 250 mil. Bedrövligt anser jag. Är det någon som vet om det är normal standard för de nya utanpåliggande lagren? Engångslager? Originalet som förvisso väger mer och sägs vara mindre styvt hade gått mer än 30000 km. En viss skillnad i hållbarhet.

Hållbarhet nolla? 

Själva cyklingen knakade inte lika mycket. Vätterninflytandet var påtagligt om morgonen och vi var tolv personer som samlades vid simhallen för avfärd för lördagsdistans. Rundan blev Örken runt. En sjö med kuperade omgivningar vilket leder till en konditionsnyttig sträckning med runt 1000 höjdmeter fördelade på 11 mil.

Farten var inledningsvis ytterst modest. Delvis berodde det på den påtagliga och friska motvinden vi tampades med. Det blåste för ovanlighets skull från norr och därför varade kämpandet upp till Ramkvilla där vi svängde höger och fick sidvind. Men där börjar ju Hörjesås med totalt närmare 130 höjdmeter och en brantaste del som närmar sig 14% även om det bara är ett kortare parti. Annars runt de tio.

Backen kräver sin tribut och jag är glad över att det sen bär nedåt. Libbhults ängar gav inget nytt rekord utför även om gränsen 80 km/h ligger retfullt nära. Men kände inte för hastighetshetspressande för stunden och då skall man inte satsa utför. Då kommer olyckorna och det är både kladdigt och stökigt för medcyklisterna. Sen avskyr jag ljudet av den egna kroppen när den dunsar hårt i marken eller än värre mot bilplåt.

Vad cyklister gör bäst!
Vad cyklister gör bäst!

Sen fika och därefter fikaben vid start. Alla ser ut som geleråttor på cyklarna ett tag.

Vid stoppet stannade jag även diverse telefonappar jag utvärderar. Håller för stunden på med att jämföra bland andra ”Endomondo” som jag haft en längre tid med ”Svettig” som är kopplad till min träningsdagbok på Cykla.se (som även har systersidor som jogg.se, tri.se och skid.se för den som är lagd åt det hållet). Ber att få återkomma i ämnet.

Efter pausen visade sig min återhämtning fungera och jag blev allt piggare. Kände mig som ett lokomotiv som kunde hålla på bra länge och tuffa på. På slutet blev det därför något av en burnout och det gick konstant runt de fyrtio från rondellen i Rottne till Sandsbro. Snittet upp rejält de sista milen.

Sen kan man fråga sig hur det kommer sig att cykelrelaterade mekproblem alltid tycks uppstå när cykelverkstäder är stängda?

/ J – den ofrivillige mekaren

#cykligare #knivesandbikes

Mountainbikesöndag - mitt i sommaren och söndagssolen

9 Jun 2014

Efter att ha drabbats av diverse funderingar kring varför man cyklar så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att sommaren verkade ha kommit medan jag satt inne på min kammare och grubblade med den digitala gåspennan i mungipan. Det avbröt abrupt all tankeverksamhet.

Dags att sluta tänka, lägga hjärnan på hyllan bredvid andra dammiga prylar och bege mig ut i världen där utanför mitt fönster.

Det var länge sen jag satt på den grövre cykeln. Kärt barn har många namn och skogsmoppe är väl nästan mer passande i detta land än ”Mountainbike”.

En nyttig och tillika välsmakande lunch
En nyttig och tillika välsmakande lunch

Men först lunchdags och dagen till ära blev det en god sallad på kokta rödbetor och fetaost.

Det gav mig kraft nog att ta fram min cykel för en snabb genomgång som gav vid handen att det räckte med aning luft i däcken och olja på kedjan för att bli klar för avfärd. Men för att vara på den säkra sidan kollade jag även lufttryck i stötdämparna. Då lackade jag ur ordentligt på den sedan länge ickefungerande lock-outen på på framdämparen. För någon runda sen gick dessutom reglaget sönder så nu åkte det bort från styret och cykeln för gott. Det är inte bara jag som haft problem med den funktionen på Reba SL vet jag.

Som jag minns det fanns det en stig här
Som jag minns det fanns det en stig här

Turen blev ungefär 39 kilometer på diverse stigar runt hörnet. Eftersom jag inte kört så mycket skogshoj i år så undersökte jag mina gamla spår för att se om de fanns kvar med varierande framgång. Några befanns i gott skick andra igenväxta. En var full med hästar. Efter lite drygt två timmar var jag nöjd. Mycket kan sägas om rödbetor men den kraften räcker inte hur länge som helst. Jag var hungrig!

/ J – din granne på vägen och i skogen

#cykligare #knivesandbikes

Efter att ha drabbats av diverse funderingar kring varför man cyklar så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att sommaren verkade ha kommit medan jag satt inne på min kammare och grubblade med den digitala gåspennan i mungipan. Det avbröt abrupt all tankeverksamhet.

Dags att sluta tänka, lägga hjärnan på hyllan bredvid andra dammiga prylar och bege mig ut i världen där utanför mitt fönster.

Det var länge sen jag satt på den grövre cykeln. Kärt barn har många namn och skogsmoppe är väl nästan mer passande i detta land än ”Mountainbike”.

En nyttig och tillika välsmakande lunch
En nyttig och tillika välsmakande lunch

Men först lunchdags och dagen till ära blev det en god sallad på kokta rödbetor och fetaost.

Det gav mig kraft nog att ta fram min cykel för en snabb genomgång som gav vid handen att det räckte med aning luft i däcken och olja på kedjan för att bli klar för avfärd. Men för att vara på den säkra sidan kollade jag även lufttryck i stötdämparna. Då lackade jag ur ordentligt på den sedan länge ickefungerande lock-outen på på framdämparen. För någon runda sen gick dessutom reglaget sönder så nu åkte det bort från styret och cykeln för gott. Det är inte bara jag som haft problem med den funktionen på Reba SL vet jag.

Som jag minns det fanns det en stig här
Som jag minns det fanns det en stig här

Turen blev ungefär 39 kilometer på diverse stigar runt hörnet. Eftersom jag inte kört så mycket skogshoj i år så undersökte jag mina gamla spår för att se om de fanns kvar med varierande framgång. Några befanns i gott skick andra igenväxta. En var full med hästar. Efter lite drygt två timmar var jag nöjd. Mycket kan sägas om rödbetor men den kraften räcker inte hur länge som helst. Jag var hungrig!

/ J – din granne på vägen och i skogen

#cykligare #knivesandbikes

Utan mål och mening

9 Jun 2014

Rubriken i relation till tanken är en aning missvisande utifrån mitt eget högst personliga perspektiv men ändå värd att fundera kring. Snarare borde den kanske vara formulerad som en fråga. Går det att cykla mycket utan att ställa upp i lopp och tävlingar?

Ofta när jag läser diverse uppdateringar på sociala medier, forum och bloggar finns det ett tämligen starkt fokus på att prestera på olika vis. Att köra bra på långloppscuper och bli snabbare på tävlingar känns tämligen naturligt om man innehar en licens och tävlar. Men det som fått mig att fundera är den mer generella trenden bland de som inte tillhör den gruppen som trots allt är en liten minoritet. Även vi motionärer verkar sträva ”uppåt”. I takt med att cykelintresset ökat har även den här gruppen blivit snabbare mig själv inkluderad.

Rätt eller fel?
Rätt eller fel?

Många kör även för att bli ”bättre” i någon vagare mening även utanför tävlingsbanorna och i jakten på detta så görs det fystester, gås på dieter och cyklas efter rigorösa träningsprogram. Ord och uttryck som Vo2max, tröskel, Tabatha, enbensintervaller förekommer frekvent och wattsiffrorna står som spön i backen och jag har fått lära mig att 4×4 inte är en grov virkesdimension.

Hårda backpass varvas med noga upplagda intervallpass allt i strävan efter att bli just ”bättre”. Så många spontana cykelturer finns det inte plats för. De mest ambitiösa menar bestämt att man får bättre kontroll på sina nya pass om dessa tillbringas i en källare på en träningscykel istället för utomhus oavsett väder och årstid. Genom mina cykelögon är det sistnämnda ett något suspekt beteende även om påståendet troligen är högst korrekt.

Några har uttalade mål med dessa satsningar andra har det inte. Att köra något hårt Gran Fondo nere på kontinenten, klara sig över Pyrenéerna eller besegra några Alppass. Sen har vi förstås alla som skall harva runt pölen och all stress och hets det för med sig. Vätternrundan är ett fenomen i en klass för sig när det gäller att influera vårcyklingen i detta land. Jag vet eftersom jag har själv varit ett kugghjul i det maskineriet några gånger och jag är inte säker på att det bara är av godo.

Vad jag funderar kring är inställningen till trampande. Varför cyklar man? Svaret på den frågan är kanske inte lika stort som antalet cyklister men troligen i närheten. Det är förstås personligt och kan och bör inte besvaras kortfattat. Men det man kan fundera kring är vad som menas med ”bättre”?

Är det att bli snabbare? Och i så fall på vilket sätt? Skall snitthastigheten upp i ensam kamp mot klockan – ”Contre la Montre” på en temposträcka eller är det spurtförmågan som skall förbättras så man kan placera sig på motionslopp? Kanske är det farten uppför som måste öka? Frågar man långdistansarna som ägnar sig Brevet- och Randonneurcykling så är svaret något annat. Det kanske är att orka längre och se mer som är målet? Äventyrscyklisten med packning anser nog det.

Rubriken är felformulerad så tillvida att jag anser att cyklingen i sig är meningen! I alla dess former. Just nu ägnar jag mig företrädesvis att må bra på cykeln och det kan ta sig lite olika uttryck och för den delen farter. Målet är att således att komma i form igen och bättra på välbefinnandet.

Så hur blir man bättre på att må bra?

Och går det att bli snabbare på det?

/ J – målsökande

#cykligare #knivesandbikes

Rubriken i relation till tanken är en aning missvisande utifrån mitt eget högst personliga perspektiv men ändå värd att fundera kring. Snarare borde den kanske vara formulerad som en fråga. Går det att cykla mycket utan att ställa upp i lopp och tävlingar?

Ofta när jag läser diverse uppdateringar på sociala medier, forum och bloggar finns det ett tämligen starkt fokus på att prestera på olika vis. Att köra bra på långloppscuper och bli snabbare på tävlingar känns tämligen naturligt om man innehar en licens och tävlar. Men det som fått mig att fundera är den mer generella trenden bland de som inte tillhör den gruppen som trots allt är en liten minoritet. Även vi motionärer verkar sträva ”uppåt”. I takt med att cykelintresset ökat har även den här gruppen blivit snabbare mig själv inkluderad.

Rätt eller fel?
Rätt eller fel?

Många kör även för att bli ”bättre” i någon vagare mening även utanför tävlingsbanorna och i jakten på detta så görs det fystester, gås på dieter och cyklas efter rigorösa träningsprogram. Ord och uttryck som Vo2max, tröskel, Tabatha, enbensintervaller förekommer frekvent och wattsiffrorna står som spön i backen och jag har fått lära mig att 4×4 inte är en grov virkesdimension.

Hårda backpass varvas med noga upplagda intervallpass allt i strävan efter att bli just ”bättre”. Så många spontana cykelturer finns det inte plats för. De mest ambitiösa menar bestämt att man får bättre kontroll på sina nya pass om dessa tillbringas i en källare på en träningscykel istället för utomhus oavsett väder och årstid. Genom mina cykelögon är det sistnämnda ett något suspekt beteende även om påståendet troligen är högst korrekt.

Några har uttalade mål med dessa satsningar andra har det inte. Att köra något hårt Gran Fondo nere på kontinenten, klara sig över Pyrenéerna eller besegra några Alppass. Sen har vi förstås alla som skall harva runt pölen och all stress och hets det för med sig. Vätternrundan är ett fenomen i en klass för sig när det gäller att influera vårcyklingen i detta land. Jag vet eftersom jag har själv varit ett kugghjul i det maskineriet några gånger och jag är inte säker på att det bara är av godo.

Vad jag funderar kring är inställningen till trampande. Varför cyklar man? Svaret på den frågan är kanske inte lika stort som antalet cyklister men troligen i närheten. Det är förstås personligt och kan och bör inte besvaras kortfattat. Men det man kan fundera kring är vad som menas med ”bättre”?

Är det att bli snabbare? Och i så fall på vilket sätt? Skall snitthastigheten upp i ensam kamp mot klockan – ”Contre la Montre” på en temposträcka eller är det spurtförmågan som skall förbättras så man kan placera sig på motionslopp? Kanske är det farten uppför som måste öka? Frågar man långdistansarna som ägnar sig Brevet- och Randonneurcykling så är svaret något annat. Det kanske är att orka längre och se mer som är målet? Äventyrscyklisten med packning anser nog det.

Rubriken är felformulerad så tillvida att jag anser att cyklingen i sig är meningen! I alla dess former. Just nu ägnar jag mig företrädesvis att må bra på cykeln och det kan ta sig lite olika uttryck och för den delen farter. Målet är att således att komma i form igen och bättra på välbefinnandet.

Så hur blir man bättre på att må bra?

Och går det att bli snabbare på det?

/ J – målsökande

#cykligare #knivesandbikes

Sicken tur

7 Jun 2014

Understundom har man huvudet under armen. Ibland är det hjälmen som befinner sig där strax innan man oljar kedjan, kollar lufttrycket och beger sig ut på träningstur. Då kan det hända att man lägger ifrån sig huvudbonaden på bordet strax innanför dörren medan man pysslar med cyklarna. Och under de förutsättningarna kan det tydligen bli så att man beger sig iväg utan hjälm.

Det är nog ett bra omdöme om passformen att jag normalt inte tänker på den alls. Så det var inte förrän efter halva rundan jag upptäckte att huvudsaken var frånvarande. Lätt disträ som jag är strök jag handen över pannan för att rätta till glasögonen och hjälmen och upptäckte att den inte var där. Kändes märkligt och faktiskt en smula fel att cykla utan nu när man är van vid att köra med. När jag började cykla var inte hjälm aktuellt alls. Proffs körde möjligen med bananklase och barn hade börjat med frigolitlåda på huvudet. Tiderna förändras.

 

Att cykla i ett vykort
Att cykla i ett vykort 

 

Turen gav annars en riktig smak av den svenska försommaren. Lagom varmt och en aning blåsigt men inte ett spår av de åskskurar som utlovats. Blomjäklarna stod där på rad och tjoade och skrek ”Allez, allez”. Det var blått och det var grönt och lupiner överallt.

Som att cykla i attans vykort.

Rundan var tillika ett test för en f d bruten och numera läkt fot. C testade såväl styrkan i stygnen som i benen och det gav vid handen att det finns hopp för båda. Vi höll oss till den tänkta tiden på runt tre timmar och jag måste tillstå att jag känner mig mycket nöjd med dagens värv. Särskilt med tanke på att jag nu kört några dagar i rad. Cykellusten börjar så sakteliga infinna sig.

Men sicken tur att inte olyckan cyklade ikapp mig och bestraffade mig för ohjälmligheten!

/ J – snart på hjul igen

#cykligare #knivesandbikes

 

Understundom har man huvudet under armen. Ibland är det hjälmen som befinner sig där strax innan man oljar kedjan, kollar lufttrycket och beger sig ut på träningstur. Då kan det hända att man lägger ifrån sig huvudbonaden på bordet strax innanför dörren medan man pysslar med cyklarna. Och under de förutsättningarna kan det tydligen bli så att man beger sig iväg utan hjälm.

Det är nog ett bra omdöme om passformen att jag normalt inte tänker på den alls. Så det var inte förrän efter halva rundan jag upptäckte att huvudsaken var frånvarande. Lätt disträ som jag är strök jag handen över pannan för att rätta till glasögonen och hjälmen och upptäckte att den inte var där. Kändes märkligt och faktiskt en smula fel att cykla utan nu när man är van vid att köra med. När jag började cykla var inte hjälm aktuellt alls. Proffs körde möjligen med bananklase och barn hade börjat med frigolitlåda på huvudet. Tiderna förändras.

 

Att cykla i ett vykort
Att cykla i ett vykort 

 

Turen gav annars en riktig smak av den svenska försommaren. Lagom varmt och en aning blåsigt men inte ett spår av de åskskurar som utlovats. Blomjäklarna stod där på rad och tjoade och skrek ”Allez, allez”. Det var blått och det var grönt och lupiner överallt.

Som att cykla i attans vykort.

Rundan var tillika ett test för en f d bruten och numera läkt fot. C testade såväl styrkan i stygnen som i benen och det gav vid handen att det finns hopp för båda. Vi höll oss till den tänkta tiden på runt tre timmar och jag måste tillstå att jag känner mig mycket nöjd med dagens värv. Särskilt med tanke på att jag nu kört några dagar i rad. Cykellusten börjar så sakteliga infinna sig.

Men sicken tur att inte olyckan cyklade ikapp mig och bestraffade mig för ohjälmligheten!

/ J – snart på hjul igen

#cykligare #knivesandbikes

 

Nationaldagsfirande à la J - "Just around the Corner"...

6 Jun 2014

…döpte jag dagens tur till eftersom jag understundom gillar att namnge mina cykelrundor. Och namnet är inte så långsökt som det först kan verka. Rundan startade utanför min dörr och innehöll många många svängar och hörn.

Naturen valde att fira nationaldagen genom att med breda penseldrag måla upp en svensk flagga över himlen när jag vaknade. Den gula solen gjorde sig bra mot den blå bakgrunden och jag kände mig ovanligt cyklig efter tidig kaffelycka med jordgubbar. Vid närmare eftertanke kände jag dock inte för att bege mig ut på långtur då jag hade lite annat inplanerat som pockade på uppmärksamhet.

 

Jojo, vädret kunde varit sämre 
Jojo, vädret kunde varit sämre

 

Därför valde jag en annorlunda variant på intervallträning dagen till ära. Tanken var att hålla strax över de trettio i grundfart och då blir det ett naturligt igångdrag efter nästan varje kurva. Det blir några stycken på den här rundan som var runt sex mil lång och varade strax över två timmar. Inte så illa jobbat om jag får säga det själv med tanke på att den i princip kördes i ett par tre bostadsområden!

 

Alla kurvor går inte att se men det går att få en uppfattning
Alla kurvor går inte att se men det går att få en uppfattning

 

Eftersom rundan var extremt knixig blev det förutom igångdrag även utmärkt träning på kurvteknik och förtröstan. Samt en del reaktionsförmåga. Många skymda kurvor blev det och förutom det sedvanliga i bilväg – både parkerade och rörliga, lösgrus, barn, flanörer och diverse lösa föremål och några djur förekom det dolda faror som tvättande av bilar vilket medförde såpigt väglag samt nyklippt gräs. Det senare är inte att leka med när man kommer runt ett hörn i de trettio. Grönt är inte bara skönt utan även halt.

Växjö kanske inte förtjänar epitetet ”stolta stad” men jag tänkte njuta av villastadens lummighet och kastade mig in mellan husen med viss entusiasm i den varma solen. Så här på morgonkvisten var det glest med bilar och det var väl tanken med tidpunkten. Den här sortens turer brukar jag annars köra på nätterna för att undvika olyckor.

 

Del av dagens träningsbana vid  skogslyckan
Del av dagens träningsbana vid skogslyckan

 

Somrigt så det förslår
Somrigt så det förslår

 

Cykelväg vid Evedal. Känns  smalare i 35
Cykelväg vid Evedal. Känns smalare i 35

Det var många fler än jag som valde ett fysiskt firande. Det var tämligen många ute och gick och jag körde om en bunt löpare, såg några cyklister på avstånd och parkeringen utanför gymmet jag körde förbi var knökad.

Världen var blåsig och full med flaggor som sig bör och mina ben var pigga och samarbetsvilliga. Cykellivet lekte igen. Jag minns, jag minns varför jag gillar att cykla och målet närmade sig. Två timmar igångdrag var målflaggan idag.

Men vägen dit visade sig vara krokig. Närmare bestämt en bra bit över 300 kurvor. Och då räknade jag bara de tvära kan väl tilläggas.

/ J – kör inte från A till B

#cykligare #knivesandbikes

…döpte jag dagens tur till eftersom jag understundom gillar att namnge mina cykelrundor. Och namnet är inte så långsökt som det först kan verka. Rundan startade utanför min dörr och innehöll många många svängar och hörn.

Naturen valde att fira nationaldagen genom att med breda penseldrag måla upp en svensk flagga över himlen när jag vaknade. Den gula solen gjorde sig bra mot den blå bakgrunden och jag kände mig ovanligt cyklig efter tidig kaffelycka med jordgubbar. Vid närmare eftertanke kände jag dock inte för att bege mig ut på långtur då jag hade lite annat inplanerat som pockade på uppmärksamhet.

 

Jojo, vädret kunde varit sämre 
Jojo, vädret kunde varit sämre

 

Därför valde jag en annorlunda variant på intervallträning dagen till ära. Tanken var att hålla strax över de trettio i grundfart och då blir det ett naturligt igångdrag efter nästan varje kurva. Det blir några stycken på den här rundan som var runt sex mil lång och varade strax över två timmar. Inte så illa jobbat om jag får säga det själv med tanke på att den i princip kördes i ett par tre bostadsområden!

 

Alla kurvor går inte att se men det går att få en uppfattning
Alla kurvor går inte att se men det går att få en uppfattning

 

Eftersom rundan var extremt knixig blev det förutom igångdrag även utmärkt träning på kurvteknik och förtröstan. Samt en del reaktionsförmåga. Många skymda kurvor blev det och förutom det sedvanliga i bilväg – både parkerade och rörliga, lösgrus, barn, flanörer och diverse lösa föremål och några djur förekom det dolda faror som tvättande av bilar vilket medförde såpigt väglag samt nyklippt gräs. Det senare är inte att leka med när man kommer runt ett hörn i de trettio. Grönt är inte bara skönt utan även halt.

Växjö kanske inte förtjänar epitetet ”stolta stad” men jag tänkte njuta av villastadens lummighet och kastade mig in mellan husen med viss entusiasm i den varma solen. Så här på morgonkvisten var det glest med bilar och det var väl tanken med tidpunkten. Den här sortens turer brukar jag annars köra på nätterna för att undvika olyckor.

 

Del av dagens träningsbana vid  skogslyckan
Del av dagens träningsbana vid skogslyckan

 

Somrigt så det förslår
Somrigt så det förslår

 

Cykelväg vid Evedal. Känns  smalare i 35
Cykelväg vid Evedal. Känns smalare i 35

Det var många fler än jag som valde ett fysiskt firande. Det var tämligen många ute och gick och jag körde om en bunt löpare, såg några cyklister på avstånd och parkeringen utanför gymmet jag körde förbi var knökad.

Världen var blåsig och full med flaggor som sig bör och mina ben var pigga och samarbetsvilliga. Cykellivet lekte igen. Jag minns, jag minns varför jag gillar att cykla och målet närmade sig. Två timmar igångdrag var målflaggan idag.

Men vägen dit visade sig vara krokig. Närmare bestämt en bra bit över 300 kurvor. Och då räknade jag bara de tvära kan väl tilläggas.

/ J – kör inte från A till B

#cykligare #knivesandbikes

Uppvidingetrampet 2014

2 Jun 2014

 – Neeeej!

 

Det är då själva f-n att man skall vägga igen! Fast jag hade roligt ändå får väl tilläggas. Dock inte när det var som värst. Då ville jag lägga mig i diket och stanna där. Bli ett med naturen och utveckla rötter. Men innan dess och efteråt var det kul.

Jag stod över torsdagens Växjötramp för att istället köra Uppvidingetrampet i Åseda för fjärde året i rad. Mycket beroende på det enkla faktum att det var det första motionslopp jag körde på landsväg och att jag därmed har en speciell relation till den rundan och vill fortsätta en personlig tradition.

På vägen dit drack jag vatten och skrålade  ikapp med Men at Work och ”Down Under” som råkade spelas på Gold när jag dånade fram på landsvägen mot skogarna i norr. Det kändes bra.

 

Bansträckningarna på de olika distanserna
Bansträckningarna på de olika distanserna

 

Formen är aningen usel och allmänt päronformad och syftet med lördagens exercis var att se hur illa det stod till helt enkelt. Annars har jag bestämt att det inte blir några motionslopp, tävlingar eller dylikt förrän möjligen mot slutet av sommaren. Pågående Mtb-cup, Tempocup och Långloppscup får anstå.

Vid starten såg det ut som det brukar men möjligen med lite fler deltagare än förra året. Troligtvis för att väderleksrapporterna såg bättre ut. Soligt men blåsigt som vanligt och skurar att vänta mot eftermiddagen vilket motiverade till hastig återkomst. Sydvästvindar innebär medvindar på de många långa rakorna den sista biten från Nottebäckskrysset tillbaks till Åseda vilket tacksamt noterades med förra årets förhållanden i åtanke.

Innan start
Innan start

 

Farten var som vanligt i början av det här loppet tämligen hög och förstaklungan marscherade på i strax över de fyrtio anförda av en blandning av cyklister där bland annat klubbkläder från Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, High Chaparall, Nässjö CK, Trosabygdens cyklister och Elmhults sportklubb kunde skymtas.

Själv hade jag en plan som jag följde tämligen väl. Att inte vara uppe i täten och fåna mig. Gled med i främre delen av klungan men vek av när jag närmade mig spets. Gick sedan med och tog några förningar för att ”göra mitt” samt känna på benen. Vis av tidigare erfarenheter såg jag också till att ligga rätt i position efter svängarna eftersom de tenderar att följas av motlut som inbjuder till ryck i det här loppet. Några sådana kom dock inte.

Karaktären av början på loppet påminde mer om en träningsrunda än motionslopp om än i högt tempo. De starkaste var t o m så vänliga att de inte tryckte på särskilt mycket efter vägskiften och svängar. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på men effekten blev att klungan var rätt stor och samlad som jag uppfattade det. Över backkrönen blev det dock en del fartökningar och det var nog det som bidrog till att jag tog slut. Några släppte rätt tidigt och bildade nya fraktioner. Så här i efterhand är det lätt att se att jag också borde släppt. Det är lätt att vara efterklok.

Jag satt där i klungan som dock påminde mer om en lång snok och tyckte att livet var bra även om jag noterade på min pulsklocka att backrycken tog sin tribut. Då rusade pulsen upp över 180 och lite till annars låg den tämligen lågt. Jag försökte sköta mig genom att spara så mycket energi jag kunde och börja äta och dricka i tid. Allt för att var beredd på de två större backarna innan Lenhovda där det behövdes lite kraft. Så långt hann jag nu inte.
Innan dess mötte jag mannen med hammaren som beslutat att slå av mina ben.

Något högg av mina ben
Något högg av mina ben

 

Det skedde i Alsterfors av alla ställen. I ena stunden kändes benen helt ok och i nästa stund var de icke närvarande. Det är inte lätt att cykla utan ben kan jag låta meddela.

Jag sneglade på snittet när valda delar av kroppen slutade fungera och det låg då runt 38-39 eller så. Det spelade egentligen ingen roll. Fick släppa förstaklungan som nu amöbalikt börjat dela på sig i två. Fick även släppa en senare klunga. Hamnade bland de sista. Försökte växla ned. Då sjönk farten. Lägre växlar ändå ledde enbart till snigelfart. Närmare de tjugo. Något högre utför men knappt. Bedrövligt men det gick bara inte att öka farten hur gärna jag än ville. Tryckte i mig en gel och en banan för att hämta kraft. Det gjorde mig bara illamående och ledde till kramp i mellangärdet. Fick även en släng av panikångest ett tag då jag kände det som jag inte kunde andas.

Såg en prick i fjärran som visade sig vara ytterligare en herre som tappat kraften och farten. Vi beslöt att kämpa mot mål tillsammans. Sen gled även han ifrån mig. Nästan sex långa mil kvar, halva rundan. Det skulle bli en hård dag i sadeln tycktes det. De långa motluten jag försökt spara energi till stod nu på tur att övervinnas utan kraft. Tog det enda tempo som stod till buds och höll det. Lägsta möjliga. Försökte återuppfinna hjulet och trampandets idé på nytt. Foten ned och sen låta det följa pedalvarvet runt för att sedan upprepa momentet En mycket svår uppgift som kändes nästan övermäktig.

Kom ändå ikapp min olycksbroder efter ett tag. Stannade vid depån i Lenhovda för att fylla på vätska och sneglade bakåt efter hjälp. Och där kom den. Tröjor med texten ”Ride of Hope” fick en ny innebörd för mig. ”Häng på John” hördes en röst ur gruppen som visade sig tillhöra Håkan. Jag svarade att jag väggat och inte förmådde. Men tydligen gjorde jag det. Kastade mig in på rulle och med mina sista krafter hängde jag kvar därbak någon mil för att försöka få vindskydd ett tag. All eventuell prestige var som bortblåst och jag var inställd på överlevnad och på att behöva släppa så snart det lutade igen. Var mycket riktigt på väg att tappa rullen då farten i en slakmota efter Lehovda ökade till strax över de trettio.

Men på något märkligt vis lyckades jag återhämta mig en smula. Tillräckligt för att gå med och börja hjälpa till med dragjobbet. Farten steg ju närmare Åseda vi kom och med medvinden i ryggen passerade farten de fyrtio och närmade sig bitvis de fyrtiofem. Nära att bli klubbad igen. Höll igen och gick inte med i spurten när den väl kom. Det tog emellertid evigheter att komma dit och jag förbannade varje ny raksträcka in mot mål. Precis som under en fjällvandring är slutfasen av Uppvidingetrampet fyllt av falska krön. Man tror hela tiden att bakom nästa granstam skall skyltarna som förkunnar vänstersväng uppenbara sig men icke.

De som var snabbast
De som var snabbast

Väl tillbaks var cirkeln sluten och jag ragglade mot bilen knappt närvarande. Efter en stund av återhämtning och samtal med några vänliga själar från klubben kunde jag gå ned till målområdet och registrera mig som icke försvunnen. Därefter byttes några ord med bland andra Klaes som råkade vara den som kom först efter en väl avvägd spurt.

Han såg inte direkt ut som han väggat.

/ J – ytterligare berikad med erfarenhet

#cykligare #knivesandbikes

PS: De tolv milen avverkades på 3.26 för min del vilket är mer än 20 minuter långsammare än förra året då det dessutom blåste motvind de sista milen. 

 – Neeeej!

 

Det är då själva f-n att man skall vägga igen! Fast jag hade roligt ändå får väl tilläggas. Dock inte när det var som värst. Då ville jag lägga mig i diket och stanna där. Bli ett med naturen och utveckla rötter. Men innan dess och efteråt var det kul.

Jag stod över torsdagens Växjötramp för att istället köra Uppvidingetrampet i Åseda för fjärde året i rad. Mycket beroende på det enkla faktum att det var det första motionslopp jag körde på landsväg och att jag därmed har en speciell relation till den rundan och vill fortsätta en personlig tradition.

På vägen dit drack jag vatten och skrålade  ikapp med Men at Work och ”Down Under” som råkade spelas på Gold när jag dånade fram på landsvägen mot skogarna i norr. Det kändes bra.

 

Bansträckningarna på de olika distanserna
Bansträckningarna på de olika distanserna

 

Formen är aningen usel och allmänt päronformad och syftet med lördagens exercis var att se hur illa det stod till helt enkelt. Annars har jag bestämt att det inte blir några motionslopp, tävlingar eller dylikt förrän möjligen mot slutet av sommaren. Pågående Mtb-cup, Tempocup och Långloppscup får anstå.

Vid starten såg det ut som det brukar men möjligen med lite fler deltagare än förra året. Troligtvis för att väderleksrapporterna såg bättre ut. Soligt men blåsigt som vanligt och skurar att vänta mot eftermiddagen vilket motiverade till hastig återkomst. Sydvästvindar innebär medvindar på de många långa rakorna den sista biten från Nottebäckskrysset tillbaks till Åseda vilket tacksamt noterades med förra årets förhållanden i åtanke.

Innan start
Innan start

 

Farten var som vanligt i början av det här loppet tämligen hög och förstaklungan marscherade på i strax över de fyrtio anförda av en blandning av cyklister där bland annat klubbkläder från Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, High Chaparall, Nässjö CK, Trosabygdens cyklister och Elmhults sportklubb kunde skymtas.

Själv hade jag en plan som jag följde tämligen väl. Att inte vara uppe i täten och fåna mig. Gled med i främre delen av klungan men vek av när jag närmade mig spets. Gick sedan med och tog några förningar för att ”göra mitt” samt känna på benen. Vis av tidigare erfarenheter såg jag också till att ligga rätt i position efter svängarna eftersom de tenderar att följas av motlut som inbjuder till ryck i det här loppet. Några sådana kom dock inte.

Karaktären av början på loppet påminde mer om en träningsrunda än motionslopp om än i högt tempo. De starkaste var t o m så vänliga att de inte tryckte på särskilt mycket efter vägskiften och svängar. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på men effekten blev att klungan var rätt stor och samlad som jag uppfattade det. Över backkrönen blev det dock en del fartökningar och det var nog det som bidrog till att jag tog slut. Några släppte rätt tidigt och bildade nya fraktioner. Så här i efterhand är det lätt att se att jag också borde släppt. Det är lätt att vara efterklok.

Jag satt där i klungan som dock påminde mer om en lång snok och tyckte att livet var bra även om jag noterade på min pulsklocka att backrycken tog sin tribut. Då rusade pulsen upp över 180 och lite till annars låg den tämligen lågt. Jag försökte sköta mig genom att spara så mycket energi jag kunde och börja äta och dricka i tid. Allt för att var beredd på de två större backarna innan Lenhovda där det behövdes lite kraft. Så långt hann jag nu inte.
Innan dess mötte jag mannen med hammaren som beslutat att slå av mina ben.

Något högg av mina ben
Något högg av mina ben

 

Det skedde i Alsterfors av alla ställen. I ena stunden kändes benen helt ok och i nästa stund var de icke närvarande. Det är inte lätt att cykla utan ben kan jag låta meddela.

Jag sneglade på snittet när valda delar av kroppen slutade fungera och det låg då runt 38-39 eller så. Det spelade egentligen ingen roll. Fick släppa förstaklungan som nu amöbalikt börjat dela på sig i två. Fick även släppa en senare klunga. Hamnade bland de sista. Försökte växla ned. Då sjönk farten. Lägre växlar ändå ledde enbart till snigelfart. Närmare de tjugo. Något högre utför men knappt. Bedrövligt men det gick bara inte att öka farten hur gärna jag än ville. Tryckte i mig en gel och en banan för att hämta kraft. Det gjorde mig bara illamående och ledde till kramp i mellangärdet. Fick även en släng av panikångest ett tag då jag kände det som jag inte kunde andas.

Såg en prick i fjärran som visade sig vara ytterligare en herre som tappat kraften och farten. Vi beslöt att kämpa mot mål tillsammans. Sen gled även han ifrån mig. Nästan sex långa mil kvar, halva rundan. Det skulle bli en hård dag i sadeln tycktes det. De långa motluten jag försökt spara energi till stod nu på tur att övervinnas utan kraft. Tog det enda tempo som stod till buds och höll det. Lägsta möjliga. Försökte återuppfinna hjulet och trampandets idé på nytt. Foten ned och sen låta det följa pedalvarvet runt för att sedan upprepa momentet En mycket svår uppgift som kändes nästan övermäktig.

Kom ändå ikapp min olycksbroder efter ett tag. Stannade vid depån i Lenhovda för att fylla på vätska och sneglade bakåt efter hjälp. Och där kom den. Tröjor med texten ”Ride of Hope” fick en ny innebörd för mig. ”Häng på John” hördes en röst ur gruppen som visade sig tillhöra Håkan. Jag svarade att jag väggat och inte förmådde. Men tydligen gjorde jag det. Kastade mig in på rulle och med mina sista krafter hängde jag kvar därbak någon mil för att försöka få vindskydd ett tag. All eventuell prestige var som bortblåst och jag var inställd på överlevnad och på att behöva släppa så snart det lutade igen. Var mycket riktigt på väg att tappa rullen då farten i en slakmota efter Lehovda ökade till strax över de trettio.

Men på något märkligt vis lyckades jag återhämta mig en smula. Tillräckligt för att gå med och börja hjälpa till med dragjobbet. Farten steg ju närmare Åseda vi kom och med medvinden i ryggen passerade farten de fyrtio och närmade sig bitvis de fyrtiofem. Nära att bli klubbad igen. Höll igen och gick inte med i spurten när den väl kom. Det tog emellertid evigheter att komma dit och jag förbannade varje ny raksträcka in mot mål. Precis som under en fjällvandring är slutfasen av Uppvidingetrampet fyllt av falska krön. Man tror hela tiden att bakom nästa granstam skall skyltarna som förkunnar vänstersväng uppenbara sig men icke.

De som var snabbast
De som var snabbast

Väl tillbaks var cirkeln sluten och jag ragglade mot bilen knappt närvarande. Efter en stund av återhämtning och samtal med några vänliga själar från klubben kunde jag gå ned till målområdet och registrera mig som icke försvunnen. Därefter byttes några ord med bland andra Klaes som råkade vara den som kom först efter en väl avvägd spurt.

Han såg inte direkt ut som han väggat.

/ J – ytterligare berikad med erfarenhet

#cykligare #knivesandbikes

PS: De tolv milen avverkades på 3.26 för min del vilket är mer än 20 minuter långsammare än förra året då det dessutom blåste motvind de sista milen. 

Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV - Cykligare i samarbete med Cycling Plus har testat en filmstjärna

1 Jun 2014

Även om Team Movistar inte är i filmbranschen utan är ett av Spanska Telefonicas varumärken så är deras teamcykel från Canyon med det långa namnet en riktig stjärna. Det intrycket förstärks nu i Girotider när laget visar framfötterna och i skrivande stund innehar ”La Maglia Rosa” placerad på Nairo Quintanas späda axlar.

När chansen uppenbarade sig var jag därför tvungen att ta den. Att fråga mig om jag vill provcykla det här charmerande monstret är som att fråga en bilentusiast om han vill provköra Ferraris senaste skapelse.

Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV
Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV

Efter att ha hämtat cykeln på Svenska Cycling Plus redaktion runt hörnet var det dags för provkörning. Det blåste rejält denna soliga dag i maj och jag kände viss oro inför hur högprofilhjulen skulle kännas vid kraftiga kantvindar eftersom det var första gången jag körde på dylika. Chefredaktör Daniel varnade även för att de kunde vara aningen vindkänsliga.

Det var för övrigt premiär för mer än det. Det var första gången jag körde en cykel av den här kalibern och första gången på tubdäck faktiskt. Jag har heller aldrig kört någon längre stund med Campagnolo eller med elvadelad kassett och aldrig cyklat med elektriska växlar.

Movistarblått och grönt är skönt. Här på fi´zi:ks Antares K3
Movistarblått och grönt är skönt. Här på fi´zi:ks Antares K3

Efter att ha justerat sadelhöjden var det dags att bege sig. Det gick nästan smärtfritt förutom att det visade sig att Garmins ”Vector Power Meter”-pedaler inte var helt kompatibla med Shimanoklossar vilket jag trott. En lärdom rikare och ett pedalbyte senare var jag på väg. Det gjorde tyvärr att jag inte kunde pröva funktionerna kopplade till effektmätaren.

 

Campagnolo Super Record EPS - en orgie i kolfiber. Här med Garmins Vector Power Meter.
Campagnolo Super Record EPS – en orgie i kolfiber. Här med Garmins Vector Power Meter

Det första intrycket av cykeln var märkligt nog att det kändes som att sätta sig i en soffa – om än en väldigt snabb soffa. Allt kändes bekvämt och förvånansvärt bekant. Vinklar och storlek påminner rätt mycket om min egen cykel vilket gjorde att anpassningen gick snabbt. Jag har inte testat Fiziks sadlar tidigare och kan konstatera att Antares var en trevlig bekantskap och jag förstår varför märket är populärt i klungorna. Sadlar är som bekant en komplicerat och personligt kapitel men jag föredrar sadlar som den här med plattare ovansida framför dem med rundare profil.

För att få en känsla för växlar och bromsar tog jag det väldigt lugnt och stilla i säkert fem minuter även om Daniel tidigare upplyst om att cykeln var försäkrad. Sen valde jag att trycka på lite och köra stadskörning på öde villagator ett tag för att kunna dyka in i tvära svängar i syfte att känna på däck, hjul och inte minst ramens och gaffelns respons. Här känns det att det är en ytterst välbyggd cykel det handlar om. Hela framvagnen är riktigt styv trots att jag provocerade den  hårt och har en del vikt att lägga bakom. Inget flex i framhjul eller gaffel och cykeln kändes därför riktningsstabil även om den har tämligen kvicka vinklar. Kontakten mot marken stod Continental Competition för och de bjöd på bra fäste och mjuk gång.

EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber
EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber

Campagnolos elektriska växlar kändes intuitiva och var därför lätta att använda trots att jag inte kört med vare sig Dura-Ace eller Ultegravarianten av Shimanos Di2 tidigare och därmed inte har något att jämföra med. Men jag tror att en bidragande orsak till den naturliga känslan ligger i det faktum att Campa valt att behålla växelhandtagen så lika de mekaniska som möjligt.

Växlarna fungerade perfekt under rundan. Åtminstone så snart jag vant mig vid att jag inte fick ha det minsta tryck på pedalerna vid växling till tyngre växel. Åt andra hållet uppstod inte det problemet. Campa har valt att konstruera systemet så att man kan växla flera steg i taget såväl upp som ned genom att hålla handtagen intryckta. Det möjliggör snabb växling över hela kassettens spännvidd vilket kan vara en fördel om man säg råkar hamna på ett GP-lopp med en brant backe i.

Hade det inte varit för prislappen hade jag inte tvekat en sekund. Känslan att med ett ”musklick” växla var ytterst bekväm och en vana jag lätt kunde lägga mig till med. Men i ärlighetens namn anser jag inte att skillnaden i prestanda är i närheten av skillnaden i pris jämfört med ett mekaniskt system. 

Cykellivet leker - en härlig dag och en bra cykel
Cykellivet leker – en härlig dag och en bra cykel

 

Sen riktade jag framhjulet söderut och bort från staden. Ett fullblod behöver en bra landsväg med fin asfalt att sträcka ut på. Det visade sig bli en jobbig tur dels för att den blev tämligen intervallbetonad på grund av de många igångdragen och dels för att jag log så mycket så jag fick träningsvärk i käkarna. Jag var tvungen att grundligt testa växelfunktionen och inte minst responsen från hjul och ram när jag satte tryck på pedalerna vilket ledde till många inbromsningar och fartökningar.

Det som blev tydligt är att cykeln är oerhört lätt, faktiskt så lätt att den i det här oviktade skicket inte är UCI-godkänd alls då den endast väger 6,15 kg. Den är trots det extremt styv i framför allt framdel och vevparti vilket ger ett riktigt explosivt igångdrag. Det är en skön känsla att den lilla kraft man faktiskt besitter hamnar där den skall – i marken. En bidragande orsak till det tror jag även är de fantastiska vevarmarna. De är utan tvekan bland de bättre jag prövat.

Även hjulen gav mersmak. Jag hade nästan förväntat mig att de skulle flexa en smula eftersom de är mycket lätta. Men de är riktigt stabila och tog inte i bromsarna trots att jag vräkte över ett tiondels ton på pedalerna och stod upp och bröt. Sen rullar de mycket lätt på lager i keramik.

Jag blev efter hand helt cykellyrisk där jag susade fram i ett allt mer somrigt småländskt landskap. Solen sken och fartvinden torkade svetten ur pannan. Vad gäller cykeln konstaterades att det helt enkelt inte blir bättre än så här. Visst kan det bli annorlunda och kännas på ett annat vis med andra modeller och märken men så mycket ”bättre” blir det inte. Den tanken kändes nästan sorglig på något märkligt vis. Som att komma till vägs ände.

Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne
Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne

Mina funderingar avbröts av det faktum att tiden höll på att rinna ut och jag var tvungen att bege mig hemåt. Min tidsoptimistiska plan höll inte och jag blev därför tvungen att vända. Det var då jag upptäckte att det inte bara var en apstyv ram och lättrullade hjul som stod för den höga farten. Jag hade delvis haft medvind!

Nu fick hjulen bekänna färg i den bitvis kraftiga sidvinden. Och det som slog mig var att de var förvånansvärt stabila. Inget vingel alls. Det går att konstatera att det nog beror på vem som sitter på cykeln hur vindkänslig den blir. För att bevisa min tes körde jag en bit på RV 23 som både är starkt trafikerad och saknar vägren. Att hålla kursen i sidvind med högprofilhjul med en långtradare som får möte jämsides är ett utmärkt test.

På vägen hem gnolade jag på känd Harpo-sång som jag av någon anledning inte kunde få ur huvudet
På vägen hem gnolade jag på känd Harpo-sång som jag av någon anledning inte kunde få ur huvudet

Nu var jag glad för att cykeln inte lät någon kraft gå till spillo. Det kan behövas när man strävar i motvind de sista milen hem. Komforten i ramen blev efterhand påtaglig. Den lätt fjädrande sadelstolpen parat med de eminent konstruerade bakgaffelstagen dämpar effektivt vibrationer och gör att man orkar en bit till.

Det ord som hela tiden återkommer när jag försöker sammanfatta känslan av att sitta på den här cykeln är ”Naturlig”. Det är så här det skall kännas. Canyon Ultimate känns inte extrem den känns bara rätt.

CF SLX står för Carbon Fiber Super Light
CF SLX står för Carbon Fiber Super Light

Utseendemässigt är den här versionen tämligen sober med sina mörkblå och gröna teamfärger och ramen ser inte så extrem ut med nutida mått mätt då man vant sig vid rejält kraftiga och formade rör. Däremot kan man ha synpunkter på det här med att gödsla med loggor över hela cykeln. Canyon kanske inte är den värsta syndaren på området men följer den rådande trenden. Sen kan väl nämnas att det är svårt att missa vem som står bakom hjulen.

Det minus jag kan ge på designområdet är faktiskt att Campas superexklusiva Super Recordgrupp har en ganska grov finish som inte motsvarar prislappen och den italienska traditionen. Kolfibern ser bitvis aningen hemsnickrad ut och bromsarna är inte lika elegant utformade som t ex motsvarande hos Dura Ace enligt mig. Och med den här prislappen vill jag nog helst se perfektion inte bara sett till funktion.

Canyons toppmodell är annars utan tvekan en god kandidat för nästa cykelinköp om man råkar få sisådär en 75 – 80 000 kronor över eller vinner på tipset.*

Sen kan cykeln faktiskt fås till väsentligt lägre pris om man istället för den här versionen väljer exempelvis TEAM KAT (Katusha)-versionen med Cosmichjul och Shimanokomponenter istället.

Mitt omdöme om cykeln blir matlagningsintresserad som jag är att den känns som en välvispad maräng – lätt, luftig och styv. 


Ram: Canyon Ultimate CF SLX
Hjul: Campagnolo Bora Ultra Two Tubular
Komponenter: Campagnolo Super Record EPS
Sadel: Fizik Antares K3
Däck: Continental Competition

Uppgiven vikt: 6,15 kg
Ca pris: 75 894 kr på ”rea”

Mer information hittar du på Canyons hemsida här!

/ J – testpilot

#cykligare #knivesandbikes

* Testexemplaret klev över 90 000 kr vallen då den är utrustad med Garmins ”Vector”-system. 

Även om Team Movistar inte är i filmbranschen utan är ett av Spanska Telefonicas varumärken så är deras teamcykel från Canyon med det långa namnet en riktig stjärna. Det intrycket förstärks nu i Girotider när laget visar framfötterna och i skrivande stund innehar ”La Maglia Rosa” placerad på Nairo Quintanas späda axlar.

När chansen uppenbarade sig var jag därför tvungen att ta den. Att fråga mig om jag vill provcykla det här charmerande monstret är som att fråga en bilentusiast om han vill provköra Ferraris senaste skapelse.

Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV
Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM MOV

Efter att ha hämtat cykeln på Svenska Cycling Plus redaktion runt hörnet var det dags för provkörning. Det blåste rejält denna soliga dag i maj och jag kände viss oro inför hur högprofilhjulen skulle kännas vid kraftiga kantvindar eftersom det var första gången jag körde på dylika. Chefredaktör Daniel varnade även för att de kunde vara aningen vindkänsliga.

Det var för övrigt premiär för mer än det. Det var första gången jag körde en cykel av den här kalibern och första gången på tubdäck faktiskt. Jag har heller aldrig kört någon längre stund med Campagnolo eller med elvadelad kassett och aldrig cyklat med elektriska växlar.

Movistarblått och grönt är skönt. Här på fi´zi:ks Antares K3
Movistarblått och grönt är skönt. Här på fi´zi:ks Antares K3

Efter att ha justerat sadelhöjden var det dags att bege sig. Det gick nästan smärtfritt förutom att det visade sig att Garmins ”Vector Power Meter”-pedaler inte var helt kompatibla med Shimanoklossar vilket jag trott. En lärdom rikare och ett pedalbyte senare var jag på väg. Det gjorde tyvärr att jag inte kunde pröva funktionerna kopplade till effektmätaren.

 

Campagnolo Super Record EPS - en orgie i kolfiber. Här med Garmins Vector Power Meter.
Campagnolo Super Record EPS – en orgie i kolfiber. Här med Garmins Vector Power Meter

Det första intrycket av cykeln var märkligt nog att det kändes som att sätta sig i en soffa – om än en väldigt snabb soffa. Allt kändes bekvämt och förvånansvärt bekant. Vinklar och storlek påminner rätt mycket om min egen cykel vilket gjorde att anpassningen gick snabbt. Jag har inte testat Fiziks sadlar tidigare och kan konstatera att Antares var en trevlig bekantskap och jag förstår varför märket är populärt i klungorna. Sadlar är som bekant en komplicerat och personligt kapitel men jag föredrar sadlar som den här med plattare ovansida framför dem med rundare profil.

För att få en känsla för växlar och bromsar tog jag det väldigt lugnt och stilla i säkert fem minuter även om Daniel tidigare upplyst om att cykeln var försäkrad. Sen valde jag att trycka på lite och köra stadskörning på öde villagator ett tag för att kunna dyka in i tvära svängar i syfte att känna på däck, hjul och inte minst ramens och gaffelns respons. Här känns det att det är en ytterst välbyggd cykel det handlar om. Hela framvagnen är riktigt styv trots att jag provocerade den  hårt och har en del vikt att lägga bakom. Inget flex i framhjul eller gaffel och cykeln kändes därför riktningsstabil även om den har tämligen kvicka vinklar. Kontakten mot marken stod Continental Competition för och de bjöd på bra fäste och mjuk gång.

EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber
EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber

Campagnolos elektriska växlar kändes intuitiva och var därför lätta att använda trots att jag inte kört med vare sig Dura-Ace eller Ultegravarianten av Shimanos Di2 tidigare och därmed inte har något att jämföra med. Men jag tror att en bidragande orsak till den naturliga känslan ligger i det faktum att Campa valt att behålla växelhandtagen så lika de mekaniska som möjligt.

Växlarna fungerade perfekt under rundan. Åtminstone så snart jag vant mig vid att jag inte fick ha det minsta tryck på pedalerna vid växling till tyngre växel. Åt andra hållet uppstod inte det problemet. Campa har valt att konstruera systemet så att man kan växla flera steg i taget såväl upp som ned genom att hålla handtagen intryckta. Det möjliggör snabb växling över hela kassettens spännvidd vilket kan vara en fördel om man säg råkar hamna på ett GP-lopp med en brant backe i.

Hade det inte varit för prislappen hade jag inte tvekat en sekund. Känslan att med ett ”musklick” växla var ytterst bekväm och en vana jag lätt kunde lägga mig till med. Men i ärlighetens namn anser jag inte att skillnaden i prestanda är i närheten av skillnaden i pris jämfört med ett mekaniskt system. 

Cykellivet leker - en härlig dag och en bra cykel
Cykellivet leker – en härlig dag och en bra cykel

 

Sen riktade jag framhjulet söderut och bort från staden. Ett fullblod behöver en bra landsväg med fin asfalt att sträcka ut på. Det visade sig bli en jobbig tur dels för att den blev tämligen intervallbetonad på grund av de många igångdragen och dels för att jag log så mycket så jag fick träningsvärk i käkarna. Jag var tvungen att grundligt testa växelfunktionen och inte minst responsen från hjul och ram när jag satte tryck på pedalerna vilket ledde till många inbromsningar och fartökningar.

Det som blev tydligt är att cykeln är oerhört lätt, faktiskt så lätt att den i det här oviktade skicket inte är UCI-godkänd alls då den endast väger 6,15 kg. Den är trots det extremt styv i framför allt framdel och vevparti vilket ger ett riktigt explosivt igångdrag. Det är en skön känsla att den lilla kraft man faktiskt besitter hamnar där den skall – i marken. En bidragande orsak till det tror jag även är de fantastiska vevarmarna. De är utan tvekan bland de bättre jag prövat.

Även hjulen gav mersmak. Jag hade nästan förväntat mig att de skulle flexa en smula eftersom de är mycket lätta. Men de är riktigt stabila och tog inte i bromsarna trots att jag vräkte över ett tiondels ton på pedalerna och stod upp och bröt. Sen rullar de mycket lätt på lager i keramik.

Jag blev efter hand helt cykellyrisk där jag susade fram i ett allt mer somrigt småländskt landskap. Solen sken och fartvinden torkade svetten ur pannan. Vad gäller cykeln konstaterades att det helt enkelt inte blir bättre än så här. Visst kan det bli annorlunda och kännas på ett annat vis med andra modeller och märken men så mycket ”bättre” blir det inte. Den tanken kändes nästan sorglig på något märkligt vis. Som att komma till vägs ände.

Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne
Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne

Mina funderingar avbröts av det faktum att tiden höll på att rinna ut och jag var tvungen att bege mig hemåt. Min tidsoptimistiska plan höll inte och jag blev därför tvungen att vända. Det var då jag upptäckte att det inte bara var en apstyv ram och lättrullade hjul som stod för den höga farten. Jag hade delvis haft medvind!

Nu fick hjulen bekänna färg i den bitvis kraftiga sidvinden. Och det som slog mig var att de var förvånansvärt stabila. Inget vingel alls. Det går att konstatera att det nog beror på vem som sitter på cykeln hur vindkänslig den blir. För att bevisa min tes körde jag en bit på RV 23 som både är starkt trafikerad och saknar vägren. Att hålla kursen i sidvind med högprofilhjul med en långtradare som får möte jämsides är ett utmärkt test.

På vägen hem gnolade jag på känd Harpo-sång som jag av någon anledning inte kunde få ur huvudet
På vägen hem gnolade jag på känd Harpo-sång som jag av någon anledning inte kunde få ur huvudet

Nu var jag glad för att cykeln inte lät någon kraft gå till spillo. Det kan behövas när man strävar i motvind de sista milen hem. Komforten i ramen blev efterhand påtaglig. Den lätt fjädrande sadelstolpen parat med de eminent konstruerade bakgaffelstagen dämpar effektivt vibrationer och gör att man orkar en bit till.

Det ord som hela tiden återkommer när jag försöker sammanfatta känslan av att sitta på den här cykeln är ”Naturlig”. Det är så här det skall kännas. Canyon Ultimate känns inte extrem den känns bara rätt.

CF SLX står för Carbon Fiber Super Light
CF SLX står för Carbon Fiber Super Light

Utseendemässigt är den här versionen tämligen sober med sina mörkblå och gröna teamfärger och ramen ser inte så extrem ut med nutida mått mätt då man vant sig vid rejält kraftiga och formade rör. Däremot kan man ha synpunkter på det här med att gödsla med loggor över hela cykeln. Canyon kanske inte är den värsta syndaren på området men följer den rådande trenden. Sen kan väl nämnas att det är svårt att missa vem som står bakom hjulen.

Det minus jag kan ge på designområdet är faktiskt att Campas superexklusiva Super Recordgrupp har en ganska grov finish som inte motsvarar prislappen och den italienska traditionen. Kolfibern ser bitvis aningen hemsnickrad ut och bromsarna är inte lika elegant utformade som t ex motsvarande hos Dura Ace enligt mig. Och med den här prislappen vill jag nog helst se perfektion inte bara sett till funktion.

Canyons toppmodell är annars utan tvekan en god kandidat för nästa cykelinköp om man råkar få sisådär en 75 – 80 000 kronor över eller vinner på tipset.*

Sen kan cykeln faktiskt fås till väsentligt lägre pris om man istället för den här versionen väljer exempelvis TEAM KAT (Katusha)-versionen med Cosmichjul och Shimanokomponenter istället.

Mitt omdöme om cykeln blir matlagningsintresserad som jag är att den känns som en välvispad maräng – lätt, luftig och styv. 


Ram: Canyon Ultimate CF SLX
Hjul: Campagnolo Bora Ultra Two Tubular
Komponenter: Campagnolo Super Record EPS
Sadel: Fizik Antares K3
Däck: Continental Competition

Uppgiven vikt: 6,15 kg
Ca pris: 75 894 kr på ”rea”

Mer information hittar du på Canyons hemsida här!

/ J – testpilot

#cykligare #knivesandbikes

* Testexemplaret klev över 90 000 kr vallen då den är utrustad med Garmins ”Vector”-system.