En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Mmmmåndagstur - det kändes bättre!

29 Apr 2014

Efter två tämligen slitsamma utflykter på velocipeden som jag rapporterat om här kändes det bra med en träning som fungerade som jag hoppats. Vis av erfarenheten från i lördags så pimplades det vatten hejvilt under hela eftermiddagen för att undvika vätskebrist. Hade man kunnat bli berusad på vatten hade jag raglat omkring.

Sen glömde jag inte den viktiga uppladdningen den här gången – den obligatoriska espresson. Det är den som gör hela skillnaden förstår ni. Man kan inte trampa landsväg utan att dricka kaffe innan. Så är det!

Landsvägsespresso innan avfärd - ett måste
Landsvägsespresso innan avfärd – ett måste

Även klädvalet tänktes över noggrant eftersom jag inte vill bli för varm den här gången. Det blev perfekt med armvärmare som drogs upp efter halva vägen när solen började dyka bak horisonten men det sympatiska vädret bidrog till att ambivalensen avtog och valet blev tämligen enkelt.

Torget fylldes återigen med glada gamänger och det var många kända ansikten samt några jag inte kan placera alls som verkade känna (till) mig och någon nykomling.

Soldis över Stortorget 
Soldis över Stortorget 

Fler och fler samlas 
Fler och fler samlas

Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer smickrande bild än senast hoppas jag
Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer smickrande bild än senast hoppas jag

Något som är nygammalt och trevligt är att några av fartgrupperna blivit mer renodlade vilket är bättre för alla. Det vill säga det finns nu plats för en 36km/h (alt 34)-grupp vilket gör att tempot i 32-gruppen inte dras upp eller frifarten ned.

Turen blev faktiskt precis som planerat både för mig och gruppen tror jag. Snittfarten slutade något över det vi planerade vilket är bra i det här fallet. Fartökningen från Väghult och den avslutande tjurrusningen mellan Torpa och Bergunda bidrog.  De som tränar inför Vättern och halvvättern fick sig en genomkörare som närmar sig deras tänkta tempo och jag får komma igång.

Lite ryckigt gick det väl bitvis och kedjan var inte helt jämn och framför allt inte tight i sid- eller längsled. Men men, jag bidrog nog till det får erkännas. Visst är det bra om det går jämnt och mjukt men jag är inte lika besatt av det som de som skall köra i Motalatrakten snart. För dem är jämn fart allt och det påpekas ofta att farten uppför skall minskas för att bibehålla samma kraft etc.

Sen måste jag tillstå att efter förra årets vurpa som inkluderade en snäv ingång framför mitt framhjul så är jag inte lika förtjust i det förfarandet längre. Men jag kan om jag vill så jag får väl bättra mig lite på den fronten.

När det gäller fart märks det att jag kört mtb i princip ensam i nästan 25 år. Jag kör mycket mer på känsla. Understundom vill jag gasa på, bara för att jag kan och det går för att sen ta det lugnare ett tag. Och går det utför vill jag gasa ordentligt, jag har liksom fysiken för det. Det går förstås inte att köra lika impulsivt i grupp. Men jag kommer nog aldrig bli en sådan som älskar att ligga och nöta med konstant tryck på pedalerna i timma efter timma.

Annars lugnt. Mycket kraft kvar i benen på slutet. Beslöt mig för att inte spurta de sista hundra metrarna innan stallet. Ville avsluta med glädje, utan blodsmak i munnen. Den planen höll.

/ J – iformcyklaren

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Efter två tämligen slitsamma utflykter på velocipeden som jag rapporterat om här kändes det bra med en träning som fungerade som jag hoppats. Vis av erfarenheten från i lördags så pimplades det vatten hejvilt under hela eftermiddagen för att undvika vätskebrist. Hade man kunnat bli berusad på vatten hade jag raglat omkring.

Sen glömde jag inte den viktiga uppladdningen den här gången – den obligatoriska espresson. Det är den som gör hela skillnaden förstår ni. Man kan inte trampa landsväg utan att dricka kaffe innan. Så är det!

Landsvägsespresso innan avfärd - ett måste
Landsvägsespresso innan avfärd – ett måste

Även klädvalet tänktes över noggrant eftersom jag inte vill bli för varm den här gången. Det blev perfekt med armvärmare som drogs upp efter halva vägen när solen började dyka bak horisonten men det sympatiska vädret bidrog till att ambivalensen avtog och valet blev tämligen enkelt.

Torget fylldes återigen med glada gamänger och det var många kända ansikten samt några jag inte kan placera alls som verkade känna (till) mig och någon nykomling.

Soldis över Stortorget 
Soldis över Stortorget 

Fler och fler samlas 
Fler och fler samlas

Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer smickrande bild än senast hoppas jag
Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer smickrande bild än senast hoppas jag

Något som är nygammalt och trevligt är att några av fartgrupperna blivit mer renodlade vilket är bättre för alla. Det vill säga det finns nu plats för en 36km/h (alt 34)-grupp vilket gör att tempot i 32-gruppen inte dras upp eller frifarten ned.

Turen blev faktiskt precis som planerat både för mig och gruppen tror jag. Snittfarten slutade något över det vi planerade vilket är bra i det här fallet. Fartökningen från Väghult och den avslutande tjurrusningen mellan Torpa och Bergunda bidrog.  De som tränar inför Vättern och halvvättern fick sig en genomkörare som närmar sig deras tänkta tempo och jag får komma igång.

Lite ryckigt gick det väl bitvis och kedjan var inte helt jämn och framför allt inte tight i sid- eller längsled. Men men, jag bidrog nog till det får erkännas. Visst är det bra om det går jämnt och mjukt men jag är inte lika besatt av det som de som skall köra i Motalatrakten snart. För dem är jämn fart allt och det påpekas ofta att farten uppför skall minskas för att bibehålla samma kraft etc.

Sen måste jag tillstå att efter förra årets vurpa som inkluderade en snäv ingång framför mitt framhjul så är jag inte lika förtjust i det förfarandet längre. Men jag kan om jag vill så jag får väl bättra mig lite på den fronten.

När det gäller fart märks det att jag kört mtb i princip ensam i nästan 25 år. Jag kör mycket mer på känsla. Understundom vill jag gasa på, bara för att jag kan och det går för att sen ta det lugnare ett tag. Och går det utför vill jag gasa ordentligt, jag har liksom fysiken för det. Det går förstås inte att köra lika impulsivt i grupp. Men jag kommer nog aldrig bli en sådan som älskar att ligga och nöta med konstant tryck på pedalerna i timma efter timma.

Annars lugnt. Mycket kraft kvar i benen på slutet. Beslöt mig för att inte spurta de sista hundra metrarna innan stallet. Ville avsluta med glädje, utan blodsmak i munnen. Den planen höll.

/ J – iformcyklaren

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Lördagsturen som var - att lära känna sina gränser

28 Apr 2014

Det är gott om premiärer av olika slag så här års. I lördags var det första gången för säsongen jag körde ett riktigt distanspass det vill säga över 100 km.

Det slutade med total utmattning och halv kollaps. Alltid kul att vägga.

Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst
Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst

Vägen dit var emellertid fullkomligt fantastisk märkligt nog. Morgonen var sval och när jag stack näsan utanför dörren bet kylan försiktigt i den. Det var bara någon grad varmt. En timma senare var det åtta och närmare femton vid avfärd och därtill hade väderspåmännen lovat uppåt tjugo grader framåt dagen vilket det också blev och det med råge.

Det var aningen svårt att klä sig bra med andra ord. Det fick bli knickers eftersom jag vill ha knän även om tio år och förstärkningsplagg som var lätta att ta av som vindväst och armvärmare. Det visade sig vara en perfekt kombination. Eller nästan, kanske var det som bidrog till den senare kampen.

Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild
Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild

Samlingen vid simhallen gav vid handen att jag knappt sett en så stor lördagsgrupp. Efter välkomsthälsning av fröken M delade vi upp oss i två grupper. En något snabbare och en som ämnade njuta i ännu högre grad av vårdagen. Jag hade tydligen fått nog av våren och valde bråttomalternativet men distansfart utlovades och jag tyckte det lät bra.

När vi rullade iväg kände jag ren cykellycka. Strålande väder, lätta knappt märkbara vindar, gott sällskap och en trevlig tur i vardande. Så mycket bättre kan det knappt bli. Eller jo, man kan vara i god form också. Färden bar söderut och efter en lugn inledning uppför Teleborgsbacken ökade farten i takt med att glädjen spritte i benen på de flesta. Snittet ökade allt efterhand och nedåt Urshult hade det krupit över 34 km/h vilket kanske är något snabbt för distansfart.  Men så långt allt väl, prattempot fanns där. Det blev sådär gemytligt som det kan bli. Man byter några ord, växlar position och byter några ord till. Sen får samtalet upptas när man passerar varandra igen.

Framåt fikadags när vi närmade oss Sirkön drogs farten upp ett par snäpp till. Några ystra fålar ryckte lite med tanken på att Amy’s kafe befann sig bakom nästa krök. Det gjorde det förvisso men det dröjde en sex sju krökar eller mer. Resultatet blev att snittet hamnade över trettiofem när vi väl anlänt och mina ben protesterade högljutt strax innan och något av det spillde ut genom munnen. Bristen på mil kändes påtagligt. Jag har inte så mycket att trycka på med helt enkelt. Det jag redan visste bekräftades.

Fikapaus på Sirkön 
Fikapaus på Sirkön

Proffsfikare 1

Och några fler fikaexperter
Och några fler fikaexperter

Efter pausen gick det faktiskt betydligt lugnare. Visserligen ungefär lika fort men betydligt mindre ryckigt. Vi passerade begynnande äppelblom och Åsnens fjordar. Vackert måste medges. Efter Torne blev det cykelfröjd. Lätt medvind, plattmark och finare underlag. Farten passerade de fyrtio och kraftansträngningen var minimal. En känsla att bevara. Som jag sade till de som orkade höra på. Det fungerar i alla fall för mig som mental träning. Att bygga glädjemuskler. Det är bland annat de känslorna som gör att man cyklar och att man beger sig ut igen.

Där och då funderade jag på varför man cyklar. Det är ett ämne som inte är så enkelt som det kan tyckas och jag ämnar återkomma till det.

Efter Huseby bar det en smula uppför och bjöds på lite motvind. Det var då det kom en andra varning från mina ben. Aningen för långt i aningen för högt tempo sa de. Distansen började närma sig de 100.

Jag försökte tjuvåka gömd i gruppen. Tog mina förningar men inte mer. Gick fram och slog åt sidan. Sparade på den kraft som inte längre fanns.

Spenderade sen den sista kraften uppför backen efter Vederslöv och på att ta mig till tillbaks till Växjö. De som kände sig starkare drog uppför backen till Teleborg. Där dog jag. Halvvägs upp, sen var det bara överlevnad. Mötte mannen med hammaren som var ute på vårpromenad.

På vägen ned mot Simhallen kräktes jag tre gånger. Heja på sade Jonas när han cyklade förbi mig. Framför mig såg jag fru K susa uppför den sista puckeln innan rödljusen. Kom av cykeln och allt var dimmigt. Försökte resa mig men det gick inte. Snurrade för mycket.  Fem, sex försök och en kvart senare gick det att förflytta sig igen och jag kunde vingla hemåt. Svettades och frös samtidigt.

Jag kom faktiskt inte på förrän senare och med hjälp av min bättre hälft att det inte bara var cyklingen som knäckt mig. Svaret låg närmare till hands eftersom jag extremt illamående – vätskebrist! Den varma dagen, dåliga formen och aningen varma klädseln gjorde att jag svettats mer än jag druckit. Visserligen två flaskor men det räckte inte på de nästan tre och halv timma turen tog från dörr till dörr. Får nog bli resorb eller någon sportdryck som komplement till nästa gång.

Illamåendet avtog inte förrän sent på kvällen och jag hade en elak rethosta och mådde sisådär även på söndagen. Trots det var lördagen en succe. Jag försöker acceptera att jag inte är lika stark som förra året och den del av mig som erkänner det sa ”grattis – du gjorde det”. De andra delarna av mitt jag är något mer surmulna.

Ikväll fortsätter jag med nästa steg på den långa vindlande stigen tillbaks till bättre form. Då blir det måndagsturen.

Väl mött på Stortorget klockan sex god vänner!

/ J – gränssökare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Det är gott om premiärer av olika slag så här års. I lördags var det första gången för säsongen jag körde ett riktigt distanspass det vill säga över 100 km.

Det slutade med total utmattning och halv kollaps. Alltid kul att vägga.

Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst
Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst

Vägen dit var emellertid fullkomligt fantastisk märkligt nog. Morgonen var sval och när jag stack näsan utanför dörren bet kylan försiktigt i den. Det var bara någon grad varmt. En timma senare var det åtta och närmare femton vid avfärd och därtill hade väderspåmännen lovat uppåt tjugo grader framåt dagen vilket det också blev och det med råge.

Det var aningen svårt att klä sig bra med andra ord. Det fick bli knickers eftersom jag vill ha knän även om tio år och förstärkningsplagg som var lätta att ta av som vindväst och armvärmare. Det visade sig vara en perfekt kombination. Eller nästan, kanske var det som bidrog till den senare kampen.

Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild
Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild

Samlingen vid simhallen gav vid handen att jag knappt sett en så stor lördagsgrupp. Efter välkomsthälsning av fröken M delade vi upp oss i två grupper. En något snabbare och en som ämnade njuta i ännu högre grad av vårdagen. Jag hade tydligen fått nog av våren och valde bråttomalternativet men distansfart utlovades och jag tyckte det lät bra.

När vi rullade iväg kände jag ren cykellycka. Strålande väder, lätta knappt märkbara vindar, gott sällskap och en trevlig tur i vardande. Så mycket bättre kan det knappt bli. Eller jo, man kan vara i god form också. Färden bar söderut och efter en lugn inledning uppför Teleborgsbacken ökade farten i takt med att glädjen spritte i benen på de flesta. Snittet ökade allt efterhand och nedåt Urshult hade det krupit över 34 km/h vilket kanske är något snabbt för distansfart.  Men så långt allt väl, prattempot fanns där. Det blev sådär gemytligt som det kan bli. Man byter några ord, växlar position och byter några ord till. Sen får samtalet upptas när man passerar varandra igen.

Framåt fikadags när vi närmade oss Sirkön drogs farten upp ett par snäpp till. Några ystra fålar ryckte lite med tanken på att Amy’s kafe befann sig bakom nästa krök. Det gjorde det förvisso men det dröjde en sex sju krökar eller mer. Resultatet blev att snittet hamnade över trettiofem när vi väl anlänt och mina ben protesterade högljutt strax innan och något av det spillde ut genom munnen. Bristen på mil kändes påtagligt. Jag har inte så mycket att trycka på med helt enkelt. Det jag redan visste bekräftades.

Fikapaus på Sirkön 
Fikapaus på Sirkön

Proffsfikare 1

Och några fler fikaexperter
Och några fler fikaexperter

Efter pausen gick det faktiskt betydligt lugnare. Visserligen ungefär lika fort men betydligt mindre ryckigt. Vi passerade begynnande äppelblom och Åsnens fjordar. Vackert måste medges. Efter Torne blev det cykelfröjd. Lätt medvind, plattmark och finare underlag. Farten passerade de fyrtio och kraftansträngningen var minimal. En känsla att bevara. Som jag sade till de som orkade höra på. Det fungerar i alla fall för mig som mental träning. Att bygga glädjemuskler. Det är bland annat de känslorna som gör att man cyklar och att man beger sig ut igen.

Där och då funderade jag på varför man cyklar. Det är ett ämne som inte är så enkelt som det kan tyckas och jag ämnar återkomma till det.

Efter Huseby bar det en smula uppför och bjöds på lite motvind. Det var då det kom en andra varning från mina ben. Aningen för långt i aningen för högt tempo sa de. Distansen började närma sig de 100.

Jag försökte tjuvåka gömd i gruppen. Tog mina förningar men inte mer. Gick fram och slog åt sidan. Sparade på den kraft som inte längre fanns.

Spenderade sen den sista kraften uppför backen efter Vederslöv och på att ta mig till tillbaks till Växjö. De som kände sig starkare drog uppför backen till Teleborg. Där dog jag. Halvvägs upp, sen var det bara överlevnad. Mötte mannen med hammaren som var ute på vårpromenad.

På vägen ned mot Simhallen kräktes jag tre gånger. Heja på sade Jonas när han cyklade förbi mig. Framför mig såg jag fru K susa uppför den sista puckeln innan rödljusen. Kom av cykeln och allt var dimmigt. Försökte resa mig men det gick inte. Snurrade för mycket.  Fem, sex försök och en kvart senare gick det att förflytta sig igen och jag kunde vingla hemåt. Svettades och frös samtidigt.

Jag kom faktiskt inte på förrän senare och med hjälp av min bättre hälft att det inte bara var cyklingen som knäckt mig. Svaret låg närmare till hands eftersom jag extremt illamående – vätskebrist! Den varma dagen, dåliga formen och aningen varma klädseln gjorde att jag svettats mer än jag druckit. Visserligen två flaskor men det räckte inte på de nästan tre och halv timma turen tog från dörr till dörr. Får nog bli resorb eller någon sportdryck som komplement till nästa gång.

Illamåendet avtog inte förrän sent på kvällen och jag hade en elak rethosta och mådde sisådär även på söndagen. Trots det var lördagen en succe. Jag försöker acceptera att jag inte är lika stark som förra året och den del av mig som erkänner det sa ”grattis – du gjorde det”. De andra delarna av mitt jag är något mer surmulna.

Ikväll fortsätter jag med nästa steg på den långa vindlande stigen tillbaks till bättre form. Då blir det måndagsturen.

Väl mött på Stortorget klockan sex god vänner!

/ J – gränssökare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Från en ås till en annan - Skåne

25 Apr 2014

Det är soligt idag. Och kallt i skuggan på morgonkvisten. Tydligen hade hon rätt, det gör jävligt ont när knoppar brister. Men här är i alla fall vackert väder. Det är här det håller till och inte söderut som jag naivt trodde. Vis blir man av erfarenheten.

Igår hade jag vägarna förbi Romeleåsen och tänkte mig därför ett ett distanspass på Mtb i soligt vårväder, vackra omgivningar och nya stigar. Så blev det inte!

Vid avfärd kring sexsnåret lyste solen hemma i Växjö och förutsättningarna såg bra ut. Bilfärden gick fort på de vid den här tiden nästan öde vägarna.

Bilen packad med det nödvändigaste - kaffe och en cykel!
Bilen packad med det nödvändigaste – kaffe och en cykel!

Väl framme tog jag mig en kopp kaffe och mumsade på en färsk bulle inhandlad på Coop i Veberöd. Sen fällde jag sätet och slumrade ett tag. Jag var trött och ville att solen skulle hinna värma lite innan start.

Jag vaknade så småningom, klädde mig efter bästa förmåga, monterade cykeln och begav mig åstad. Redan efter några få meter kände jag att det här skulle bli en motig historia. Det hade i och för sig termometern och flaggorna redan antytt. Det blåste så friskt att de stod rakt ut. Det gick banne mig att lästa det finstilta om tillverkare nere i hörnet. Jag cyklade som oftast ut mot vinden för att inte få en alltför besvärlig hemfärd.

Ibland vinner dock optimisten inombords och jag cyklar glatt mot allt vett och förnuft ut i medvind i hopp om att den skall mojna tills jag skall hem. Det blir sällan så. Men benen blir starkare.

Ur led är tiden
Ur led är tiden

 

Efter ett tag passerade jag en något obsolet vägskylt som minde om att tiden tar föga hänsyn till mänskliga aktiviteter. Jag valde ett annat spår och fortsatte på min utstakade stig.

Tyvärr var jag helt slut från början och det gick saaaaakta. Benen kändes som två blöta stockar av svartek uppgrävda ur en myr. Och situationen förbättrades inte av att det var runt 7-8 grader i luften och blåste kraftigt. Solen hade för länge sedan gått i moln. För att bekräfta att det här var en misärtur som inte tänkte ta sig så började det regna. Inte mycket, bara för att markera och göra mig precis sådär lagom genomfuktig så jag skulle bli ännu kallare när jag kom ut ur lä från skogen. Jag tyckte att det var passande på något vis.

Cykel vilar ut
Cykel vilar ut

 

Sövdesjöns strand i gråljus
Sövdesjöns strand i gråljus

Något senare kom jag in på Skåneleden och höll mig till den ett tag. Vackert, öde den här dagen och kallt.

 

Energiskog
Energiskog

 

Såg under färds gång något jag inte sett på ett tag. Energiskog. Någon sådan hade jag inte cyklat i troligen därför att det är nästan omöjligt. Så det var jag tvugen att pröva på. Det är trångt och en smula bökigt och enformigt.

 

Cube och Getz
Cube och Getz

 

Kroppen vaknade aldrig. Känslan av fysisk bedrövelse stannade kvar. Det blev inte en så bra tur som jag önskade och aldrig så roligt som jag haft i de här trakterna förut. Men så är det ibland. Begav mig åter mot bilen och var tillbaks efter bara två timmar. Nedkyld och trött. Väl tillbaks tittade solen fram i glimtar och jag passade då på att gå över cykeln bara för att upptäcka några nya skavanker.

Idag schyklar jag nog inte. Bäst att inte utmana någon vädergud.

/ J – åsarnas betvingare

#cykligare #knivesandbike

Det är soligt idag. Och kallt i skuggan på morgonkvisten. Tydligen hade hon rätt, det gör jävligt ont när knoppar brister. Men här är i alla fall vackert väder. Det är här det håller till och inte söderut som jag naivt trodde. Vis blir man av erfarenheten.

Igår hade jag vägarna förbi Romeleåsen och tänkte mig därför ett ett distanspass på Mtb i soligt vårväder, vackra omgivningar och nya stigar. Så blev det inte!

Vid avfärd kring sexsnåret lyste solen hemma i Växjö och förutsättningarna såg bra ut. Bilfärden gick fort på de vid den här tiden nästan öde vägarna.

Bilen packad med det nödvändigaste - kaffe och en cykel!
Bilen packad med det nödvändigaste – kaffe och en cykel!

Väl framme tog jag mig en kopp kaffe och mumsade på en färsk bulle inhandlad på Coop i Veberöd. Sen fällde jag sätet och slumrade ett tag. Jag var trött och ville att solen skulle hinna värma lite innan start.

Jag vaknade så småningom, klädde mig efter bästa förmåga, monterade cykeln och begav mig åstad. Redan efter några få meter kände jag att det här skulle bli en motig historia. Det hade i och för sig termometern och flaggorna redan antytt. Det blåste så friskt att de stod rakt ut. Det gick banne mig att lästa det finstilta om tillverkare nere i hörnet. Jag cyklade som oftast ut mot vinden för att inte få en alltför besvärlig hemfärd.

Ibland vinner dock optimisten inombords och jag cyklar glatt mot allt vett och förnuft ut i medvind i hopp om att den skall mojna tills jag skall hem. Det blir sällan så. Men benen blir starkare.

Ur led är tiden
Ur led är tiden

 

Efter ett tag passerade jag en något obsolet vägskylt som minde om att tiden tar föga hänsyn till mänskliga aktiviteter. Jag valde ett annat spår och fortsatte på min utstakade stig.

Tyvärr var jag helt slut från början och det gick saaaaakta. Benen kändes som två blöta stockar av svartek uppgrävda ur en myr. Och situationen förbättrades inte av att det var runt 7-8 grader i luften och blåste kraftigt. Solen hade för länge sedan gått i moln. För att bekräfta att det här var en misärtur som inte tänkte ta sig så började det regna. Inte mycket, bara för att markera och göra mig precis sådär lagom genomfuktig så jag skulle bli ännu kallare när jag kom ut ur lä från skogen. Jag tyckte att det var passande på något vis.

Cykel vilar ut
Cykel vilar ut

 

Sövdesjöns strand i gråljus
Sövdesjöns strand i gråljus

Något senare kom jag in på Skåneleden och höll mig till den ett tag. Vackert, öde den här dagen och kallt.

 

Energiskog
Energiskog

 

Såg under färds gång något jag inte sett på ett tag. Energiskog. Någon sådan hade jag inte cyklat i troligen därför att det är nästan omöjligt. Så det var jag tvugen att pröva på. Det är trångt och en smula bökigt och enformigt.

 

Cube och Getz
Cube och Getz

 

Kroppen vaknade aldrig. Känslan av fysisk bedrövelse stannade kvar. Det blev inte en så bra tur som jag önskade och aldrig så roligt som jag haft i de här trakterna förut. Men så är det ibland. Begav mig åter mot bilen och var tillbaks efter bara två timmar. Nedkyld och trött. Väl tillbaks tittade solen fram i glimtar och jag passade då på att gå över cykeln bara för att upptäcka några nya skavanker.

Idag schyklar jag nog inte. Bäst att inte utmana någon vädergud.

/ J – åsarnas betvingare

#cykligare #knivesandbike

Mulen måndagstur - gårdagskvällen

22 Apr 2014

Sol som övergick i dis som övergick i dunkel som blev ljusare genom mina kontrastglas. Varmt och behagligt men en smula blåsigt. Det var de yttre förutsättningarna för årets andra måndagstur.

Jag räknade inte skaran som samlats på torget. Den var helt anständig även om jag fick intrycket att den var något mindre än förra måndagen. Jag tyckte mig även märka att de flesta tagit mod till sig och flyttat upp en fartgrupp. Leden i ”frifartsgruppen” men även 34 och 32 var betydligt tätare.

 

Herr T hävdade att det inte rör sig om ett försök till hemmabyggd tempohjälm utan regnskydd!
Herr T hävdade att det inte rör sig om ett försök till hemmabyggd tempohjälm utan regnskydd!

 

Även jag följde den utvecklingen. Småförkyld och med feber som precis släppt ur kroppen ville jag ta i men bara lagom mycket. Men innan huvudet hann ta kommandot över det som är jag hade benen flyttat upp en fartgrupp. Det gick bra visade det sig.

Vi rullade ut från torget och uppför Högstorpsbacken och vidare i världen. På lilla Hemmesjövägen var det extremt mycket bilar för att vara där. Rusning i skogen. Märkligt nog mötte vi även ett antal cyklister. De körde ju åt fel håll!

En bit in på Krokviksvägen började det flyta riktigt bra och vi tuggade på som en motorsågskedja och formligen flisade vita vägmarkeringar för en stund. Medvinden förbi Ingelstad bidrog med sitt. Vi körde mestadels under tystnad. Koncentration. Jag tänkte en stund på evigheten och på om jag hade nog med luft i bakhjulet.

Gruppen valde 7-milaturen över Väghult. Efter sedvanlig spurt bort mot Bergunda ridstall såg jag att vi var världens snabbaste 34 grupp med närmare 36 i snitt. Väl tillbaks till torget 35.

Jag var inte fullt lika världssnabb i spurten men som Bob Hansson hade sagt:

Här cyklar jag och duger.

 / J – tillsvidarecyklare
#knivesandbikes #cykligare
 

Sol som övergick i dis som övergick i dunkel som blev ljusare genom mina kontrastglas. Varmt och behagligt men en smula blåsigt. Det var de yttre förutsättningarna för årets andra måndagstur.

Jag räknade inte skaran som samlats på torget. Den var helt anständig även om jag fick intrycket att den var något mindre än förra måndagen. Jag tyckte mig även märka att de flesta tagit mod till sig och flyttat upp en fartgrupp. Leden i ”frifartsgruppen” men även 34 och 32 var betydligt tätare.

 

Herr T hävdade att det inte rör sig om ett försök till hemmabyggd tempohjälm utan regnskydd!
Herr T hävdade att det inte rör sig om ett försök till hemmabyggd tempohjälm utan regnskydd!

 

Även jag följde den utvecklingen. Småförkyld och med feber som precis släppt ur kroppen ville jag ta i men bara lagom mycket. Men innan huvudet hann ta kommandot över det som är jag hade benen flyttat upp en fartgrupp. Det gick bra visade det sig.

Vi rullade ut från torget och uppför Högstorpsbacken och vidare i världen. På lilla Hemmesjövägen var det extremt mycket bilar för att vara där. Rusning i skogen. Märkligt nog mötte vi även ett antal cyklister. De körde ju åt fel håll!

En bit in på Krokviksvägen började det flyta riktigt bra och vi tuggade på som en motorsågskedja och formligen flisade vita vägmarkeringar för en stund. Medvinden förbi Ingelstad bidrog med sitt. Vi körde mestadels under tystnad. Koncentration. Jag tänkte en stund på evigheten och på om jag hade nog med luft i bakhjulet.

Gruppen valde 7-milaturen över Väghult. Efter sedvanlig spurt bort mot Bergunda ridstall såg jag att vi var världens snabbaste 34 grupp med närmare 36 i snitt. Väl tillbaks till torget 35.

Jag var inte fullt lika världssnabb i spurten men som Bob Hansson hade sagt:

Här cyklar jag och duger.

 / J – tillsvidarecyklare
#knivesandbikes #cykligare
 

Jag är påskcykling gul - upp och ned för en ås och upp igen

20 Apr 2014

Ännu en fantastisk vårdag som gjord för cykling. Blå himmel, snälla vindar för att vara vid kusten och en behagligt värmande vårsol. Dock bett i skuggan, där blir man påmind om att våren inte är lastgammal än. Det hade varit påtagligt dagen innan på långfredagens cykelutflykt då jag som man bör led mer.

Begynnelsen bar genom Båstad ut mot kustvägen. Inte helt lätt i en sommarort som är på väg att vakna ur vinterdvala. Turisterna hopas och de fläskiga BMW och Audi-SUVarna flockas och bräker ängsligt som vilsekomna får utan herde.

Längs med havet for vi och livet kändes sådär härligt befriande äventyrligt för en stund. På väg mot nya mål och förbi strandhotellet i Mellbystrand. Allt är möjligt i när saltdoften hänger i luften.

C på en C - i full fart över slätten
C på en C – i full fart över slätten

På väg ut genom stan förbi strandtallskogen kom samtalet in på en trend jag noterat efter att ha sett de av Eurosport sända vårklassikerna så här långt och det är att

”det nya svarta” är just – svart! 

De flesta teamcyklar verkar vara i huvudsak svarta med någon färgklick som associerar med lagsponsorn utslängd här och var. För all del snyggt men väldigt unisont. Fröken C är därmed helt trendriktig på sin snygga Cannondale.

Trenden i Båstad verkade den här dagen var lika tydlig. Det skall vara par som cyklar. Utöver oss själva kunde räknas fyra eller fem cyklande par som vi mötte och vi blev omkörda av ytterligare ett. Eller räknas det om vi sen körde om dem alltmedan vi körde slalom mellan lyxbilar? För övrigt mötte vi samma par vid ytterligare två tillfällen under vår runda. De verkade gilla samma vägsträckning som vi fast i en annan ordning. Annars var det gott om cyklister på vägarna generellt.

Förvisso har jag färdats söderöver... men ändå?
Förvisso har jag färdats söderöver…men ändå?

Efter några mil på slätten pausade vi vid en kyrka för att sen skiljas åt för ett tag. Cyklarna behövde sin vila. C styrde mot Båstad igen och jag åter mot Hasslöv där vi befunnit oss på fredagen. Jag tänkte där öva på att låta bli att köra upp för den i cykelkretsar kända Hasslövsbacken. Jag hade haft någon grads feber i ett par tre dagar och hade därför inte för avsikt att ta i alls under det här passet. Den planen höll inte.

Väl cyklandes österut tänkte jag bara köra förbi Vallåsen för att veta var stället låg med framtida Mtb-utflykter i åtanke men sen gick det som det brukar med Mtb. Åt skogen. På vägen passerade jag Brasilien, tror jag.

Problemet med skog är att det inte är ett bra ställe att utforska med landsvägscykel noterade jag senare. Vägen förbi Vallåsen var vidunderligt vacker så här i vårtider med porlande bäckar, vitsippor i mängder, fårarumpor i hagarna och drillande lärkjävlar. En skånsk idyll. Men när jag närmade mig en skylt som upplyste att Örkelljunga närmade sig tyckte jag det fick vara nog. Där ville jag verkligen inte hamna och jag beslöt mig därför raskt att svänga västerut mot havet igen på första bästa väg. Skånevägen hette den och vek lämpligt av åt höger. Asfalterad om än lite sliten och öde. Den slog jag in på och efter ett kort tag började det gå uppför. Datorn upplyste om att lutningen varierade mellan 8-11 % ett tag och de murkna sandlådorna vid vägkanten om att vägen inte används alltför frekvent. Sen planade det ut något men fortsatte att stilla bära uppför.

Efter ett par kilometer hände något intressant – asfalten tog slut och grusväg vidtog. Mycket ovanligt i den här delen av världen. Jag tänkte därför att min vän asfalten snart skulle återkomma. Och dessutom hade jag ju investerat viss möda i att släpa upp min kroppshydda de över 150 höjdmetrarna så jag fortsatte trots det ojämna underlaget.

Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg.  Ridvägar och namngivna skogsbilvägar
Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg. Ridvägar och namngivna skogsbilvägar

Jag borde nog ha reagerat över skyltarna som antydde att det här var en ridled och det faktum att Sveaskog stod för gatunamnen. Och jag som inte skulle anstränga mig. Nu befann jag mig plötsligt 196 m ö h  på en jäkla grusväg som blev allt grövre och som här och var befanns strösslad med makadam där det var blött. 23 mm racerdäck med 8 kilos tryck gör sig sisådär i de sammanhangen.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

 

Det fanns dock inte så mycket att göra åt situationen mer än att fortsätta. Som de flesta cyklister vet är att vända inte ett alternativ om vägen alls fortsätter framåt.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

Det blev allt värre och någon kilometer var dessvärre nyplöjd, förlåt nygrusad och extra grov. Sen blev den tack och lov bättre och en skylt dök upp i skogen som förklarade allt! Och jag som undrat vart jag befann mig. I SKÅNE – NÄHÄ! Precis vad en trött J behövde, ett ironiskt blått meddelande från Trafikverket.

Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?
Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?

Allt har ett slut, till och med skånska dödsvägar för att använda modern terminologi. Till slut återfanns den förlorade asfalten. Och där stod den – skylten jag anser borde haft en tvilling i andra ändan!!

Nu börjde tiden bli en aning knapp eftersom en traditionell påskmiddag hägrade. Lamm, potatisgratäng och rödvinssås. Det såg jag fram emot och säkert de andra också. Enda kruxet var att det var jag som förväntades vara kock.

å vägen inträffade ett av de där underbart vardagssurrealistiska ögonblicken som jag älskar att observera och vårda minnena av. Jag stannade för en stund vid vägkanten för att njuta av synen av grön vitsippematta som bildade en närmast grafisk kontrast mot ännu lövfria bokar. När jag sitter där för att fånga ögonblicket på bild har jag en liten stuga på höger sida om mig. Fönstren är öppna, de vita gardinerna fladdrar i vinden och i den varma vårsolen strömmar ljudet av stenhård dödsmetall ut och ackompanjerar de drillande lärkorna på ängen bakom min rygg.

Dödsmetallutsikt
Dödsmetallutsikt

Resterande hemfärd var rätt tung. Motlut från Margretetorp på Postridarens väg med bråttomvatten på höger sida och sen över till gamla riksvägen. På vägen upp körde jag om en cykelklubb. Följde därefter de vindlande vägarna på åsens rygg tillbaks till Båstad.

Till dessert påskpavlova med curd på lime och passionsfrukt.

/ J – ännu en gång på skånska irrfärder

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Ännu en fantastisk vårdag som gjord för cykling. Blå himmel, snälla vindar för att vara vid kusten och en behagligt värmande vårsol. Dock bett i skuggan, där blir man påmind om att våren inte är lastgammal än. Det hade varit påtagligt dagen innan på långfredagens cykelutflykt då jag som man bör led mer.

Begynnelsen bar genom Båstad ut mot kustvägen. Inte helt lätt i en sommarort som är på väg att vakna ur vinterdvala. Turisterna hopas och de fläskiga BMW och Audi-SUVarna flockas och bräker ängsligt som vilsekomna får utan herde.

Längs med havet for vi och livet kändes sådär härligt befriande äventyrligt för en stund. På väg mot nya mål och förbi strandhotellet i Mellbystrand. Allt är möjligt i när saltdoften hänger i luften.

C på en C - i full fart över slätten
C på en C – i full fart över slätten

På väg ut genom stan förbi strandtallskogen kom samtalet in på en trend jag noterat efter att ha sett de av Eurosport sända vårklassikerna så här långt och det är att

”det nya svarta” är just – svart! 

De flesta teamcyklar verkar vara i huvudsak svarta med någon färgklick som associerar med lagsponsorn utslängd här och var. För all del snyggt men väldigt unisont. Fröken C är därmed helt trendriktig på sin snygga Cannondale.

Trenden i Båstad verkade den här dagen var lika tydlig. Det skall vara par som cyklar. Utöver oss själva kunde räknas fyra eller fem cyklande par som vi mötte och vi blev omkörda av ytterligare ett. Eller räknas det om vi sen körde om dem alltmedan vi körde slalom mellan lyxbilar? För övrigt mötte vi samma par vid ytterligare två tillfällen under vår runda. De verkade gilla samma vägsträckning som vi fast i en annan ordning. Annars var det gott om cyklister på vägarna generellt.

Förvisso har jag färdats söderöver... men ändå?
Förvisso har jag färdats söderöver…men ändå?

Efter några mil på slätten pausade vi vid en kyrka för att sen skiljas åt för ett tag. Cyklarna behövde sin vila. C styrde mot Båstad igen och jag åter mot Hasslöv där vi befunnit oss på fredagen. Jag tänkte där öva på att låta bli att köra upp för den i cykelkretsar kända Hasslövsbacken. Jag hade haft någon grads feber i ett par tre dagar och hade därför inte för avsikt att ta i alls under det här passet. Den planen höll inte.

Väl cyklandes österut tänkte jag bara köra förbi Vallåsen för att veta var stället låg med framtida Mtb-utflykter i åtanke men sen gick det som det brukar med Mtb. Åt skogen. På vägen passerade jag Brasilien, tror jag.

Problemet med skog är att det inte är ett bra ställe att utforska med landsvägscykel noterade jag senare. Vägen förbi Vallåsen var vidunderligt vacker så här i vårtider med porlande bäckar, vitsippor i mängder, fårarumpor i hagarna och drillande lärkjävlar. En skånsk idyll. Men när jag närmade mig en skylt som upplyste att Örkelljunga närmade sig tyckte jag det fick vara nog. Där ville jag verkligen inte hamna och jag beslöt mig därför raskt att svänga västerut mot havet igen på första bästa väg. Skånevägen hette den och vek lämpligt av åt höger. Asfalterad om än lite sliten och öde. Den slog jag in på och efter ett kort tag började det gå uppför. Datorn upplyste om att lutningen varierade mellan 8-11 % ett tag och de murkna sandlådorna vid vägkanten om att vägen inte används alltför frekvent. Sen planade det ut något men fortsatte att stilla bära uppför.

Efter ett par kilometer hände något intressant – asfalten tog slut och grusväg vidtog. Mycket ovanligt i den här delen av världen. Jag tänkte därför att min vän asfalten snart skulle återkomma. Och dessutom hade jag ju investerat viss möda i att släpa upp min kroppshydda de över 150 höjdmetrarna så jag fortsatte trots det ojämna underlaget.

Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg.  Ridvägar och namngivna skogsbilvägar
Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg. Ridvägar och namngivna skogsbilvägar

Jag borde nog ha reagerat över skyltarna som antydde att det här var en ridled och det faktum att Sveaskog stod för gatunamnen. Och jag som inte skulle anstränga mig. Nu befann jag mig plötsligt 196 m ö h  på en jäkla grusväg som blev allt grövre och som här och var befanns strösslad med makadam där det var blött. 23 mm racerdäck med 8 kilos tryck gör sig sisådär i de sammanhangen.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

 

Det fanns dock inte så mycket att göra åt situationen mer än att fortsätta. Som de flesta cyklister vet är att vända inte ett alternativ om vägen alls fortsätter framåt.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

Det blev allt värre och någon kilometer var dessvärre nyplöjd, förlåt nygrusad och extra grov. Sen blev den tack och lov bättre och en skylt dök upp i skogen som förklarade allt! Och jag som undrat vart jag befann mig. I SKÅNE – NÄHÄ! Precis vad en trött J behövde, ett ironiskt blått meddelande från Trafikverket.

Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?
Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?

Allt har ett slut, till och med skånska dödsvägar för att använda modern terminologi. Till slut återfanns den förlorade asfalten. Och där stod den – skylten jag anser borde haft en tvilling i andra ändan!!

Nu börjde tiden bli en aning knapp eftersom en traditionell påskmiddag hägrade. Lamm, potatisgratäng och rödvinssås. Det såg jag fram emot och säkert de andra också. Enda kruxet var att det var jag som förväntades vara kock.

å vägen inträffade ett av de där underbart vardagssurrealistiska ögonblicken som jag älskar att observera och vårda minnena av. Jag stannade för en stund vid vägkanten för att njuta av synen av grön vitsippematta som bildade en närmast grafisk kontrast mot ännu lövfria bokar. När jag sitter där för att fånga ögonblicket på bild har jag en liten stuga på höger sida om mig. Fönstren är öppna, de vita gardinerna fladdrar i vinden och i den varma vårsolen strömmar ljudet av stenhård dödsmetall ut och ackompanjerar de drillande lärkorna på ängen bakom min rygg.

Dödsmetallutsikt
Dödsmetallutsikt

Resterande hemfärd var rätt tung. Motlut från Margretetorp på Postridarens väg med bråttomvatten på höger sida och sen över till gamla riksvägen. På vägen upp körde jag om en cykelklubb. Följde därefter de vindlande vägarna på åsens rygg tillbaks till Båstad.

Till dessert påskpavlova med curd på lime och passionsfrukt.

/ J – ännu en gång på skånska irrfärder

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Packad och glad - på väg söderut igen

17 Apr 2014

Glad Påsk heter det ju. Det tänkte jag ha och vill passa på att tillönska även er alla en sådan. Utom imorgon då skall man vara sorgsen. Om man nu är lagd åt det hållet.

Jag tänker mig mer att graden av bedrövelse i mitt fall blir kopplat till hur väl morgondagens cykeltur faller ut. Lycka var ledordet och det jag siktar mot. Det är inte så dumt att som omväxling till skogen cykla utmed havet.

Ris åt alla
Ris åt alla

Tanken med helgen är att det inte skall bli en repris av mitt förra besök i trakterna av Båstad utan en omtagning. Tandvärken jag hade förra gången lade effektivt sordin på stämningen.

Nu åker vi, Hey Ho, Let’s Go…

/ J – a k a chickenlegs

#cykligare #knivesandbikes

Glad Påsk heter det ju. Det tänkte jag ha och vill passa på att tillönska även er alla en sådan. Utom imorgon då skall man vara sorgsen. Om man nu är lagd åt det hållet.

Jag tänker mig mer att graden av bedrövelse i mitt fall blir kopplat till hur väl morgondagens cykeltur faller ut. Lycka var ledordet och det jag siktar mot. Det är inte så dumt att som omväxling till skogen cykla utmed havet.

Ris åt alla
Ris åt alla

Tanken med helgen är att det inte skall bli en repris av mitt förra besök i trakterna av Båstad utan en omtagning. Tandvärken jag hade förra gången lade effektivt sordin på stämningen.

Nu åker vi, Hey Ho, Let’s Go…

/ J – a k a chickenlegs

#cykligare #knivesandbikes

1+2+25+1+1…

16 Apr 2014

…var antalet cyklister jag mötte på kvällens runda.

Växjö vaknar från sin mångåriga dvala. Från att ha varit en cykelöken är den numera beströsslad med cyklister. De har släppts ned som saltflingor sådär kockelegant från höjd och fördelat sig över grannskapet. Fjärran är den tid när man var ensam i skogen och sällan i sällskap på vägen.

Och inte behöver man förklara sig längre när man säger att man gillar tvåhjulingar utan motor. O tider o seder.

Nu är vi många. Det var tydligt denna afton.

Solen sänker sig över cykelturen
Solen sänker sig över cykelturen

Redan på väg ut ur stan förbi Sandsbro mötte jag de första. Sen kom det en rejäl skock Ride of Hope-åkare i trakterna av Åryd. Sen ytterligare några här och var.

I min fil var det dock tomt. Jag harvade på så gott jag nu förmår. 63,5 km på 2.05 blev det till slut. Mot slutet brann kvällshimlen.

/ J – oförbicyklad

#cykligare #knivesandbikes

…var antalet cyklister jag mötte på kvällens runda.

Växjö vaknar från sin mångåriga dvala. Från att ha varit en cykelöken är den numera beströsslad med cyklister. De har släppts ned som saltflingor sådär kockelegant från höjd och fördelat sig över grannskapet. Fjärran är den tid när man var ensam i skogen och sällan i sällskap på vägen.

Och inte behöver man förklara sig längre när man säger att man gillar tvåhjulingar utan motor. O tider o seder.

Nu är vi många. Det var tydligt denna afton.

Solen sänker sig över cykelturen
Solen sänker sig över cykelturen

Redan på väg ut ur stan förbi Sandsbro mötte jag de första. Sen kom det en rejäl skock Ride of Hope-åkare i trakterna av Åryd. Sen ytterligare några här och var.

I min fil var det dock tomt. Jag harvade på så gott jag nu förmår. 63,5 km på 2.05 blev det till slut. Mot slutet brann kvällshimlen.

/ J – oförbicyklad

#cykligare #knivesandbikes

Problem i stereo - så här skall det inte låta!!

16 Apr 2014

Först tyckte jag att Bettye Lavette lät lite väl hes och soulig när jag skulle dra igång lite musik på datorn för att fira den lediga vårdagen.

Sen hade jag tänkt visa något klipp från Tuben för barnen inför stundande åk av nya Lisebergsattraktionen Helix. Men inte ens en berg- och dalbana skall rassla och dåna så jävligt – då vill inte jag åka med. Misstankarna började bli högre än looparna i det här fallet men man vill inte vara negativ.

Det sprakade och hade sig så jag misstänkte först oxid på volymkontrollen eller något liknande. Tills jag vred upp från minimivolym vill säga. Då var tyvärr alla tvivel som bortblåsta, liksom bas/mellanregistret.

Tog av dammskydden på mina trogna gamla P1:or som tjänstgjort som datorhögtalare i ett antal år och överlevt fem flyttar. Nu är jag ingen tekniker eller ingenjör. Men så där skall det inte se ut. Det var ett stort hål i den ena gummiringen runt elementet.

Blåst P1:a
Blåst P1:a

Det har uppenbarligen fått sig en smäll och sen upptäckte jag att gummikanten helt sonika torkat. Tror inte att jag orkar lägga ned arbetet som krävs för att restaurera de högtalarna. Visst det går att limma om kanterna men det är inget jag gjort förut. Det ekonomiska värdet kommer inte i närheten av affektionsvärdet. Vi har haft mycket kul genom åren de här Britterna och jag.

Som tur var samlar jag på skrot och hade ytterligare ett par högtalare ute i förrådet. Ett par gamla Danska Octab jag fått av en vän. Så ut i boden för att gräva fram dem bakom gamla cyklar, badringar, tomkrukor och en ryamatta.

Väl inkopplade sprakade det nästan lika friskt som innan. F-n! F-N också!

Dubbelkollade nu med hörlurar istället och mycket riktigt, något hade hänt med förstärkaren också. Det sprakade oavsett vilket ingång jag valde att koppla datorn till och oavsett vad volymkontrollen ställdes på. Svårlöst med andra ord. De vanligaste orsakerna till missljud delvis eliminerade. Plockade då raskt isär hela fanskapet för att se om jag möjligen hade en sån tur att det berodde på något så uppenbart som en lös kabel eller så. Det hade jag inte. Den såg hånfullt fin ut vid en okulärbesiktning.

Då fick min Proton AM-452 åka ut även den. Dessvärre har den ännu högre nostalgivärde än högtalarna då det var den första riktiga förstärkare jag köpte för hopskramlade sommarjobbspengar en gång i tiden.

Lika skrotfärdig förstärkare?
Lika skrotfärdig förstärkare?

Även en extra förstärkare fanns i gömmorna, en gammal Proton A-10. Ut i förrådet igen.  Dessvärre tar den inte banankontakter för högtalarkablarna utan har bara klämlist på baksidan visade det sig när jag kopplat in den till datorn och fått i elkontakten i väggen. Det var en detalj jag inte mindes. Så iväg med de finare kablarna och ut på skattjakt i förrådet igen. Nu började jag tappa räkningen på antalet turer dit. Ett par extra kablar utan lödda kontakter gick att uppbringa.

Men säg den lycka som är beständig eller ens kortvarig. Efter att  återigen ha anslutit förstärkare, högtalare och dator med varandra var det dags för nytt provåk. Jodå….spraket var borta.

Det lät bra, fast tyvärr bara på en högtalareSåg då att en sladd halkat ur när jag flyttade tillbaks soffan. In med den på plats igen. Det hjälpte inte ett dugg. Det låter fortfarande bara från vänster. Suck!

Så nu vete tusan…goda råd är dyra.

Och ja – det är sant som det sägs: Olyckor kommer sällan ensamma. De kommer i stereo. 

/ J – halvsidigt döv

#cykligare #knivesandbikes

Först tyckte jag att Bettye Lavette lät lite väl hes och soulig när jag skulle dra igång lite musik på datorn för att fira den lediga vårdagen.

Sen hade jag tänkt visa något klipp från Tuben för barnen inför stundande åk av nya Lisebergsattraktionen Helix. Men inte ens en berg- och dalbana skall rassla och dåna så jävligt – då vill inte jag åka med. Misstankarna började bli högre än looparna i det här fallet men man vill inte vara negativ.

Det sprakade och hade sig så jag misstänkte först oxid på volymkontrollen eller något liknande. Tills jag vred upp från minimivolym vill säga. Då var tyvärr alla tvivel som bortblåsta, liksom bas/mellanregistret.

Tog av dammskydden på mina trogna gamla P1:or som tjänstgjort som datorhögtalare i ett antal år och överlevt fem flyttar. Nu är jag ingen tekniker eller ingenjör. Men så där skall det inte se ut. Det var ett stort hål i den ena gummiringen runt elementet.

Blåst P1:a
Blåst P1:a

Det har uppenbarligen fått sig en smäll och sen upptäckte jag att gummikanten helt sonika torkat. Tror inte att jag orkar lägga ned arbetet som krävs för att restaurera de högtalarna. Visst det går att limma om kanterna men det är inget jag gjort förut. Det ekonomiska värdet kommer inte i närheten av affektionsvärdet. Vi har haft mycket kul genom åren de här Britterna och jag.

Som tur var samlar jag på skrot och hade ytterligare ett par högtalare ute i förrådet. Ett par gamla Danska Octab jag fått av en vän. Så ut i boden för att gräva fram dem bakom gamla cyklar, badringar, tomkrukor och en ryamatta.

Väl inkopplade sprakade det nästan lika friskt som innan. F-n! F-N också!

Dubbelkollade nu med hörlurar istället och mycket riktigt, något hade hänt med förstärkaren också. Det sprakade oavsett vilket ingång jag valde att koppla datorn till och oavsett vad volymkontrollen ställdes på. Svårlöst med andra ord. De vanligaste orsakerna till missljud delvis eliminerade. Plockade då raskt isär hela fanskapet för att se om jag möjligen hade en sån tur att det berodde på något så uppenbart som en lös kabel eller så. Det hade jag inte. Den såg hånfullt fin ut vid en okulärbesiktning.

Då fick min Proton AM-452 åka ut även den. Dessvärre har den ännu högre nostalgivärde än högtalarna då det var den första riktiga förstärkare jag köpte för hopskramlade sommarjobbspengar en gång i tiden.

Lika skrotfärdig förstärkare?
Lika skrotfärdig förstärkare?

Även en extra förstärkare fanns i gömmorna, en gammal Proton A-10. Ut i förrådet igen.  Dessvärre tar den inte banankontakter för högtalarkablarna utan har bara klämlist på baksidan visade det sig när jag kopplat in den till datorn och fått i elkontakten i väggen. Det var en detalj jag inte mindes. Så iväg med de finare kablarna och ut på skattjakt i förrådet igen. Nu började jag tappa räkningen på antalet turer dit. Ett par extra kablar utan lödda kontakter gick att uppbringa.

Men säg den lycka som är beständig eller ens kortvarig. Efter att  återigen ha anslutit förstärkare, högtalare och dator med varandra var det dags för nytt provåk. Jodå….spraket var borta.

Det lät bra, fast tyvärr bara på en högtalareSåg då att en sladd halkat ur när jag flyttade tillbaks soffan. In med den på plats igen. Det hjälpte inte ett dugg. Det låter fortfarande bara från vänster. Suck!

Så nu vete tusan…goda råd är dyra.

Och ja – det är sant som det sägs: Olyckor kommer sällan ensamma. De kommer i stereo. 

/ J – halvsidigt döv

#cykligare #knivesandbikes

Måndagsturen 2014 - säsongspremiären för gruppcykling avklarad

15 Apr 2014

Cyklister verkar följa sina egna fysikaliska lagar. Sakta samlas de, till en början några få sen allt fler varpå någon form av kritisk massa uppnås och en reaktion startas. Små grupper knoppas och avskiljer sig sen på amöbavis och glider iväg från den bubblande sjudande samlingen. Och sen är den igång – träningen. Kalvar på grönbete.

Platsen är förstås stortorget i Växjö stad, tidpunkten strax innan sex och dagen som alltid en MÅNDAG. Årspemiär för sommarupplagan av den numera så populära måndagsturen.

Bland de närvarande fanns förutom en god representation av arrangerande Lammhultcyklisterna även grupper av Ride of Hope-åkare, frilansande motionärer, nystartade Wexiö Velo och glädjande nog en hel del förstagångsdeltagare. Luften surrar av småprat, förväntan och en och annan trimmad gatbil i bakgrunden.

Som vanligt körde vi i fartgrupper och med tanke på den fysiska ruin min uppenbarelse är valde jag en mer modest inriktning för kvällen. 32 km/h i snitt lät lagom så där hoppade jag in. Det lockade att kliva upp någon grupp men det var minnenas kranka blekhet som spökade. Jag är inte där jag var under förra säsongen för att uttrycka det milt. Så jag undrade lite över hur benen skulle hålla. Pinsamt men sant – det här skulle bli årets hittills längsta tur för min del. Inga distanspass under bältet här inte.

 

Dagens 32-taggare, förlåt ledare
Dagens 32-taggare, förlåt ledare

 

Det märktes i starten att det var fler än jag som inte kört så attans mycket i grupp än i år. Lite vingligt var det bitvis och momenten att ligga tätt på rulle, hålla leden i sida och växla i täten gick väl sådär men inte allt för illa. Men det löste sig tämligen omgående även om vi alla tror jag körde med extra säkerhetsmarginal. I vilket fall som helst lyste alla incidenter med sin frånvaro. Skönt.

 

Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
En folkmassa blev vi till slut - Aningen skev bild av aningen skev fotograf
En folkmassa blev vi till slut – aningen skev bild av aningen skev fotograf

Moder natur bjöd på äkta aprilväder. Soligt vid start och mål, en aning regn och väta på mitten och vindstilla för det mesta. Dock var det tämligen kylslaget. Som seden bjöd hade jag för lite kläder på mig. Skoöverdragen lämnade jag hemma eftersom det var så soligt. Och överdragsbyxor verkade byngligt så även de lämnades åt sitt öde och jag struntade i tjocka handskar – det är ju vår. Dumt tänkt, riktigt dumt tänkt. Rejält nedkyld när jag kom hem. Det sprängde sådär barndomsilla i fötterna när jag stod i duschen efter hemkomst. Märkligt att man aldrig lär sig. Gamla hundar kan inte lära sig sitta, de fryser för mycket.

Själva rundan var den sedvanliga och vår grupp valde det kortare alternativet för att inte överraskas av mörker även om en mäktig fullmåne ackompanjerade oss mot slutet och hängde där över Växjösjön när vi återvände. Ingen särskilt hade hänt med vägarna sen förra året förutom att något räcke hade tillkommit vid Ållaryd. Vägbeläggningen är grov i de trakterna och det känns bra med tanke på att man sett på Paris-Roubaix i helgen. Fan vad spännande det var förresten.

Vi tog det rätt stilla i början och det gick tämligen lugnt uppför de inledande backarna vid Högstorp och Billa. Som vanligt skruvades farten upp mot slutet och det gick bitvis fort i trakterna av Osaby. Någon del av det kan ha varit mitt fel. Jag har verkligen ingen koll på trycket i pedalerna och är mest glad om jag kommer upp för ett motlut. Men större delen av resan var behagligt lugn för min del. Benen kändes rätt pigga med tanke på att jag inte trampat mer än 45 mil eller så inför dagens begivenhet. Vid samma tid förra året hade jag passerat 2600 km ute. Det är viss skillnad.

Som så ofta körde vi lite ”fri fart” sista biten från Torpa till Bergunda. Nu var det väl inte direkt någon som hade ”tävlingsben” men vi är några farbröder som trampar på så gott vi kan. Och den som påstår att de inte tar i alls i den avslutande spurten ljuger. Jag vevade på efter bästa förmåga och kom uppför den avslutande backen och kunde t o m köra en liten spurt på slutet. Nöjd med det eftersom det visade att jag förvisso är gravt handikappad av massa extra kilon men att jag inte är död.

Sen gled vi i samlad tropp in mot torget igen och jag cyklade mot en hägrande äggakaka med fläsk och lingon. Det och nedkylda fötter kan motivera vem som helst att skyndsamt bege sig hemåt.

 

Arrangörsklubb

 

/ J – måndagsrapportören

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Cyklister verkar följa sina egna fysikaliska lagar. Sakta samlas de, till en början några få sen allt fler varpå någon form av kritisk massa uppnås och en reaktion startas. Små grupper knoppas och avskiljer sig sen på amöbavis och glider iväg från den bubblande sjudande samlingen. Och sen är den igång – träningen. Kalvar på grönbete.

Platsen är förstås stortorget i Växjö stad, tidpunkten strax innan sex och dagen som alltid en MÅNDAG. Årspemiär för sommarupplagan av den numera så populära måndagsturen.

Bland de närvarande fanns förutom en god representation av arrangerande Lammhultcyklisterna även grupper av Ride of Hope-åkare, frilansande motionärer, nystartade Wexiö Velo och glädjande nog en hel del förstagångsdeltagare. Luften surrar av småprat, förväntan och en och annan trimmad gatbil i bakgrunden.

Som vanligt körde vi i fartgrupper och med tanke på den fysiska ruin min uppenbarelse är valde jag en mer modest inriktning för kvällen. 32 km/h i snitt lät lagom så där hoppade jag in. Det lockade att kliva upp någon grupp men det var minnenas kranka blekhet som spökade. Jag är inte där jag var under förra säsongen för att uttrycka det milt. Så jag undrade lite över hur benen skulle hålla. Pinsamt men sant – det här skulle bli årets hittills längsta tur för min del. Inga distanspass under bältet här inte.

 

Dagens 32-taggare, förlåt ledare
Dagens 32-taggare, förlåt ledare

 

Det märktes i starten att det var fler än jag som inte kört så attans mycket i grupp än i år. Lite vingligt var det bitvis och momenten att ligga tätt på rulle, hålla leden i sida och växla i täten gick väl sådär men inte allt för illa. Men det löste sig tämligen omgående även om vi alla tror jag körde med extra säkerhetsmarginal. I vilket fall som helst lyste alla incidenter med sin frånvaro. Skönt.

 

Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
En folkmassa blev vi till slut - Aningen skev bild av aningen skev fotograf
En folkmassa blev vi till slut – aningen skev bild av aningen skev fotograf

Moder natur bjöd på äkta aprilväder. Soligt vid start och mål, en aning regn och väta på mitten och vindstilla för det mesta. Dock var det tämligen kylslaget. Som seden bjöd hade jag för lite kläder på mig. Skoöverdragen lämnade jag hemma eftersom det var så soligt. Och överdragsbyxor verkade byngligt så även de lämnades åt sitt öde och jag struntade i tjocka handskar – det är ju vår. Dumt tänkt, riktigt dumt tänkt. Rejält nedkyld när jag kom hem. Det sprängde sådär barndomsilla i fötterna när jag stod i duschen efter hemkomst. Märkligt att man aldrig lär sig. Gamla hundar kan inte lära sig sitta, de fryser för mycket.

Själva rundan var den sedvanliga och vår grupp valde det kortare alternativet för att inte överraskas av mörker även om en mäktig fullmåne ackompanjerade oss mot slutet och hängde där över Växjösjön när vi återvände. Ingen särskilt hade hänt med vägarna sen förra året förutom att något räcke hade tillkommit vid Ållaryd. Vägbeläggningen är grov i de trakterna och det känns bra med tanke på att man sett på Paris-Roubaix i helgen. Fan vad spännande det var förresten.

Vi tog det rätt stilla i början och det gick tämligen lugnt uppför de inledande backarna vid Högstorp och Billa. Som vanligt skruvades farten upp mot slutet och det gick bitvis fort i trakterna av Osaby. Någon del av det kan ha varit mitt fel. Jag har verkligen ingen koll på trycket i pedalerna och är mest glad om jag kommer upp för ett motlut. Men större delen av resan var behagligt lugn för min del. Benen kändes rätt pigga med tanke på att jag inte trampat mer än 45 mil eller så inför dagens begivenhet. Vid samma tid förra året hade jag passerat 2600 km ute. Det är viss skillnad.

Som så ofta körde vi lite ”fri fart” sista biten från Torpa till Bergunda. Nu var det väl inte direkt någon som hade ”tävlingsben” men vi är några farbröder som trampar på så gott vi kan. Och den som påstår att de inte tar i alls i den avslutande spurten ljuger. Jag vevade på efter bästa förmåga och kom uppför den avslutande backen och kunde t o m köra en liten spurt på slutet. Nöjd med det eftersom det visade att jag förvisso är gravt handikappad av massa extra kilon men att jag inte är död.

Sen gled vi i samlad tropp in mot torget igen och jag cyklade mot en hägrande äggakaka med fläsk och lingon. Det och nedkylda fötter kan motivera vem som helst att skyndsamt bege sig hemåt.

 

Arrangörsklubb

 

/ J – måndagsrapportören

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Inför måndagsturen - i afton dans

14 Apr 2014

Ikväll blir det någon form av premiär. Måndagsturen är på banan i sin sedvanliga sommarskepnad igen. Samling vid stortorget i Växjö för avfärd 18.00.

Jag planerar att vara där.

Entusiasterna och de träningsbenägna har förstås hållt igång längre än så och varianter av måndagsturen har pågått hela vintern. Själv tillhör jag inte den skaran i år. För mig blir det gruppcyklingspremiär och en av årets eviga omstarter. Antalet avverkade kilometer i år är förbluffande få. Men de skall få sällskap av fler var det tänkt.

Kvällens begivelse blir därför ett utmärkt tillfälle att praktisera det som ibland kan sammanfattas med ”begränsningarnas välsignelse” – ett uttryck jag lär få anledning att återkomma till.

/ J – snart på rulle

#cykligare #knivesandbikes

Ikväll blir det någon form av premiär. Måndagsturen är på banan i sin sedvanliga sommarskepnad igen. Samling vid stortorget i Växjö för avfärd 18.00.

Jag planerar att vara där.

Entusiasterna och de träningsbenägna har förstås hållt igång längre än så och varianter av måndagsturen har pågått hela vintern. Själv tillhör jag inte den skaran i år. För mig blir det gruppcyklingspremiär och en av årets eviga omstarter. Antalet avverkade kilometer i år är förbluffande få. Men de skall få sällskap av fler var det tänkt.

Kvällens begivelse blir därför ett utmärkt tillfälle att praktisera det som ibland kan sammanfattas med ”begränsningarnas välsignelse” – ett uttryck jag lär få anledning att återkomma till.

/ J – snart på rulle

#cykligare #knivesandbikes