En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Allt har ett slut

24 Sep 2013

Allt har ett slut sägs det. Bilköerna som ringlade ut ur Växjö efter smålandsderbyt i fotboll mellan Öster och Kalmar verkade inte ha det. Matchen slutade dock dessvärre för de rödblå supportrarna med resultatet 1-2 efter en straffsituation som kommer att bli omtalad.

Enfilig kö till synes utan slut 
Enfilig kö till synes utan slut

Jag mötte bilköerna på väg tillbaks hem efter min cykeltur som också den tagit slut vid det laget. Fyrtiofyra kilometer i kallt mörker blev det. Jag konstaterade att sommaren definitivt är slut. Även den med förnamnet Britt.

Här slutar början av turen
Här slutar början av turen

Slut är det också på en epok, en mycket liten epok – kanske snarare en parentes på runt 23 kvadratmeter i mitt liv. Flyttstädningen av min gamla lägenhet är även den över, slut. Besiktning på torsdag.

Ett rent slut
Ett rent slut

Återstår att se om morgondagen bjuder på en början eller ett slut.

/ J – en ( )

#cykligare #knivesandbikes

Allt har ett slut sägs det. Bilköerna som ringlade ut ur Växjö efter smålandsderbyt i fotboll mellan Öster och Kalmar verkade inte ha det. Matchen slutade dock dessvärre för de rödblå supportrarna med resultatet 1-2 efter en straffsituation som kommer att bli omtalad.

Enfilig kö till synes utan slut 
Enfilig kö till synes utan slut

Jag mötte bilköerna på väg tillbaks hem efter min cykeltur som också den tagit slut vid det laget. Fyrtiofyra kilometer i kallt mörker blev det. Jag konstaterade att sommaren definitivt är slut. Även den med förnamnet Britt.

Här slutar början av turen
Här slutar början av turen

Slut är det också på en epok, en mycket liten epok – kanske snarare en parentes på runt 23 kvadratmeter i mitt liv. Flyttstädningen av min gamla lägenhet är även den över, slut. Besiktning på torsdag.

Ett rent slut
Ett rent slut

Återstår att se om morgondagen bjuder på en början eller ett slut.

/ J – en ( )

#cykligare #knivesandbikes

Ytterst märkligt…

21 Sep 2013

…att man aldrig kan få cykla utan att något går sönder!

 

Det är något som saknas
Det fattas mig något!

 

Den här vackra septemberförmiddagen bjöd på strålande höstväder så det bestämdes i hemmet att det var läge att göra en räd nedåt torget till. Förutom att njuta av av omständigheterna skulle fisk och grönsaker inhandlas. Väl där upptäcktes att det var mer liv och rörelse än vanligt då det var någon form av klimatmässa som pågick mitt i kommersen. Cykelklubben fanns på plats och när jag tänkte efter visste jag nog om det men hade totalt glömt att det var den här helgen som var aktuell.

Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden  lurar Andreas
Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden lurar Andreas

 

Allt prat om cykling som följde parat med det fina vädret inspirerade och jag bestämde att mollypluggandet och skruvandet som stod på attgöralistan fick anstå till eftermiddagen. Det skymtade trots allt några mörka moln vid horisonten.

Sagt och gjort efter förrättat värv i därför lämpligt grönsaksstånd och fiskbod gicks det hem och skrudades om till finkläder. Jag tänkte mig en  runda runt Helgahavet vilket är runt 50 km. Lagom tid för att hinna skruva och muttra när jag kom hem och inte för ansträngande då jag tänkt mig såväl styrketräning som skogscykling på söndagen. Jag susade därför ut ur stan i god fart och siktade mot Åby.

Så långt kom jag aldrig. Jag kom till vägskälet vid Ekna. När jag för ett ögonblick tittade ned mot framklingorna såg jag att de flexande. Visserligen tog jag i rejält i backen upp efter avtagsvägen men så jävla stark är jag inte!

Knakandet som jag tidigare trodde härrörde från sadelstolpen eller den helt nya sadelstolpsklämman var nu dessvärre lokaliserat till vevlagret. Efter att ha hoppat av och känt på vevarmarna var det bara att konstatera faktum och vända hemåt igen. Rundan blev 31 kilometer och inte fem mil som jag tänkt mig. Nu hade inte bara solen gått i moln utan även mitt humör.

På vägen hem försökte jag se på det hela så ljust som det nu gick. Optimisten i mig ville att det skulle vara någon av lagren som glappat upp en smula så att det bara var att lossa veven och dra åt det igen. Realisten i mig påpekade försynt att det var ett jäkla idiotiskt drömscenario.

 

Den sidan såg fin ut
Den sidan såg fin ut

 

Mycket riktigt så var det inte så lätt. Faktum är att de satt riktigt hårt, jag fick ta i bra mycket för att ens få bort vänsterkoppen. Vevarmen var desto lättare då det nyligen köpts nya skruvar och jag monterat dem själv med rikligt med fett. Eftersom jag aldrig demonterat ett vevparti av den här sorten skruvade jag snabbt loss det för att kika lite. Sist jag gjorde något dylikt var det fortfarande nittiotal och axlarna var fyrkantiga. Tyvärr hjälpte det inte felsökningen särskilt mycket. I min jakt på orsak till det signifikanta glappet, över en millimeter, fortsatte jag mekandet.

Det var då jag noterade den lilla inskriptionen som går att läsa på lagren ”do not disassemble”. Något sådant kan inte motstås så jag jag plockade omgående isär lagren så långt det gick eftersom det är maskinlager.

 

Inte en uppbyggelig syn må jag lova
Inte en uppbyggelig syn må jag lova

 

Och se på f-n, där var orsaken! Det högra lagret såg bokstavligen ut som skit. En brun sörja av rost och gammalt fett och det rasslade hörbart när man drog runt det samtidigt som det var riktigt sladdrigt. Så slut som ett lager blir. Frågan är bara varför endast den sidan gått åt skogen då vänstersidan såg i princip nytt ut. Kan väl tilläggas att jag vid service på cykeln bytte båda lagren i våras och att de sedan dess inte gått mer än kanske 800 mil eller så.

Dom över dött vevlager.

Ännu ett i raden av besök hos Växjö cykelservice på måndag misstänker jag.

Jag var fortfarande träningssugen så jag svidade om till löparstassen och gav mig ut på en tur. Strax över sex kilometer blev det. Lite lagom endorfinhög efter en bra runda i Fyllerydsskogen så tog skruvandet vid. Nu vågar jag inte fortsätta med dylika aktiviteter då huset är lyhört och jag inte vill bli lynchad av grannarna.

…jo och fisken blev fin. Ingen glad lax men en god torsk.

/ J – funderar på att bli cykelmekaniker, det är ju ändå det enda jag gör…

#cykligare #knivesandbikes

…att man aldrig kan få cykla utan att något går sönder!

 

Det är något som saknas
Det fattas mig något!

 

Den här vackra septemberförmiddagen bjöd på strålande höstväder så det bestämdes i hemmet att det var läge att göra en räd nedåt torget till. Förutom att njuta av av omständigheterna skulle fisk och grönsaker inhandlas. Väl där upptäcktes att det var mer liv och rörelse än vanligt då det var någon form av klimatmässa som pågick mitt i kommersen. Cykelklubben fanns på plats och när jag tänkte efter visste jag nog om det men hade totalt glömt att det var den här helgen som var aktuell.

Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden  lurar Andreas
Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden lurar Andreas

 

Allt prat om cykling som följde parat med det fina vädret inspirerade och jag bestämde att mollypluggandet och skruvandet som stod på attgöralistan fick anstå till eftermiddagen. Det skymtade trots allt några mörka moln vid horisonten.

Sagt och gjort efter förrättat värv i därför lämpligt grönsaksstånd och fiskbod gicks det hem och skrudades om till finkläder. Jag tänkte mig en  runda runt Helgahavet vilket är runt 50 km. Lagom tid för att hinna skruva och muttra när jag kom hem och inte för ansträngande då jag tänkt mig såväl styrketräning som skogscykling på söndagen. Jag susade därför ut ur stan i god fart och siktade mot Åby.

Så långt kom jag aldrig. Jag kom till vägskälet vid Ekna. När jag för ett ögonblick tittade ned mot framklingorna såg jag att de flexande. Visserligen tog jag i rejält i backen upp efter avtagsvägen men så jävla stark är jag inte!

Knakandet som jag tidigare trodde härrörde från sadelstolpen eller den helt nya sadelstolpsklämman var nu dessvärre lokaliserat till vevlagret. Efter att ha hoppat av och känt på vevarmarna var det bara att konstatera faktum och vända hemåt igen. Rundan blev 31 kilometer och inte fem mil som jag tänkt mig. Nu hade inte bara solen gått i moln utan även mitt humör.

På vägen hem försökte jag se på det hela så ljust som det nu gick. Optimisten i mig ville att det skulle vara någon av lagren som glappat upp en smula så att det bara var att lossa veven och dra åt det igen. Realisten i mig påpekade försynt att det var ett jäkla idiotiskt drömscenario.

 

Den sidan såg fin ut
Den sidan såg fin ut

 

Mycket riktigt så var det inte så lätt. Faktum är att de satt riktigt hårt, jag fick ta i bra mycket för att ens få bort vänsterkoppen. Vevarmen var desto lättare då det nyligen köpts nya skruvar och jag monterat dem själv med rikligt med fett. Eftersom jag aldrig demonterat ett vevparti av den här sorten skruvade jag snabbt loss det för att kika lite. Sist jag gjorde något dylikt var det fortfarande nittiotal och axlarna var fyrkantiga. Tyvärr hjälpte det inte felsökningen särskilt mycket. I min jakt på orsak till det signifikanta glappet, över en millimeter, fortsatte jag mekandet.

Det var då jag noterade den lilla inskriptionen som går att läsa på lagren ”do not disassemble”. Något sådant kan inte motstås så jag jag plockade omgående isär lagren så långt det gick eftersom det är maskinlager.

 

Inte en uppbyggelig syn må jag lova
Inte en uppbyggelig syn må jag lova

 

Och se på f-n, där var orsaken! Det högra lagret såg bokstavligen ut som skit. En brun sörja av rost och gammalt fett och det rasslade hörbart när man drog runt det samtidigt som det var riktigt sladdrigt. Så slut som ett lager blir. Frågan är bara varför endast den sidan gått åt skogen då vänstersidan såg i princip nytt ut. Kan väl tilläggas att jag vid service på cykeln bytte båda lagren i våras och att de sedan dess inte gått mer än kanske 800 mil eller så.

Dom över dött vevlager.

Ännu ett i raden av besök hos Växjö cykelservice på måndag misstänker jag.

Jag var fortfarande träningssugen så jag svidade om till löparstassen och gav mig ut på en tur. Strax över sex kilometer blev det. Lite lagom endorfinhög efter en bra runda i Fyllerydsskogen så tog skruvandet vid. Nu vågar jag inte fortsätta med dylika aktiviteter då huset är lyhört och jag inte vill bli lynchad av grannarna.

…jo och fisken blev fin. Ingen glad lax men en god torsk.

/ J – funderar på att bli cykelmekaniker, det är ju ändå det enda jag gör…

#cykligare #knivesandbikes

Den sista turen - måndagsturens sommarupplaga 2013 har stilla somnat in

17 Sep 2013

Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte.

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom ”Måndagsturen vinteredition” i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan.

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen
De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara.

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta.

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult.

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det.

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll.

Och apropå Mtb…

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det  klonkade ljudet
Så ser de ut ”DU-bushings”, orsaken till det klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats.

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna.

Mekardags…

/ J – höstflyttar

#cykligare #knivesandbikes

Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte.

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom ”Måndagsturen vinteredition” i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan.

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen
De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara.

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta.

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult.

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det.

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll.

Och apropå Mtb…

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det  klonkade ljudet
Så ser de ut ”DU-bushings”, orsaken till det klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats.

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna.

Mekardags…

/ J – höstflyttar

#cykligare #knivesandbikes

Klonk

5 Sep 2013

Ytterligare ett kapitel om Kuben som ville bli cykel håller på att skriva sig själv. Det har snart gått ett år sen garantiärendet och saker krånglar fortfarande.

Det nuvarande problemet kan väl enklast sammanfattas med följande illustration:

Klonk!
Klonk!
När man cyklar: klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk
Och jag vill ju bara ha:
inget klonk!
inget klonk!
Ska det vara så omöjligt?
…återkommer i ärendet.
/ J – undrande
#cykligare #knivesandbikes 

Ytterligare ett kapitel om Kuben som ville bli cykel håller på att skriva sig själv. Det har snart gått ett år sen garantiärendet och saker krånglar fortfarande.

Det nuvarande problemet kan väl enklast sammanfattas med följande illustration:

Klonk!
Klonk!
När man cyklar: klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk
Och jag vill ju bara ha:
inget klonk!
inget klonk!
Ska det vara så omöjligt?
…återkommer i ärendet.
/ J – undrande
#cykligare #knivesandbikes